”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”.
Citatet är från en bok som utgavs i USA 1970 och hade den betecknande titeln ”The Crazy Ape”. Författare var ungerskfödde Albert Szent-Györgyi (1893-1986), som redan 1937 fick nobelpriset i medicin. Han hade som ung läkare deltagit i första världskriget och visste en del om krigets ohyggligheter. ”The Crazy Ape” skrevs under Vietnamkriget. Kom att tänka på den boken när nya rapporter de senaste dagarna har publicerats om amerikanska övergrepp i Irak:
I onsdags berättade amerikanska medier om att det nu finns starka misstankar om att amerikanska marinkårssoldater den 19 november 2005 kallblodigt mördade 24 irakiska civila, däribland åtskilliga barn och kvinnor. Det skall ha skett i den lantliga staden Haditha vid floden Eufrat. Tidigare har den amerikanska enheten hävdat att den utsattes för en bilbomb, varvid en amerikan dödades och en annan sårades. De 24 irakierna påstods ha dödats på samma sätt, men nu föreligger uppgifter om att deras kroppar visade hål efter gevärskulor.
I torsdags visade sedan brittiska BBC otäcka bilder på elva irakiska lik, däribland fem barn och fyra kvinnor. De hade dödats i den irakiska staden Ishaqi den 5 mars i år. Den amerikanska förklaringen hade varit att de dödats när deras hus rasat ihop, men bilderna påstås visa tydliga skottskador.
I fredags kom uppgifter om att två kvinnor dödats. De hade kommit i bil och inte tillräckligt snabbt stoppat vid en amerikansk vägspärr. De hade bråttom, för de var på väg till sjukhus, eftersom den ena kvinnan var på väg att föda ett barn. Så egentligen var det tre människor som blev offer för ockupationsmaktens kulor.
Historiskt perspektiv på detta mördande av oskyldiga människor får man av en artikel i tisdags (30/5) i den brittiska tidningen The Independent. Där skriver Charles J Hanley och Martha Mendoza om Koreaskriget och den amerikanska massakern 1950 på civila koreanska flyktingar vid byn No Gun Ri. Tidigare har man från amerikanskt håll beklagat de hundratals offren som “en olycklig tragedi” och inte ett avsiktligt massmord. Men nu har i arkiven ett brev hittats från USA-ambassadören i Korea till utrikesminister Dean Rusk, där det bland heter:
”Om flyktingar kommer norrifrån skall de tas emot med varningsskott och om de fortsätter framåt skall de skjutas”.
Massakern var alltså inte något olyckligt misstag. (Mera om dessa krigsförbrytelser finns i krönikan “Massmord på koreaner och japaner”, 2002-01-06, som finns att läsa i www.vedebesegrade.blogspot.com januari 2002)
En anledning till att vi känner en sådan bestörtning över amerikanska övergrepp alltifrån Guantanamo och Abu Graibh till den senaste veckans rapporter är att vi av film och TV är indoktrinerade att betrakta amerikanska soldater som renhåriga befriare och hjältar. Rentav från andra världskriget finns det många bevis på att denna bild är naivt ensidig.
Det vore lika naivt att betrakta de senaste övergreppen som utslag av amerikansk ondska eller sadism. Men krig brutaliserar alla. I Haditha i november blev 24 irakier sannolikt offer för amerikansk rädsla och hämndbegär, sedan en vägbomb dödat en amerikansk soldat och sårat en annan. Samma rädsla kan delvis förklara också mördandet vid de två andra tillfällena och marinkåren är elitsoldater, som i åratal har tränats i att just flinkt döda andra människor. Det förslag som nu kommer från Pentagon att dessa killar ska få fyra (!) timmars undervisning i etik, mänskliga rättigheter och andra civila dygder verkar lite senkommet, ja patetiskt.
Jo, jag vet, krigspropaganda sprids från alla håll och amerikanerna förnekar åtminstone en av de blodiga incidenterna. Och vägbomberna tycks döda flera civila irakier än vad skjutglada amerikaner lyckas med. Som Widad Zaki uttryckte det i dagens Radio Tuff har läget i Irak det senaste året gått ”från värre till värst”.
Det finns dock ett dödande av civila som är det i särklass vanligaste i krig men som märkligt nog aldrig fördöms som en krigsförbrytelse. Det är flygbombombningarna, som råkar vara en angloamerikansk specialitet. Under min livstid har miljoner barn, kvinnor och obeväpnade män dödats av brittiska och amerikanska bomber från luften.
I sin bok ”The Crazy Ape” frågar Albert Szent-Györgyi också:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, slipper se sina offer?”
Bra frågor, fast i juniidyllen här hemma har upprördheten senaste veckan riktats mot några muckande svenska elitsoldater. Det gällde inte deras dödliga vapen utan att de var nakna. Men utan sin krigiska mundering såg de ju riktigt mänskliga ut.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1083) 2006-06-04
Tack för de omruskande orden! "Krig brutaliserar alla" är ett tema som sällan lyfts fram. Särskilt brutal, i kvantitet, tycks den som har alla tillgängliga medel för handen. Tillgängligheten tycks därför vara en nyckelfaktor (enligt denna snabba analys). Hursomhelst tyckte jag din krönika denna gång var uppfriskande fri från invektiv, det gav tyngd och saklighet åt din (tragiska) uppräkning av elände i Irak. Också jag är övertygad om att vanliga människor formas av de omständigheter de lever och arbetar i, vilket skulle betyda att vi alla nästan kan bli vad som helst. Vi kan också bli människor som värderar fred och fredlig konfliktlösning, som respekterar varandra oavsett avvikelse, som kommunicerar, tolererar och följer rimliga normer för socialt liv (samhällsliv). Men också detta kräver utbildning, skolning, och en återkommande uppfriskning av de värderingar som skulle ge plats för ett fredligt samhälle. Exempel i smått och stort, på samexistens, samarbete och tolerans, finns naturligtvis överallt. Vem letar på alla dessa möjliga lösningar och berättar om dem för oss? TUFF är naturligtvis e t t svar. Men skolan då? Och kanske allmän värnplikt i en 'social försvarsmakt' (civilförsvar heter det väl kanske idag)?
SvaraRaderaTack för möjligheten att (i all korthet) reflektera och återknyta till viktiga frågor, en bit från vardagens pyssel!