Trots åtta besök i Indien har jag aldrig varit på turistorterna, som ligger långt ifrån alla Tuff-projekten. Men ett par dagar på 1970-talet var jag i Kerala, delstaten längst ner i sydvästra Indien. Den hade då tre märkliga kännetecken. Den var inte mindre fattig än andra delstater men hade den högsta läskunnigheten. Det kanske berodde på Keralas andra två märkvärdigheter: Det är den delstat som har större andel kristna än andra. De kallas tomaskristna, för man tror att Jesu lärjunge Tomas kom till Kerala, där han anses vara begravd. Men det konstiga var att på kyrkogårdsmurarna hade det målats röda stjärnor, hammare och skäror. Kerala var den första stat som fick en kommunistisk regering efter fria val med olika partier.
I Kerala växte författaren Arundhati Roy upp. Men det är ingen entydigt ljus bild hon ger av sin hemstat:
”Man behöver bara se på Keralafilmer för att bli illamående av hur kvinnor behandlas och av kvinnornas sätt att bete sig. När jag var barn blev hjältinnan i varenda film våldtagen. Fram till dess att jag var femton trodde jag att alla kvinnor blev våldtagna. Det gällde bara att vänta på sin tur”
1998 blev Arundhati Roy världsberömd genom sin succéroman ”De små tingens gud”. Pengar och utmärkelser rasade över henne. Men i stället för att fortsätta på framgångsspåret har hon sen dess med frenesi talat och skrivit om samhällsfrågor och utrikespolitik. 2003 kom hennes bok ”Den oändliga rättvisans matematik” (Ordfront), travesterande ”The Infinite Justice”, som USA kallade sitt angrepp på Afghanistan.
Nu har Ordfront givit ut David Barsamians intervjuer med Roy. Boken har titeln ”Författare räknar inte röster”. Den är mycket lättläst, inte minst för att Roys svar är konkreta och fulla av både ilska och humor. Bush och muslimska fundamentalister blir för henne ”Mordisk Musse Pigg och de Maktgalna Mullorna”. Och så här kommenterar hon terrorismen:
”Båda Usama bin Ladin och George W Bush är terrorister. Båda två bygger upp internationella nätverk som utövar terror och ödelägger människor liv. Bush genom Pentagon, WTO, IMF och Världsbanken. Bin Ladin genom al Quaida. Skillnaden är att ingen har valt bin Ladin. Bush har valts, och därför har USA:s medborgare ett störe ansvar för hans handlingar än vad irakierna har för Saddam Husseins eller afghanerna för talibanernas. Och ändå har hundratusentals irakier och afghaner dödats, antingen genom ekonomiska sanktioner eller av kryssningsmissiler, och vi har fått veta att de dödsfallen är resultat av ’rättfärdigt krig’. Om det alls finns några krig som är rättfärdiga, vem är det då som avgör vad som är rättfärdigt och vad som inte är det? Vems Gud ska besluta det?”
Aundhati Roy bekräftar inte en del västerlänningars romantiska syn på Indien. Hon gisslar indiska kärnvapen och dammbyggen och är grymt kritisk mot den växande hindu-nationalismen, som hon kallar fascistisk. Men hon påminner också om kolonialismen, vars fortsättning för henne är globaliseringen:
”De länder som uppfunnit kärnvapen, kemiska vapen, apartheid, modernt slaveri och rasism – länder som har fulländat den sköna konsten folkmord och som koloniserat andra i sekler—ber oss om att lita då dem när de säger att de tror på en rättvis spelplan, jämlik fördelning av resurser och en bättre värld. Det verkar komiskt att vi ens skulle låtsas tro på vad de säger”
Ja, inte ens brittiska hjältar finner nåd. Hon påminner om vad Churchill sa på 1930-talet på tal om palestinierna:
”Jag anser inte att den hund som ligger i kojan har rätt till den bara för att han legat där länge. Jag anser inte att det begåtts någon orätt mot indianerna i Amerika eller mot de svarta i Australien bara därför att de har ersatts av en högre och starkare ras”.
Aundhati Roy är i Gandhis anda anhängare av icke-våld. Men hon känner till oddsen:
”Under årens lopp har alla möjliga motståndsrörelser som använt icke-våldsmetoder krossats, ignorerats och sparkats åt sidan. Men om du är terrorist är möjligheterna stora att du får förhandla, vara med på TV och få all den uppmärksamhet som du aldrig kunnat drömma om tidigare”
Hon ger dock inte upp utan påpekar:
”Det finns så mycket lycka att få bara genom kärlek och kamratskap och till och med genom att förlora”
Och hon har myntat en mening som i svensk översättning blir en hoppfull aforism:
”ORD ÄR MASSRÖRELSEVAPEN”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1018) 2005-03-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar