Åsa Linderborg och Erik Wijk beklagar med rätta (AB 2005-01-25) att det svenska motståndet mot det amerikanska kriget i Irak är svagt. De påpekar, att inte ens fredsrörelsen är på hugget i den frågan. Bland annat påminner de om att Svenska Freds inte stödde jättedemonstrationen den 15 februari 2003 mot det annalkande kriget. Även Kristna Freds får sig en släng av sleven. Fredsrörelsen har ”förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare”, heter det generaliserande.
Fullt så illa och entydigt är det dock inte. Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) har i många år varit Svenska Freds’ mest aktiva lokalförening. Den deltog mycket aktivt i protesterna och demonstrationerna både före och efter det angloamerikanska anfallet på Irak. Dess Radio Tuff, som i tjugo år gjort skäl för sitt namn, har regelbundet gisslat det amerikanska kriget. Det har inte bara skett med egna uttalanden utan med hjälp av rapportörer från olika delar av landet, ja, till och med från Irak, Indien, USA och Nya Zeeland.
Dessutom har Radio Tuff envetet påmint om resultatet av ett annat anfallskrig, det mot Jugoslavien för fem år sedan. Angriparna utgav sig för att vilja förhindra etnisk rensning. Kriget ledde i stället till just folkfördrivning, fast av Kosovos serber. Men de tillhör det lilla europeiska land som anfölls av världens mest rustade militärallians, Nato. Därför ska de inte ömkas. Men det gör Radio Tuff och fortsätter därför att vara eterns dissidenter.
Därmed fullföljs traditionen från de år denna radio källkritiskt avslöjade alla medieskrönorna om sovjetiska ubåtar i våra vatten. Då fick Radio Tuff skäll inte bara från högerns och mittfårans alla trendnissar utan också från en del Sovjetkritiker till vänster, vilkas verklighetsuppfattning grumlades av deras ideologi. Alla dessa teg sedan, när ubåtsbubblorna sprack på 1990-talet.
-------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1013) 2005-01-30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar