Läste just i Preussische Allgemeine Zeitung och i Deutscher Ostdienst om en tysk biskop. Han hade ett magnifikt namn även om det på svenska kan låta lite konstigt: Clemens August Graf von Galen. Han kallades ”lejonet från Münster”, för i Münster var han katolsk biskop 1933-1946.
När tyskarna 1941 började med sitt eutanasiprogram för obotligt mentalsjuka protesterade han modigt och högljutt och det bidrog till att programmet upphörde. Efter kriget, i ruinernas Tyskland, gick han också modigt motströms. Då fördömde han plundringarna av tyska hem, de miljontals våldtäkterna på tyska flickor och kvinnor, den rasistiska tesen om kollektivskuld och inte minst den grymma etniska rensningen av 15 miljoner tyskar.Kom att tänka på ett inslag i Radio Tuff från 6/91998. Jag hade då läst den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet".
Så här berättar Lukacs: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1045) 2005-09-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar