Som grabb läste jag pojkböckerna om den brittiske flyghjälten Biggles. Honom beundrade jag hejdlöst. Inte undra på att jag blev barnsoldat. Som landsstormspojke vid 13 års ålder sköt jag med karbin modell 1884, ålade fram genom snön, traskade omkring i sex nummer för stor grötrock, kände gemenskapen med kompisarna, låg i stora militärtält, där jag rentav av fick avnjuta en porrtidning första gången. Oj, vad det var häftigt att leka krig!
I mitt unga mannamod trodde jag att jag försvarade mamma, lillasyster och andra civila mot mordiska angripare. Först åratal senare lärde jag mig att i modena krig är det civila som råkar mest illa ut. Också Biggles’ landsmän –hur hjältemodiga de än beskrivs -- har varit flitiga att bomba ihjäl mammor, småsystrar och andra civila.
Det tog 15 månader i lumpen, en vintermanöver som plutonchef och inte minst historiestudier, innan jag förstod att Biggles var vilseledande fiktion. Men många frågar i dag, hur det kom sig att jag till och med ville bli fallskärmssoldat, när jag mönstrade, att jag begärde den tuffaste militära utbildningen. Det kortaste svaret är att jag som andra ungdomar var präglad av tidsandan –eller innetrenden som vi säger i dag. Pojkar skulle vara karlakarlar, böcker och studier fick man nästan smyga med, för det ansågs lite frökenaktigt. Och det har påståtts att vi som blev tonåringar i Norrland för ungefär 60 år sen föddes praktiskt taget med skidor på fötterna och gevär på axeln.
Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara.
Jag ägnar mig ibland åt en elak tankelek. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sin fina näsa för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunismen har i alla tider varit en lockande åskådning.
Men jag själv då, jag med mitt förflutna som ung stridis? Jag inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta linjen bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Som ung, hjärntvättad och kanske karriärsugen hade jag kanske rentav angivit kompisar, som yttrat sig självständigt och ”oamerikanskt”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.
Jag hade tur som inte var tonåring i Tyskland. Om jag inte funnits bland de miljoner som dödades hade jag blivit vanärad för livet. Hade jag som ryss inte tillhört de tiotals miljoner som strök med under kriget hade jag i dag stultat fram som en julgran, behängd med medaljer. Hade jag undgått döden i Vietnam och den posttraumatiska stressen efteråt skulle jag ha varit krigshjälte. Om jag stupat hade mitt namn för evigt varit inristat på den där minnestavlan i Washington. Glory, glory.
Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.
Kanske har jag överdrivit hur lätt jag som ungdom skulle ha ryckts med av korkade innetrender. Med åren blir man inte fräschare men i regel klokare. Som 27-åring vägrade jag min andra repmånad och hamnade i fängelse. Det var under den tid de flesta medier krävde blågula kärnvapen—snacka om förintelsen! Därför har jag också funderat på hur jag som mera mogen människa skulle ha uppträtt i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Vietnam- och Irakkrigens Amerika, kolonialismens England etc. Men hur modig jag som dissident skulle ha varit då vet jag förstås inte. Under andra världskriget avrättades desertörer också av demokratiska krigförande,
I unga år var jag alltså beredd att offra mig för mitt land, för demokratin, friheten och andra honnörsord som dunkades in i min skalle. Jag utbildades att som det hette ”dö för fosterlandet”. Det var eufemistisk bluff, för jag blev väldigt duktig på att vid behov döda för fosterlandet. Att offra livet för något känns i min ålder lite onödigt. Men det är en problematik, som bör ägnas en särskild krönika.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1041) 2005-08-14
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar