En gång i världen fick jag av svenska staten gedigen utbildning i rasism. Den varade i hela femton månader. Den följdes upp med att jag förde befäl över ett 40-tal man i samma disciplin. Den slutade dock i vanära med en månads fängelse, när jag vägrade att fortsätta i branschen.
Militär utbildning går ut på att man på effektivaste sätt skall lära sig döda folk från ett annat land. Mina anhöriga var stolta över mig, för jag var sedan barnsben riktigt duktig i att hantera gevär och andra vapen. Krig innebär massmördande av ett annat lands människor. Så vad är militarism och krig annat än den extremaste rasism. Redan under andra världskriget var hälften av de ungefär 50 miljonerna dödade civila, det vill säga barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen sedan dess har andelen civila offer ökat.
De länder som tillsammans förfogar över 30 000 kärnvapen vill jag inte nämna vid namn. De fem första av dem är ju beundrade segrare i andra världskriget och flera av dem är ju så ”goda” och demokratiska och fördömer så vackert folkmord. Fast vad är kärnvapen, om inte förberedelse till folkmord, ja i värsta fall till utplånande av allt mänskligt liv. Snacka om förintelse och rasism!
På gamla dar har jag faktiskt återfallit i rasism. De senaste åren har jag på Succékanalen 91,4 släppt fram hundratals historier som beskriver människor med en viss hårfärg som ovanligt töntiga och korkade. Det började för nio år sen när en systerson kom hem från det sydfranska universitetet i Montpellier. Och sen har det fortsatt i en aldrig sinande ström av rasistiska skämt.
Jag talar om blondinhistorier. Visst har jag fått kritik från feministiskt håll ibland. Men den är lätt att bemöta med att vi på Tyresöradion också berättar massor av historier om superkorkade killar och gubbar. Att det konsekvent varit blonda människor vi förnedrat har ingen klagat på. Häxpressen –eller vad våra dagars Der Stürmer nu heter?-- borde egentligen ta oss i örat, men den etablerade antirasismen är selektiv.
De senaste dagarna har det i Dagens Nyheter och i Sveriges Radios ”Studio Ett” varit en debatt om bland annat rasism. Det handlar om Sverige för 60 år sen. En historiker med känsla för det medialt gångbara har berättat om en bok hon snart är klar med. Hon heter Ingrid Lomfors och skriver kritiskt om Folke Bernadottes vita bussar i slutet av andra världskriget.
Bernadottes expedition räddade bevisligen 17 000 människor från nazistiska koncentrationsläger under 45 dagar i slutet av andra världskriget. De flesta var skandinaviska medborgare, både judar och icke-judar. Den största gruppen verkar dock ha varit polska kvinnor, de flesta av dem judinnor.
Men under två dagar skall bussarna och lastbilarna också ha använts till att evakuera fångar från det ena lägret till det andra och det är Lomfors’ moraliskt upprörd över. Hon menar att svenskarna gjorde skillnad på människor och ömkar dem som inte de vita bussarna hade kapacitet att rädda. Javisst, det var synd att Röda korset inte kunde rädda dem alla. Av dem som inte räddades dog många i det kaotiska slutskedet av kriget.
Lomfors nämner i diskussionen dock inte de 7000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades i Neustadtbukten ombord på båtarna Cap Arcona och Thielbeck den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död. Inte heller nämner hon de kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades i de vita Röda korsfordonen ett par veckor tidigare. Det är inte särskilt tacksamt för trendkänsliga att påminna om dessa och många andra offer för det bragdomsusade brittiska flygets onödiga terroranfall.
Ingrid Lomfors skriver om fransmän, som sörjer sina anhöriga, vilka inte blev räddade av svenskarna utan dog i slutet av kriget. Känner hon till den franska familjen Sérot? Den 17 september 1948 satt överste André Sérot i en bil i Jerusalem tillsammans med Folke Bernadotte. Båda var där på FN:s uppdrag. Överste Sérot hade satt sig i baksätet bredvid Bernadotte för att tacka denne för att de vita bussarna hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Israeliska nationalister dödade den dagen Bernadotte med sex skott. Sérot träffades av arton kulor, blev nästan skjuten i bitar.
Hur många svenskar känner i dag till mordet på Bernadotte, då FN:s chefsmedlare? Knappast någon vet att det utfördes av en liga under ledning av Yitsak Shamir, som sedan blev Israels ledande politiker på 1980-talet. Och får man tro Kati Martons bok ”Döden i Jerusalem” hade samma gäng under andra världskriget kontaktat nazisterna för att erbjuda hjälp mot den gemensamma fienden England, som då ockuperade Palestina.
Bernadotte och Sérot hade oturen att mördas av folk, som vi inte bör skuldbelägga. Det är alltså inte konstigt att Bernadottes eftermäle gång på gång har innehållit grova lögner. Lomfors hänvisar rentav till den brittiska historikern Hugh Trevor Roper. Denne godtog till och med det brev som Himmlers välgörare Felix Kersten förfalskade för att brännmärka Bernadotte som nazist och antisemit.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1014) 2005-02-06
(”Folke Bernadottes död och eftermäle” var titeln på ett halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4, som sändes december 1998. Intresserade kan få det via e-post eller vanlig post)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar