När man gräver där man bor
1. EVA
Vi gubbar ska kanske inte
sitta halvnakna mellan trevåningshusen i Bollmora. Men varje sommar tar jag,
endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i
solen på gräsmattan. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på
mig.
För några år sen kom en dam
med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som
ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen
av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva
Onegård och visade sig bo i porten bredvid min.
Efter att ha gjort tusentals radiointervjuer med
människor i Stockholms sydöstra förorter, därav hundratals med utomlandsfödda
från ett 50-tal olika länder, har jag blivit nyfiken på i vilket svenskt
landskap eller i vilket utland de vuxit upp.
-- Var kommer du ifrån egentligen? frågade
jag alltså
-- Hinterpommern, blev svaret.
Hinterpommern är ett gammalt
tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det
Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva
växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.
Jag intervjuade Eva. Inget av
de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon
berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så
varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades
in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal
bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland tusentals andra
finns arkiverad på Tyresö kommunbibliotek
När Röda armén 1945 närmade
sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna
av de sovjetiska pansarkolonnerna.
-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt
ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar
för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma,
lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive
hästar och gamla människor. Också Röda
korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.
Sen följde för 15-åriga Eva
ett års helvete:
-- Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är
på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag
drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av
människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss
att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig
häck bakom oss.
Framförallt
minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de
uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med
min pappa, fast han inte var där.
Varje
gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken
inristade eller om jag hade klarat mig.
Det var ett år med ständiga
övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla
förödmjukelser.
-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi
sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en
järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde
korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka
hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en
kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.
På min fråga om religion
svarade Eva:
--
Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern.
De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss.
Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha
gjort, sade Eva och grät en skvätt till.
Eva sammanfattar:
--Man
hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som
pratar om oss.
2. Anneliese
Anneliese Stawström bor också
sedan många år i Tyresö. Hon är filosofie doktor och har undervisat på Fredrika
Bremer-gymnasiet i Haninge. Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst
till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. Hon
berättade vid en intervju på Tyresöradion:
--Jag
såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit
bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina
släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.
Anneliese berättade om hur
hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det
var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till
och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta
något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn
och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min
moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade
strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop,
dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.
Redan före sin 16-årsdag
lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:
--När
vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att
begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa
diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När
det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas
ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att
placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att
ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade
släktingar hamnade.
Efter veckorna som dödgrävare
fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig
sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en
häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När
hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in.
Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade
henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt
Röda armén:
--Det
var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju
en dagsranson av svart bröd som vi
försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så
ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det finns exempel från
Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja
till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade
Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej
men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev
ett näringstillskott. Vi åt blad från
träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen,
kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade
håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det
skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet frågade jag, hur det
kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.
--Ja,
jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur
många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En
morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte
jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?
Men unga Anneliese skulle
klara sig. På vintern 1948 fick de här
tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade
brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det
var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och
svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig
ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen.
Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla
Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De
vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen.
Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat
hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till
en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för
i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte:
vilket förtroende! Och där stannade
jag
i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var
analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag frågade om standarden på
en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:
--Ja,
köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med
träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och
förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite
mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att
jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på
deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat att
ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad
och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor
jag hade hamnat hos.
--Hur
kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.
--Även
om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till
Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949
åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på
ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila
tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att
utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till
Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.
3. Edeltraut
Edeltraut Lindqvist bor i Vendelsö, alltså bara ett par kilometer
från Tyresögränsen. Hon har jobbat på Försäkringskassan i Tyresö.
Hon växte också upp i tyska
Ostpreussen, i dag delat mellan Polen och Ryssland. Dess gamla huvudstad
Königsberg var i sju sekler tysk och bland annat hemstad för filosofen Immanuel
Kant. Sedan andra världskriget heter den Kaliningrad, uppkallad efter en av
Stalins närmaste kompisar.
Hennes hemby Gross
Friedrichsdorf låg inte långt från staden Tilsit, känd för sin ost och
fredsfördraget 1807 mellan Napoleon och Alexander den I, en uppgörelse som
drabbade Sverige genom att vi två år senare förlorade Finland till Ryssland.
Edeltraut har en intensitet i
sitt berättande:
--Vintern
1945 fyllde jag nio år. den enda gåvan på födelsedagen var en burk rödbetor.
Men det smakade bra. Kanonbullret närmade sig österifrån. I slutet av januari
snöade det våldsamt. Vi bad till Gud att det skulle fortsätta att snöa, så att
ryssarna inte skulle lägga märke till vår lilla by. Men det gjorde dom. De
trängde in i vårt hus och ropade "Uhri, uhri". De ville ha våra
klockor. Min mamma fick med en pistol mot bröstet lämna sina ringar. I grannbyn
fick en gumma med uppsvullna fingrar fingret avhugget när hon inte tillräckligt
fort fick av sig sin guldring. Man samlade ett tjugotal människor i ett
vindsrum. Det var kvinnor och barn och några åldringar, bland andra min
86-åriga farfar.
--Vad
var det hemskaste som du upplevde, eller var du så liten att du inte fattade
vad som pågick?
--Allt
var hemskt. Vi hade ryska vakter i rummet. Andra soldater kom varje natt och
hämtade kvinnor, först de unga kvinnorna, sedan också de äldre. Några kom
aldrig tillbaka. De våldtog till och med småflickor. En flicka kom tillbaka
alldeles sönderslagen. En vitryss plåstrade om henne men hon gick ut i snön och
dog. Hon var stucken i underlivet. En morgon när jag vaknade upptäckte jag att
min mamma över en natt hade blivit alldeles vithårig. Många kvinnor fördes bort
till tvångsarbete. En dag kom två soldater och förde iväg också min mamma. Jag
sprang efter och skrek. Då siktade de på mig med sina gevär. Men jag var
förtvivlad och skrek att om min mamma inte fanns ville jag inte heller finnas.
"Du har en modig dotter", sa då soldaterna till min mamma och släppte
henne.
4. Sunhild
Sunhild Dietrich-Larsson är
aktiv miljöpartist och var på 1990-talet ledamot av Tyresö kommunfullmäktige.
Nu (2002) är hon ledamot av Stockholms läns landsting. Alla jag intervjuar på
Tyresöradion brukar jag fråga om deras bakgrund, så hon berättade, att
hemstaden var Wittenberg, välkänd för alla luteraner. Från kriget minns hon
mest de fasansfulla bombangreppen. Luftminorna hade sådana tryckvågor att hon
blev sned i käken. Jag frågade om hon fick någon behandling:
--Nej,
en sned käke var på den tiden en bagatell. Vi bombades med fosforbomber, så de
som inte brändes ihjäl fick otäcka brännskador, som krävde intensiv vård.
När ryssarna kom flydde
familjen västerut. Sunhild berättade, att hennes pappa funderade på att de
borde begå självmord. Ändå var det de kvinnliga medlemmarna som drabbades
värst:
--Jag
var elva år och en gång blev jag så desperat, att jag flydde undan soldater
genom ett minfält. Jag hade tur, för jag såg blodiga lik och kroppsdelar ligga
utspridda. Min mammas mod beundrar jag. Men hon blev våldtagen. Det värsta för
henne var, när unga ryssar, inte äldre än hennes egen son, förgrep sig på
henne.
--Blev
det bättre när ni kom över Elbe till västliga ockupanter?
--Nej,
inte meddetsamma, för de kvinnor som blev "mottagna" av amerikanerna
kunde sedan inte gå upprätt på flera dar.
5. Marianne
Marianne Johnsson var i
början av 70-talet en av mina många begåvade vuxenelever vid gymnasiet i
Handen. I dag heter hon Stalbohm och bor i Tyresö, där hon under många år var
högstadielärare i Forellskolan. I många år har hon också varit aktiv i Tyresö
Ulands- och Fredsförening (TUFF), bland annat genom under flera år anordna
träffar för invandrarkvinnor från tredje världen:
--Den
första maj 1945, när jag var åtta år, erövrades min hemstad Warnemünde utanför
Rostock av Röda armén. Vi barn hörde jämt och ständigt de vuxna skräckslaget
viska om "våldtäkter", så vi lekte Vergewaltigung (våldtäkt) utan att
riktigt veta vad det innebar. På vinden i min morfars hus gömde sig under några
veckor sex kvinnor. Så småningom tyckte en av kvinnorna, en mjölnarhustru, att
det borde vara säkert att ta sig hem till sin familj. Men på gatan blev hon
förföljd av soldater. Hon lyckades springa tillbaka in i min morfars hus men
soldaterna kom efter henne. När de upptäckte henne på övervåningen kastade hon
sig i panik ut genom fönstret. Hon bröt ena benet. Ändå släpades hon in i
porten och våldtogs. "Hon blev konstig", sa grannarna. Flera år
senare begick hon självmord.
Marianne berättade för mig
att hon som liten flicka under kriget hade evakuerats till en by i närheten av
den nuvarande motorvägen Rostock-Berlin. Den heter Linstow. När hon efter
Berlinmurens fall återbesökte byn, hörde hon berättas om kyrkoherdefruns öde.
Hon hade i kyrkan överfallits av ett gäng soldater, som våldtog henne vid
altaret i närvaro av hennes tre små barn. I sin förtvivlan band hon sedan fast
barnen vid sig och gick ner i sjön och dränkte sig och dem. På hennes grav
fanns under DDR-tiden inget minnesmärke. "Men det låg nu efter murens fall
en massa blommor på graven där på kyrkogården", berättade Marianne.
Jag tyckte, att berättelsen
verkade alltför grym och otrolig. 1998 under en reportageresa i
Mecklenburg-Vorpommern lyckades jag hitta byn Linstow. Jag intervjuade några
bybor. De bekräftade Mariannes berättelse. På kyrkogården hade man nu rest en
gravsten. Texten löd:
EDITH v. DOBBELER,
Geb. Klockmann
23.3.1915--3.5.1945
mit ihren drei Söhnen
Dieter, Klaus, Hartmut
(Edith von Dobbeler, född
Klockmann, 23.3.1915--3.5.1945, med sina tre söner Dieter, Klaus, Hartmut)
Det visar att kyrkoherdens
30-åriga hustru med sina tre barn dött samtidigt, den 3 maj 1945, alltså tre
dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet.
Jag har ett foto av
gravstenen på väggen ovanför min dator för att åtminstone påminnas om fyra av
andra världskrigets 40-50 miljoner offer.
6. Erika
Erika Alpsten har varit chef
för Folktandvården i Farsta. Hon berättade vid intervjun på Tyresöradion, att
hon växte upp i Sassnitz, välkänt för svenska färjeresenärer från Trelleborg:
--Jag
var i tioårsåldern just efter kriget. Jag brukade besöka en jämnårig flicka. En
gång när jag var hos henne trängde två ryska soldater in. De hotade att skjuta
oss barn och våldtog så mamman. Hon blev aldrig människa mer utan tillbringade
resten av sitt liv som mentalsjuk.
En gång under intervjun
tårades hennes ögon:
--Jag
var i Östberlin i mitten av 50-talet, när de sista tyska soldaterna, tio år
efter kriget, återvände från fångenskap i Sibirien. Jag kommer aldrig att
glömma dessa utmärglade gestalter med läderansikten och tomma ögon. Det var
oerhört hemskt.
7. Elisabeth
Elisabeth Gustafsson (född
Thums) har jag spelat tennis med i Trollbäckens tennisklubb. Hon växte upp
Sudetområdet, nuvarande Tjeckien. Vid krigsslutet när tjeckerna tog över
området var hon 14 år. Liksom andra tyskar fick hon bära gula band rund
handleden och var förbjuden att vara utomhus efter kl 20.. Hon tillhörde de
hundratusentals etniskt rensade tyskarna:
--Min
faster hade fyra söner. Tre av dem dödades i kriget. Bara den yngste, en
16-åring, överlevde. Men en kväll 1946 skulle han mata sin hund. Då blev han
skjuten av tjecker. Min faster tog det så hårt att hon blev mentalsjuk
8. Erika
Också Erika Husberg är född i
Sudetområdet. I decennier har hon varit en de mest aktiva i den lokala rörelsen
för fred och internationell solidaritet. Sedan länge är hon ledamot av Tyresö
Ulands- och Fredsförenings styrelse.
Erika var sex år när familjen
fördrevs från Sudetområdet i augusti 1946. (Detaljerna har jag tyvärr glömt, då
det var sex år sedan jag intervjuade henne)
9. HELGA
Helga Boge bor i Bollmora,
inte långt från min bostad. Hon har aldrig riktigt kommit över sina
barndomsupplevelser i Hamburg. Hon var sju år när stora delar av staden under
tre nätter sommaren 1943 blev ett inferno med rasande eldstormar och smältande
asfalt:
--På
grund av hettan och bristen på luft måste vi fly upp från källaren, där vi
tagit skydd. Min far ställde mig på gatan och sen försvann han ner i källaren.
Jag kände mig helt övergiven. Först senare förstod jag, att han måste hämta upp
andra barn. Bland det värsta var också att se en elvaårig kamrat ligga
sönderbränd i den smälta asfalten.
10. Lothar
Bland oss tennisveteraner i
Trollbäckens tennisklubb var Lothar Hennig gentlemannen. Han var
"diplomingenjör", kom alltid i en gammal Mercedes och bar mörk
överrock. Inte långt före hans död lyckades jag intervjua honom.
Lothar förhördes i veckor av
KGBs föregångare, NKVD, ibland med kniv mot strupen och med råttor i den
ständigt upplysta cellen. Han hamnade slutligen i ett fångläger i Estland:
--Varje
dag dog tjogtals tyska medfångar. Att jag klarade mig berodde på att jag
lyckades fly
Men Lothar tillade:
--Men
de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre än vi
11. CARL
Carl Sjöbrand (tidigare:
Jacobowsky), född 1941, har under många år varit en uppskattad skolprofil i
Tyresö. Han kan mera om problembarn än de flesta. Att han själv blivit en så
samhällsnyttig människa är överraskande. Viktiga delar av hans barndom
präglades ingalunda av ömhet och omtanke. 1944-1948 var han på barnhem i
Österrike. För dagens värderingar och åsikter om barnavård var tillvaron där
hårresande. Stenhård disciplin och grymma bestraffningar var typiska. Och dessa
småbarn skrämdes på detta katolska hem med djävulen. Ja personalen klädde till
och med ut sig till djävlar, både ibland på nätterna och rentav på julafton.
--För
att inte djävulen skulle ta mig på nätterna låg jag ibland under madrassen. Men
egentligen var jag inte olycklig. Om jag inte misskötte mig fick jag ju i alla
fall mat. Jag visste vilka regler som gällde. Höll man sig bara dem klarade man
sig. Problemen började faktiskt, när jag som nioåring kom till Sverige.
Att Carl som treåring hamnade
på barnhem i Österrike berodde på en grym händelse i hans hemland Jugoslavien.
Hans mor tillhörde den halva miljon tyskar, vilkas förfäder bott i området
sedan 1700-talet. Fadern var serb. Carl och hans lillasyster Gertie vistades på
ett tyskt daghem i Belgrad. En dag 1944 anfölls daghemmet av partisaner. Barn
och fröknar mördades, varefter daghemmet brändes ned.
--Min
mamma hade blivit varnad för att ha oss på daghemmet den dagen, kanske tack
vare att hon hade vårdat en sårad partisan. Min syster och jag skickades alltså
till Österrike. Mamma tog sig sedan på krångliga vägar till Tyskland. Vid ett
tillfälle när hennes tåg, full med flyende kvinnor och barn, stod vid
perrongen, gick brittiska soldater lös på passagerna. Våldtäkter och mord
följde. Efteråt såg det ut som ett slagfält, berättade mamma.
Som åttaåring kom Carl med
Rädda barnen till Sverige, där han adopterades. Först flera år senare lyckades
hans biologiska mor att spåra upp honom.
12. Birgitta
Tyskarnas
"dödsmarsch" från Brno (Brünn). Birgitta Rova har bott på Sikvägen i
Tyresö de senaste 50 åren. Där har hon trivts och varit mycket aktiv i
bostadsrättsföreningen Laken. Hon tillhör alltså de många föreningsaktiva som
hörts på Tyresöradion under många år.
Men Birgitta fick också
frågor om sin barndom. Då var hon en liten flicka i Brno (på tyska: Brünn).
Hennes mamma tillhörde de många tyskar som i generationer bott där. Hennes
farfar var tjeck, men det hjälpte inte 1945. Tre veckor efter krigsslutet
samlade unga beväpnade tjecker ihop tiotusentals tyskar. De flesta var kvinnor,
barn och åldringar. De tvingades sedan iväg till fots mot den österrikiska
gränsen.
Birgitta, som då var elva år,
beskriver hur tyskar som inte orkade gå längre sköts eller lämnades att dö vid
vägkanten. Hon såg många lik. Och sommarhettan var tryckande och vattenbristen
stor, Så när de tvingades dricka flodvatten var det infekterat av de många
liken, så de drabbades av dysenteri.
Det beräknas att omkring 5000
tyskar dog eller dödades av denna påtvingade etniska rensning, som på tyska
kallas "Brünner Todesmarsch", dödsmarschen från Brúnn. Birgitta och
hennes mamma lyckades ta sig till Wien och sedan 1948 till Sverige.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KOMMENTAR:
Det är typiskt för de här
intervjuerna med tyska överlevande, offer för andra världskrigets elände, att
de trots allt kan uttrycka medmänsklighet. Edeltraut berättade också om den
gamle vitryssen som plåstrade om en misshandlad och våldtagen flicka. Och hon
talade med värme om Alexandr Solsjenytsyn.
Anneliese minns med
tacksamhet inte bara snälla litauer och hjälpsamma tyska kvinnor utan också
några medlidsamma gamla ryssar.
När Lothar berättade om
svält, sjukdomar och död bland tyska krigsfångar i Estland tillade han:
--Men
de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre.
Fast Eva sammanfattar:
--Man
hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som
pratar om oss heller.
