Michael Moores senaste bok har titeln ”Brev från en krigszon” (Ordfront 2005). Det är egentligen överraskande att denna vassa och roliga kritiker av Bush och Irakkriget har så många meningsfränder bland amerikanska krigare och som dessutom gillade filmen Fahrenheit 9/11. Han framstår nu nästan som en biktfader för amerikanska soldater, som är besvikna, förbannade och som anser att de lurats iväg till ett otäckt krig, som de misstror motiven för.
Boken består av brev från amerikanska soldater och i några fall från deras anhöriga. Bara i förordet kommer Moore själv till tals. Där medger han att han inte var säker på att han hade rätt när han under Irakkrigets första vecka kritiserade Bush och hans krig. (Själv var jag säker på att om det nu inte fanns några massförstörelsevapen i Irak skulle man säkert ”hitta” några ändå. Där hade jag fel)
Moore berättar att en sjöofficer, som tjänstgjort i Irak, kommer fram till honom på gatan och ber om ursäkt för att han buade, när Moore höll sitt berömda Bush-kritiska tal vid Oscarsgalan. Svaret är typiskt för Michael Moore:
”Nej, du ska inte be mig om ursäkt. Det är jag som bör be dig om ursäkt. Och det amerikanska folket är skyldigt dig och alla andra som tjänstgör där borta en ENORM ursäkt för att vi utsatt er för fara, fast det inte bara var onödigt utan gjordes för att fylla en handfull girigbukars fickor. Jag beklagar, att vi satt ditt liv på spel för den sakens skull och miljoner amerikaner beklagar det. Snälla, förlåt oss!”
När officeren invänder att det ju inte var Moore som skickade iväg honom och de andra till Irak, får han svaret:
”Men jag hittade inte de rätta orden och kunde inte övertyga tillräckligt många. Jag har min del av skulden. Och jag har hjälpt till att betala kalaset. Jag betalar skatt och det betyder att jag fortfarande hjälper till att betala notan. Jag är skyldig”
Ja, vi är många som är medskyldiga kanske -- för att vi inte hittat de rätta orden.
För länge sen läste jag ”De sista breven från Stalingrad”. De var från utmattade, frysande tyska soldater i det belägrade Stalingrad under andra världskriget. En soldat skrev till sina anhöriga, att de kunde glömma att han hade varit en lovande pianist, för han hade förfrusit flera av sina fingrar. En annan skrev till pappa kyrkoherden och bekände sin förlorade tro: ”Gud finns i alla fall inte här i Stalingrad”.
Det gick inte bra för dessa tyska soldater. Av dem som inte dödades hamnade drygt hundra tusen i sovjetisk fångenskap, som bara fem procent av dem överlevde. De allra flesta kom alltså aldrig hem. Det gjorde inte heller breven från Stalingrad. De beslagtogs av den tyska säkerhetstjänsten, eftersom de inte alls var bra för hemmafrontens kampmoral. Breven kom i bokform först efter kriget.
Kanske är det ett framsteg trots allt att krigströtta och desillusionerade soldater får sina synpunkter publicerade redan under sin livstid.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1017) 2005-02-27
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar