Hälsningar från trettioåttonde
breddgraden
Mitt första besök i Las
Vegas var strax efter finanskraschen för snart tio år sedan. Flera
halvfärdiga byggen hade övergivits, och stan såg rätt deprimerande ut. Jag gick
på strippen och fånglodde upp på hotellfasader och enorma reklamtavlor. Det var
därför jag trampade i något kletigt på trottoaren, som visade sig vara bajs,
människobajs.
Jag och sonen hade
varit på biltur till Grand Canyon och den närbelägna Hooverdammen,
båda längs Coloradofloden som flyter ut i Baja
California-viken i Mexiko. Vi hade stannat för att äta lunch. Vi tog oss igenom
ett rökigt kasino upp på andra våningen, där vi vräkte i oss en buffé av kött,
fläsk, fisk, kinamat, pizza, coca-cola, efterrätt, kaffe och bakelser för elva
dollar per skalle. Sedan vidare genom Death Valley och hem.
Mitt andra och
senaste besök var för två år sedan. Nu var det full rulle, glitter, musik och
massor med folk. Och otroligt hett. Vi hade bokat hotellrum och var på väg till
New Mexico – frun och jag – och skulle se på stan och fortsätta nästa morgon.
För några dollar mer kunde vi tagit in på Donald Trumps förgyllda
hotell, men det låg lite för avsides.
Det var nyheten om
massakern på 58 människor, som fick mig att ”återvända” till
Las Vegas i morse. Steven Paddock, 64, från Mesquite,
en småstad 15 mil bort på gränsen till Arizona, hade tagit in på hotell Mandalay
Bay i ett rum på 22:a våningen, med ett dussintal skjutvapen,
automatgevär, kikarsikten, pistoler, stativ, ammunition och en del elektroniska
prylar.
Diagonalt över
strippen – huvudstråket genom centrala staden – pågick en konsert, och han
brassade på rakt genom fönstren med sina uppriggade automatvapen. De dödade
människorna befann sig 400 meter bort. Han hade skaffat sig rejäla don.
Mr Paddock fanns inte
i något brottsregister, och hans vapen tycks ha inhandlats helt legalt, bl a i
butiken Guns & Guitars i hemstaden Mesquite.
Trots att jag läst
många nyheter om amerikaner som dött av skottskador (några tiotusental per år),
blev jag lite skakad av detta.
Å andra sidan händer
det rätt ofta att 60 människor dödas av någon självmordsbombare, men det är
nästan alltid i Afghanistan eller Mellanöstern och engagerar oss knappast. Både
offer och förövare förblir anonyma och ses i väst som ”expendable”,
oetiketterad förbrukningsvara.
Dock vill jag hävda
att det finns ett samband mellan krigen mot försvarslösa länder i främmande
världsdelar, militarismen på hemmaplan och hopplösheten, nihilismen, ökande
överdoser och självmord och det blinda ursinnet hos så många så kallade vanliga
amerikaner.
Men som vanligt
begriper ingen någonting. Mannen bodde i sitt hus i sin lilla stad, och verkade
helt normal. Det finns ju så många onormala typer.
En av dem, kanske
också 64 år gammal, sitter nästan var dag några timmar på stentrappan upp till
dörren in till mitt hus. Jag gissar att han sitter där av den enkla anledningen
att jag aldrig bett honom flytta på sig. Det har förmodligen mina grannar gjort,
när han testat deras trappor. Han ser otroligt lycklig ut och hälsar alltid på
mig som en kär gammal vän. Jag hälsar tillbaks och kliver förbi honom uppför
trappan. Han har aldrig försökt inleda en konversation, kanske talar han inte
engelska. Ej heller tigger han, utan brukar mest pilla med sin mobil. Annars
hänger han ofta utanför spritbutiken nere i gathörnet. Skulle han härskna till
en vacker dag, har jag anledning att hoppas han går lös på grannarna och inte
mig.
Vad som började som
en protest av några fotbollsspelare (amerikansk ”fotboll”!) mot
polisbrutalitet riktad mest mot svarta amerikaner, har spridit sig och
resulterat i en diskussion om stjärnbaner och nationalsång. Bakgrunden är bland
annat att militären rutinmässigt visar upp sig på fotbollsmatcher, paraderar på
plan, vecklar ut (och ihop) enorma amerikanska flaggor, leder ceremonier,
spelar marschmusik och nationalsång. Redan har protesterande spelare avstängts
eller fått sparken från sina jobb. På de stora matcherna flyger stridsflygplan
i formation över stadion. Det känns välkommet att en och annan börjat
protestera.
Jag sitter alltså i
vilddjurets mage, the belly of the beast, och försöker förmedla
några spridda tankar om läget. Väsentligen händer inget särskilt. Ett massmord
här, lite protester där, ekonomin tuffar på och vapenfabrikanternas aktier steg
i morse. Efter varje ”masskjutning” sprids rykten om att
kongressen ska införa hårdare vapenlagar, vilket får folk att rusa till
närmaste vapenhandlare och bunkra upp medan det är fritt fram.
På
veganrestaurangens uteservering intill spritbutiken nere i hörnet sitter smala
damer och intar sina veganluncher, medan deras snälla hundar serveras
garanterat rent källvatten. Mitt emot är yogastudion igång från tidig morgon
till sen kväll. Damerna (mest) som frekventerar detta etablissemang är än
smalare och medför ibland hund. Kanske deltar även hundarna i yogaövningarna. I
vart fall gör de ett väldigt harmoniskt intryck. Vi måste väl trots allt leva i
den bästa av världar?
Bengt Svensson. (Uppläst i Radio Tuff www.tyresoradion.se från 15 oktober)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar