Ujujuj, det är nu 20 år sen Tyresöradion startade på 91,4 MHz! Radio Tuff var med från början. Vad har då under denna långa tid varit bra eller dåligt med radion. Jag är högst inblandad så det blir säkert en ganska subjektiv summering av plus och minus
(+): Vi har sänt Radio Tuff varenda eviga vecka utan undantag i 20 år, sannolikt ett rekord för frivilligt gjord radio. (-): Vår gamla sändare har inte fått större räckvidd med åren. Vi når alltså för få. (+): Men nu finns det planer på en sändare med större räckvidd.
(-): Innan vi började sända radio delade vi ut massor av flygblad. Det är svårt att avgöra i hur många tusen trappor aktivisterna sprang på den tiden. (-+): Nu, när flygblad drunknar i högarna av reklam som dräller ner i brevinkasten, är radion ett alternativ.
(-): Redan på 70-talet hade vi ett Tuff-möte med rubriken: ”Hörs vi genom larmet?” Faktum är att ”larmet” i form av informationsutbud har tilltagit våldsamt sedan den tid vi bara hade två TV-kanaler och inga datorer. Så hur mycket hörs en närradiokanal i dag? (+): Radio Tuff når i alla fall många fler lyssnare än vad man normalt kan locka till ett offentligt möte.
(-): Radio är alltför mycket envägskommunikation. (+): Riktigt, fast Radio Tuff släpper fram många olika slags röster, många olika politiska och religiösa åskådningar
(-): Radio Tuff är lokalt inriktat på Tyresö. (+): Också riktigt, men det är väl bra att närdemokratin främjas, att till exempel många tuff-aktivister kan komma till tals. Och Tuff har som paroll att jobba lokalt för något globalt, vara lokalpatrioter och verka som globalpatrioter. Alltså har Radio Tuff regelbundet rapporter från andra delar av världen, såsom USA, Indien, Ryssland, forna Jugoslavien, Cypern med flera länder. I dag till exempel läser vi upp ett bidrag från vår indiske partner, Bhikhu Vyas, och här i studion finns bland andra vår Rysslandskännare, den finländske docenten Seppo Isotalo.
(-): Det är jobbigt att som ensam programledare vecka efter vecka, år efter år och nu faktiskt decennium efter decennium göra en timme Radio Tuff. (+): Men det har inte varit jobbigt att få tusentals människor att framträda här. (-): Fast jag minns en lögnaktig stjärnreporter på Expressen, som dolde sin feghet och tidningens tjusiga vakthållning kring yttrandefriheten genom att skylla på att han minsann måste fråga överordnade om lov.
(-): Jag kan förstås inte räkna upp alla som gjort fina insatser. (+): Men familjen Arróspide och Hampus Eckerman har under många år varit så väsentliga för Radio Tuff att de måste framhållas. Tuffs vice ordförande Monica Schelin har också i åratal medverkat i Radio Tuff.
(+): Tuffs styrelse har givit oss som jobbar med radion fullständig frihet och dessutom stöttat oss när trendriktighetens vargar ylat. (-): Å andra sidan är det sällan som våra inslag kommenteras. (+): Därför känns det nästan uppmuntrande när folk utanför Tuff i alla fall skäller på oss ibland.
(+): Lägger man ihop timmarna jag lagt ner på Radio Tuff under 20 år blir det ungefär sammanlagt fyra fulla och oavlönade arbetsår. Det var inte ett misstag att jag satte ett plus framför detta konstaterande. Det är oftast ett mycket stimulerande jobb, som givit mig mycket. Att det sker på frivillig basis ökar min frihet och jag behöver inte riskera några löneminskningar
(-) Ibland sägs att Radio Tuff är för kritiskt. ”Hellre tända ett ljus än att förbanna mörkret”, har vi citerat några gånger. Men visst förbannar vi mörkret i form av krig och internationell ojämlikhet. (+): Samtidigt tänder Radio Tuff varje vecka många ljus, när vi rundhänt delar ut ”veckans rosor”. Vi gör det för att uppmuntra människor att fortsätta med sina goda insatser eller åsikter. Alltför många -- till och med inom fredsrörelsen!?—har lättare för att vifta med pekpinnar än att komma med konstruktiv kritik eller uppmuntran
(-): Radio Tuff är för kontroversiellt, ja provocerar alltför ofta. (+) Om vi följsamt skulle bli ytterligare ett pip i det stora likriktade mediebruset, behövs vi inte. När vi för 15-20 år sen envetet avslöjade alla medieskrönor om ryska ubåtar i våra vatten fanns det folk till och med inom fredsrörelsen, som tyckte vi var extrema. När vi åratal senare fick rätt hördes kritikerna aldrig av. De stora medierna, vilkas hejdlösa överdrifter piskade upp en hysteri, som höjde upplagorna och marinanslagen, är alltför prestigefyllda för att göra upp med det faktum att de grovt vilseledde beslutsfattare och skattebetalare den gången.
(+) Jag är stolt över att Radio Tuff ofta tar upp sådant som annars förtigs. Och sändningarna uppmärksammar allt det positiva som engagerade människor faktiskt åstadkommer. Skapar motbilder både till det okritiskt vedertagna och till allt gnällande.
Så här efter 20 år frågar folk mer än vanligt, hur länge Radio Tuff egentligen ska hålla på. Jag brukar svara med ett citat av Evert Taube: ”Så länge skutan kan gå”. Den ska vi nu höra Pär Sörman sjunga
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1043) 2005-08-28
måndag, augusti 29
BHIKHU VYAS: ”SVERIGE...MEN OCKSÅ SVERIGE”
BHIKHU VYAS: ”SVERIGE...MEN OCKSÅ SVERIGE”
Den 5 juni i år var Gunnar Petersen, Åke Sandin och jag på väg i bil från Tyresö till Morokulien, där Svenska Freds’ 122:a årskongress hölls. Plötsligt gjorde Åke mig uppmärksam på en anläggning till vänster om vägen. På skylten såg jag det beryktade namnet Bofors. Jag häpnade och i mitt hjärta återvände jag till de dagar då uppgörelsen mellan Bofors och den indiska regeringen undertecknades.
Om jag minns rätt var det då stor glädje just där runt Bofors, när uppgörelsen blev känd. Den försåg desperat behövd sysselsättning till svenska ingenjörer och annan personal. Annars riskerade de att förlora sina jobb.
Å andra sidan hade majoriteten av indier inte sysselsättning värd namnet. Sorgligt nog saknade många byar basbehov som dricksvatten och två enkla mål per dag. Höjden av enfald att ett fattigt land skulle skapa sysselsättning åt ett rikt land! I Sverige var det glädjedans, medan här på den indiska subkontinenten var det en dödsdans, som återigen gödde korruptionen –ännu ett olöst problem.
Vilken tragedi och vilken paradox!
Men sen efter ett par timmars färd från Bofors stod jag framför det höga fredsmonumentet i Morokulien på gränsen mellan Norge och Sverige. Detta enkla men artistiska monument gav ett tyst budskap: I framtiden kommer människor i Norge och Sverige inte att döda varandra. Norge var i många år regerat från Sverige och de hade krigat mot varandra med samma enfald som Indien och Pakistan senare har gjort. Men så småningom började bland skandinaverna det goda förståndet att råda. Monumentet är också en påminnelse för världen att konflikter mellan länder och etniska grupper aldrig kan lösas med våld.
Svenska Freds’ kongress var en stimulerande upplevelse. Självfallet kunde jag på grund av det för mig främmande språket knappast förstå någonting. Men jag kunde förstå kärlekens språk och det engagemang som utstrålade från deltagarnas ansikten. Ordet Gandhi –fredsbudbäraren nämndes upprepade gånger liksom konflikten mellan Indien och Pakistan. Utan att skräda orden kritiserade Svenska Freds’ unga ordförande Frida Blom sin regering för deras praktiska politik, som i fråga om vapenexporten var skadlig för världsfreden. I sitt rättframma tal (som översattes åt mig) drömde hon om att en dag skulle komma, när det vid den indo-pakistanska gränsen skulle finnas ett sådant fredsmonument och en fredszon som Morokulien, erkänd av båda länderna.
När Åke Sandin presenterade mig för Frida Blom och sa att hon besökt Indien en gång rättade hon honom artigt men bestämt: ”Jag har varit i Indien två gånger”. Jag kunde fånga en underliggande ton i den meningen –aktning och kärlek för Indien.
Det var en sådan kontrast mellan att se Boforsgrindarna och efter en stund komma till fredskongressen i Morokulien. Det blev en tröst, som påminde mig om en bok som skrevs för länge sen av några tuff-aktivister efter en resa i Indien. Den hade titeln ”Indien...men också Indien”. Jag har hört, att den orädda och idealistiska Frida Blom i tidningen Dagens ETC (23/6) skrev under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik”
Ja, så är det – ”Sverige...men också Sverige.” Jag startade min resa till kongressen i missmod men återvände med hopp
------------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS, Tuffs indiske partner sedan 1979 (Översättning: Åke Sandin)
Boken ”Indien....men också Indien” (Forum 1979) skrevs av sju tuffmedlemmar med Monica Adamson som redaktör och med bidrag också från Ann Andrén-Karlström, Göran Flodman, Olle Källstigen, Fritz Larsson, Åke Sandin och Ulla Torpe
Den 5 juni i år var Gunnar Petersen, Åke Sandin och jag på väg i bil från Tyresö till Morokulien, där Svenska Freds’ 122:a årskongress hölls. Plötsligt gjorde Åke mig uppmärksam på en anläggning till vänster om vägen. På skylten såg jag det beryktade namnet Bofors. Jag häpnade och i mitt hjärta återvände jag till de dagar då uppgörelsen mellan Bofors och den indiska regeringen undertecknades.
Om jag minns rätt var det då stor glädje just där runt Bofors, när uppgörelsen blev känd. Den försåg desperat behövd sysselsättning till svenska ingenjörer och annan personal. Annars riskerade de att förlora sina jobb.
Å andra sidan hade majoriteten av indier inte sysselsättning värd namnet. Sorgligt nog saknade många byar basbehov som dricksvatten och två enkla mål per dag. Höjden av enfald att ett fattigt land skulle skapa sysselsättning åt ett rikt land! I Sverige var det glädjedans, medan här på den indiska subkontinenten var det en dödsdans, som återigen gödde korruptionen –ännu ett olöst problem.
Vilken tragedi och vilken paradox!
Men sen efter ett par timmars färd från Bofors stod jag framför det höga fredsmonumentet i Morokulien på gränsen mellan Norge och Sverige. Detta enkla men artistiska monument gav ett tyst budskap: I framtiden kommer människor i Norge och Sverige inte att döda varandra. Norge var i många år regerat från Sverige och de hade krigat mot varandra med samma enfald som Indien och Pakistan senare har gjort. Men så småningom började bland skandinaverna det goda förståndet att råda. Monumentet är också en påminnelse för världen att konflikter mellan länder och etniska grupper aldrig kan lösas med våld.
Svenska Freds’ kongress var en stimulerande upplevelse. Självfallet kunde jag på grund av det för mig främmande språket knappast förstå någonting. Men jag kunde förstå kärlekens språk och det engagemang som utstrålade från deltagarnas ansikten. Ordet Gandhi –fredsbudbäraren nämndes upprepade gånger liksom konflikten mellan Indien och Pakistan. Utan att skräda orden kritiserade Svenska Freds’ unga ordförande Frida Blom sin regering för deras praktiska politik, som i fråga om vapenexporten var skadlig för världsfreden. I sitt rättframma tal (som översattes åt mig) drömde hon om att en dag skulle komma, när det vid den indo-pakistanska gränsen skulle finnas ett sådant fredsmonument och en fredszon som Morokulien, erkänd av båda länderna.
När Åke Sandin presenterade mig för Frida Blom och sa att hon besökt Indien en gång rättade hon honom artigt men bestämt: ”Jag har varit i Indien två gånger”. Jag kunde fånga en underliggande ton i den meningen –aktning och kärlek för Indien.
Det var en sådan kontrast mellan att se Boforsgrindarna och efter en stund komma till fredskongressen i Morokulien. Det blev en tröst, som påminde mig om en bok som skrevs för länge sen av några tuff-aktivister efter en resa i Indien. Den hade titeln ”Indien...men också Indien”. Jag har hört, att den orädda och idealistiska Frida Blom i tidningen Dagens ETC (23/6) skrev under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik”
Ja, så är det – ”Sverige...men också Sverige.” Jag startade min resa till kongressen i missmod men återvände med hopp
------------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS, Tuffs indiske partner sedan 1979 (Översättning: Åke Sandin)
Boken ”Indien....men också Indien” (Forum 1979) skrevs av sju tuffmedlemmar med Monica Adamson som redaktör och med bidrag också från Ann Andrén-Karlström, Göran Flodman, Olle Källstigen, Fritz Larsson, Åke Sandin och Ulla Torpe
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1043) 05-08-28 till....
....till alla som bidragit till att Radio Tuff nu kunnat göras oavlönat under 20 år
....till Cambridgehistorikern Richard Drayton, som i The Guardian (2005-05-10) skrev att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks” Och han påminde om att i självaste TIME Magazine hade det 1945 påpekats att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”. (Se Radio Tuffs krönika 05-05-22 i www.vedebesegrade.blogspot.com ) I The Guardian (05-08-20) återkommer Drayton med en artikel, där han påpekar att medan Bush och Blair ännu ”har sina händer våta av irakiskt blod”, försöker de genom G 8 nu framstå som Afrikas välgörare. Han påminner om att Englands och USA:s ekonomiska välstånd till stor del byggde på slaveriet, alltså på tiotals miljoners afrikanska lik. Englands ekonomiska försprång och världsherravälde gynnades av den hänsynslösa utsugningen av kolonierna, som omfattade en fjärdedel av världen. Han ställer den obehagliga frågan, varför England inte gjort upp med historien och inte har något större minnesmärke över sitt mörka förflutna, liknande de minnesplatser som det vimlar av i Tyskland över de egna förbrytelserna. Som svensk frågar man sig om det statligt inrättade ”Forum för levande historia” vågar ta upp andra förbrytelser än ryssarnas, kinesernas, tyskarnas och serbernas. .
....till gandhianen Jan Viklund (http://gandhitoday.org), som på tal om det allt större krigsmotståndet i USA påminner om Gandhis ord:
"Varje rörelse som arbetar för en samhällsförändring måste alltid räkna med fem stadier av respons: 1. Likgiltighet. 2. Förlöjligande. 3. Trakasserier 4. Repressalier, och slutligen 5. Respekt. Repressalier är ett säkert tecken på att segern är nära. Vi skall inte böja oss, bli arga eller våldsamma. Våld är självmord. Varje rörelse som överlever det fjärde stadiet - repressalier i alla dess former - utan att själv svara med samma mynt, uppnår alltid respekt. Vilket är detsamma som seger."
....till Tuffs partner i Indien, gandhianen Bhikhu Vyas, som nu rapporterar om monsunregnens härjningar bland de många dammar som i Dharampur byggts av lokalbefolkningen, inte minst med stöd av Tuff-pengar: Det finns totalt 267 dammar. 179 av dem är i gott skick och fungerar. De räddar grödor eftersom det nu är torrperiod. 31 dammar skadades men lokalbefolkningen reparerade dem utan att invänta hjälp utifrån. 20 dammar har rekonstruerats av staten med hjälp av cement. 37 dammar har fortfarande skador och 25 av dem skall repareras efter monsunen. 12 dammar måste överges, eftersom de praktiskt taget spolats bort av de häftiga regnen. Förutom alla dessa dammar i Dharampur har Tuff bidragit till sex skolor, massor av vallar för att förhindra jordförstöring under regnen, hundratals brunnar och inte minst 55 000 mangoträd. Och flera mangoträd blir det tack vare att allt flera kloka människor nu loser sina presentproblem genom att köpa mangogram av Tuff. Ett mangogram på 300 kr blir 60 mangoträd i fattiga Dharampur!! Se www.come.to/tuff
....till Tuff-styrelsen som sammanträdde i torsdags med många ledamöter närvarande. Albykvällen i dag planerades i detalj och många erbjöd sig att hjälpa till. Man beslöt bland annat att försöka inleda samarbete med Stockholms Freds inför den Internationella Fredsdagen den 21 september
....till DN-Kulturens Jonas Thente som i tisdags (23/8) skrev under rubriken ”Uppenbarelseboken en orgie i splatter”. Han recenserar kort en essä av Marina Warner, som bland annat citerar ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams: ”Om man tror på en förmänskligad Gud, som kan vinna och förlora sin makt, så kommer ens religion att vara genomdränkt av ängslan –och därmed av våld”
....till Venezuelas radikale president Hugo Chaves, som har landets massor bakom sig men inte USA, som ogillar hans självständighet. Nu har den berömde eller beryktade TV-evangelisten Pat Robertson föreslagit att agenter borde mörda Chaves inför det påstådda hotet att hans land blir en språngbräda för ”kommunistisk infiltration och muslimsk extremism”. Chaves, som inte saknar humor, har svarat med att erbjuda USA:s många fattiga billigare bensin, nu när oljepriserna stiger. Venezuela är det femte största oljeproducerande landet i världen och har stor export just till USA.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i fredags lät ”fredsmorsan” Cindy Sheehan komma till tals, låt vara åtföljd av ”patriotiska” krigsanhängares uttalanden
....till den oförtröttliga amerikanska fredsaktivisten och sångerskan Joan Baez, som framträdde vid Cindy Sheehans Camp Casey i Texas. Vi ska nu höra när hon där för några dagar sen sjöng ”Where have all the flowers gone” Hennes tyska insjungning av samma sång ”Sagt mir wo die Blumen sind” har vi tidigare i år hört här i Radio Tuff
....till Cambridgehistorikern Richard Drayton, som i The Guardian (2005-05-10) skrev att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks” Och han påminde om att i självaste TIME Magazine hade det 1945 påpekats att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”. (Se Radio Tuffs krönika 05-05-22 i www.vedebesegrade.blogspot.com ) I The Guardian (05-08-20) återkommer Drayton med en artikel, där han påpekar att medan Bush och Blair ännu ”har sina händer våta av irakiskt blod”, försöker de genom G 8 nu framstå som Afrikas välgörare. Han påminner om att Englands och USA:s ekonomiska välstånd till stor del byggde på slaveriet, alltså på tiotals miljoners afrikanska lik. Englands ekonomiska försprång och världsherravälde gynnades av den hänsynslösa utsugningen av kolonierna, som omfattade en fjärdedel av världen. Han ställer den obehagliga frågan, varför England inte gjort upp med historien och inte har något större minnesmärke över sitt mörka förflutna, liknande de minnesplatser som det vimlar av i Tyskland över de egna förbrytelserna. Som svensk frågar man sig om det statligt inrättade ”Forum för levande historia” vågar ta upp andra förbrytelser än ryssarnas, kinesernas, tyskarnas och serbernas. .
....till gandhianen Jan Viklund (http://gandhitoday.org), som på tal om det allt större krigsmotståndet i USA påminner om Gandhis ord:
"Varje rörelse som arbetar för en samhällsförändring måste alltid räkna med fem stadier av respons: 1. Likgiltighet. 2. Förlöjligande. 3. Trakasserier 4. Repressalier, och slutligen 5. Respekt. Repressalier är ett säkert tecken på att segern är nära. Vi skall inte böja oss, bli arga eller våldsamma. Våld är självmord. Varje rörelse som överlever det fjärde stadiet - repressalier i alla dess former - utan att själv svara med samma mynt, uppnår alltid respekt. Vilket är detsamma som seger."
....till Tuffs partner i Indien, gandhianen Bhikhu Vyas, som nu rapporterar om monsunregnens härjningar bland de många dammar som i Dharampur byggts av lokalbefolkningen, inte minst med stöd av Tuff-pengar: Det finns totalt 267 dammar. 179 av dem är i gott skick och fungerar. De räddar grödor eftersom det nu är torrperiod. 31 dammar skadades men lokalbefolkningen reparerade dem utan att invänta hjälp utifrån. 20 dammar har rekonstruerats av staten med hjälp av cement. 37 dammar har fortfarande skador och 25 av dem skall repareras efter monsunen. 12 dammar måste överges, eftersom de praktiskt taget spolats bort av de häftiga regnen. Förutom alla dessa dammar i Dharampur har Tuff bidragit till sex skolor, massor av vallar för att förhindra jordförstöring under regnen, hundratals brunnar och inte minst 55 000 mangoträd. Och flera mangoträd blir det tack vare att allt flera kloka människor nu loser sina presentproblem genom att köpa mangogram av Tuff. Ett mangogram på 300 kr blir 60 mangoträd i fattiga Dharampur!! Se www.come.to/tuff
....till Tuff-styrelsen som sammanträdde i torsdags med många ledamöter närvarande. Albykvällen i dag planerades i detalj och många erbjöd sig att hjälpa till. Man beslöt bland annat att försöka inleda samarbete med Stockholms Freds inför den Internationella Fredsdagen den 21 september
....till DN-Kulturens Jonas Thente som i tisdags (23/8) skrev under rubriken ”Uppenbarelseboken en orgie i splatter”. Han recenserar kort en essä av Marina Warner, som bland annat citerar ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams: ”Om man tror på en förmänskligad Gud, som kan vinna och förlora sin makt, så kommer ens religion att vara genomdränkt av ängslan –och därmed av våld”
....till Venezuelas radikale president Hugo Chaves, som har landets massor bakom sig men inte USA, som ogillar hans självständighet. Nu har den berömde eller beryktade TV-evangelisten Pat Robertson föreslagit att agenter borde mörda Chaves inför det påstådda hotet att hans land blir en språngbräda för ”kommunistisk infiltration och muslimsk extremism”. Chaves, som inte saknar humor, har svarat med att erbjuda USA:s många fattiga billigare bensin, nu när oljepriserna stiger. Venezuela är det femte största oljeproducerande landet i världen och har stor export just till USA.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i fredags lät ”fredsmorsan” Cindy Sheehan komma till tals, låt vara åtföljd av ”patriotiska” krigsanhängares uttalanden
....till den oförtröttliga amerikanska fredsaktivisten och sångerskan Joan Baez, som framträdde vid Cindy Sheehans Camp Casey i Texas. Vi ska nu höra när hon där för några dagar sen sjöng ”Where have all the flowers gone” Hennes tyska insjungning av samma sång ”Sagt mir wo die Blumen sind” har vi tidigare i år hört här i Radio Tuff
TERROR OCH LIBERALISM
(Göran Flodman sammanfattar en bok av Paul Berman)
Islamistisk terrorism tycks vara här för att stanna. Många undrar nog över vad det kan vara som förmår alla dessa självmordsbombare till att begå sina vansinnesdåd?En vanlig förklaring är att dessa personer är besatta av en religiös fanatism som spränger alla förnuftsgränser. Nej, säger andra. De islamistiska terroristerna är ofta västerländskt utbildade personer som går till väga mycket systematiskt på ett sätt som tyder mindre på fanatism än på en stark politisk medvetenhet.
Men det behöver inte vara någon motsägelse mellan dessa två förklaringsmodeller. Islamisterna har som övergripande mål att återupprätta kalifatet, det vill säga skapa en panarabisk gudsstat där Allahs vilja är lag och allt är underställt honom.I den meningen är det en extremt religiös drivkraft som är styrande. Men olika mål är lagrade över varandra i en hierarki. Överst kommer det stora övergripande målet. Under det kommer sekundära mål som talar om hur man ska gå tillväga för att nå det slutgiltiga målet.
Vi kan jämföra med en ideell förening som har ett IDÉPROGRAM kompletterat med ett HANDLINGSPROGRAM. De olika programmen talar delvis om olika saker men de har ett gemensamt syfte.Islamisternas idéprogram är bestämt av extrema religiösa föreställningar. Programmet identifierar också de hot som kan ligga i vägen för framtidsdrömmen. Till hoten hör självfallet det som uppfattas som västerländsk imperialism.
När Bush talar om att han vill befria och demokratisera hela Mellanöstern måste det tas som ett dödligt hot mot allt vad islam står för.Men det finns också ett INRE hot från den egna befolkningen. Ingen kan undgå att se hur liberal demokrati slår rot i många länder och att det oftast för med sig ett ekonomiskt uppsving. Västerländska ideologier och levnadsformer (Coca Cola-kulturen!) har en stark dragningskraft på många, särskilt ungdomar. Teve, Internet och kanske västerländska turister i Egypten sprider hela tiden detta dödliga budskap. Det kan till och med vara så att islamisterna uppfattar det inre hotet som det mest allvarliga.
Nästa steg är ett handlingsprogram för att avvärja de yttre och inre hoten. Eftersom den amerikanska närvaron i Irak och Afghanistan är det mest påtagliga yttre hotet så gäller det att få bort amerikanarna från den islamiska närheten.Det går inte med militära medel, det inser man. Men kanske med skrämselaktioner på Manhattan eller i Madrid eller i London? Eller genom urskillningslös terror mot den egna befolkningen i Bagdad som gör den inre osäkerheten så stor att amerikanarna måste ge upp. Utländska turister hålls borta genom terroraktioner på turistorter då och då.Så kan ett praktiskt islamistiskt handlingsprogram se ut. Som ett led i den stora övergripande planen.
Detta är några av tankegångarna i Paul Bermans bok "Terror och liberalism"Paul Berman är mycket kritisk till USAs agerande i kampen mot terrorismen, men han är inte fanatisk utan begränsar kritiken mer specifikt till den amerikanska regeringen med Bush i spetsen. Berman är liberal och med det menar han ungefär demokratisk vänster eller kanske som svensk socialdemokrati.
Liberalism står alltså för allt som George Bush inte är.Berman menar att den europeiska upplysningsrationalismen har haft en oerhört kreativ kraft, men den har också lyckats exportera livsfarliga totalitära doktriner från sitt förflutna till den muslimska världen. Ursprunget till detta går tillbaka ända till Uppenbarelseboken. Där finner man urmyten som förklarar mycket av det som hände i Europa på 1900-talet.
Terroristernas doktriner är en version av samma apokalyptiska och paranoida världsbild som en gång i tiden gav näring åt den europeiska totalitarismen, som den yttrat sig i tysk nazism, italiensk fascism, spansk falangism, sovjetisk kommunism.Sedan 1989 har Europa gått över i en fas av liberal demokrati, men nu är det i stället den moderna muslimska totalitarismen som för en våldsam kamp mot den liberala idéns försvarare.
Många moderata muslimer vill göra gällande att islamisternas tolkning av begreppet jihad är en feltolkning av Koranen. Jihad får inte innefatta våldshandlingar utan avser i stället människans inre kamp mot det onda.Men Berman har inga illusioner om att islamisterna skulle hålla sig till någon vänlig tolkning av Koranen. Det heliga kriget Jihad är högst påtagligt militant. Här gäller det att döda i den kompromisslösa globala kampen för ett rent islam. Självmordsbombningar och martyrskap ingår som instrument i denna kamp
.--------------------------------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1043) 2005-08-28
Islamistisk terrorism tycks vara här för att stanna. Många undrar nog över vad det kan vara som förmår alla dessa självmordsbombare till att begå sina vansinnesdåd?En vanlig förklaring är att dessa personer är besatta av en religiös fanatism som spränger alla förnuftsgränser. Nej, säger andra. De islamistiska terroristerna är ofta västerländskt utbildade personer som går till väga mycket systematiskt på ett sätt som tyder mindre på fanatism än på en stark politisk medvetenhet.
Men det behöver inte vara någon motsägelse mellan dessa två förklaringsmodeller. Islamisterna har som övergripande mål att återupprätta kalifatet, det vill säga skapa en panarabisk gudsstat där Allahs vilja är lag och allt är underställt honom.I den meningen är det en extremt religiös drivkraft som är styrande. Men olika mål är lagrade över varandra i en hierarki. Överst kommer det stora övergripande målet. Under det kommer sekundära mål som talar om hur man ska gå tillväga för att nå det slutgiltiga målet.
Vi kan jämföra med en ideell förening som har ett IDÉPROGRAM kompletterat med ett HANDLINGSPROGRAM. De olika programmen talar delvis om olika saker men de har ett gemensamt syfte.Islamisternas idéprogram är bestämt av extrema religiösa föreställningar. Programmet identifierar också de hot som kan ligga i vägen för framtidsdrömmen. Till hoten hör självfallet det som uppfattas som västerländsk imperialism.
När Bush talar om att han vill befria och demokratisera hela Mellanöstern måste det tas som ett dödligt hot mot allt vad islam står för.Men det finns också ett INRE hot från den egna befolkningen. Ingen kan undgå att se hur liberal demokrati slår rot i många länder och att det oftast för med sig ett ekonomiskt uppsving. Västerländska ideologier och levnadsformer (Coca Cola-kulturen!) har en stark dragningskraft på många, särskilt ungdomar. Teve, Internet och kanske västerländska turister i Egypten sprider hela tiden detta dödliga budskap. Det kan till och med vara så att islamisterna uppfattar det inre hotet som det mest allvarliga.
Nästa steg är ett handlingsprogram för att avvärja de yttre och inre hoten. Eftersom den amerikanska närvaron i Irak och Afghanistan är det mest påtagliga yttre hotet så gäller det att få bort amerikanarna från den islamiska närheten.Det går inte med militära medel, det inser man. Men kanske med skrämselaktioner på Manhattan eller i Madrid eller i London? Eller genom urskillningslös terror mot den egna befolkningen i Bagdad som gör den inre osäkerheten så stor att amerikanarna måste ge upp. Utländska turister hålls borta genom terroraktioner på turistorter då och då.Så kan ett praktiskt islamistiskt handlingsprogram se ut. Som ett led i den stora övergripande planen.
Detta är några av tankegångarna i Paul Bermans bok "Terror och liberalism"Paul Berman är mycket kritisk till USAs agerande i kampen mot terrorismen, men han är inte fanatisk utan begränsar kritiken mer specifikt till den amerikanska regeringen med Bush i spetsen. Berman är liberal och med det menar han ungefär demokratisk vänster eller kanske som svensk socialdemokrati.
Liberalism står alltså för allt som George Bush inte är.Berman menar att den europeiska upplysningsrationalismen har haft en oerhört kreativ kraft, men den har också lyckats exportera livsfarliga totalitära doktriner från sitt förflutna till den muslimska världen. Ursprunget till detta går tillbaka ända till Uppenbarelseboken. Där finner man urmyten som förklarar mycket av det som hände i Europa på 1900-talet.
Terroristernas doktriner är en version av samma apokalyptiska och paranoida världsbild som en gång i tiden gav näring åt den europeiska totalitarismen, som den yttrat sig i tysk nazism, italiensk fascism, spansk falangism, sovjetisk kommunism.Sedan 1989 har Europa gått över i en fas av liberal demokrati, men nu är det i stället den moderna muslimska totalitarismen som för en våldsam kamp mot den liberala idéns försvarare.
Många moderata muslimer vill göra gällande att islamisternas tolkning av begreppet jihad är en feltolkning av Koranen. Jihad får inte innefatta våldshandlingar utan avser i stället människans inre kamp mot det onda.Men Berman har inga illusioner om att islamisterna skulle hålla sig till någon vänlig tolkning av Koranen. Det heliga kriget Jihad är högst påtagligt militant. Här gäller det att döda i den kompromisslösa globala kampen för ett rent islam. Självmordsbombningar och martyrskap ingår som instrument i denna kamp
.--------------------------------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1043) 2005-08-28
söndag, augusti 21
VEM BRYR SIG OM ICKEVÅLD I DAG?
I citatboken ”Från Platon till PAF”, som utkom 1989 till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag finns ett par av Helga Henschens texter med, bland annat:
-- Tänk att vi i Lottarörelsen får lika mycket pengar av staten varje månad som alla fredsorganisationerna tillsammans fått på 90 år!
-- Tänk inte så mycket Frida lilla, koka kaffe!
Helga Henschen hade som sin tecknade specialfigur den lilla upproriska flickan Rebella. En av de texter jag minns med glädje men inte ordagrant är till en bild av Rebella där hon svänger ett plakat med texten: ”Vägra värnplikt, vägra döda!” eller något liknande. En förbipasserande dam invänder då med hetta ungefär så här: ”Äsch, vad skulle hända om alla i hela världen vapenvägrade?”
Ja, vad skulle hända då?
I hallen här hemma hänger en liten tavla, som Helga Henschen målat. Den är nästan helt röd men det går att urskilja människohuvuden, uppsträckta händer och texten We Shall Overcome. Den målades på 1960-talet, Martin Luther Kings årtionde, då det var mycket diskussion om icke-våldsmetoder som ett realistiskt alternativ.
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Totte Wallin sjunga sin visa med omkvädet: ”Våren dör aldrig i Prag. Se blommorna på Jan Pallachs grav”. Den unge tjecken Jan Pallach brände sig till döds i protest mot Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Den inträffade just den 21 augusti 1968, så i dag är det exakt 37 år sen.
Även några vietnamesiska buddhistmunkar brände sig till döds i protest mot de amerikanska härjningarna i landet. Man kan diskutera om självmord är en icke-våldsmetod. Dagens självmordsbombare, som ofta dödar också oskyldiga civila, använder hur som helst inte ickevåld.
Nuförtiden är det ganska tyst om ickevåldsmetoder. Vi hör många vackra deklarationer om vördnaden för livet och alla människors lika värde men i praktiken tycks tron på det militära massmördandets effektivitet vara orubbad. Dessutom är detta barbari så häftigt att skildra i filmer och för andra medier, att fredliga manifestationer blir blaha, blaha i jämförelse.
På 1960-talet väckte ännu ickevåldet medial uppmärksamhet, till exempel boken ”Fredspolitik – Civilmotstånd”. Den skrevs av bland andra tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén och innehöll många exempel på framgångsrikt ickevåldsmotstånd. I dag är vi mycket duktigare på att protestera mot militaristisk utrikespolitik än att komma med konkreta förslag på icke-våldsliga metoder att bekämpa övervåldet med.
Vi som hoppfullt sjöng ”We Shall Overcome” en gång har väl inte –gud förbjude!—förlorat hoppet om andra lösningar på konflikter än det militära mördandet?
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1042) 2005-08-21
PS En som vid 85 års ålder ännu är fredsaktiv är den legendariske amerikanske sångaren Pete Seeger. Hans insjungning av We Shall Overcome spelades i dagens Radio Tuff
-- Tänk att vi i Lottarörelsen får lika mycket pengar av staten varje månad som alla fredsorganisationerna tillsammans fått på 90 år!
-- Tänk inte så mycket Frida lilla, koka kaffe!
Helga Henschen hade som sin tecknade specialfigur den lilla upproriska flickan Rebella. En av de texter jag minns med glädje men inte ordagrant är till en bild av Rebella där hon svänger ett plakat med texten: ”Vägra värnplikt, vägra döda!” eller något liknande. En förbipasserande dam invänder då med hetta ungefär så här: ”Äsch, vad skulle hända om alla i hela världen vapenvägrade?”
Ja, vad skulle hända då?
I hallen här hemma hänger en liten tavla, som Helga Henschen målat. Den är nästan helt röd men det går att urskilja människohuvuden, uppsträckta händer och texten We Shall Overcome. Den målades på 1960-talet, Martin Luther Kings årtionde, då det var mycket diskussion om icke-våldsmetoder som ett realistiskt alternativ.
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Totte Wallin sjunga sin visa med omkvädet: ”Våren dör aldrig i Prag. Se blommorna på Jan Pallachs grav”. Den unge tjecken Jan Pallach brände sig till döds i protest mot Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Den inträffade just den 21 augusti 1968, så i dag är det exakt 37 år sen.
Även några vietnamesiska buddhistmunkar brände sig till döds i protest mot de amerikanska härjningarna i landet. Man kan diskutera om självmord är en icke-våldsmetod. Dagens självmordsbombare, som ofta dödar också oskyldiga civila, använder hur som helst inte ickevåld.
Nuförtiden är det ganska tyst om ickevåldsmetoder. Vi hör många vackra deklarationer om vördnaden för livet och alla människors lika värde men i praktiken tycks tron på det militära massmördandets effektivitet vara orubbad. Dessutom är detta barbari så häftigt att skildra i filmer och för andra medier, att fredliga manifestationer blir blaha, blaha i jämförelse.
På 1960-talet väckte ännu ickevåldet medial uppmärksamhet, till exempel boken ”Fredspolitik – Civilmotstånd”. Den skrevs av bland andra tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén och innehöll många exempel på framgångsrikt ickevåldsmotstånd. I dag är vi mycket duktigare på att protestera mot militaristisk utrikespolitik än att komma med konkreta förslag på icke-våldsliga metoder att bekämpa övervåldet med.
Vi som hoppfullt sjöng ”We Shall Overcome” en gång har väl inte –gud förbjude!—förlorat hoppet om andra lösningar på konflikter än det militära mördandet?
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1042) 2005-08-21
PS En som vid 85 års ålder ännu är fredsaktiv är den legendariske amerikanske sångaren Pete Seeger. Hans insjungning av We Shall Overcome spelades i dagens Radio Tuff
KIM OCH RICK OM VIETNAMDESERTÖRER I TYRESÖ
(Kort om två inslag i dagens Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar)
Kim Kyungmook är en ung fredsforskare och lektor vid Chukyo-universitetet i Japan. I veckan tog han kontakt med mig, för då var han i Stockholm. Han vill ta reda på mera om hur amerikanska krigstjänstvägrare hoppade av i Japan och sedan tog sig till Sverige. Många hamnade just här i Tyresö och bodde hos olika Tuff-medlemmar.
Vi intervjuade varandra. Min intervju med Kim är ett inslag i dagens Radio Tuff. Han berättade att alltför få i Japan ännu minns Vietnamkriget. Bland unga människor är okunskapen särskilt stor och detsamma gäller ju svenska ungdomar. Han ville nu göra en TV-dokumentär om de amerikanska desertörerna och deras öden i Japan och Sverige. Han är själv av koreansk börd och är därför speciellt intresserad av att få kontakt med en Koreafödd amerikansk krigstjänstvägrare, som tillhörde desertörkolonin i Sverige och vars amerikanska namn är Kenneth Charles Greeks.
Kim menade att USA:s nuvarande krig i Irak, vilket Japan indirekt stöder genom att upplåta baser åt USA, har vissa likheter med Vietnam. Då vågade Japan inte öppet hysa amerikanska desertörer och därför fördes de vidare till Sverige. Här fick de visserligen inte politisk asyl men uppehållstillstånd av humanitära skäl.
De fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjet var ”The Intrepid Four” The Intrepid var en amerikansk hangarkryssare, som deltog i Vietnamkriget. Vid ett uppehåll i en japansk hamn smet fyra unga matroser. De togs om hand av den japanska fredsorganisationen Beheiren vars ledande man, Makoto Oda, sedan besökte Sverige och Tyresö.
Kim berättade att dessa fyra killar, Richard Bailey, Michael Lindner, John Barilla och Craig Anderson, var berömda i Japan och att många äldre ännu minns fotona på dem. Sedan ryssarna utnyttjat dem färdigt i opinionsbildningen mot Vietnamkriget anlände de till Arlanda tredjedagjul 1967. Jag minns att jag hämtade dem till Tyresö -- i en Renault 4L av alla bilar Svenska kommittén för Vietnam bad oss i det då nybildade men aktiva Tuff att ge dem logi. De bodde i Fårdala hos Åsne och Lennart Liedén, Roland och Bodil Vallin och hos den legendariska rektorn Jessie Navin. Andra desertörer skulle sedan bo hos bland andra Benkt-Erik Hedin på Pluggvägen och hos Berit och Mac Falkirk i Trollbäcken. Sammanlagt tog tuff-medlemmar hand om ett tjugotal unga amerikaner.
Av de fyra första, alltså ”The Intrepid Four” är Rick och Michael kvar i Sverige, i dag medelålders gentlemän och svenska knegare. Under lång tid bodde Rick Bailey hemma hos min familj i Bollmora och sedan under många år i Tyresö. Mina döttrar betraktar honom ännu som en äldre bror. I dag bor han i Västmanland.
I dagens Radio Tuff berättade Rick om varför de deserterade. Han menade att det berodde på insikten om att kriget var omoraliskt. ”Vi lydde våra hjärtan”. De bodde hos olika japaner under flera veckor för att sedan smugglas ut på ett sovjetiskt passagerarfartyg. De vistades sedan några veckor i Moskva, som då hösten 1967 präglades av 50-årsfirandet av ryska revolutionen. De valde sedan Sverige, eftersom det var neutralt och härifrån kunde de bättre påverka den amerikanska opinionen än om de stannat i ett kommunistiskt land.
Rick uppskattar antalet amerikanska vietnamkrigsvägrare i Sverige till ungefär 400. Om Irakkriget är hans kommentar: ”Det är en fortsättning på idiotin. Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin sammanfattade två inslag från dagens Radio Tuff
Kim Kyungmook är en ung fredsforskare och lektor vid Chukyo-universitetet i Japan. I veckan tog han kontakt med mig, för då var han i Stockholm. Han vill ta reda på mera om hur amerikanska krigstjänstvägrare hoppade av i Japan och sedan tog sig till Sverige. Många hamnade just här i Tyresö och bodde hos olika Tuff-medlemmar.
Vi intervjuade varandra. Min intervju med Kim är ett inslag i dagens Radio Tuff. Han berättade att alltför få i Japan ännu minns Vietnamkriget. Bland unga människor är okunskapen särskilt stor och detsamma gäller ju svenska ungdomar. Han ville nu göra en TV-dokumentär om de amerikanska desertörerna och deras öden i Japan och Sverige. Han är själv av koreansk börd och är därför speciellt intresserad av att få kontakt med en Koreafödd amerikansk krigstjänstvägrare, som tillhörde desertörkolonin i Sverige och vars amerikanska namn är Kenneth Charles Greeks.
Kim menade att USA:s nuvarande krig i Irak, vilket Japan indirekt stöder genom att upplåta baser åt USA, har vissa likheter med Vietnam. Då vågade Japan inte öppet hysa amerikanska desertörer och därför fördes de vidare till Sverige. Här fick de visserligen inte politisk asyl men uppehållstillstånd av humanitära skäl.
De fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjet var ”The Intrepid Four” The Intrepid var en amerikansk hangarkryssare, som deltog i Vietnamkriget. Vid ett uppehåll i en japansk hamn smet fyra unga matroser. De togs om hand av den japanska fredsorganisationen Beheiren vars ledande man, Makoto Oda, sedan besökte Sverige och Tyresö.
Kim berättade att dessa fyra killar, Richard Bailey, Michael Lindner, John Barilla och Craig Anderson, var berömda i Japan och att många äldre ännu minns fotona på dem. Sedan ryssarna utnyttjat dem färdigt i opinionsbildningen mot Vietnamkriget anlände de till Arlanda tredjedagjul 1967. Jag minns att jag hämtade dem till Tyresö -- i en Renault 4L av alla bilar Svenska kommittén för Vietnam bad oss i det då nybildade men aktiva Tuff att ge dem logi. De bodde i Fårdala hos Åsne och Lennart Liedén, Roland och Bodil Vallin och hos den legendariska rektorn Jessie Navin. Andra desertörer skulle sedan bo hos bland andra Benkt-Erik Hedin på Pluggvägen och hos Berit och Mac Falkirk i Trollbäcken. Sammanlagt tog tuff-medlemmar hand om ett tjugotal unga amerikaner.
Av de fyra första, alltså ”The Intrepid Four” är Rick och Michael kvar i Sverige, i dag medelålders gentlemän och svenska knegare. Under lång tid bodde Rick Bailey hemma hos min familj i Bollmora och sedan under många år i Tyresö. Mina döttrar betraktar honom ännu som en äldre bror. I dag bor han i Västmanland.
I dagens Radio Tuff berättade Rick om varför de deserterade. Han menade att det berodde på insikten om att kriget var omoraliskt. ”Vi lydde våra hjärtan”. De bodde hos olika japaner under flera veckor för att sedan smugglas ut på ett sovjetiskt passagerarfartyg. De vistades sedan några veckor i Moskva, som då hösten 1967 präglades av 50-årsfirandet av ryska revolutionen. De valde sedan Sverige, eftersom det var neutralt och härifrån kunde de bättre påverka den amerikanska opinionen än om de stannat i ett kommunistiskt land.
Rick uppskattar antalet amerikanska vietnamkrigsvägrare i Sverige till ungefär 400. Om Irakkriget är hans kommentar: ”Det är en fortsättning på idiotin. Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin sammanfattade två inslag från dagens Radio Tuff
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1042) 05-08-21 till....
....till alla de amerikaner som under den senaste veckan på ett stort antal platser hållit vakor för att hedra Irakkrigets många offer och krävt ett tillbakadragande av de amerikanska styrkorna. Senare i dagens Radio Tuff kommer Al Burke att skildra detta och fokusera på Cindy Sheehan, som fått sin son dödad i Irak och vars protester mot kriget väckt stor uppmärksamhet .
....till den ryske journalisten Oleg Vakulovsky, som på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) bland annat berättar om sin film om Estonia. Han anser att det faktum att hon sjönk så fort berodde på att det uppkommit ett hål i botten.
....till Sveriges Radios utmärkta program Konflikt, som kom i gång i går igen med Cecilia Uddén som programledare och bland andra med Jan Guillou som medverkande
....till Sveriges Radios Studio Ett i torsdags, då Katarina Gunnarsson intervjuade människor, vilka som barn drabbades av otäcka upplevelser under andra världskriget. Bland andra hördes Sissel Ahrnstedt, som tidigare bodde i Bollmora och vars barndom förmörkades av att hennes far valde fel sida i Norge
....till Ola Larsmo som i DN i fredags (19/8) skriver på tal om mordet på den gamle franske munken Roger Schutz: ”Det går förstås inte att jämföra dem men mordet på broder Roger passar in i samma dramaturgi som morden på Gandhi och Martin Luther King. Som om betonandet av aktiv tolerans, öppenhet och ickevåld skulle vara en provocerande obscenitet. Offren för attentaten är sinsemellan djupt olika men de värderingar de levde och dog för också djupt besläktade, i ett underjordiskt nätverk som är identiskt med det politiska förnuftet och den framkomliga dialogens väg”
....till Maj Wechselmann som i Aftonbladet i onsdags (17/8) skriver bland annat:
”Snabbt bristande oljetillgångar kommer att ställa den västliga världen inför katastrofala problem, medan följderna för u-länderna blir oöverskådliga, eftersom deras behov av oljan är ännu större än västvärldens. För det första använder många u-länder olja till sina elkraftverk. De har ofta förbjudits använda atomkraft eller har inte kunnat utveckla någon. De har inte heller haft möjlighet att ställa om till gas eller kol såsom Europa gjort. För det andra har urbaniseringen varit mycket snabb och kaotisk i utvecklingsländerna; i ett antal jättestäder har befolkningsmängden fördubblats de senaste trettio åren, de kan rymma upp emot 20 miljoner människor. I dag kan mat inte distribueras till alla dessa människor annat än med fordon drivna med olja eller diesel. För det tredje är de oljeproducerande u-länderna ofta monokulturer; deras exportinkomster är fullständigt avhängiga av oljan. När den tar slut kollapsar ekonomierna.”
....till Det tuff-gäng, som i tisdags gjorde säsongens första utskick till de över 400 medlemmarna. Glöm inte Tuffs postgiro, pg 16 01 37 -6
....till de allt flera, som förstått vilken väldigt fin gåva Tuffs mangogram är. För ett mangogram på 200 kr blir det 40 mangoträd i indiska Dharampur
....till alla dem som nu jobbar med förberedelserna den traditionellt jättetrevliga Albykväll som Tuff anordnar vid Alby friluftsgård (Tyresö) nu på söndag den 28 augusti kl 17-20
....till Anneliese Stawström, som på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) läser Ingeborg Bachmanns dikt ”Alla dagar” Den lyder i Annelieses översättning:
”Kriget förklaras inte längre,
utan det fortsätter. Det otroliga
har blivit vardagligt. Hjälten
håller sig borta från striden. Den svage
har kommit in i frontzonen.
Dagens uniform är tålamodet,
utmärkelsen hoppets torftiga stjärna,.
som sitter över hjärtat
Den förlänas
när ingenting händer längre.
när korselden förstummas,
när fienden blivit osynlig
och den eviga rustningens skugga
täcker himlen
Den förlänas
för vapenvägran,
för tapperhet inför vännen,
för förräderi av ovärdiga hemligheter
och vägran
att följa samtliga befallningar
....till den ryske journalisten Oleg Vakulovsky, som på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) bland annat berättar om sin film om Estonia. Han anser att det faktum att hon sjönk så fort berodde på att det uppkommit ett hål i botten.
....till Sveriges Radios utmärkta program Konflikt, som kom i gång i går igen med Cecilia Uddén som programledare och bland andra med Jan Guillou som medverkande
....till Sveriges Radios Studio Ett i torsdags, då Katarina Gunnarsson intervjuade människor, vilka som barn drabbades av otäcka upplevelser under andra världskriget. Bland andra hördes Sissel Ahrnstedt, som tidigare bodde i Bollmora och vars barndom förmörkades av att hennes far valde fel sida i Norge
....till Ola Larsmo som i DN i fredags (19/8) skriver på tal om mordet på den gamle franske munken Roger Schutz: ”Det går förstås inte att jämföra dem men mordet på broder Roger passar in i samma dramaturgi som morden på Gandhi och Martin Luther King. Som om betonandet av aktiv tolerans, öppenhet och ickevåld skulle vara en provocerande obscenitet. Offren för attentaten är sinsemellan djupt olika men de värderingar de levde och dog för också djupt besläktade, i ett underjordiskt nätverk som är identiskt med det politiska förnuftet och den framkomliga dialogens väg”
....till Maj Wechselmann som i Aftonbladet i onsdags (17/8) skriver bland annat:
”Snabbt bristande oljetillgångar kommer att ställa den västliga världen inför katastrofala problem, medan följderna för u-länderna blir oöverskådliga, eftersom deras behov av oljan är ännu större än västvärldens. För det första använder många u-länder olja till sina elkraftverk. De har ofta förbjudits använda atomkraft eller har inte kunnat utveckla någon. De har inte heller haft möjlighet att ställa om till gas eller kol såsom Europa gjort. För det andra har urbaniseringen varit mycket snabb och kaotisk i utvecklingsländerna; i ett antal jättestäder har befolkningsmängden fördubblats de senaste trettio åren, de kan rymma upp emot 20 miljoner människor. I dag kan mat inte distribueras till alla dessa människor annat än med fordon drivna med olja eller diesel. För det tredje är de oljeproducerande u-länderna ofta monokulturer; deras exportinkomster är fullständigt avhängiga av oljan. När den tar slut kollapsar ekonomierna.”
....till Det tuff-gäng, som i tisdags gjorde säsongens första utskick till de över 400 medlemmarna. Glöm inte Tuffs postgiro, pg 16 01 37 -6
....till de allt flera, som förstått vilken väldigt fin gåva Tuffs mangogram är. För ett mangogram på 200 kr blir det 40 mangoträd i indiska Dharampur
....till alla dem som nu jobbar med förberedelserna den traditionellt jättetrevliga Albykväll som Tuff anordnar vid Alby friluftsgård (Tyresö) nu på söndag den 28 augusti kl 17-20
....till Anneliese Stawström, som på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) läser Ingeborg Bachmanns dikt ”Alla dagar” Den lyder i Annelieses översättning:
”Kriget förklaras inte längre,
utan det fortsätter. Det otroliga
har blivit vardagligt. Hjälten
håller sig borta från striden. Den svage
har kommit in i frontzonen.
Dagens uniform är tålamodet,
utmärkelsen hoppets torftiga stjärna,.
som sitter över hjärtat
Den förlänas
när ingenting händer längre.
när korselden förstummas,
när fienden blivit osynlig
och den eviga rustningens skugga
täcker himlen
Den förlänas
för vapenvägran,
för tapperhet inför vännen,
för förräderi av ovärdiga hemligheter
och vägran
att följa samtliga befallningar
söndag, augusti 14
OM JAG HADE VARIT TYSK, RYSS, AMERIKAN...........
Som grabb läste jag pojkböckerna om den brittiske flyghjälten Biggles. Honom beundrade jag hejdlöst. Inte undra på att jag blev barnsoldat. Som landsstormspojke vid 13 års ålder sköt jag med karbin modell 1884, ålade fram genom snön, traskade omkring i sex nummer för stor grötrock, kände gemenskapen med kompisarna, låg i stora militärtält, där jag rentav av fick avnjuta en porrtidning första gången. Oj, vad det var häftigt att leka krig!
I mitt unga mannamod trodde jag att jag försvarade mamma, lillasyster och andra civila mot mordiska angripare. Först åratal senare lärde jag mig att i modena krig är det civila som råkar mest illa ut. Också Biggles’ landsmän –hur hjältemodiga de än beskrivs -- har varit flitiga att bomba ihjäl mammor, småsystrar och andra civila.
Det tog 15 månader i lumpen, en vintermanöver som plutonchef och inte minst historiestudier, innan jag förstod att Biggles var vilseledande fiktion. Men många frågar i dag, hur det kom sig att jag till och med ville bli fallskärmssoldat, när jag mönstrade, att jag begärde den tuffaste militära utbildningen. Det kortaste svaret är att jag som andra ungdomar var präglad av tidsandan –eller innetrenden som vi säger i dag. Pojkar skulle vara karlakarlar, böcker och studier fick man nästan smyga med, för det ansågs lite frökenaktigt. Och det har påståtts att vi som blev tonåringar i Norrland för ungefär 60 år sen föddes praktiskt taget med skidor på fötterna och gevär på axeln.
Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara.
Jag ägnar mig ibland åt en elak tankelek. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sin fina näsa för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunismen har i alla tider varit en lockande åskådning.
Men jag själv då, jag med mitt förflutna som ung stridis? Jag inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta linjen bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Som ung, hjärntvättad och kanske karriärsugen hade jag kanske rentav angivit kompisar, som yttrat sig självständigt och ”oamerikanskt”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.
Jag hade tur som inte var tonåring i Tyskland. Om jag inte funnits bland de miljoner som dödades hade jag blivit vanärad för livet. Hade jag som ryss inte tillhört de tiotals miljoner som strök med under kriget hade jag i dag stultat fram som en julgran, behängd med medaljer. Hade jag undgått döden i Vietnam och den posttraumatiska stressen efteråt skulle jag ha varit krigshjälte. Om jag stupat hade mitt namn för evigt varit inristat på den där minnestavlan i Washington. Glory, glory.
Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.
Kanske har jag överdrivit hur lätt jag som ungdom skulle ha ryckts med av korkade innetrender. Med åren blir man inte fräschare men i regel klokare. Som 27-åring vägrade jag min andra repmånad och hamnade i fängelse. Det var under den tid de flesta medier krävde blågula kärnvapen—snacka om förintelsen! Därför har jag också funderat på hur jag som mera mogen människa skulle ha uppträtt i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Vietnam- och Irakkrigens Amerika, kolonialismens England etc. Men hur modig jag som dissident skulle ha varit då vet jag förstås inte. Under andra världskriget avrättades desertörer också av demokratiska krigförande,
I unga år var jag alltså beredd att offra mig för mitt land, för demokratin, friheten och andra honnörsord som dunkades in i min skalle. Jag utbildades att som det hette ”dö för fosterlandet”. Det var eufemistisk bluff, för jag blev väldigt duktig på att vid behov döda för fosterlandet. Att offra livet för något känns i min ålder lite onödigt. Men det är en problematik, som bör ägnas en särskild krönika.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1041) 2005-08-14
.
I mitt unga mannamod trodde jag att jag försvarade mamma, lillasyster och andra civila mot mordiska angripare. Först åratal senare lärde jag mig att i modena krig är det civila som råkar mest illa ut. Också Biggles’ landsmän –hur hjältemodiga de än beskrivs -- har varit flitiga att bomba ihjäl mammor, småsystrar och andra civila.
Det tog 15 månader i lumpen, en vintermanöver som plutonchef och inte minst historiestudier, innan jag förstod att Biggles var vilseledande fiktion. Men många frågar i dag, hur det kom sig att jag till och med ville bli fallskärmssoldat, när jag mönstrade, att jag begärde den tuffaste militära utbildningen. Det kortaste svaret är att jag som andra ungdomar var präglad av tidsandan –eller innetrenden som vi säger i dag. Pojkar skulle vara karlakarlar, böcker och studier fick man nästan smyga med, för det ansågs lite frökenaktigt. Och det har påståtts att vi som blev tonåringar i Norrland för ungefär 60 år sen föddes praktiskt taget med skidor på fötterna och gevär på axeln.
Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara.
Jag ägnar mig ibland åt en elak tankelek. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sin fina näsa för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunismen har i alla tider varit en lockande åskådning.
Men jag själv då, jag med mitt förflutna som ung stridis? Jag inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta linjen bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Som ung, hjärntvättad och kanske karriärsugen hade jag kanske rentav angivit kompisar, som yttrat sig självständigt och ”oamerikanskt”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.
Jag hade tur som inte var tonåring i Tyskland. Om jag inte funnits bland de miljoner som dödades hade jag blivit vanärad för livet. Hade jag som ryss inte tillhört de tiotals miljoner som strök med under kriget hade jag i dag stultat fram som en julgran, behängd med medaljer. Hade jag undgått döden i Vietnam och den posttraumatiska stressen efteråt skulle jag ha varit krigshjälte. Om jag stupat hade mitt namn för evigt varit inristat på den där minnestavlan i Washington. Glory, glory.
Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.
Kanske har jag överdrivit hur lätt jag som ungdom skulle ha ryckts med av korkade innetrender. Med åren blir man inte fräschare men i regel klokare. Som 27-åring vägrade jag min andra repmånad och hamnade i fängelse. Det var under den tid de flesta medier krävde blågula kärnvapen—snacka om förintelsen! Därför har jag också funderat på hur jag som mera mogen människa skulle ha uppträtt i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Vietnam- och Irakkrigens Amerika, kolonialismens England etc. Men hur modig jag som dissident skulle ha varit då vet jag förstås inte. Under andra världskriget avrättades desertörer också av demokratiska krigförande,
I unga år var jag alltså beredd att offra mig för mitt land, för demokratin, friheten och andra honnörsord som dunkades in i min skalle. Jag utbildades att som det hette ”dö för fosterlandet”. Det var eufemistisk bluff, för jag blev väldigt duktig på att vid behov döda för fosterlandet. Att offra livet för något känns i min ålder lite onödigt. Men det är en problematik, som bör ägnas en särskild krönika.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1041) 2005-08-14
.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1041) 05-08-14 till....
....till Per Herngren och Martin Smedjeback, som på Hiroshimadagen planterade vin- och fikonträd vid kärnvapenfabriken Aldermaston i England. För att komma in på området klippte de sönder stängslet och ska nu åtalas. De tycker att det är väldigt typiskt eller symboliskt att de åtalas för skadegörelse när de planterar träd vid en fabrik som tillverkar bomber mångfalt mer förödande än Hiroshimabomben
....till sommarprataren i Sveriges Radio i onsdags (10/8) Per Öberg. Han är narkosskötare och hjälparbetare och gav bilder av krigens grymma verklighet på ett sätt som annars sällan förekommer i våra medier
....till amerikanske ”guldstjärnemorsor” (Gold Star Mums), dvs. mödrar till några av de 1800 USA-soldater som dödats i Irak. De protesterar nu mot kriget och kräver att de amerikanska killarna och tjejerna skall tas hem från Irak.
....till tidningen Nya Åland, där Harriet Tuominen på ledaresidan i tisdags (Nagasakidagen) citerade från förra veckans krönika i Radio Tuff. Bland annat tog hon med följande rader: ”För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidrotts-VM. Det finns ’Läkare mot kärnvapen’, ’Ingenjörer mot kärnvapen’ med flera men inte ’Idrottare mot kärnvapen’ eller ’Homosexuella mot kärnvapen’. Hade dessa funnits, hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig - fantastiska tanke! - skulle fredsarbetet få en verklig skjuts. De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen."
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (9/8) intervjuade Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl. Det gällde dock Sylvia som ordförande också i Tyresö kvinno- och tjejjour
....till den ansedda indiska tidskriften Abhiyan. som (18/6) har en utförlig artikel om Tuffs indiska partners Kokila och Bhikhu Vyas och deras mångåriga arbete för att förbättra stambefolkningens svåra situation i de hundratals små byarna i Dharampur. De många projekten skildras liksom Tuffs insatser för att finansiera dem. Den är skriven av Jignes Mavan
....till Indienkännaren Örjan Wiberg, som nu skänkt 1000 kr till Tuffs insamlings-konto, pg 79 36 36 -2. Ca 80 av dammarna i Dharampur har skadats av monsunregnen och för att reparera en av dem krävs ca 5000 rupier, ungefär 1000 kr. Örjan vill bidra med återställandet av en damm
....till det stigande antal människor som insett vilken fin gåva Tuffs mangogram är. Köper man ett mangogram för 200 kr blir det faktiskt 40 nya mangoträd i Indien. Mangogram finns dels för att gratulera, dels för att hedra minnet av någon bortgången
....till Stockholms Fredsförening, som på sin hemsida www.stockholmsfreds.se nämner att Tuff-aktivister i samband med Hirsoshimadagen gav bort en massa papperstranor, symbolerna i Japan för kampen mot kärnvapen.
....till Tuffs arbetsutskott och styrelse, som på tisdagkväll (16/8) gör ett utskick till de drygt 400 medlemmarna. På lördag den 20 augusti kl 9.30 är det öppet styrelsemöte i Tufflokalen, Myggdalsvägen 80. Först bland höstens evenemang är Tuffs jättetrevliga Albykväll söndag den 28 augusti kl 17-20
....till sommarprataren i Sveriges Radio i onsdags (10/8) Per Öberg. Han är narkosskötare och hjälparbetare och gav bilder av krigens grymma verklighet på ett sätt som annars sällan förekommer i våra medier
....till amerikanske ”guldstjärnemorsor” (Gold Star Mums), dvs. mödrar till några av de 1800 USA-soldater som dödats i Irak. De protesterar nu mot kriget och kräver att de amerikanska killarna och tjejerna skall tas hem från Irak.
....till tidningen Nya Åland, där Harriet Tuominen på ledaresidan i tisdags (Nagasakidagen) citerade från förra veckans krönika i Radio Tuff. Bland annat tog hon med följande rader: ”För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidrotts-VM. Det finns ’Läkare mot kärnvapen’, ’Ingenjörer mot kärnvapen’ med flera men inte ’Idrottare mot kärnvapen’ eller ’Homosexuella mot kärnvapen’. Hade dessa funnits, hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig - fantastiska tanke! - skulle fredsarbetet få en verklig skjuts. De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen."
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (9/8) intervjuade Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl. Det gällde dock Sylvia som ordförande också i Tyresö kvinno- och tjejjour
....till den ansedda indiska tidskriften Abhiyan. som (18/6) har en utförlig artikel om Tuffs indiska partners Kokila och Bhikhu Vyas och deras mångåriga arbete för att förbättra stambefolkningens svåra situation i de hundratals små byarna i Dharampur. De många projekten skildras liksom Tuffs insatser för att finansiera dem. Den är skriven av Jignes Mavan
....till Indienkännaren Örjan Wiberg, som nu skänkt 1000 kr till Tuffs insamlings-konto, pg 79 36 36 -2. Ca 80 av dammarna i Dharampur har skadats av monsunregnen och för att reparera en av dem krävs ca 5000 rupier, ungefär 1000 kr. Örjan vill bidra med återställandet av en damm
....till det stigande antal människor som insett vilken fin gåva Tuffs mangogram är. Köper man ett mangogram för 200 kr blir det faktiskt 40 nya mangoträd i Indien. Mangogram finns dels för att gratulera, dels för att hedra minnet av någon bortgången
....till Stockholms Fredsförening, som på sin hemsida www.stockholmsfreds.se nämner att Tuff-aktivister i samband med Hirsoshimadagen gav bort en massa papperstranor, symbolerna i Japan för kampen mot kärnvapen.
....till Tuffs arbetsutskott och styrelse, som på tisdagkväll (16/8) gör ett utskick till de drygt 400 medlemmarna. På lördag den 20 augusti kl 9.30 är det öppet styrelsemöte i Tufflokalen, Myggdalsvägen 80. Först bland höstens evenemang är Tuffs jättetrevliga Albykväll söndag den 28 augusti kl 17-20
söndag, augusti 7
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1040) 05-08-07 till....
....till den tyska författningsdomstolen, som upphävt degraderingen av major Florian Pfaff. 2003 ansåg han att det angloamerikanska anfallskriget mot Irak var folkrättsvidrigt. Därför vägrade han att befatta sig med uppgifter som kunde vara till nytta även för den amerikanska armén. Hans mentala hälsa undersöktes och han degraderades till kapten. Men enligt tysk grundlag har man rätt och ibland skyldighet att följa sin övertygelse. 1946 hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för brott mot freden, det vill säga anfallskrig. I dag tycks det vara fritt fram för angloamerikaner att ostraffat ägna sig åt anfallskrig.
....till Bengt Citron som med anledning av Pridefestivalen påpekar: Pride = Stolthet, Man kan onekligen känna sig stolt om man utfört en god gärning. T.ex. lindrat nöden för någon, hjälpt någon att utbilda sig, bidragit till sjuk- och hälsovård osv. Vi i TUFF har all anledning att känna stolthet över det arbete vi utför på frivillig basis. Även du kan känna stolthet genom att gå med i TUFF. Använd Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 för gåvor eller medlemsavgift (200 kr plus 80 kr för familjemedlem.) Vill du veta mera om oss? Kolla på http://come.to/tuff
....till Al Burke, som skrivit ner några citat från den film SvT sände förra söndagen (31/7). Det var Eugene Jareckis ”Why We Fight”. Där yttrade professor Chalmers Johnson: “USA:s militärbudget är 750 miljarder dollar [ca 5750 miljarder kr]. Vinsterna steg förra året med 25 procent. Jag garanterar er att när krig blir så vinstgivande kommer vi att få se mer av det”. President Eisenhower: ”Gud hjälpe detta land när den som sitter i Vita huset inte vet lika mycket om det militära som jag”
....till Skånska Dagbladet, som den 29 juli publicerade en artikel av Karin Wegestål och Jan Hagberg. De skriver bland annat: ”Man kan jämföra nyhetspådraget runt Srebrenica med tystnaden kring Krajinamassakern, den massaker på serber som startade den 4 augusti 1995 men medialt - och politiskt - hållits undan genom allt fokus på Srebrenica. Krajina är faktiskt den största massakern i Europa efter kriget men offren är ovärdiga allt medialt intresse.”
....till Ryska Posten, Stefan Lindgrens veckomagasin, som ofta innehåller intressant information om Ryssland, som annars liksom andra östländer befinner sig i medieskugga. I senaste numret finns befolkningsstatistik : ”Åren 1990-1994 sjönk de ryska männens medellivslängd från 63 till 57 år och de ryska kvinnornas från 74 till 71 år. Till idag har dessa siffror bara kunnat återhämtas marginellt, till 58 resp. 72 år, vilket innebär ett fundamentalt underbetyg åt hela det postsovjetiska samhällsexperimentet”
....till Sveriges Radios Studio Ett som i torsdags hade ett inslag om tyska krigsfångar under andra världskriget. Där uppgavs att bara i Frankfurt an der Oder hade 1300 hemvändande fångar dött och vräkts i en massgrav. Dessförinnan hade många dött under transporten från Sovjetunionen. Miljoner tyska och ryska krigsfångar dog i vidriga läger under och efter kriget, men det brukar förtigas av de trendnissar vilka som ett mantra framhåller alla människors lika värde
....till Dagens Nyheters INSIDAN, som i fredags (5/8) hade en hel sida om amerikanskan Cora Weiss. Hon är bl a ordförande i IPB (Internationella Fredsbyrån) och intervjuades i Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober 2004
....till Svenska Dagbladets Brännpunkt, som i går (6/8) hade en artikel av Gunnar Westberg, president för Internationella läkare mot kärnvapen. Rubriken var ”Ett nytt Hiroshima hotar”
....till Aftonbladets Anita Goldman som i går (6/8) bland annat skrev: ”Att tala om kärnvapenhot luktar mossigt 50-tal. Vad kan det bero på att vi inte på allvar tar till oss information om att vi lever i en - för mänskligheten - exceptionell era; en där vi kan förgöra all framtid på jorden? Och om inte så drastiskt; att strålningen från en fälld bomb kan påverka många generationer. Att vi uppträder som om detta hot inte existerar. Inte reagerar och inte agerar. Är det djupt mänskligt att stöta från sig outhärdlig kunskap? Är det uppgivenhet? Eller är det cynism?”
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som i brev till oss talar atombombernas dumhet och skriver: ”I dagens situation är det enda sättet att fortsätta att kämpa så mycket vi kan. Stark allmän opinion är den enda lösningen, även om den inte uppnås på kort sikt. Men det kan och borde fungera en dag”
....till Sven Lionell och Jörgen Toresson och hans trio, som fortsätter att underhålla med ”Allsång på Notholmen”. Sista gången är nu på onsdag den 10 aug. kl 19. I onsdags var Åke Sandin ”hemlig gäst” och utfrågades om Succékanalen 91,4 och Radio Tuff men fick också tillfälle att informera om Hiroshimadagen. Mera om detta i senare i dagens Radio Tuff
....till generösa, solidariska människor på Notholmen, som köpte papperstranor, symbolen i Hiroshima för motståndet mot kärnvapen. 800 kr kunde räknas in, en välkommen förstärkning av Tuffs ekonomi, så att föreningen kan fortsätta med Radio Tuff och sitt omfattande freds- och solidaritetsarbete.
....till alla de många Tuff-aktivister som den senaste veckan med start i Tuff-lokalen förra söndagen vikt papperstranor under kunnig ledning av Erika Husberg och Monica Schelin
....till alla dem som i går, Hiroshimadagen 6 augusti, spred information om kärnvapen i Tyresö centrum under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA! Det var många papperstranor som delades ut och tack vare det kom det in 1 777 kr i Tuffs insamlingsbössor.
....till Stockholms Fredsförening som på tisdag den 9 augusti (Nagasakidagen) har en manifestation på Odenplan kl 14-16. Där viker de papperstranor och hänger upp dem mellan två träd. Föreningens ordförande, Agnes Hellström, är den som lärt oss i Tuff att vika papperstranor, symbolen för den i bokstavlig bemärkelse livsviktiga kampen mot kärnvapen.
....till Bengt Citron som med anledning av Pridefestivalen påpekar: Pride = Stolthet, Man kan onekligen känna sig stolt om man utfört en god gärning. T.ex. lindrat nöden för någon, hjälpt någon att utbilda sig, bidragit till sjuk- och hälsovård osv. Vi i TUFF har all anledning att känna stolthet över det arbete vi utför på frivillig basis. Även du kan känna stolthet genom att gå med i TUFF. Använd Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 för gåvor eller medlemsavgift (200 kr plus 80 kr för familjemedlem.) Vill du veta mera om oss? Kolla på http://come.to/tuff
....till Al Burke, som skrivit ner några citat från den film SvT sände förra söndagen (31/7). Det var Eugene Jareckis ”Why We Fight”. Där yttrade professor Chalmers Johnson: “USA:s militärbudget är 750 miljarder dollar [ca 5750 miljarder kr]. Vinsterna steg förra året med 25 procent. Jag garanterar er att när krig blir så vinstgivande kommer vi att få se mer av det”. President Eisenhower: ”Gud hjälpe detta land när den som sitter i Vita huset inte vet lika mycket om det militära som jag”
....till Skånska Dagbladet, som den 29 juli publicerade en artikel av Karin Wegestål och Jan Hagberg. De skriver bland annat: ”Man kan jämföra nyhetspådraget runt Srebrenica med tystnaden kring Krajinamassakern, den massaker på serber som startade den 4 augusti 1995 men medialt - och politiskt - hållits undan genom allt fokus på Srebrenica. Krajina är faktiskt den största massakern i Europa efter kriget men offren är ovärdiga allt medialt intresse.”
....till Ryska Posten, Stefan Lindgrens veckomagasin, som ofta innehåller intressant information om Ryssland, som annars liksom andra östländer befinner sig i medieskugga. I senaste numret finns befolkningsstatistik : ”Åren 1990-1994 sjönk de ryska männens medellivslängd från 63 till 57 år och de ryska kvinnornas från 74 till 71 år. Till idag har dessa siffror bara kunnat återhämtas marginellt, till 58 resp. 72 år, vilket innebär ett fundamentalt underbetyg åt hela det postsovjetiska samhällsexperimentet”
....till Sveriges Radios Studio Ett som i torsdags hade ett inslag om tyska krigsfångar under andra världskriget. Där uppgavs att bara i Frankfurt an der Oder hade 1300 hemvändande fångar dött och vräkts i en massgrav. Dessförinnan hade många dött under transporten från Sovjetunionen. Miljoner tyska och ryska krigsfångar dog i vidriga läger under och efter kriget, men det brukar förtigas av de trendnissar vilka som ett mantra framhåller alla människors lika värde
....till Dagens Nyheters INSIDAN, som i fredags (5/8) hade en hel sida om amerikanskan Cora Weiss. Hon är bl a ordförande i IPB (Internationella Fredsbyrån) och intervjuades i Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober 2004
....till Svenska Dagbladets Brännpunkt, som i går (6/8) hade en artikel av Gunnar Westberg, president för Internationella läkare mot kärnvapen. Rubriken var ”Ett nytt Hiroshima hotar”
....till Aftonbladets Anita Goldman som i går (6/8) bland annat skrev: ”Att tala om kärnvapenhot luktar mossigt 50-tal. Vad kan det bero på att vi inte på allvar tar till oss information om att vi lever i en - för mänskligheten - exceptionell era; en där vi kan förgöra all framtid på jorden? Och om inte så drastiskt; att strålningen från en fälld bomb kan påverka många generationer. Att vi uppträder som om detta hot inte existerar. Inte reagerar och inte agerar. Är det djupt mänskligt att stöta från sig outhärdlig kunskap? Är det uppgivenhet? Eller är det cynism?”
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som i brev till oss talar atombombernas dumhet och skriver: ”I dagens situation är det enda sättet att fortsätta att kämpa så mycket vi kan. Stark allmän opinion är den enda lösningen, även om den inte uppnås på kort sikt. Men det kan och borde fungera en dag”
....till Sven Lionell och Jörgen Toresson och hans trio, som fortsätter att underhålla med ”Allsång på Notholmen”. Sista gången är nu på onsdag den 10 aug. kl 19. I onsdags var Åke Sandin ”hemlig gäst” och utfrågades om Succékanalen 91,4 och Radio Tuff men fick också tillfälle att informera om Hiroshimadagen. Mera om detta i senare i dagens Radio Tuff
....till generösa, solidariska människor på Notholmen, som köpte papperstranor, symbolen i Hiroshima för motståndet mot kärnvapen. 800 kr kunde räknas in, en välkommen förstärkning av Tuffs ekonomi, så att föreningen kan fortsätta med Radio Tuff och sitt omfattande freds- och solidaritetsarbete.
....till alla de många Tuff-aktivister som den senaste veckan med start i Tuff-lokalen förra söndagen vikt papperstranor under kunnig ledning av Erika Husberg och Monica Schelin
....till alla dem som i går, Hiroshimadagen 6 augusti, spred information om kärnvapen i Tyresö centrum under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA! Det var många papperstranor som delades ut och tack vare det kom det in 1 777 kr i Tuffs insamlingsbössor.
....till Stockholms Fredsförening som på tisdag den 9 augusti (Nagasakidagen) har en manifestation på Odenplan kl 14-16. Där viker de papperstranor och hänger upp dem mellan två träd. Föreningens ordförande, Agnes Hellström, är den som lärt oss i Tuff att vika papperstranor, symbolen för den i bokstavlig bemärkelse livsviktiga kampen mot kärnvapen.
VI BEHÖVER IDROTTARE OCH HOMOSEXUELLA
På 1980-talet var Hiroshimadagen den 6 augusti en stor begivenhet. Tusentals människor samlades på Sergels torg, där artister och talare avlöste varandra. Några år var det till och med en 24 timmars manifestation. I sovsäckar övernattade aktivister på plattan. Medierna gav det en viss uppmärksamhet.
Det finns fortfarande tiotusentals kärnvapen i världen, kapabla att förinta allt mänskligt liv. I Japan är den 6 augusti ännu en dag som miljoner människor uppmärksammar, inte minst i Hiroshima och Nagasaki. Fast Tuff-aktivister var i Tyresö centrum i går. Inne på Norrmalms torg hade Kvinnor för Fred med flera en manifestation. I Uppsala minneshöll flera fredsgrupper Hiroshima och varnade för kärnvapnen. På tisdag (Nagasakidagen) har Stockholms Fredsförening en manifestation på Odenplan. Det har varit knäpptyst i medierna om dessa arrangemang.
Den radikale brittiske professorn Terry Eagleton påpekade i sin senaste bok, att masturbation tycks vara mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Han fann kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår märkliga, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Kroppen är, skrev han, det mest fashionabla ämnet för dagen -- men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan det erotiska. Han kunde ha tillagt den idrottsliga kroppen.
För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidotts-VM.
Det finns ”Läkare mot kärnvapen”, ”Ingenjörer mot kärnvapen” med flera men inte ”Idrottare mot kärnvapen” eller ”Homosexuella mot kärnvapen”. Hade dessa funnits hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig –fantastiska tanke!— skulle fredsarbetet få en verklig skjuts De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen.
Missförstå mig inte! Jag tycker att sex är berikande i alla sina former -- så länge det inte skadar andra människor. Och jag är sportfåne, minns ännu med glädje Fredsloppet, när olika duktiga idrottstjejer och idrottskillar löpte stafett genom Sverige på 1980-talet. I Tuff hade vi för 25 år sen draghjälp av Lena Sandin, som då var Nordens främsta tennistjej. Hon försummade sällan att vid intervjuer nämna sitt fredsengagemang.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1040) 2005-08-07
Det finns fortfarande tiotusentals kärnvapen i världen, kapabla att förinta allt mänskligt liv. I Japan är den 6 augusti ännu en dag som miljoner människor uppmärksammar, inte minst i Hiroshima och Nagasaki. Fast Tuff-aktivister var i Tyresö centrum i går. Inne på Norrmalms torg hade Kvinnor för Fred med flera en manifestation. I Uppsala minneshöll flera fredsgrupper Hiroshima och varnade för kärnvapnen. På tisdag (Nagasakidagen) har Stockholms Fredsförening en manifestation på Odenplan. Det har varit knäpptyst i medierna om dessa arrangemang.
Den radikale brittiske professorn Terry Eagleton påpekade i sin senaste bok, att masturbation tycks vara mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Han fann kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår märkliga, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Kroppen är, skrev han, det mest fashionabla ämnet för dagen -- men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan det erotiska. Han kunde ha tillagt den idrottsliga kroppen.
För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidotts-VM.
Det finns ”Läkare mot kärnvapen”, ”Ingenjörer mot kärnvapen” med flera men inte ”Idrottare mot kärnvapen” eller ”Homosexuella mot kärnvapen”. Hade dessa funnits hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig –fantastiska tanke!— skulle fredsarbetet få en verklig skjuts De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen.
Missförstå mig inte! Jag tycker att sex är berikande i alla sina former -- så länge det inte skadar andra människor. Och jag är sportfåne, minns ännu med glädje Fredsloppet, när olika duktiga idrottstjejer och idrottskillar löpte stafett genom Sverige på 1980-talet. I Tuff hade vi för 25 år sen draghjälp av Lena Sandin, som då var Nordens främsta tennistjej. Hon försummade sällan att vid intervjuer nämna sitt fredsengagemang.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1040) 2005-08-07
måndag, augusti 1
FÖR 60 ÅR SEN: HIROSHIMA FÖRINTADES
I ett sommarpratarprogram 2001 sa författaren och debattören Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Att homo sapiens, alltså vi människor, ibland inte tänker särskilt intelligent sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Eva Moberg verkar kanske ironisk men verkligheten är mer ironisk än hon Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av nån så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar och militärt våld.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfatoriskt tal påstod han att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben däremot mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselöst. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem kremerades levande i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Men efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Och Englands premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde dom inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"
Ensamma var och en för sig klarar vi inte mycket. Så även om det för tillfället är lite omodernt att i den gamla fina demokratiska traditionen ansluta sig till föreningar, så kan man gå med i fredsrörelsen. Gå med i TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening eller någon annan fredsförening.
En paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Eva Moberg verkar kanske ironisk men verkligheten är mer ironisk än hon Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av nån så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar och militärt våld.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfatoriskt tal påstod han att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben däremot mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselöst. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem kremerades levande i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Men efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Och Englands premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde dom inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"
Ensamma var och en för sig klarar vi inte mycket. Så även om det för tillfället är lite omodernt att i den gamla fina demokratiska traditionen ansluta sig till föreningar, så kan man gå med i fredsrörelsen. Gå med i TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening eller någon annan fredsförening.
En paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)