Ironi, lögn och cynism om kärnvapnen
I maj 2011 avled Eva Moberg, författare, debattör och
fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år
sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare
planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent
tänker sammanfattade hon ironiskt så här:
"Den som har kärnvapen är en
stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en
galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har
dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda
dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen,
då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för
då blir det väldigt farligt"
Verkligheten är kanske ännu
mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av
några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av
några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare
rustningar.
Nej, det var världens främsta
demokrati, det kristna USA, som förintade flera hundra tusen japaner, de flesta
civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid
detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare
efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden
av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber
mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben
fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn.
Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och
personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I
Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima
bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var
alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis
förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda
raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem
brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde
att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet
och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man
lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju
sju andra länder sen dess har gjort.
Efter Japans kapitulation la
USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och
atomforskarnas genialitet. Det tog ett
år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och
att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då
publicerade New Yorker en lång artikel av John
Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En
av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg
jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma
mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var
tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras
munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av
atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av
krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och
allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna,
som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk
omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att
atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev
historieprofessorn Göran Rystad i
Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas
berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till
historiens skräpkammare"
Också prominenta allierade
militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att
förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare
för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt
mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan
redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt
onödigt"
Och den i rang högste
amerikanske militären, amiralen W.D.
Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska
vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot
Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina
ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat
flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda
sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet
skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men
det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick
amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de
inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna
demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin
vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att
det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad
av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över
Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om
detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte
vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög
militär, general George Lee Butler,
tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet
bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och
förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"
Men vid krigsslutet 1945 var
stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att
amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som
man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem
japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot
civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som
barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans
son och förtrogne, Elliot Roosevelt,
tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så
förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det,
nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner
levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
Låt oss minnas Joe Hills
gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er!
Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer
på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-----------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar