Min toalett är liten. Ännu mindre verkade den vara under några år då jag delade den med katten ”Pricken”. Då kändes det, som om också tandkrämen luktade kattpiss.
Men toaletten har några väggytor -- eller hade, för i de norrländska utedassens tradition har jag belamrat dem med bilder och tidningsklipp. Väggarna är inte typiska för en pojktoalett för där finns få nakenbilder på damer. Vid min ålder får man bara prestationsångest av sådant. Men förutom Bertil Englerts bild av en halvnaken fru Thatcher finns där också en gulnad helsida från Värnplikts-Nytt –av alla tidningar! Den visar en naken blondin. Hon är löddrig, för rubriken är någon slags satirisk reklam och lyder: ”Nio av tio lottor föredrar KRIS-tvål”. Min mamma och andra lottor i hennes generation visade sig aldrig löddrande nakna.
På väggen finns också en bild på ett fotbollslag. Det är inte Sveriges VM-lag utan Salsåker-Ullångers elva för ett halvsekel sen. Sedan spelade jag några säsonger i Rågsveds IF här i noll-åttaområdet. När jag vill erinra om att även jag i likhet med min ångermanländske landsman Lubbe Nordström ”har varit ung, ja yngre än de flesta”, brukar jag skrytsamt påpeka att jag en gång i världen blev utsedd till Rågsveds bäste fotbollsspelare. Det är faktiskt sant men jag byter alltid snabbt samtalsämne, så fort någon onödigt nyfiken typ frågar, i vilken division Rågsved spelade då. I trängda lägen drar jag rentav till med Caesar: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” -- eller vad han nu sa.
Att det numera är en gubbtoalett framgår av bilderna. På spegeln finns ett tidningsurklipp med foto av en flintskalle. Den kallas i rubriken ”Erotisk signal”, för i texten meddelas, att bland vissa arter vägrar aphonorna att para sig, innan hannarna blivit skalliga. Så aphonan blev vår maskot, när Roland Schütt och jag för tjugo år sen i Radio Tuff grundade RFOS, Riksförbundet För Ofrivilliga Skinnskallar. Fördelen med att grunda nya organisationer är att man själv kan tillskansa sig ledande positioner, men Rolle blev bara vice president. Min falska blygsamhet förbjuder mig att nämna vem som blev president i detta kortlivade ”riksförbund”.
På toalettväggen finns också en dikt av Bengt Anderberg. Den ena av mina humoristiska –men ofta alltför elaka - döttrar har försett mig med den. Dikten heter ”Gubbtimmen” och börjar:
”Urinblåsan är inte vad den har varit.
Mitt i natten måste man upp!
Klockan tre är den mörka halvan av världen
full av gamla stötar som står och pissar
likt Giacomettiskulpturer i en ödslig park
med sorgset nedåtvända fontäner....”
Nu är det faktiskt så, att jag sällan som andra gamla stötar står mitt i natten med sorgset nedåtvänd fontän. Det beror inte på att jag försummar vätskebalansen, ja, vissa kvällar överdriver jag till och med intaget. Det beror på att jag före sängdags nogsamt följer min checklista som omfattar åtta punkter, bland annat att fixa nästa morgons kaffe, att ladda handtelefonen etc, etc. Den sista och viktigaste punkten lyder ”pissa!” och den är jag krystande noga med.
Den kluriga seriefiguren, lilla Mafalda, finns också på väggen i fyra bilder med pratbubbletexterna:
”Ingen pratar om Norge. Man pratar om länder med bomber, strejker, brott, våld, rasism, revolutioner.... Men om Norge: Inte ett ord! Våld har tydligen högre status än lutfisk”.
Ingen dålig sammanfattning av mediernas prioriteringar!
Den antimilitaristiske konstnären Bertil Englert, som hörs i dagens Radio Tuff, talar varmt om djuren. Han påpekar, att de har funnits på vår jord mycket längre än vi människor. Ja, han har rentav gjort ett över fyra meter högt konstverk, som föreställer en daggmask. Och han citerar Harry Martinsson:
”Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull?
[....]
Den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull”
Nja, någon daggmask finns inte på min toalettvägg, men där finns i alla fall bilder på två intagande kossor. Båda är från fredstidningen Pax. Det ena klippet har rubriken ”Åke Sandin -- en kossa?”, det andra ”Åke, du är ett nöt!”. Insändarna angriper ett par av mina 107 gratiskrönikor i Pax och den ena var skriven av några unga vapenvägrare. De hade med all rätt tagit åt sig av att jag påpekat att alltför många efter att genom sin vägran ha visat sin själsfinhet aktade sig att engagera sig i fredsarbetet, som är mycket mer jobbigt, konkret och viktigt än själsfullt.
Den gången fick jag i alla fall svara. Då tackade jag kritikerna för att de hade liknat mig med en så sympatisk och nyttig varelse som kossan. Jag rådde dem att använda verkliga invektiv, som ”gubbjävel” till exempel. Eftersom det är midsommar ska jag inte muttra över den gång jag i Pax förvägrades replikrätt.
Muttrar gör jag däremot ibland på toaletten. Mitt ovanför muggen finns en stor affisch om boken ”Från Platon till PAF”, utgiven till Per Anders Fogelströms 70-årsdag. Jag morrar när jag ser ett av citaten på affischen:
”Gud måste gilla oss militärer. Vi är de enda som fått dispens från något av hans bud”
Det är helt obegripligt även för oss religiöst obegåvade, att inte en väldig kör av biskopar, präster, mullor, ayatollor, rabbiner och andra religiösa ledare unisont fördömer att ännu i dag sker massmord på medmänniskor i religioners namn. Det kan inte finnas en värre hädelse än uttrycket ”heliga krig”
(Följdes av Joan Baez i ”With God on Our Side”)
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1086) 2006-06-25
söndag, juni 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1086) 06-06-25 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att Tuff-skolorna i Dharampur allt mer har blivit centra för utveckling på olika områden för den fattiga stambefolkningen (tribals). Nyligen har utbildning av hälsovårdsarbetare skett och två unga indiska kvinnor har på motorcykel på Dharampurs smala , krokiga och backiga vägar åkt runt till många avlägsna byar. De förbereder att i september starta en kampanj för att öka kvinnors medvetenhet och utveckling. Bhikhu berättar också att Versha Chaudhary återkommit till Dharampur, där hon bland annat ägnar sig åt att få de ganska kala sluttningarna att grönska, bland annat genom att så frön till skogsträd. Versha är själv tribalflicka och var 1989 vid 18 års ålder en de tre indiska flickor som av Tuff bjöds in till Tyresö International Peace Camp. Vintern 2004 hördes hon både i tal och sång på Tyresöradion, dels i Radio Tuff, dels på Succékanalen 91,4
....till de allt flera användarna av Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) För att gratulera. 2) I stället för blommor 3)Till minne av... Det är den perfekta presenten. Redan i år har tusentals mangoträd finansierats i indiska Dharampur
....till personal och elever vid Alléskolan i Floda (utanför Göteborg), som nu skickat 52 433 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2 . Det är resultatet av deras berömvärda dagsverke för Tuffs projekt i Indien.
....till Iranfödde Mohammad Fazihashemi. som sa många kloka saker som sommarpratare i P 1 i tisdags. Han tog avstånd från fundamentalister i olika läger och framhöll religioners humanistiska och solidariska värderingar
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som (20/6) har en notis om att Tuff har ny adress till sin hemsida: www.tuff.fred.se. Bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
....till den brittiske journalisten John Pilger som i Aftonbladet (19/6) skriver om ”Kriget mot barnen –om statsterrorismen och dess offer”. Det handlar om de palestinska barnen, om vilka Pilger skriver: ”Dessa barn lider av oupphörliga mardrömmar och’nattlig skräck’ och av en psykologisk klyvning som uppstår ur försöken att hantera traumatiska upplevelser. Å ena sidan drömmer de om att bli läkare och sjuksköterskor för att kunna hjälpa andra; å andra sidan trängs dessa drömmar undan av apokalyptiska visioner i vilka de ser sig själva som nästa generation självmordsbombare. De upplever detta undantagslöst efter israeliska attacker. För vissa pojkar är idolerna inte längre fotbollsspelare, utan en förvirrad blandning av palestinska ’martyrer’ och till och med fienden, ’eftersom israeliska soldater är starkast och har Apachehelikoptrar’” Pilger påpekar också: ”Om Israel inte hade fått ta emot F-16-plan och Apachehelikoptrar och miljarder dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar så skulle det ha slutit fred med palestinierna för länge sedan. Sedan andra världskriget har USA gett Israel omkring 140 miljarder dollar, till stor del i form av vapen.”
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, som skickat oss en rapport om Hugh Thompson, den helikopterpilot som vågade reagera mot och vittna om den massaker på civila vietnameser, som en amerikansk pluton utförde i Song My 1968. Bengts krönika kommer i nästa Radio Tuff
....till föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, som i torsdags anordnade en manifestation i Stockholm. På tal om nya forskningsresultat som visar att flera unga kvinnor än väntat är hotade av skamrelaterat våld säger (AB 21/6) föreningens ordförande Sara Mohammad: ”Problemet är mycket bredare än vad det pratas om. Det finns vissa grupper av tjejer som har vant sig vid förtrycket. Sedan finns det vissa som är emot det men som ändå försvarar invandrare som grupp eftersom de vill undvika diskussioner som kan leda till rasism. Men jag tycker att det blir en omvänd rasism. Man låter flickor från andra kulturer behandlas illa bara för att de kommer från andra länder”.
....till solidariska människor som stöder Tuffs samarbete med Lina Vuskovic i hennes arbete för fattiga gamla i Belgrad. Uppåt 10 000 kr har kommit in för detta ändamål på insamlingskontot, pg 79 36 36 – 2. Det är dels människor som vill hedra minnet av Tuff-medlemmen Georg Hellgren, dels sådana som vill hylla Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som fyllde jämt denna månad.
....till Svenska Jugoslavienkommitténs information om sådant som oftast förtigs i medierna. Den meddelat nu att vandaliseringen av serb-ortodoxa helgedomar i Kosovo fortsätter. ”Ve de besegrade!”
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till exempel genom att bli medlemmar för 200 kr per år och 80 kr för familjemedlem eller övrig på samma adress
....till de allt flera användarna av Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) För att gratulera. 2) I stället för blommor 3)Till minne av... Det är den perfekta presenten. Redan i år har tusentals mangoträd finansierats i indiska Dharampur
....till personal och elever vid Alléskolan i Floda (utanför Göteborg), som nu skickat 52 433 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2 . Det är resultatet av deras berömvärda dagsverke för Tuffs projekt i Indien.
....till Iranfödde Mohammad Fazihashemi. som sa många kloka saker som sommarpratare i P 1 i tisdags. Han tog avstånd från fundamentalister i olika läger och framhöll religioners humanistiska och solidariska värderingar
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som (20/6) har en notis om att Tuff har ny adress till sin hemsida: www.tuff.fred.se. Bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
....till den brittiske journalisten John Pilger som i Aftonbladet (19/6) skriver om ”Kriget mot barnen –om statsterrorismen och dess offer”. Det handlar om de palestinska barnen, om vilka Pilger skriver: ”Dessa barn lider av oupphörliga mardrömmar och’nattlig skräck’ och av en psykologisk klyvning som uppstår ur försöken att hantera traumatiska upplevelser. Å ena sidan drömmer de om att bli läkare och sjuksköterskor för att kunna hjälpa andra; å andra sidan trängs dessa drömmar undan av apokalyptiska visioner i vilka de ser sig själva som nästa generation självmordsbombare. De upplever detta undantagslöst efter israeliska attacker. För vissa pojkar är idolerna inte längre fotbollsspelare, utan en förvirrad blandning av palestinska ’martyrer’ och till och med fienden, ’eftersom israeliska soldater är starkast och har Apachehelikoptrar’” Pilger påpekar också: ”Om Israel inte hade fått ta emot F-16-plan och Apachehelikoptrar och miljarder dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar så skulle det ha slutit fred med palestinierna för länge sedan. Sedan andra världskriget har USA gett Israel omkring 140 miljarder dollar, till stor del i form av vapen.”
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, som skickat oss en rapport om Hugh Thompson, den helikopterpilot som vågade reagera mot och vittna om den massaker på civila vietnameser, som en amerikansk pluton utförde i Song My 1968. Bengts krönika kommer i nästa Radio Tuff
....till föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, som i torsdags anordnade en manifestation i Stockholm. På tal om nya forskningsresultat som visar att flera unga kvinnor än väntat är hotade av skamrelaterat våld säger (AB 21/6) föreningens ordförande Sara Mohammad: ”Problemet är mycket bredare än vad det pratas om. Det finns vissa grupper av tjejer som har vant sig vid förtrycket. Sedan finns det vissa som är emot det men som ändå försvarar invandrare som grupp eftersom de vill undvika diskussioner som kan leda till rasism. Men jag tycker att det blir en omvänd rasism. Man låter flickor från andra kulturer behandlas illa bara för att de kommer från andra länder”.
....till solidariska människor som stöder Tuffs samarbete med Lina Vuskovic i hennes arbete för fattiga gamla i Belgrad. Uppåt 10 000 kr har kommit in för detta ändamål på insamlingskontot, pg 79 36 36 – 2. Det är dels människor som vill hedra minnet av Tuff-medlemmen Georg Hellgren, dels sådana som vill hylla Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som fyllde jämt denna månad.
....till Svenska Jugoslavienkommitténs information om sådant som oftast förtigs i medierna. Den meddelat nu att vandaliseringen av serb-ortodoxa helgedomar i Kosovo fortsätter. ”Ve de besegrade!”
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till exempel genom att bli medlemmar för 200 kr per år och 80 kr för familjemedlem eller övrig på samma adress
söndag, juni 18
DEN ACCEPTERADE OCH LÖNSAMMA RASISMEN
Det var länge sen jag gick på bio. När man sett hundratals biljakter och tusentals filmmord känns det tjatigt att se dem igen. Men jag berömmer alltid på radion den beundransvärda filmföreningen, som sedan över 40 år håller Tyresös enda biograf, Bio Forellen, vid liv.
Redan 1982 hade mina biobesök blivit allt mera sällsynta. Men ett gäng tonåringar som jag var lärare för i Nyboda skola insisterade då på att jag måste pallra mig iväg och se en film de själva redan hade sett flera gånger: ”Åke, du måste se filmen, den är jättehäftig och skitrolig”, försäkrade de. Så jag höjde medelåldern i en fullsatt biosalong, där skratt, applåder och jubel dånade. Mitt besök ledde till att jag på Aftonbladets kultursida (1982-06-05) skrev:
”Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är –från ormgropar till en slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar,
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få som är desto bakslugare och grymmare: Lönnfeta, lismande typer med monokel och ett löjeväckande uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas, att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter
Men byt ut den tyske övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar, judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” (Indiana Jones) och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är tidstypiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen”
Det här skrevs alltså 1982. Då var Tyskland fortfarande delat och segermakternas många kärnvapen var ymnigt utplacerade på ömse sidor av järnridån. Så det var meningen att tyskarnas ansikten skulle vara de första att smälta i slem, blod och aska, så fort ett storkrig mellan blocken bröt ut.
När jag skrev artikeln visste jag inte att det var Steven Spielberg som gjort filmen. Inte heller förstod jag då att den här extrema rasismen egentligen inte bör kritiseras trots alla generöst statsunderstödda kampanjer mot rasism. Det är annan rasism som våra politiskt korrekta och självutnämnda antirasister ständigt varnar för. Ja, de letar fram den från 1900-talets första decennier, en mycket enkel uppgift, för på den tiden var rasistiska uttalanden om alla möjliga folk eller etniska grupper väldigt vanliga.
Ändå har jag själv varit offer för den mediala hjärntvätten i synen på olika folk och okritiskt svalt grova rasistiska utfall mot vissa av dem. Jag minns hur jag på 1970-talet var en i mängden som beundrade Erica Jongs bok ”Rädd för att flyga”. Hennes sexuella frispråkighet tilltalade oss pojkar, till exempel när hon prisade ”det knapplösa knullet” eller självutlämnande skrev:
”Mina trosor blev så våta att jag kunde skura Wiens gator med dem”.
Jo, det var en rolig och välskriven bok. Men ingen –inte heller jag-- reagerade på att hon generaliserade om tyskar som feta med sladdriga armar och dubbelhakor. Jong skriver att tyskarna blir rödare i solen än kinesiskt fläsk. Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:
"Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
Erica Jong berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"
Boken blev en succé och inbringade författaren många miljoner dollar. Det finns rasism som inte bara är accepterad utan också mycket lönsam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio TUFF (nr 1085) 2006-06-18
Redan 1982 hade mina biobesök blivit allt mera sällsynta. Men ett gäng tonåringar som jag var lärare för i Nyboda skola insisterade då på att jag måste pallra mig iväg och se en film de själva redan hade sett flera gånger: ”Åke, du måste se filmen, den är jättehäftig och skitrolig”, försäkrade de. Så jag höjde medelåldern i en fullsatt biosalong, där skratt, applåder och jubel dånade. Mitt besök ledde till att jag på Aftonbladets kultursida (1982-06-05) skrev:
”Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är –från ormgropar till en slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar,
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få som är desto bakslugare och grymmare: Lönnfeta, lismande typer med monokel och ett löjeväckande uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas, att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter
Men byt ut den tyske övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar, judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” (Indiana Jones) och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är tidstypiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen”
Det här skrevs alltså 1982. Då var Tyskland fortfarande delat och segermakternas många kärnvapen var ymnigt utplacerade på ömse sidor av järnridån. Så det var meningen att tyskarnas ansikten skulle vara de första att smälta i slem, blod och aska, så fort ett storkrig mellan blocken bröt ut.
När jag skrev artikeln visste jag inte att det var Steven Spielberg som gjort filmen. Inte heller förstod jag då att den här extrema rasismen egentligen inte bör kritiseras trots alla generöst statsunderstödda kampanjer mot rasism. Det är annan rasism som våra politiskt korrekta och självutnämnda antirasister ständigt varnar för. Ja, de letar fram den från 1900-talets första decennier, en mycket enkel uppgift, för på den tiden var rasistiska uttalanden om alla möjliga folk eller etniska grupper väldigt vanliga.
Ändå har jag själv varit offer för den mediala hjärntvätten i synen på olika folk och okritiskt svalt grova rasistiska utfall mot vissa av dem. Jag minns hur jag på 1970-talet var en i mängden som beundrade Erica Jongs bok ”Rädd för att flyga”. Hennes sexuella frispråkighet tilltalade oss pojkar, till exempel när hon prisade ”det knapplösa knullet” eller självutlämnande skrev:
”Mina trosor blev så våta att jag kunde skura Wiens gator med dem”.
Jo, det var en rolig och välskriven bok. Men ingen –inte heller jag-- reagerade på att hon generaliserade om tyskar som feta med sladdriga armar och dubbelhakor. Jong skriver att tyskarna blir rödare i solen än kinesiskt fläsk. Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:
"Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
Erica Jong berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"
Boken blev en succé och inbringade författaren många miljoner dollar. Det finns rasism som inte bara är accepterad utan också mycket lönsam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio TUFF (nr 1085) 2006-06-18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1085) 06-06-18 till....
....till Dagens Nyheters Stefan Jonsson, som (16/6) skriver om amerikanernas snabbt minskande förtroende. för Bushadministrationen. Han påpekar att världens militärutgifter slog rekord under 2005: ”Ofattbara 1117 miljarder dollar [ca 8 000 000 000 000 kr eller ca 21 920 miljoner kr per dag] används till försvar och krig och USA stod för 48 procent av detta enligt måndagens siffror från fredsforsningsinstitutet Sipri”. Jonsson har också inhämtat nya siffror från det Washingtonbaserade Pew Research Institute, som mäter den globala opinionen: ”En världsmajoritet är oroad över att Iran skaffar kärnvapen. En än större majoritet anser att USA:s utrikespolitik är ett värre hot mot världsfreden”
....till den förre moderate riksdagsmannen Tom Heyman som i ett läsarbrev till Aftonbladet (15/6) är oroad av den nya inriktningen för svensk militär. Förut fanns det genom de många värnpliktiga en nära relation till det civila samhället, påpekar Heyman , så tron på militärt våld som lösningen på alla problem var inte självklar. Nu när svenska soldater samövar med Nato blir de påverkade av den kåranda som finns främst i USA och dess elitförband. Svenska soldater tar efter dessa förebilders machoattityd. Heyman skriver också: ”Den amerikanska krigsmakten har i stort sett fört krig oavbrutet sedan dess tillkomst efter självständigheten i början av 1800-talet och det finns i USA en stark tro på att väpnat våld är en bra metod för att lösa politiska problem. Inte minst förmedlas denna inställning av de många krigsfilmer som Pentagon välvilligt hjälper till att producera och som många svenska ungdomar har sett och okritiskt anammat”
....till fredstidningen Pax, i vars senaste nummer den duktiga redaktören Eva Kellström Froste skriver en två sidor lång artikel om den norske fredsveteranen och konflikthanteraren Jörgen Johansen. Han är en varm anhängare av icke-våld och i vissa fall av civil olydnad. Han menar att vi ofta verkar alltför seriösa och rekommenderar mera inslag av humor i fredsarbetet. I Radio Tuff instämmer vi till fullo i detta råd.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (13/6) skriver om att ”historien vulgariseras av klåpare”. Det gäller Jung Changs och Jon Hallidays ”Mao – Den sanna historien”. Hon skriver bland annat: ”Sinologer avfärdar samfällt Chang och Halliday både vad gäller källkritik och analys, men av samhällsdebattörer har de fått desto mer beröm. Enligt Per Ahlmark är denna bok om ”världens största mördare” – 70 miljoner kineser – ”det nya seklets viktigaste verk”. Med den dödssiffran överträffas alla tidigare bedömningar. Ju högre dödstal, desto mer skarpsinnig anser Ahlmark att man är. Det är lätt att bli geniförklarad av borgerligheten.”
Ja, det finns så grova överdrifter om historiska dödstal, att en del för säkerhets skull närmast har blivit religiösa dogmer. Att med vanlig källkritik uttrycka tvivel på dem är inte tillrådligt, för i flera i annars demokratiska länder är detta tvivel kriminaliserat.
....till gymnasisten Anton Klepke, som i PAX skriver om bland annat vapenexporten: ”Att vapenexport skulle hindra krig är ett påhitt som ett dagisbarn kan genomskåda. Ändå finns det direktörer och politiker som menar att vapen skapar fred”. I vintras imponerade Anton Klepke, när han på Succekanalen 91,4 och i Radio Tuff utvecklade sin pacifistiska åskådning.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som i sin krönika (13/6) tar upp det som i dagarna dominerar våra medier, fotbolls-VM, och skriver: ”Men när all ödmjukhet försvinner, när en mängd samverkande faktorer leder till att Sveriges sportjournalister skriver upp sina favoriter till orealistiska nivåer och lockar både sig själva och allmänheten till att ta ut segrar i förskott, då har något gått för långt. Särskilt som man sedan i sin besvikelse blir orättvis och pretentiös i sin kritik mot det svenska fotbollslandslaget, som säkerligen utmålas som landsförrädare om det inte kvalar till finalspel.”
....till den brittiska tidningen The Guardian (15/6) som avslöjar att Israels premiärminister mellan 1977 och 1983, Menachem Begin, under yngre mera terroristiska år var inblandad i ett mordförsök i mars 1952 på Västtysklands första förbundskansler Konrad Adenauer. En bomb gömd i ett uppslagsverk upptäcktes dock, innan den nådde Adenauer, men i försöken att desarmera den dödades en människa och två skadades. Liknande uppgifter har funnits i tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung och i den israeliska tidningen Haaretz. Orsaken till mordförsöket påstås vara att de israeliska attentatsmännen var missnöjda med användningen av de gottgörelsepengar som Adenauer frikostigt beviljade till judar som lidit under andra världskriget.
....till militärdiktaturen Burmas ledande demokrat, Aung San Suu Kyi, som fyllde 61 år i går men som ännu efter många år hålls i husarrest, trots –eller eftersom?—hon fick Nobels fredspris redan 1991.
....till Tuff-styrelsen, som trots den varma junisolen träffades i torsdags och bland annat beslöt att även i år göra en manifestation i Tyresö Centrum på Hiroshimadagen 6 augusti. Eftersom det är en söndag görs aktionen dagen innan. den 5 augusti.
....till Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK), som fixat ett barnbibliotek i Bagdad. Tuff-styrelsen beslöt att skänka 3000 kr till projektet. ”Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret”
....till Bryggcafé Stocken, centrum för Fredsrörelsen på Orust, där det gång på gång i sommar anordnas lockande musikprogram under rubriken Internationell solidaritet. Lördagen den 22 juli är det jubileumsfestival från kl 14 med massor av sång- och musikartister och kvällen avslutas med dans på bryggan Öppettider för caféet: 24 juni – 5 augusti kl 14 – 21, måndagar o tisdagar stängt
....till Björn och Britt Fougelberg i Krusboda (Tyresö), som skrivit till oss på tal om förra veckans krönika i Radio Tuff. Den hade rubriken ”Hela jorden är vårt fosterland” och den påminde dem om en kampsång de sjöng som unga SSU-are.
När krigets kanoner med hat och död
från land till land hördes ljunga.
Och mödrar med barn rycktes från sitt stöd,
då föddes ett rop på vår tunga.
Ett rop som skar igenom tårars brand
Den vida världen är vårt fosterland-.
Vi äro ju barn av samma stam
fast olika vägar vi vandra.
Vi skiljas av gränser och språk
men vem har sagt oss att hata varandra.
Med alla folk vi knyter brodersband.
Den vida världen är vårt fosterland.
....till den förre moderate riksdagsmannen Tom Heyman som i ett läsarbrev till Aftonbladet (15/6) är oroad av den nya inriktningen för svensk militär. Förut fanns det genom de många värnpliktiga en nära relation till det civila samhället, påpekar Heyman , så tron på militärt våld som lösningen på alla problem var inte självklar. Nu när svenska soldater samövar med Nato blir de påverkade av den kåranda som finns främst i USA och dess elitförband. Svenska soldater tar efter dessa förebilders machoattityd. Heyman skriver också: ”Den amerikanska krigsmakten har i stort sett fört krig oavbrutet sedan dess tillkomst efter självständigheten i början av 1800-talet och det finns i USA en stark tro på att väpnat våld är en bra metod för att lösa politiska problem. Inte minst förmedlas denna inställning av de många krigsfilmer som Pentagon välvilligt hjälper till att producera och som många svenska ungdomar har sett och okritiskt anammat”
....till fredstidningen Pax, i vars senaste nummer den duktiga redaktören Eva Kellström Froste skriver en två sidor lång artikel om den norske fredsveteranen och konflikthanteraren Jörgen Johansen. Han är en varm anhängare av icke-våld och i vissa fall av civil olydnad. Han menar att vi ofta verkar alltför seriösa och rekommenderar mera inslag av humor i fredsarbetet. I Radio Tuff instämmer vi till fullo i detta råd.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (13/6) skriver om att ”historien vulgariseras av klåpare”. Det gäller Jung Changs och Jon Hallidays ”Mao – Den sanna historien”. Hon skriver bland annat: ”Sinologer avfärdar samfällt Chang och Halliday både vad gäller källkritik och analys, men av samhällsdebattörer har de fått desto mer beröm. Enligt Per Ahlmark är denna bok om ”världens största mördare” – 70 miljoner kineser – ”det nya seklets viktigaste verk”. Med den dödssiffran överträffas alla tidigare bedömningar. Ju högre dödstal, desto mer skarpsinnig anser Ahlmark att man är. Det är lätt att bli geniförklarad av borgerligheten.”
Ja, det finns så grova överdrifter om historiska dödstal, att en del för säkerhets skull närmast har blivit religiösa dogmer. Att med vanlig källkritik uttrycka tvivel på dem är inte tillrådligt, för i flera i annars demokratiska länder är detta tvivel kriminaliserat.
....till gymnasisten Anton Klepke, som i PAX skriver om bland annat vapenexporten: ”Att vapenexport skulle hindra krig är ett påhitt som ett dagisbarn kan genomskåda. Ändå finns det direktörer och politiker som menar att vapen skapar fred”. I vintras imponerade Anton Klepke, när han på Succekanalen 91,4 och i Radio Tuff utvecklade sin pacifistiska åskådning.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som i sin krönika (13/6) tar upp det som i dagarna dominerar våra medier, fotbolls-VM, och skriver: ”Men när all ödmjukhet försvinner, när en mängd samverkande faktorer leder till att Sveriges sportjournalister skriver upp sina favoriter till orealistiska nivåer och lockar både sig själva och allmänheten till att ta ut segrar i förskott, då har något gått för långt. Särskilt som man sedan i sin besvikelse blir orättvis och pretentiös i sin kritik mot det svenska fotbollslandslaget, som säkerligen utmålas som landsförrädare om det inte kvalar till finalspel.”
....till den brittiska tidningen The Guardian (15/6) som avslöjar att Israels premiärminister mellan 1977 och 1983, Menachem Begin, under yngre mera terroristiska år var inblandad i ett mordförsök i mars 1952 på Västtysklands första förbundskansler Konrad Adenauer. En bomb gömd i ett uppslagsverk upptäcktes dock, innan den nådde Adenauer, men i försöken att desarmera den dödades en människa och två skadades. Liknande uppgifter har funnits i tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung och i den israeliska tidningen Haaretz. Orsaken till mordförsöket påstås vara att de israeliska attentatsmännen var missnöjda med användningen av de gottgörelsepengar som Adenauer frikostigt beviljade till judar som lidit under andra världskriget.
....till militärdiktaturen Burmas ledande demokrat, Aung San Suu Kyi, som fyllde 61 år i går men som ännu efter många år hålls i husarrest, trots –eller eftersom?—hon fick Nobels fredspris redan 1991.
....till Tuff-styrelsen, som trots den varma junisolen träffades i torsdags och bland annat beslöt att även i år göra en manifestation i Tyresö Centrum på Hiroshimadagen 6 augusti. Eftersom det är en söndag görs aktionen dagen innan. den 5 augusti.
....till Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK), som fixat ett barnbibliotek i Bagdad. Tuff-styrelsen beslöt att skänka 3000 kr till projektet. ”Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret”
....till Bryggcafé Stocken, centrum för Fredsrörelsen på Orust, där det gång på gång i sommar anordnas lockande musikprogram under rubriken Internationell solidaritet. Lördagen den 22 juli är det jubileumsfestival från kl 14 med massor av sång- och musikartister och kvällen avslutas med dans på bryggan Öppettider för caféet: 24 juni – 5 augusti kl 14 – 21, måndagar o tisdagar stängt
....till Björn och Britt Fougelberg i Krusboda (Tyresö), som skrivit till oss på tal om förra veckans krönika i Radio Tuff. Den hade rubriken ”Hela jorden är vårt fosterland” och den påminde dem om en kampsång de sjöng som unga SSU-are.
När krigets kanoner med hat och död
från land till land hördes ljunga.
Och mödrar med barn rycktes från sitt stöd,
då föddes ett rop på vår tunga.
Ett rop som skar igenom tårars brand
Den vida världen är vårt fosterland-.
Vi äro ju barn av samma stam
fast olika vägar vi vandra.
Vi skiljas av gränser och språk
men vem har sagt oss att hata varandra.
Med alla folk vi knyter brodersband.
Den vida världen är vårt fosterland.
söndag, juni 11
”HELA JORDEN ÄR VÅRT FOSTERLAND”
Det har viftats med flaggor i veckan. Den 6 juni var röd i almanackan men för övrigt väldigt blågul. Och så har VM i fotboll börjat och många länders anhängare har sina flaggor målade till och med i nyllena.
På hedersplatsen i vardagsrummet hänger en tavla som heter Internationalen. Den gjordes av konstnären Bertil Englert som några år på 1960-talet bodde i Tyresö borta vid slottet. Sedan flyttade han till Tumba och var en av grundarna av BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening, en av TUFFs efterföljare. I dag bor han vid en sjö i nordvästra Skåne, sitt födelselandskap, med den kloke kulturchefen vid Helsingborgs Dagblad, Sören Sommelius, som granne.
På kopian av Internationalen har Bertil Englerts skrivit ”Hela jorden är vårt fosterland” Tavlan består av 36 flaggor. Men de är hopblandade: Israels flagga har inslag från arabländernas, Pakistans har det indiska Ashokahjulet i sitt grönvita fält. Sovjetunionens och USAs flaggor är hopblandade, så att fältet med alla stjärnorna i övre vänstra hörnet på den amerikanska är ersatt med hammaren och skäran. I en annan flagga är de vita ränderna på den amerikanska borta, så att den lyser nästan socialistiskt helröd. När originalet 1972 visades i Stockholm blev en amerikansk turist så provocerad att han ilsket försökte rita in de vita ränderna på konstverket.
En gång i världen invaderades Tyresö centrum av provies, inbjudna av Tuff. Provies var som ordet antyder ”för livet”, gjorde glada happpenings bland annat utanför riksdagshuset där de blockerade ingången med engångsförpackningar i protest mot dessa. På Lucia bjöd de poliserna på pepparkakor för att göra dem snällare. I Tyresö väckte de ett visst uppseende genom att använda blågula näsdukar som de ljudligt snöt sig i. Men de var konsekvent icke-våldsliga, slogs aldrig, pangade inte ens en fönsterruta.
I hallen hänger en annan av Englerts tavlor. Den har han kallat ”Du gamla du fria”. Den har bara två färger: blått och gult. Det gula är en slags Sverigekarta i form av en skelettfot, där Skåne är hälen och norrländsk glesbygd de spretiga tårna.
Till och med på toaletten finns en liten Englertbild. En Pax-krönika 1991 inleddes så här: ”När jag kissar händer det att jag betraktar Margaret Thatchers sköte” (Se boken ”Förbannad pacifist” s. 109) Det är så att jag följer traditionen från de norrländska utedassen genom att sätta upp bilder på toalettväggen här hemma. Den här bilden har Englert ironiskt tillägnat lord Nelson: ”England expects every man to do his duty!” Detta sägs på bilden av en upp till midjan naken fru Thatcher, omgiven av stridsberedda brittiska bassar under Falklandskriget.
Stridsberedda verkade också ett gäng på nationaldagen vara, när de knallade genom Kungsholmen. De hade tillstånd att demonstrera och kallas för högerextrema, ja ibland för nazister, även om alla av dem inte ens torde kunna stava till ordet. De var omgivna av en förfärlig massa poliser som skulle skydda dem från motdemonstranter. Dessa kallar sig AFA, Antifascistisk Aktion. De är ofta maskerade och våldsamma, struntar i demonstrationstillstånd och är därför ingen opinionsmässig tillgång för demokratin. Tvärtom lockar deras metoder säkert många ungdomar att ansluta sig till de högerextrema.
Som antifascist är jag olycklig över att ordet nu nästan blivit liktydigt med lagöverträdelser och omnipotens. Antifascism är öppenhet, inte maskering, det är fredliga ickevåldsmetoder, inte våld, det är yttrande- och demonstrationsfrihet. inte inskränkningar av dessa friheter, ja antifascism är att acceptera demokratin trots att den kan verka tråkigare än att kanske panga skyltfönster.
Sympatiskt är att nationaldagen är den 6 juni, alltså till minne av två grundlagsreformer som stadfästes detta datum 1809 och 1974. Varför kungahuset ska hyllas så våldsamt denna dag är svårare att känna sympati för. De folkrörelser som i fredlig kamp skapat den svenska demokratin eller de arbetare, företagare och tjänstemän som jobbat fram vår välfärd borde i stället vara i fokus.
När jag i tisdags på TV såg de svartklädda nationalisterna marschera där på Kungsholmen i sina löjliga marschkängor, flydde jag in till mitt arbetsrum. Där på väggen hänger en annan Englerttavla. På den marscheras det också taktfast. Men det är en kolonn av beväpnade skelett. Dess titel är ”The Universal Soldier”. Låten med samma namn har en tankeväckande text, så den ska vi lyssna på nu
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1084) 2006-06-11
På hedersplatsen i vardagsrummet hänger en tavla som heter Internationalen. Den gjordes av konstnären Bertil Englert som några år på 1960-talet bodde i Tyresö borta vid slottet. Sedan flyttade han till Tumba och var en av grundarna av BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening, en av TUFFs efterföljare. I dag bor han vid en sjö i nordvästra Skåne, sitt födelselandskap, med den kloke kulturchefen vid Helsingborgs Dagblad, Sören Sommelius, som granne.
På kopian av Internationalen har Bertil Englerts skrivit ”Hela jorden är vårt fosterland” Tavlan består av 36 flaggor. Men de är hopblandade: Israels flagga har inslag från arabländernas, Pakistans har det indiska Ashokahjulet i sitt grönvita fält. Sovjetunionens och USAs flaggor är hopblandade, så att fältet med alla stjärnorna i övre vänstra hörnet på den amerikanska är ersatt med hammaren och skäran. I en annan flagga är de vita ränderna på den amerikanska borta, så att den lyser nästan socialistiskt helröd. När originalet 1972 visades i Stockholm blev en amerikansk turist så provocerad att han ilsket försökte rita in de vita ränderna på konstverket.
En gång i världen invaderades Tyresö centrum av provies, inbjudna av Tuff. Provies var som ordet antyder ”för livet”, gjorde glada happpenings bland annat utanför riksdagshuset där de blockerade ingången med engångsförpackningar i protest mot dessa. På Lucia bjöd de poliserna på pepparkakor för att göra dem snällare. I Tyresö väckte de ett visst uppseende genom att använda blågula näsdukar som de ljudligt snöt sig i. Men de var konsekvent icke-våldsliga, slogs aldrig, pangade inte ens en fönsterruta.
I hallen hänger en annan av Englerts tavlor. Den har han kallat ”Du gamla du fria”. Den har bara två färger: blått och gult. Det gula är en slags Sverigekarta i form av en skelettfot, där Skåne är hälen och norrländsk glesbygd de spretiga tårna.
Till och med på toaletten finns en liten Englertbild. En Pax-krönika 1991 inleddes så här: ”När jag kissar händer det att jag betraktar Margaret Thatchers sköte” (Se boken ”Förbannad pacifist” s. 109) Det är så att jag följer traditionen från de norrländska utedassen genom att sätta upp bilder på toalettväggen här hemma. Den här bilden har Englert ironiskt tillägnat lord Nelson: ”England expects every man to do his duty!” Detta sägs på bilden av en upp till midjan naken fru Thatcher, omgiven av stridsberedda brittiska bassar under Falklandskriget.
Stridsberedda verkade också ett gäng på nationaldagen vara, när de knallade genom Kungsholmen. De hade tillstånd att demonstrera och kallas för högerextrema, ja ibland för nazister, även om alla av dem inte ens torde kunna stava till ordet. De var omgivna av en förfärlig massa poliser som skulle skydda dem från motdemonstranter. Dessa kallar sig AFA, Antifascistisk Aktion. De är ofta maskerade och våldsamma, struntar i demonstrationstillstånd och är därför ingen opinionsmässig tillgång för demokratin. Tvärtom lockar deras metoder säkert många ungdomar att ansluta sig till de högerextrema.
Som antifascist är jag olycklig över att ordet nu nästan blivit liktydigt med lagöverträdelser och omnipotens. Antifascism är öppenhet, inte maskering, det är fredliga ickevåldsmetoder, inte våld, det är yttrande- och demonstrationsfrihet. inte inskränkningar av dessa friheter, ja antifascism är att acceptera demokratin trots att den kan verka tråkigare än att kanske panga skyltfönster.
Sympatiskt är att nationaldagen är den 6 juni, alltså till minne av två grundlagsreformer som stadfästes detta datum 1809 och 1974. Varför kungahuset ska hyllas så våldsamt denna dag är svårare att känna sympati för. De folkrörelser som i fredlig kamp skapat den svenska demokratin eller de arbetare, företagare och tjänstemän som jobbat fram vår välfärd borde i stället vara i fokus.
När jag i tisdags på TV såg de svartklädda nationalisterna marschera där på Kungsholmen i sina löjliga marschkängor, flydde jag in till mitt arbetsrum. Där på väggen hänger en annan Englerttavla. På den marscheras det också taktfast. Men det är en kolonn av beväpnade skelett. Dess titel är ”The Universal Soldier”. Låten med samma namn har en tankeväckande text, så den ska vi lyssna på nu
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1084) 2006-06-11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1084) 06-06-11 till....
....till de aktivister som under många timmar i går skötte Tuffs storloppis och därigenom fick in 5 673 kr, välkomna pengar till det konsekvent frivilligt arbetande Tuff, som i år utan minsta bidrag behöver ekonomiskt stöd för att kunna betala hyra för Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff och andra utgifter. Vi som inte fyndade vid loppisen kan använda Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: ”I stället för blommor”, ”Grattis” och ”Till minne av...”. Du kan se hur de ser ut på hemsidan www.tuff.fred.se Pengarna används för plantering av mangoträd bland Tuff-skolorna i indiska Dharampur, där uppåt 60 000 träd nu har kunnat planteras. Mangogram kan beställas från Monica tel 712 2581 eller Sylvia tel 742 1442,
....till dem som hyllade Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl på hennes födelsedag för en vecka sen genom bidrag till fattiga gamla i Belgrad. Det har redan kommit in 2 500 kr och det är inte för sent än. Man kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och skriva Sylvia.
....till Kumla skola (Tyresö) som nu skickat 36 000 kr till Tuffs insamlingskonto för vidare befordran till de indiska tuff-projekten. Det är halva resultatet av skolans dagsverke den 11 maj. Den andra hälften går till verksamhet för gatubarn i Zambia.
....till Franck Kamoun, som under sina tonår i Tyresö var mycket aktiv i Tuff. Nu jobbar han i Örebro, varifrån han kommenterar förra veckans krönika i Radio Tuff: ”Krig brutaliserar alla är ett tema som sällan lyfts fram” skriver han och tycker att krönikan var ”uppfriskande fri från invektiv”.
....till Hans Blix som i tidningen International Herald Tribune (8/6) bland annat skriver: “Medan det är önskvärt att utrikesministrarna talar om Iran, tycks de inte ägna en tanke åt det faktum att det ännu finns 27 000 kärnvapen i USA, Ryssland och andra stater och att många av dem är i högsta beredskap (hair-trigger alert)”
....till tidningen The Independents Peter Popham som (7/6) skriver om den kvinnliga turkiska journalisten Perihan Magden, som nu hotas av fängelse. Hon anklagas för att ha ”uppmuntrat eller spridit propaganda för att avskräcka människor från att utföra sin militärtjänst”. I december skrev hon om Mehmet Tarhan, som vägrade den 18 månader långa militärutbildningen och hamnade i fängelse. Han krävde att Turkiet skulle beakta mänskliga rättigheter och liksom andra europeiska länder tillåta alternativ vapenfri tjänst. Efter ingripande från domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg släpptes han dock, fast han förvägras fortfarande jobb och andra rättigheter
....till Stefan Lindgren i veckomagasinet “Ryska Posten”, som skriver om mordet på en rysk diplomat och kidnappningen av fyra andra ryssar i Bagdad för en vecka sedan. Rysslands förre ambassadör i Irak Abbas Chalaf menar, att det kan vara en provokation av amerikanerna för att straffa ryssarna för deras aktiva politiska roll i regionen. Han påminner om att USA-trupper i april 2003 besköt en kolonn av ryska diplomatbilar och sårade fem ryssar.
....till Paul Campos i Rocky Mountain News som (6/6) kommenterar amerikanskt självberöm över att deras krigsförbrytelser erkänns av USA och att de skyldiga ställs inför rätta. Han påminner om Vietnamkriget. För massakern på flera hundra vietnamesiska civila i Song My blev bara en enda av mördarna fälld. Det var löjtnant William Calley som fick husarrest men som efter tre år blev benådad av president Nixon. 1967 mördade en amerikansk elitpluton, kallad Tiger Force, hundratals civila och gjorde till och med halsband av offrens öron. Det utreddes i fyra år innan målet lades ned utan att någon blev straffad. I byn Thanh Phong blev 13 civila dödade men fallet tycks aldrig ha lagförts. Officeren som ledde operationen förärades med en hedersmedalj. Paul Campos tillägger att gerillakrig är särskilt grymt och att övergrepp och krigsförbrytelser då är så vanliga att de nästan aldrig påtalas. Och i de få fall det görs är det aldrig militären som slår larm utan för sanningen hängivna journalister.
....till amerikanska krigsveteraner från Irakkriget som nu demonstrerar mot
kriget och berättar om den våldsbenägenhet och de fördomar som är förhärskande bland de amerikanska trupperna. Några av dem uttrycker föga förvåning över de nya avslöjandena om krigsförbrytelser mot civila irakier. I den brittiska tidningen The Observer (4/6) säger krigsveteranen Camilo Mejia: “Jag tvivlar inte för en sekund på att dessa övergrepp har skett. Sånt sker överallt, de är typiska och inga undantag”
....till den brittiska tidningen The Independent (8/6), som rapporterar från Basra i södra Irak om att förhållandena för kvinnorna har kraftigt försämrats de senaste tre åren. Tidigare var de irakiska kvinnorna avundade i andra arabländer för sina friheter. I dag mördas då och då kvinnor som inte följer rigida islamistiska lagar i det shiadominerade södra Irak. Moderna irakiskor, som nu tvingas tillbaka till sina mormödrars kvinnoförtryck anser att de brittiska ockupationssoldaterna inte tillräckligt beivrat det här.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (6/6) på tal om lille Bobbys grymma död
skriver: ”Vid fruktansvärda tragedier som de nyss inträffade vill vi gärna hitta någon yttre ansvarig som anklagas för någon försummelse. Därmed kan vi invagga oss i föreställningen om att bara något korrigeras så kommer detta inte att upprepas. Så är det inte. Barn kommer att bli dödade och misshandlade av sina föräldrar eller styvföräldrar även i fortsättningen även om vi gör vårt yttersta för att vara observanta på signaler som tyder på att barn far illa i sina hem. Personlighetsstörningar larmar inte alltid om sin existens och psykiska sammanbrott ’anländer inte alltid med koskällan runt halsen’ som finnarna säger.” Det är ett mera klokt än optimistiskt konstaterande.
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner oss om Tage Danielssons vers:
Ilskan är inte den bästa protesten.
Djävlarna ler när det stormar i Eden.
Stormen är kort. Vad de fruktar som pesten
är passaden, monsunen, sydvästen.
Frihetens vind är den stadiga vreden.
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: ”I stället för blommor”, ”Grattis” och ”Till minne av...”. Du kan se hur de ser ut på hemsidan www.tuff.fred.se Pengarna används för plantering av mangoträd bland Tuff-skolorna i indiska Dharampur, där uppåt 60 000 träd nu har kunnat planteras. Mangogram kan beställas från Monica tel 712 2581 eller Sylvia tel 742 1442,
....till dem som hyllade Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl på hennes födelsedag för en vecka sen genom bidrag till fattiga gamla i Belgrad. Det har redan kommit in 2 500 kr och det är inte för sent än. Man kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och skriva Sylvia.
....till Kumla skola (Tyresö) som nu skickat 36 000 kr till Tuffs insamlingskonto för vidare befordran till de indiska tuff-projekten. Det är halva resultatet av skolans dagsverke den 11 maj. Den andra hälften går till verksamhet för gatubarn i Zambia.
....till Franck Kamoun, som under sina tonår i Tyresö var mycket aktiv i Tuff. Nu jobbar han i Örebro, varifrån han kommenterar förra veckans krönika i Radio Tuff: ”Krig brutaliserar alla är ett tema som sällan lyfts fram” skriver han och tycker att krönikan var ”uppfriskande fri från invektiv”.
....till Hans Blix som i tidningen International Herald Tribune (8/6) bland annat skriver: “Medan det är önskvärt att utrikesministrarna talar om Iran, tycks de inte ägna en tanke åt det faktum att det ännu finns 27 000 kärnvapen i USA, Ryssland och andra stater och att många av dem är i högsta beredskap (hair-trigger alert)”
....till tidningen The Independents Peter Popham som (7/6) skriver om den kvinnliga turkiska journalisten Perihan Magden, som nu hotas av fängelse. Hon anklagas för att ha ”uppmuntrat eller spridit propaganda för att avskräcka människor från att utföra sin militärtjänst”. I december skrev hon om Mehmet Tarhan, som vägrade den 18 månader långa militärutbildningen och hamnade i fängelse. Han krävde att Turkiet skulle beakta mänskliga rättigheter och liksom andra europeiska länder tillåta alternativ vapenfri tjänst. Efter ingripande från domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg släpptes han dock, fast han förvägras fortfarande jobb och andra rättigheter
....till Stefan Lindgren i veckomagasinet “Ryska Posten”, som skriver om mordet på en rysk diplomat och kidnappningen av fyra andra ryssar i Bagdad för en vecka sedan. Rysslands förre ambassadör i Irak Abbas Chalaf menar, att det kan vara en provokation av amerikanerna för att straffa ryssarna för deras aktiva politiska roll i regionen. Han påminner om att USA-trupper i april 2003 besköt en kolonn av ryska diplomatbilar och sårade fem ryssar.
....till Paul Campos i Rocky Mountain News som (6/6) kommenterar amerikanskt självberöm över att deras krigsförbrytelser erkänns av USA och att de skyldiga ställs inför rätta. Han påminner om Vietnamkriget. För massakern på flera hundra vietnamesiska civila i Song My blev bara en enda av mördarna fälld. Det var löjtnant William Calley som fick husarrest men som efter tre år blev benådad av president Nixon. 1967 mördade en amerikansk elitpluton, kallad Tiger Force, hundratals civila och gjorde till och med halsband av offrens öron. Det utreddes i fyra år innan målet lades ned utan att någon blev straffad. I byn Thanh Phong blev 13 civila dödade men fallet tycks aldrig ha lagförts. Officeren som ledde operationen förärades med en hedersmedalj. Paul Campos tillägger att gerillakrig är särskilt grymt och att övergrepp och krigsförbrytelser då är så vanliga att de nästan aldrig påtalas. Och i de få fall det görs är det aldrig militären som slår larm utan för sanningen hängivna journalister.
....till amerikanska krigsveteraner från Irakkriget som nu demonstrerar mot
kriget och berättar om den våldsbenägenhet och de fördomar som är förhärskande bland de amerikanska trupperna. Några av dem uttrycker föga förvåning över de nya avslöjandena om krigsförbrytelser mot civila irakier. I den brittiska tidningen The Observer (4/6) säger krigsveteranen Camilo Mejia: “Jag tvivlar inte för en sekund på att dessa övergrepp har skett. Sånt sker överallt, de är typiska och inga undantag”
....till den brittiska tidningen The Independent (8/6), som rapporterar från Basra i södra Irak om att förhållandena för kvinnorna har kraftigt försämrats de senaste tre åren. Tidigare var de irakiska kvinnorna avundade i andra arabländer för sina friheter. I dag mördas då och då kvinnor som inte följer rigida islamistiska lagar i det shiadominerade södra Irak. Moderna irakiskor, som nu tvingas tillbaka till sina mormödrars kvinnoförtryck anser att de brittiska ockupationssoldaterna inte tillräckligt beivrat det här.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (6/6) på tal om lille Bobbys grymma död
skriver: ”Vid fruktansvärda tragedier som de nyss inträffade vill vi gärna hitta någon yttre ansvarig som anklagas för någon försummelse. Därmed kan vi invagga oss i föreställningen om att bara något korrigeras så kommer detta inte att upprepas. Så är det inte. Barn kommer att bli dödade och misshandlade av sina föräldrar eller styvföräldrar även i fortsättningen även om vi gör vårt yttersta för att vara observanta på signaler som tyder på att barn far illa i sina hem. Personlighetsstörningar larmar inte alltid om sin existens och psykiska sammanbrott ’anländer inte alltid med koskällan runt halsen’ som finnarna säger.” Det är ett mera klokt än optimistiskt konstaterande.
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner oss om Tage Danielssons vers:
Ilskan är inte den bästa protesten.
Djävlarna ler när det stormar i Eden.
Stormen är kort. Vad de fruktar som pesten
är passaden, monsunen, sydvästen.
Frihetens vind är den stadiga vreden.
söndag, juni 4
KRIG INNEBÄR MASSAKRER
”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”.
Citatet är från en bok som utgavs i USA 1970 och hade den betecknande titeln ”The Crazy Ape”. Författare var ungerskfödde Albert Szent-Györgyi (1893-1986), som redan 1937 fick nobelpriset i medicin. Han hade som ung läkare deltagit i första världskriget och visste en del om krigets ohyggligheter. ”The Crazy Ape” skrevs under Vietnamkriget. Kom att tänka på den boken när nya rapporter de senaste dagarna har publicerats om amerikanska övergrepp i Irak:
I onsdags berättade amerikanska medier om att det nu finns starka misstankar om att amerikanska marinkårssoldater den 19 november 2005 kallblodigt mördade 24 irakiska civila, däribland åtskilliga barn och kvinnor. Det skall ha skett i den lantliga staden Haditha vid floden Eufrat. Tidigare har den amerikanska enheten hävdat att den utsattes för en bilbomb, varvid en amerikan dödades och en annan sårades. De 24 irakierna påstods ha dödats på samma sätt, men nu föreligger uppgifter om att deras kroppar visade hål efter gevärskulor.
I torsdags visade sedan brittiska BBC otäcka bilder på elva irakiska lik, däribland fem barn och fyra kvinnor. De hade dödats i den irakiska staden Ishaqi den 5 mars i år. Den amerikanska förklaringen hade varit att de dödats när deras hus rasat ihop, men bilderna påstås visa tydliga skottskador.
I fredags kom uppgifter om att två kvinnor dödats. De hade kommit i bil och inte tillräckligt snabbt stoppat vid en amerikansk vägspärr. De hade bråttom, för de var på väg till sjukhus, eftersom den ena kvinnan var på väg att föda ett barn. Så egentligen var det tre människor som blev offer för ockupationsmaktens kulor.
Historiskt perspektiv på detta mördande av oskyldiga människor får man av en artikel i tisdags (30/5) i den brittiska tidningen The Independent. Där skriver Charles J Hanley och Martha Mendoza om Koreaskriget och den amerikanska massakern 1950 på civila koreanska flyktingar vid byn No Gun Ri. Tidigare har man från amerikanskt håll beklagat de hundratals offren som “en olycklig tragedi” och inte ett avsiktligt massmord. Men nu har i arkiven ett brev hittats från USA-ambassadören i Korea till utrikesminister Dean Rusk, där det bland heter:
”Om flyktingar kommer norrifrån skall de tas emot med varningsskott och om de fortsätter framåt skall de skjutas”.
Massakern var alltså inte något olyckligt misstag. (Mera om dessa krigsförbrytelser finns i krönikan “Massmord på koreaner och japaner”, 2002-01-06, som finns att läsa i www.vedebesegrade.blogspot.com januari 2002)
En anledning till att vi känner en sådan bestörtning över amerikanska övergrepp alltifrån Guantanamo och Abu Graibh till den senaste veckans rapporter är att vi av film och TV är indoktrinerade att betrakta amerikanska soldater som renhåriga befriare och hjältar. Rentav från andra världskriget finns det många bevis på att denna bild är naivt ensidig.
Det vore lika naivt att betrakta de senaste övergreppen som utslag av amerikansk ondska eller sadism. Men krig brutaliserar alla. I Haditha i november blev 24 irakier sannolikt offer för amerikansk rädsla och hämndbegär, sedan en vägbomb dödat en amerikansk soldat och sårat en annan. Samma rädsla kan delvis förklara också mördandet vid de två andra tillfällena och marinkåren är elitsoldater, som i åratal har tränats i att just flinkt döda andra människor. Det förslag som nu kommer från Pentagon att dessa killar ska få fyra (!) timmars undervisning i etik, mänskliga rättigheter och andra civila dygder verkar lite senkommet, ja patetiskt.
Jo, jag vet, krigspropaganda sprids från alla håll och amerikanerna förnekar åtminstone en av de blodiga incidenterna. Och vägbomberna tycks döda flera civila irakier än vad skjutglada amerikaner lyckas med. Som Widad Zaki uttryckte det i dagens Radio Tuff har läget i Irak det senaste året gått ”från värre till värst”.
Det finns dock ett dödande av civila som är det i särklass vanligaste i krig men som märkligt nog aldrig fördöms som en krigsförbrytelse. Det är flygbombombningarna, som råkar vara en angloamerikansk specialitet. Under min livstid har miljoner barn, kvinnor och obeväpnade män dödats av brittiska och amerikanska bomber från luften.
I sin bok ”The Crazy Ape” frågar Albert Szent-Györgyi också:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, slipper se sina offer?”
Bra frågor, fast i juniidyllen här hemma har upprördheten senaste veckan riktats mot några muckande svenska elitsoldater. Det gällde inte deras dödliga vapen utan att de var nakna. Men utan sin krigiska mundering såg de ju riktigt mänskliga ut.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1083) 2006-06-04
Citatet är från en bok som utgavs i USA 1970 och hade den betecknande titeln ”The Crazy Ape”. Författare var ungerskfödde Albert Szent-Györgyi (1893-1986), som redan 1937 fick nobelpriset i medicin. Han hade som ung läkare deltagit i första världskriget och visste en del om krigets ohyggligheter. ”The Crazy Ape” skrevs under Vietnamkriget. Kom att tänka på den boken när nya rapporter de senaste dagarna har publicerats om amerikanska övergrepp i Irak:
I onsdags berättade amerikanska medier om att det nu finns starka misstankar om att amerikanska marinkårssoldater den 19 november 2005 kallblodigt mördade 24 irakiska civila, däribland åtskilliga barn och kvinnor. Det skall ha skett i den lantliga staden Haditha vid floden Eufrat. Tidigare har den amerikanska enheten hävdat att den utsattes för en bilbomb, varvid en amerikan dödades och en annan sårades. De 24 irakierna påstods ha dödats på samma sätt, men nu föreligger uppgifter om att deras kroppar visade hål efter gevärskulor.
I torsdags visade sedan brittiska BBC otäcka bilder på elva irakiska lik, däribland fem barn och fyra kvinnor. De hade dödats i den irakiska staden Ishaqi den 5 mars i år. Den amerikanska förklaringen hade varit att de dödats när deras hus rasat ihop, men bilderna påstås visa tydliga skottskador.
I fredags kom uppgifter om att två kvinnor dödats. De hade kommit i bil och inte tillräckligt snabbt stoppat vid en amerikansk vägspärr. De hade bråttom, för de var på väg till sjukhus, eftersom den ena kvinnan var på väg att föda ett barn. Så egentligen var det tre människor som blev offer för ockupationsmaktens kulor.
Historiskt perspektiv på detta mördande av oskyldiga människor får man av en artikel i tisdags (30/5) i den brittiska tidningen The Independent. Där skriver Charles J Hanley och Martha Mendoza om Koreaskriget och den amerikanska massakern 1950 på civila koreanska flyktingar vid byn No Gun Ri. Tidigare har man från amerikanskt håll beklagat de hundratals offren som “en olycklig tragedi” och inte ett avsiktligt massmord. Men nu har i arkiven ett brev hittats från USA-ambassadören i Korea till utrikesminister Dean Rusk, där det bland heter:
”Om flyktingar kommer norrifrån skall de tas emot med varningsskott och om de fortsätter framåt skall de skjutas”.
Massakern var alltså inte något olyckligt misstag. (Mera om dessa krigsförbrytelser finns i krönikan “Massmord på koreaner och japaner”, 2002-01-06, som finns att läsa i www.vedebesegrade.blogspot.com januari 2002)
En anledning till att vi känner en sådan bestörtning över amerikanska övergrepp alltifrån Guantanamo och Abu Graibh till den senaste veckans rapporter är att vi av film och TV är indoktrinerade att betrakta amerikanska soldater som renhåriga befriare och hjältar. Rentav från andra världskriget finns det många bevis på att denna bild är naivt ensidig.
Det vore lika naivt att betrakta de senaste övergreppen som utslag av amerikansk ondska eller sadism. Men krig brutaliserar alla. I Haditha i november blev 24 irakier sannolikt offer för amerikansk rädsla och hämndbegär, sedan en vägbomb dödat en amerikansk soldat och sårat en annan. Samma rädsla kan delvis förklara också mördandet vid de två andra tillfällena och marinkåren är elitsoldater, som i åratal har tränats i att just flinkt döda andra människor. Det förslag som nu kommer från Pentagon att dessa killar ska få fyra (!) timmars undervisning i etik, mänskliga rättigheter och andra civila dygder verkar lite senkommet, ja patetiskt.
Jo, jag vet, krigspropaganda sprids från alla håll och amerikanerna förnekar åtminstone en av de blodiga incidenterna. Och vägbomberna tycks döda flera civila irakier än vad skjutglada amerikaner lyckas med. Som Widad Zaki uttryckte det i dagens Radio Tuff har läget i Irak det senaste året gått ”från värre till värst”.
Det finns dock ett dödande av civila som är det i särklass vanligaste i krig men som märkligt nog aldrig fördöms som en krigsförbrytelse. Det är flygbombombningarna, som råkar vara en angloamerikansk specialitet. Under min livstid har miljoner barn, kvinnor och obeväpnade män dödats av brittiska och amerikanska bomber från luften.
I sin bok ”The Crazy Ape” frågar Albert Szent-Györgyi också:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, slipper se sina offer?”
Bra frågor, fast i juniidyllen här hemma har upprördheten senaste veckan riktats mot några muckande svenska elitsoldater. Det gällde inte deras dödliga vapen utan att de var nakna. Men utan sin krigiska mundering såg de ju riktigt mänskliga ut.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1083) 2006-06-04
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1083) 06-06-04 till....
....till Tuffs utomordentligt intressanta Irakmöte i onsdags (31/5) som inleddes av Widad Zaki och där också Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén samt Sami Almaleh, ordförande i Svensk-Irakiska föreningen, medverkade. Dessa tre hörs senare i dagens Radio Tuff.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer nästan har en hel sida om Tyresöradion, inklusive Radio Tuff.
....till Svenska Freds’ Anna Östberg, som i samarbete med Bengt Citron fixat en ny adress till Tuffs omfattande och snabbt uppdaterade hemsida: www.tuff.fred.se
...till Haningebon Pelle Kilberg, som i veckan lämnat ett generöst penningbidrag till Tuff, som utan minsta stöd från stat och kommun har svårigheter att få budgeten att gå ihop. För att bland annat kunna betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifter för Radio Tuff behövs i år frivilliga bidrag från solidariska människor. Använd alltså gärna Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till människor som lämnar bidrag till Tuffs storloppis nu på lördag den 10 juni kl 11-16 vid ängen nedanför rulltrappan vid Coop i Tyresö centrum
....till den av Hans Blix ledda nedrustningskommissionen, som i torsdags (1/6) till FN lämnade sin rapport ”Terrorvapen: att befria världen från nukleära, biologiska och kemiska vapen”.
....till SIPRI, Sveriges Fredsråd, Svenska Freds med flera organisationer som inför ett seminarium om kärnvapenhotet påminner om att det finns kärnvapen i vårt närområde, både i Ryssland och i Västeuropa, och att vi alla lever under hotet att ett misstag av en människa eller ett datasystem ska leda till att kärnvapen används av stormakterna. Seminariet äger rum onsdagen den 7 juni, kl. 9.00-17.30, ABF-huset, Sveavägen 41. Språk: engelska Fri entré
....till författaren Lena Andersson, nyligen utsedd att vara ledamot av Vetenskapsrådet. I förra veckans Godmorron, Världen! (28/5) talade hon om behovet av ett debattklimat som inte styrs av offertänkande och påpekade vår tendens att tänka i flock och därmed försöka följa ”principerna för godhet”. Förra sommaren väckte Lena Andersson diskussion genom ett sommarpratarprogram om Jesus. Med anledning av det hade Radio Tuffs krönika 2005-07-23 rubriken ”Verkligheten och den religiösa mångfalden” Om hennes debutbok ”Var det bra så?” hette det där bland annat: ”Så skriver man bara om man lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet” (Se www.tuffsandin.blogspot.com juli 2005)
....till en kvinnlig före detta riksdagsledamot, som kommenterar förra veckans krönika i Radio Tuff. Där nämndes den aggressiva epostreklamen för bland annat penisförlängning. Hon bekräftar inte våra fördomar om att politiker och damer 70 plus är humorlösa utan skriver: ”Ett tröstens ord Åke! Du är inte ensam. Jag är 72 och har inte heller nappat på det ständigt återkommande erbjudandet om penisförlängare”
....till den konsekvente dissidenten Wolf Biermann, som i veckan besökte Sverige. Han sjunger bland annat Ferlin som han själv har översatt. För länge sen utvandrade han från Västtyskland till Östtyskland, men därifrån utvisades han tillbaka till väst på 1970-talet, där hans visor fortsatte att utmana etablissemanget. Många minns ännu Lena Granhagens insjungning av Biermann texter, till exempel ”Uppmuntran”, vars två första strofer i P-O Enquists översättning lyder:
Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid!
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig
och makten klarar sig
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer nästan har en hel sida om Tyresöradion, inklusive Radio Tuff.
....till Svenska Freds’ Anna Östberg, som i samarbete med Bengt Citron fixat en ny adress till Tuffs omfattande och snabbt uppdaterade hemsida: www.tuff.fred.se
...till Haningebon Pelle Kilberg, som i veckan lämnat ett generöst penningbidrag till Tuff, som utan minsta stöd från stat och kommun har svårigheter att få budgeten att gå ihop. För att bland annat kunna betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifter för Radio Tuff behövs i år frivilliga bidrag från solidariska människor. Använd alltså gärna Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till människor som lämnar bidrag till Tuffs storloppis nu på lördag den 10 juni kl 11-16 vid ängen nedanför rulltrappan vid Coop i Tyresö centrum
....till den av Hans Blix ledda nedrustningskommissionen, som i torsdags (1/6) till FN lämnade sin rapport ”Terrorvapen: att befria världen från nukleära, biologiska och kemiska vapen”.
....till SIPRI, Sveriges Fredsråd, Svenska Freds med flera organisationer som inför ett seminarium om kärnvapenhotet påminner om att det finns kärnvapen i vårt närområde, både i Ryssland och i Västeuropa, och att vi alla lever under hotet att ett misstag av en människa eller ett datasystem ska leda till att kärnvapen används av stormakterna. Seminariet äger rum onsdagen den 7 juni, kl. 9.00-17.30, ABF-huset, Sveavägen 41. Språk: engelska Fri entré
....till författaren Lena Andersson, nyligen utsedd att vara ledamot av Vetenskapsrådet. I förra veckans Godmorron, Världen! (28/5) talade hon om behovet av ett debattklimat som inte styrs av offertänkande och påpekade vår tendens att tänka i flock och därmed försöka följa ”principerna för godhet”. Förra sommaren väckte Lena Andersson diskussion genom ett sommarpratarprogram om Jesus. Med anledning av det hade Radio Tuffs krönika 2005-07-23 rubriken ”Verkligheten och den religiösa mångfalden” Om hennes debutbok ”Var det bra så?” hette det där bland annat: ”Så skriver man bara om man lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet” (Se www.tuffsandin.blogspot.com juli 2005)
....till en kvinnlig före detta riksdagsledamot, som kommenterar förra veckans krönika i Radio Tuff. Där nämndes den aggressiva epostreklamen för bland annat penisförlängning. Hon bekräftar inte våra fördomar om att politiker och damer 70 plus är humorlösa utan skriver: ”Ett tröstens ord Åke! Du är inte ensam. Jag är 72 och har inte heller nappat på det ständigt återkommande erbjudandet om penisförlängare”
....till den konsekvente dissidenten Wolf Biermann, som i veckan besökte Sverige. Han sjunger bland annat Ferlin som han själv har översatt. För länge sen utvandrade han från Västtyskland till Östtyskland, men därifrån utvisades han tillbaka till väst på 1970-talet, där hans visor fortsatte att utmana etablissemanget. Många minns ännu Lena Granhagens insjungning av Biermann texter, till exempel ”Uppmuntran”, vars två första strofer i P-O Enquists översättning lyder:
Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid!
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig
och makten klarar sig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)