Det är ett dystert nyår. Jag minns hur mina föräldrar berättade om den sorgliga nyårsaftonen 1935. Då hade italienska fascister bombat sönder den svenska ambulansen i Etiopien, varvid svensk rödakorspersonal hade dödats. Dåtidens Sveriges Radio spelade denna nyårsafton bara sorgemuisk, berättade min mamma. Jag kommer också ihåg följande strof:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.
Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.
I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.
Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.
Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.
Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.
Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.
DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.
På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.
DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:
”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”
Myrdals kommentar:
”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”
EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre
Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar