För en vecka sen var det 60-årsdagen av Dresdens förintelse. Det uppmärksammades av våra medier. På flera håll jämfördes Dresdens öde med Coventrys, som i november 1940 bombades av Luftwaffe. Den jämförelsen haltar litegrann. Coventry var en vapensmedja och vid bombningen slogs ett dussintal fabriker ut. Det tyska flyget siktade på dessa fabriker. Dresden var en kulturstad, i februari 1945 full av hundratusentals flyktingar från öster. Vid bombningen av Dresden och andra tyska städer var siktet inställt på stadskärnorna, de mest tätbefolkade delarna av städerna.
I Coventry omkom 380 människor, illa nog. För Dresden finns inga exakta uppgifter på grund av de många flyktingarna. Minst 35 000 döda säger en historiker, 60 000 till 100 000 gissar en annan. Vid 50-årsminnet 1995 sade den specielle radiohistorikern Hans Villius: ”Det var en ren terrorbombning". När reportern uttryckte förvåning över att man inte fick reda på sådant i böcker, filmer och andra medier, svarade Villius: "Nej, det får man inte. Och det beror ju på att det är segrarna som skriver historia, och segrarna undanhåller också det som talar emot dom själva".
Vem känner i dag till Usedom, en nordtysk ö som en gång tillhörde Sverige. Det var där Gustav II Adolfs armé landsteg 1630 för att sedan i arton år förhärja Tyskland och Tjeckien På östra Usedom låg staden Swinemünde, Nu är staden polsk och heter Swinoujscie.
1998 besökte jag ön Usedom och hittade också kullen Golm. Där finns en massgrav, som är nästan totalt okänd. Den innehåller de omkring 20 000 offren för ett bombangrepp på Swinemünde den 12 mars 1945, alltså en månad efter Dresden. Det var 650 allierade plan som vräkte bomber över staden. Det blev en massaker på civila bland annat därför att liksom i Dresden fanns också här många flyktingar. Just den dagen hade 5000-tonnaren Andros angjort Swinemündes hamn. Den hade 2000 flyktingar från Ostpreussen ombord. Just när de skulle gå iland kom angreppet. 570 av passagerarna dödades.
En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts.
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna bränna ihjäl var fjärde Pforzheimbo, omkring 17 000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Hade världsopinionen känt till den här bombterrorn för 60 år sen hade kanske många människor i Korea, Vietnam, Kambodja, Panama, Jugoslavien och Irak sluppit samma öde.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-02-20
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar