BÄTTRE TÄNDA ETT LJUS ÄN....

Det var länge sen jag njöt av julen. December är en förfärlig månad, mörk och stressig. Varje år slår julhandeln nya rekord, men det är nog fler än jag som inte blir lyckligare av nya prylar. Vintern är ju jättetrevlig för barn och turister men jag är ingetdera. Visst, detta är gubbgnäll och jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Dessutom är gnäll tacksamt att framföra. Inte minst är det medialt. Men det finns ett kinesiskt ordspråk som är värt att upprepa:

”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”

Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.
FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:

”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”

Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.
INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.

Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:

Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.

Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.

Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.
PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.

Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.

Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:

”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09