--Hörru Åke, jag tror att tekniken har sprungit ifrån dig en bit
Orden är Theodors och han har så rätt. Han är en oerhört sympatisk 23-åring som flyttat in på det nya området Utblicken och alltså blivit granne med mig här på Björkbacken i Bollmora. Han är min privata ”datakonsult”, som raskt rycker ut när jag hjälplöst sitter och svär vid min dator. Men så har han också gått någon teknisk linje vid gymnasiet och hans mamma är datautbildare vid SvT. Han har vuxit upp vid datorn.
För femton år sen, när jag bara använde datorn som ersättning för min gamla kära skrivmaskin Facit Privat, mobbade yngre kompisar mig med en Norgehistoria:
-- Hur ser man att Åke suttit vid datorn?
--Jo, det är tipp-ex på bildskärmen
Edmundo Arróspide gjorde under många år ovärderliga insatser för tekniken på Tyresöradion, innan han tyvärr alldeles för tidigt gick bort. Han övertalade mig att börja använda minidisk. Jag muttrade i början men blev sen helt såld på den tekniken. Här hemma har jag ett minidiskdäck, där jag flinkt kan redigera radioprogrammen, det vill säga dela, flytta och radera olika inslag. Fast jag raderar minimalt, dels för att jag i yttrandefrihetens namn inte vill bestämma vad som ska tas med av andras synpunkter, dels för att jag gör så många radioprogram –250 per år-- att jag inte skulle få tid att producera så mycket, om jag alltför ofta började att ändra i intervjuerna. Redigering tar tid och man grips lätt av separationsångest, typ Gösta Ekmans sketch om Aftonbladet eller Expressen, lakrits- eller gräddkola etc.
Nu accelererar tekniken i allt snabbare takt. Alltså upptäcker jag, att minidisk redan är om inte stenålder så åtminstone yngre bronsålder. Nu är det mp3-spelare, som gäller, en ännu mindre manick än minidisken.
Det finns datakunniga kvinnor som är så pedagogiska (läs: förstående inför det man ännu inte kan) att de till och med på telefon kan hjälpa mig med olika problem. De utgår helt riktigt från att jag är en illa uppdaterad tönt. De berättar också om de i regel unga män som inte bryr sig så mycket om vad tekniken skall användas till men som är odrägligt stolta över sitt teoretiska kunnande. Alltså försöker dessa glänsa med ett obegripligt innesnack kryddat med förkortningar, som inte förklaras. Deras briljerande blir då utan minsta praktiskt värde. Som en av dessa duktiga kvinnor, som verkligen kan tillämpa tekniken säger:
”Dom där killarna är nog egentligen väldigt osäkra typer, som försöker kompensera det med att sätta sig på andra för att känna sig lite märkvärdiga”.
Under den tid, då etablissemanget agiterade för svenska kärnvapen berättade författaren Sven Delblanc:
”Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen, Jaja, sa fysikern uttråkad. Det kan så vara. Men det är en djävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan”
Missförstå mig inte! Jag är oerhört glad över all den teknik som gjort livet mycket lättare och bekvämare. Jag tycket vattentoaletter är bättre än min barndoms utedass, centralvärme hälsosammare än min barndoms kolos-stinkande kakelugnar, e-post ett fantastiskt kommunikationsmedel och jag prisar tacksamt en massa andra tekniska landvinningar. Det var ingalunda bättre förr. Men jag tycker att radio är bättre än TV, Public Service överlägset reklamkanalerna, P 1 mycket bättre än P 3 och vanlig gammaldags radio bättre än webbradio, för vilka har dator i köket, i bilen eller på balkongen? Det viktiga är inte att man använder ny teknik utan vad man använder den till.
Med Ebbe Björkman gjorde jag tiotals radioprogram om Gustav Fröding, som bland annat skrev:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Och redan den svenska upplysningens främste diktare Johan Henrik Kellgren (1751-1795) skrev satiriskt om:
Det stoj som endast örat fyller.
då själen tom och hungrig är.
Det glitter livets skal förgyller
då masken själva kärnan är.
Den goda ton, som mera gäller
än dygd och vett och skicklighet
Det där skrevs på 1700-talet och då betydde förstås ”stoj”, ”glitter” och ”god ton” något annat än i dag. Nutidens goda ton är väl snarast den politiska korrektheten, som på vissa områden gränsar till religiös fundamentalism Stoj och glitter motsvaras nu bland annat av alla de högljudda köpuppmaningarna och den glittrande reklamen. Handeln slår i år nya omsättningsrekord och en ny folksjukdom sägs ha uppkommit, som lär ha drabbat en halv miljon svenskar. Den kallas för ”shopomani” och i fredags på SvT:s Rapport framträdde ett kvinnlig ”shopoman”, som hade förskingrat i miljonklassen för att kunna tillfredsställa sitt obetvingliga behov av att handla nya prylar. Själv är jag så insnöat gammalmodig att jag inte lockas av nu dominerande trender som konsumism och marknadsekonomi utan tycker det är långt viktigare vad man är och gör än vad man äger.
Men Johan Henrik Kellgrens tomma och hungriga själ då, vad gör vi åt den? Räcker det med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Och i morgon (6 nov.) är ämnet för Tuffs diskussionscafé Filosofika ”Vad vill vi med våra liv?”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1105) 2006-11-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar