SKICKA DOM TILL SANKTA HELENA I STÄLLET

Saddam Hussein har i veckan dömts till döden genom hängning. Han har förorsakat många människors död, så visst är han en förbrytare. Målet var det första mot honom och gällde att han 1982 lät döda 148 shiamuslimer i den irakiska byn Dujail. Där hade ett attentatsförsök mot honom misslyckats och den gamla populära kollektivskulden drabbade dessa oskyldiga bybor.

Samma vecka som Saddam fick sin dom drabbades ett antal palestinska civila av den förbannade kollektivskulden. Från Beit Hanun i Gaza, där de bodde, hade raketer avfyrats och missat sina mål i Israel. Så i vanlig stil dammade Israel på med sitt artilleri och förstörde några bostadshus, varvid 19 civila dödades, de flesta kvinnor och barn. Det var ett i en rad av massdödanden som på sistone drabbat civila i Gaza

Israeliska hökar säger nu, att palestinierna får skylla sig själva. Kanske tycker Saddam likadant om sina offer i Dujail. Nu skall rättegången mot honom fortsätta med anklagelsen att han lät döda massor av kurder 1987-88. Det skedde under hans krig mot Iran. Detta hans angrepp ledde till det allra värsta blodbadet han kan lastas för. Cirka en miljon iranier och irakier dödades och ännu flera fick fysiska och mentala skador. Men under detta grymma krig hade han stöd av västländerna, så i det fallet går han säkert fri.

Det pinsamma med krigsförbrytarrättegångar är att de alltid riktas mot dem som inte dansat efter Washingtons pipa. Rättegångarna blir skådespel som propagandistiskt hjälper till att dölja segrarnas egna brott. Amerikaner och britter tycks vara undantagna från internationella lagar, så länge de segrar och vad de än ställer till med. USA har inte ens ratificerat den internationella brottsdomstolen, ICC.

Saddams otäcka gasangrepp på den kurdiska staden Halabja lyftes ständigt fram i uppladdningen inför anfallet på Irak 2003. Det talades mindre om att vi i väst försåg honom med de dödliga ingredienserna. Inte heller ville vi minnas hur amerikanerna ett halvannat decennium före massakern i Halabja hade vräkt ut Agent Orange och andra gifter över Vietnam, där ett par miljoner människor strök med. Eller att självaste Winston Churchill, ”1900-talets störste statsman”, var Saddams föregångsman, när han på 1920-talet förordade gasangrepp på ”primitiva stammar” i Irak.

Det verkar som om västmakterna i sin iver att avrätta besegrade motståndare har återfallit i det självrättfärdiga barbari som rådde för många sekler sedan. Från 1600-talet och framåt behandlade man sedan förlorarna med en viss ridderlighet. Till och med Napoleon skonades trots att hans ständiga krig vållat massdöd och elände under många år. Först gav man honom ön Elba som furstendöme och när han krigiskt försökte göra come back skickade man iväg honom till den ensligt i sydatlanten belägna ön Sankta Helena, där han efter några år avled i sin säng

I Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget lät segrarna hänga ett stort antal av förlorarna. Den grundläggande förbrytelsen ansågs då vara ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Därför fick den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop dingla i galgen. Saddam Hussein anföll Iran och sedan också Kuwait. Det är dock tveksamt om dessa anfallskrig kommer att läggas honom till last. Västmakterna har de senaste åren närmast gjort en dygd av det tidigare så ruskiga brottet anfallskrig genom sina angrepp på Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Men det har förstås inte kallats för anfallskrig –ännu mindre för ”brott mot freden”—utan betecknats med eufemismer som ”humanitär intervention” och ”bestående frihet”. Ja, anfallet på Irak påstods ha skett i det vällovliga syftet att avskaffa massförstörelsevapen, som dock inte fanns hos de angripna -- men väl hos angriparna.

Självfallet kommer ingen amerikan eller engelsman att ställas till rätta för dessa anfallskrig, som alla stred mot folkrätten. Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien – lika lite som USA ärligt kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.

Ingen kommer att dömas för att anfallskriget mot Irak sedan 2003 har kostat massor av människor livet. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattade nyligen antalet dödsoffer till 650 000, ett irakiskt ministerium nämnde i veckan siffran 150 000. Alla har inte dödats av västliga ockupanter utan mördats av olika irakiska miliser som läst Koranen som fan läser den.
Den erfarne brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk ironiserar på tal om dödsdomen mot Saddam:

”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”

Och Robert Fisk sammanfattar med frågan:

”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”

Den indiske domaren Rahabinode Pal vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska ledarna efter andra världskriget menade, att rättegångar, där segrarna dömde de besegrade var en fars och tillade:

"Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."

Själv tycker jag att ordet ”krigs-förbrytelse” är en fånig tautologi, alltså tårta på tårta, en sammansättning av två ord som betyder samma sak. Krig är ju i sig själv en extrem förbrytelse, eftersom det går ut på att massmörda så många som möjligt av ”dom andra”. Jag råkar veta, eftersom jag har 16 månader av träning i att kriga bakom mig.

Varför inte i humanistisk anda följa den traditionen från Napoleonstiden och skicka Saddam Hussein till Sankta Helena? Där kan han sitta och skriva om hur trevligt det var på 1980-talet att ha västvärldens stöd i kriget mot Iran, när han fick morsa på självaste Donald Rumsfeld. Som sällskap kunde han väl få Usama bin Ladin, som då skulle få tid att skriva om sin stenrika saudiska släkts gamla goda förbindelser med familjen Bush. Och George W själv kunde behöva isoleringen på Sankta Helena för att fundera på varför hans Gud efter den ”ärofulla segern” i Irak 2003 så kapitalt har svikit honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1106) 2006-11-12