BHIKHU VYAS: ”SVERIGE...MEN OCKSÅ SVERIGE”

BHIKHU VYAS: ”SVERIGE...MEN OCKSÅ SVERIGE”
Den 5 juni i år var Gunnar Petersen, Åke Sandin och jag på väg i bil från Tyresö till Morokulien, där Svenska Freds’ 122:a årskongress hölls. Plötsligt gjorde Åke mig uppmärksam på en anläggning till vänster om vägen. På skylten såg jag det beryktade namnet Bofors. Jag häpnade och i mitt hjärta återvände jag till de dagar då uppgörelsen mellan Bofors och den indiska regeringen undertecknades.

Om jag minns rätt var det då stor glädje just där runt Bofors, när uppgörelsen blev känd. Den försåg desperat behövd sysselsättning till svenska ingenjörer och annan personal. Annars riskerade de att förlora sina jobb.

Å andra sidan hade majoriteten av indier inte sysselsättning värd namnet. Sorgligt nog saknade många byar basbehov som dricksvatten och två enkla mål per dag. Höjden av enfald att ett fattigt land skulle skapa sysselsättning åt ett rikt land! I Sverige var det glädjedans, medan här på den indiska subkontinenten var det en dödsdans, som återigen gödde korruptionen –ännu ett olöst problem.

Vilken tragedi och vilken paradox!

Men sen efter ett par timmars färd från Bofors stod jag framför det höga fredsmonumentet i Morokulien på gränsen mellan Norge och Sverige. Detta enkla men artistiska monument gav ett tyst budskap: I framtiden kommer människor i Norge och Sverige inte att döda varandra. Norge var i många år regerat från Sverige och de hade krigat mot varandra med samma enfald som Indien och Pakistan senare har gjort. Men så småningom började bland skandinaverna det goda förståndet att råda. Monumentet är också en påminnelse för världen att konflikter mellan länder och etniska grupper aldrig kan lösas med våld.

Svenska Freds’ kongress var en stimulerande upplevelse. Självfallet kunde jag på grund av det för mig främmande språket knappast förstå någonting. Men jag kunde förstå kärlekens språk och det engagemang som utstrålade från deltagarnas ansikten. Ordet Gandhi –fredsbudbäraren nämndes upprepade gånger liksom konflikten mellan Indien och Pakistan. Utan att skräda orden kritiserade Svenska Freds’ unga ordförande Frida Blom sin regering för deras praktiska politik, som i fråga om vapenexporten var skadlig för världsfreden. I sitt rättframma tal (som översattes åt mig) drömde hon om att en dag skulle komma, när det vid den indo-pakistanska gränsen skulle finnas ett sådant fredsmonument och en fredszon som Morokulien, erkänd av båda länderna.

När Åke Sandin presenterade mig för Frida Blom och sa att hon besökt Indien en gång rättade hon honom artigt men bestämt: ”Jag har varit i Indien två gånger”. Jag kunde fånga en underliggande ton i den meningen –aktning och kärlek för Indien.

Det var en sådan kontrast mellan att se Boforsgrindarna och efter en stund komma till fredskongressen i Morokulien. Det blev en tröst, som påminde mig om en bok som skrevs för länge sen av några tuff-aktivister efter en resa i Indien. Den hade titeln ”Indien...men också Indien”. Jag har hört, att den orädda och idealistiska Frida Blom i tidningen Dagens ETC (23/6) skrev under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik”

Ja, så är det – ”Sverige...men också Sverige.” Jag startade min resa till kongressen i missmod men återvände med hopp
------------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS, Tuffs indiske partner sedan 1979 (Översättning: Åke Sandin)
Boken ”Indien....men också Indien” (Forum 1979) skrevs av sju tuffmedlemmar med Monica Adamson som redaktör och med bidrag också från Ann Andrén-Karlström, Göran Flodman, Olle Källstigen, Fritz Larsson, Åke Sandin och Ulla Torpe