Det var länge sen jag gick på bio. När man sett hundratals biljakter och tusentals filmmord känns det tjatigt att se dem igen. Men jag berömmer alltid på radion den beundransvärda filmföreningen, som sedan över 40 år håller Tyresös enda biograf, Bio Forellen, vid liv.
Redan 1982 hade mina biobesök blivit allt mera sällsynta. Men ett gäng tonåringar som jag var lärare för i Nyboda skola insisterade då på att jag måste pallra mig iväg och se en film de själva redan hade sett flera gånger: ”Åke, du måste se filmen, den är jättehäftig och skitrolig”, försäkrade de. Så jag höjde medelåldern i en fullsatt biosalong, där skratt, applåder och jubel dånade. Mitt besök ledde till att jag på Aftonbladets kultursida (1982-06-05) skrev:
”Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är –från ormgropar till en slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar,
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få som är desto bakslugare och grymmare: Lönnfeta, lismande typer med monokel och ett löjeväckande uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas, att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter
Men byt ut den tyske övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar, judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” (Indiana Jones) och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är tidstypiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen”
Det här skrevs alltså 1982. Då var Tyskland fortfarande delat och segermakternas många kärnvapen var ymnigt utplacerade på ömse sidor av järnridån. Så det var meningen att tyskarnas ansikten skulle vara de första att smälta i slem, blod och aska, så fort ett storkrig mellan blocken bröt ut.
När jag skrev artikeln visste jag inte att det var Steven Spielberg som gjort filmen. Inte heller förstod jag då att den här extrema rasismen egentligen inte bör kritiseras trots alla generöst statsunderstödda kampanjer mot rasism. Det är annan rasism som våra politiskt korrekta och självutnämnda antirasister ständigt varnar för. Ja, de letar fram den från 1900-talets första decennier, en mycket enkel uppgift, för på den tiden var rasistiska uttalanden om alla möjliga folk eller etniska grupper väldigt vanliga.
Ändå har jag själv varit offer för den mediala hjärntvätten i synen på olika folk och okritiskt svalt grova rasistiska utfall mot vissa av dem. Jag minns hur jag på 1970-talet var en i mängden som beundrade Erica Jongs bok ”Rädd för att flyga”. Hennes sexuella frispråkighet tilltalade oss pojkar, till exempel när hon prisade ”det knapplösa knullet” eller självutlämnande skrev:
”Mina trosor blev så våta att jag kunde skura Wiens gator med dem”.
Jo, det var en rolig och välskriven bok. Men ingen –inte heller jag-- reagerade på att hon generaliserade om tyskar som feta med sladdriga armar och dubbelhakor. Jong skriver att tyskarna blir rödare i solen än kinesiskt fläsk. Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:
"Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
Erica Jong berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"
Boken blev en succé och inbringade författaren många miljoner dollar. Det finns rasism som inte bara är accepterad utan också mycket lönsam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio TUFF (nr 1085) 2006-06-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar