Göran Rystad har varit professor i historia vid Lunds universtitet. I höstas kom hans bok ”Politiska mord –det yttersta argumentet. Från Julius Caesar till Martin Luther King”. (Historiska media)
Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter.
Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen.
Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger.
Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen.
Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig.
Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.
Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.
Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-01-02
A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar