I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna med vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten.
Med på vagnen var hans fru Gertrud och deras tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Nu vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt igenom molnen denna kulna vinterdag, och de såg hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta, att hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
x x x
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolorna och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria ut ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, halv-två på natten, kom nästa angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
x x x
I sin dödsångest hörde Franz’ familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde höras mellan explosionerna.
Utan att Franz hann hindra det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg, hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gator, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig genom det som återstod av staden.
x x x
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar” ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
x x x
Flera bedömare anser att Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 döda är en vanlig siffra. De försiktiga uppger minst 40 000.
Liksom Hiroshima var Dresden av ringa militär betydelse. Men de enorma bombningarna av Tyskland drabbade mestadels civila, medan till exempel transportsystemet till koncentrationslägren ansågs militärt alltför oviktigt för att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av Churchill, som var utsprunget till massakern. I samband med toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden.
Militärt sett fullgjorde flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att framkalla eldstormar hade de utprovat över Hamburg. Först sprängbomber, sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000-- sen sprängbomber igen för att få riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in.
Dessa källare kallas ”likgruvor” av Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i röjningsarbetet..
Vonnegut skildrar hur han försöker diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chigago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och om hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet av döda judar, och så vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet, jag vet”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1015) 2005-02-13
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor till krönikan har främst varit:
Günter Böddeker: Die Flüchtlinge. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 (Norstedts 1970)
Texten skrevs ursprungligen som en Pax-krönika redan 1985 och kom sedan med i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”. Slutcitatet från Vonnegut togs med eftersom jag då trodde på att tyskarna gjorde tvål på sina dödade offer. Sedan dess har det visat sig att det var en av krigspropagandans många lögner. Liksom tusentals andra historielärare hade jag i berömvärt antinazistiskt nit (källkritiken var inte lika berömvärd) lärt ut denna historieförfalskning till många årskullar tonåringar
Att det är nödvändigt att påminna om Dresden beror främst på att denna form av hänsynslös krigföring mot civila sedan dess tillämpats lite varstans i världen, mestadels av västmakterna. Därför är den inte heller pestflaggad eller förklarad som krigsförbrytelse och många även i Sverige kan ha svårt att tillgodogöra sig min kritik. Men förutom tyskar och japaner kan koreaner, vietnameser, kambodjaner, panamabor, serber, irakier och många andra det. ÅS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar