I Dagens Nyheter den 19 februari är ledarskribenten Hanne Kjöllers provocerande rubrik "Att ta från de fattiga". Om Röda korset skriver hon bland annat:
"Den dåvarande generalsekreteraren Christer Zettergren hade en månadslön på 89.000 kronor. En tidigare biträdande generalsekreterare gjorde sig omöjlig på kontoret vid fashionabla Mariatorgsadressen och skickades därför till Brasilien med fyra årslöner på fickan. Prinsessan Christina fru Magnusson fick 51.600 kronor per månad för sitt uppdrag som ordförande och för att skänka kunglig glans åt organisationen. Bengt Westerberg erhöll senare 68.500 för samma uppdrag, minus den kungliga glansen."
Dessa omständigheter drabbar orättvist landets många rödakorsfrivilliga, som berömvärt skramlar på med sina insamlingsbössor. Många tror att engagerade även i andra hjälporganisationer skor sig. Denna misstanke drabbar också oss i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). När vi under decennier finansierat en massa skolor och andra projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien har inte ett öre betalats till de aktiva i Tuff och Radio Tuff, Likaså skickar vi varje insamlad krona oavkortad till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, barnbibliotek i Bagdad och fattiga pensionärer i Belgrad.
Kjöller exemplifierar också med självaste biståndsministerns kritik:
"När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och 'prat, prat, prat'. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början."
Jag råkar sedan länge gilla Gunilla Carlsson bättre än hennes regeringskollegor. Det kan vara av subjektiva skäl, för under flera år bodde hon här i Tyresö. Då fick jag intervjua henne ett par gånger för Tyresöradion och jag minns ännu med tacksamhet att hon klämde ner en tjuga i Tuffs insamlingsbössa.
Men så läser jag nästa sida i samma Dagens Nyheter. Där skriver politiske redaktören Peter Wolodarski om moderaternas frändskap med halvskumma europeiska regimer. Och som exempel på deras beundran för Berlusconi drämmer han till med gamla citat från just Gunilla Carlsson.
Fast även moderata solar har förstås sina fläckar.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1309
söndag, februari 26
lördag, februari 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1309) 26/2 -12 TILL….
….till solidariska människor, som nu hedrat minnet av den i november avlidna tuff-aktivisten Margaretha Petersen genom att på Tuffs insamlingskonto 793636-2 ha betalat in 7000 kr för anläggandet av ett "Margaretha Square" vid elevhemmet i indiska Bilpudi i fattiga Dharampur
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att "Margaretha Square" redan är klart, en 15 x 15 meter stor friluftsaula med kakelgolv och omgivet av vackra blomsteruppsättningar. Foton av det visas snart på www.tuff.fred.se
….till Anita Lilburn och Widad Zaki, som vid ett Tuff-möte den 21 februari intressant berättade om Irak och barnbiblioteken i ännu våldsdrabbade Bagdad, vilka blivit en asyl eller meningsfull tillflykt för många barn av olika religioner. Tuff har just bidragit med 4 600 kr till dessa bibliotek.
….till ärkebiskop Wejryd, Svenska Freds' ordförande Anna Ek och riksdagsman Urban Ahlin med flera som nu kritiserar att svensk vapenexport har ökat till även till länder som Saudiarabien.
….till Sveriges Radios Studio Ett, som den 21 februari hade ett inslag om den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish som också presenterades i SvT dagen efter. Han var i Gaza under kriget där januari 2009. En israelisk granat dödade tre av hans döttrar, som han fann badande i blod, en av dem med huvudet avslitet, Men det märkliga med denne sörjande far är att han vägrar att hata. Hans bok heter "I shall not hate". I stället är han en hängiven fredsaktivist som tror på dialog och som anser att människolivet är det heligaste som finns. Han har välförtjänt föreslagits till Nobels fredspris.
…till Dagens Nyheters Anders Forsström, som (21/2) skriver under rubriken "Sverige bör pröva vem som ska få fredspriset". Han nämner den norske juristen Fredrik Heffermehl som bl a i boken "Nobels vilje" hävdat att hälften av fredspristagarna inte borde ha fått priset om man brytt sig om Nobels testamente. Bland de felaktiga valen nämns Al Gore och Barack Obama.
….till förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori, som vid ett möte 18 feb i Kulturcaféet här i Tyresö talade om Nordafrika och mellanöstern. På tal om Libyen sa han bland annat: "När Gaddafi dödades skrev en kille som heter David Reeves en artikel med titeln 'Mannen som visste för mycket' Han hävdar där att Bush, Blair, Sarkozy, internationella företag och regeringar som handlade med Gaddafi drog en suck av lättnad när Gaddafi dödades. För tänk vad som kunde ha hänt ifall Gaddafi hade kommit till internationella brottsdomstolen i Haag, som han var inbjuden till. Vilka sanningar han kunde ha berättat! Han visste för mycket. Därför dödades han "
Och på tal om kärnvapen sa Schori bland annat: "Man har hetsat upp sig väldigt mycket mot Iran att de fortsätter med sitt program. Man säger ingenting mot Israels existerande kärnvapen, över hundra kärnvapen-stridsspetsar. Inte konstigt då att arabvärlden tycker att det här är hyckleri, därför att Israel är en ockupationsmakt, som visar att de använder sin vapenmakt mycket, och de är en fara om de får fortsätta med sina kärnvapen. Därför skulle det vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Det förslag som har legat på FN:s bord ända sen 1974 har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men som aldrig har gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto"
….till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en halv sida med rubriken "Nu kämpar Lena mot kärnvapnen". Det är Lena Sandin Kroos som berättar om det seminarium "För en kärnvapenfri värld" som äger rum i Kulturcaféet Kvarnhjulet lördagen den 10 mars från kl 10. Lena säger bland annat: "Jag hoppas verkligen att det kommer folk till det här seminariet. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!"
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att "Margaretha Square" redan är klart, en 15 x 15 meter stor friluftsaula med kakelgolv och omgivet av vackra blomsteruppsättningar. Foton av det visas snart på www.tuff.fred.se
….till Anita Lilburn och Widad Zaki, som vid ett Tuff-möte den 21 februari intressant berättade om Irak och barnbiblioteken i ännu våldsdrabbade Bagdad, vilka blivit en asyl eller meningsfull tillflykt för många barn av olika religioner. Tuff har just bidragit med 4 600 kr till dessa bibliotek.
….till ärkebiskop Wejryd, Svenska Freds' ordförande Anna Ek och riksdagsman Urban Ahlin med flera som nu kritiserar att svensk vapenexport har ökat till även till länder som Saudiarabien.
….till Sveriges Radios Studio Ett, som den 21 februari hade ett inslag om den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish som också presenterades i SvT dagen efter. Han var i Gaza under kriget där januari 2009. En israelisk granat dödade tre av hans döttrar, som han fann badande i blod, en av dem med huvudet avslitet, Men det märkliga med denne sörjande far är att han vägrar att hata. Hans bok heter "I shall not hate". I stället är han en hängiven fredsaktivist som tror på dialog och som anser att människolivet är det heligaste som finns. Han har välförtjänt föreslagits till Nobels fredspris.
…till Dagens Nyheters Anders Forsström, som (21/2) skriver under rubriken "Sverige bör pröva vem som ska få fredspriset". Han nämner den norske juristen Fredrik Heffermehl som bl a i boken "Nobels vilje" hävdat att hälften av fredspristagarna inte borde ha fått priset om man brytt sig om Nobels testamente. Bland de felaktiga valen nämns Al Gore och Barack Obama.
….till förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori, som vid ett möte 18 feb i Kulturcaféet här i Tyresö talade om Nordafrika och mellanöstern. På tal om Libyen sa han bland annat: "När Gaddafi dödades skrev en kille som heter David Reeves en artikel med titeln 'Mannen som visste för mycket' Han hävdar där att Bush, Blair, Sarkozy, internationella företag och regeringar som handlade med Gaddafi drog en suck av lättnad när Gaddafi dödades. För tänk vad som kunde ha hänt ifall Gaddafi hade kommit till internationella brottsdomstolen i Haag, som han var inbjuden till. Vilka sanningar han kunde ha berättat! Han visste för mycket. Därför dödades han "
Och på tal om kärnvapen sa Schori bland annat: "Man har hetsat upp sig väldigt mycket mot Iran att de fortsätter med sitt program. Man säger ingenting mot Israels existerande kärnvapen, över hundra kärnvapen-stridsspetsar. Inte konstigt då att arabvärlden tycker att det här är hyckleri, därför att Israel är en ockupationsmakt, som visar att de använder sin vapenmakt mycket, och de är en fara om de får fortsätta med sina kärnvapen. Därför skulle det vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Det förslag som har legat på FN:s bord ända sen 1974 har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men som aldrig har gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto"
….till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en halv sida med rubriken "Nu kämpar Lena mot kärnvapnen". Det är Lena Sandin Kroos som berättar om det seminarium "För en kärnvapenfri värld" som äger rum i Kulturcaféet Kvarnhjulet lördagen den 10 mars från kl 10. Lena säger bland annat: "Jag hoppas verkligen att det kommer folk till det här seminariet. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!"
fredag, februari 24
Kärnvapenmotståndet väcks till liv igen!
Minns du de stora kampanjerna mot kärnvapen på 80-talet? Då vimlade det av folk på Sergels torg vid Hiroshimadagarna den 6 augusti. Tiotusentals människor deltog i demonstrationer.
Då hotades vi av fem staters kärnvapen. Nu när nio stater har dem är det märkligt nog ganska tyst om detta förintelsehot mot mänskligheten. Men tack lov finns det nu aktiva som vill stödja ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear weapons. Just i Tyresö äger den 10 mars rum ett seminarium med rubriken "För en kärnvapenfri värld". I senaste numret av Tyresö Nyheter finns en text som återges här nedan. Vill du läsa artikeln i sin helhet, se http://www.tyresonyheter.nu/11tn1.pdf
I Radio Tuff nr 1308 (www.tyresoradion.se) hörs nu Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Från söndagkväll den 26 februari hörs på www.tyresoradion.se Radio Tuff nr 1309 med intervjuer av fredsaktivisterna Börje Andersson och Lena Sandin Kroos i samma ämne.
NU KÄMPAR LENA MOT KÄRNVAPNEN
(Text i Tyresö Nyheter nr 1/2012)
På 80-talet var Lena Sandin på löpsedlarna. Då var hon den nordiska damtennisens stora stjärna med många internationella segrar. Men kämpaglöden finns kvar, Nu tillhör hon arrangörerna av ett seminarium på Kulturcaféet Kvarnhjulet den 10 mars med början kl 9.30.. Det har rubriken "För en kärnvapenfri värld" och Lena förklarar:
-- Det finns ingenting mera människoföraktande än de kärnvapen som finns. Snacka om förintelse! På 80-talet var vi tiotusentals som demonstrerade mot dessa förintelsevapen, men i dag när de finns i ännu flera länder tycks vi ha slagit oss till ro. Även länder med dessa domedagsvapen talar tjusigt men hycklande om mänskliga rättigheter.
Lena är med i en antikärnvapengrupp tillsammans med aktiva i Svenska Freds och Svenska läkare mot kärnvapen. I seminariet deltar inte bara Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen utan också en representant för den norska antikärnvapenrörelsen.
-- Jag hoppas verkligen att det kommer folk den 10 mars till det här seminariet, säger Lena. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!
Då hotades vi av fem staters kärnvapen. Nu när nio stater har dem är det märkligt nog ganska tyst om detta förintelsehot mot mänskligheten. Men tack lov finns det nu aktiva som vill stödja ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear weapons. Just i Tyresö äger den 10 mars rum ett seminarium med rubriken "För en kärnvapenfri värld". I senaste numret av Tyresö Nyheter finns en text som återges här nedan. Vill du läsa artikeln i sin helhet, se http://www.tyresonyheter.nu/11tn1.pdf
I Radio Tuff nr 1308 (www.tyresoradion.se) hörs nu Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Från söndagkväll den 26 februari hörs på www.tyresoradion.se Radio Tuff nr 1309 med intervjuer av fredsaktivisterna Börje Andersson och Lena Sandin Kroos i samma ämne.
NU KÄMPAR LENA MOT KÄRNVAPNEN
(Text i Tyresö Nyheter nr 1/2012)
På 80-talet var Lena Sandin på löpsedlarna. Då var hon den nordiska damtennisens stora stjärna med många internationella segrar. Men kämpaglöden finns kvar, Nu tillhör hon arrangörerna av ett seminarium på Kulturcaféet Kvarnhjulet den 10 mars med början kl 9.30.. Det har rubriken "För en kärnvapenfri värld" och Lena förklarar:
-- Det finns ingenting mera människoföraktande än de kärnvapen som finns. Snacka om förintelse! På 80-talet var vi tiotusentals som demonstrerade mot dessa förintelsevapen, men i dag när de finns i ännu flera länder tycks vi ha slagit oss till ro. Även länder med dessa domedagsvapen talar tjusigt men hycklande om mänskliga rättigheter.
Lena är med i en antikärnvapengrupp tillsammans med aktiva i Svenska Freds och Svenska läkare mot kärnvapen. I seminariet deltar inte bara Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen utan också en representant för den norska antikärnvapenrörelsen.
-- Jag hoppas verkligen att det kommer folk den 10 mars till det här seminariet, säger Lena. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!
tisdag, februari 21
Ranelid minns Stig Dagerman
Melodifestivalen tillhör inte min favoritprogram. Men när Björn Ranelid framträdde också där satt jag några minuter ganska fascinerad. Mindes när han 2001 dök upp i min lägenhet i Bollmora. Han höll då på med boken "Krigaren", som inte minst handlade om en amerikansk vietnamdesertör. Eftersom vi i Tuff för drygt 40 år sedan tog hand många av dessa unga amerikanska krigsvägrarna ville Ranelid forska (nysvenska: göra research) om deras öden.
Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.
Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:
Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.
Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:
Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
söndag, februari 19
ÖS´TERSJÖNS STÖRSTA TRAGEDIER
(En av de många program som nu hörs på www.tyresoradion.se handlar om Titanics förlisning för 100 år sen. Ett annat om de ännu värre fartygskatastroferna på Öatersjön 1945. Se nedan)
"Desastres de la Guerra"
Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.
I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.
Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.
790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.
Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.
Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.
Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.
Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.
Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.
Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.
Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:
"Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"
Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.
Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:
"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."
Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:
"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"
Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.
Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:
"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"
Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.
Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.
Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:
"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så sakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."
Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:
"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."
Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskorterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.
Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.
Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.
Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:
"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"
Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.
Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.
Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".
Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.
Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.
Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.
Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:
"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"
Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.
Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.
"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.
I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÜCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Hörs på www.tyresoradion.se En repris från "Succékanalen 91,4", Tyresöradion 2000)
ÅKE SANDIN
"Desastres de la Guerra"
Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.
I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.
Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.
790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.
Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.
Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.
Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.
Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.
Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.
Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.
Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:
"Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"
Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.
Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:
"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."
Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:
"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"
Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.
Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:
"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"
Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.
Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.
Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:
"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så sakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."
Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:
"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."
Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskorterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.
Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.
Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.
Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:
"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"
Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.
Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.
Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".
Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.
Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.
Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.
Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:
"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"
Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.
Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.
"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.
I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÜCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Hörs på www.tyresoradion.se En repris från "Succékanalen 91,4", Tyresöradion 2000)
ÅKE SANDIN
söndag, februari 12
"EN BEFÄSTNING AV HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”
Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.
Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.
Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.
Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.
Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.
1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.
Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.
Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12
Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.
Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.
Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.
Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.
1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.
Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.
Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12
lördag, februari 11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1308) 12 feb till ….
….tlll Sveriges Radios Studio Ett som (30/1) hade ett inslag om att 40 procent av Indiens barn under fem år är undernärda. Det står i bjärt kontrast till den indiska medelklassens snabba ekonomiska framsteg och är ett stöd för Tuffs projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien.
….till den 33-årige serbiske regissören Marklo Cvejic som tagit upp ett tidigare tabubelagt ämne i en film om Jugoslaviens tyska befolkning. Vid krigsslutet 1944-45 . internerades 170 000 tyskar i eländiga koncentrationsläger, där 51 000 av dem dog, däribland 6000 barn.
….till den brittiske journalistveteranen och mellanösternkännaren Robert Fisk, vars rubrik på sin artikel i The Independent (4/1) har texten: "An attack on Teheran would be madness"
….till tuff-aktivisten och förra Tyresöbon Marianne Stieger, som nu tackar för det mangogram hon fått på sin 75-årsdag. Hon skriver: "Vet ni, det känns helt underbart nu när jag fyllt 75 och kroppen helt sakta börjar vissna. Då tänker jag med tillförsikt på "mina" träd och fylls av en härlig glädje. Tänk så mycket frukt dessa träd bär varje år och tänk så mycket glädje jag därigenom har kunnat sprida! Kära TUFF-gänget, tusen tack för att jag nu kan sprida ytterligare glädje ibland människorna i vårt projekt i det fattiga Dharampur!"
….till den antikärnvapengrupp, som nu i Svenska Freds har bildats bland annat av aktivister i lokalföreningarna Nässjö, Ulricehamn och Tyresö. Lördagen den 10 mars anordnar den ett heldagsseminarium i Kulturcaféet Kvarnhjulet i Tyresö. Där medverkar bland andra Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen. Alla är hjärtligt välkomna.
….till spännande Tuff-möten i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80: Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern? Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?" är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
….till den 33-årige serbiske regissören Marklo Cvejic som tagit upp ett tidigare tabubelagt ämne i en film om Jugoslaviens tyska befolkning. Vid krigsslutet 1944-45 . internerades 170 000 tyskar i eländiga koncentrationsläger, där 51 000 av dem dog, däribland 6000 barn.
….till den brittiske journalistveteranen och mellanösternkännaren Robert Fisk, vars rubrik på sin artikel i The Independent (4/1) har texten: "An attack on Teheran would be madness"
….till tuff-aktivisten och förra Tyresöbon Marianne Stieger, som nu tackar för det mangogram hon fått på sin 75-årsdag. Hon skriver: "Vet ni, det känns helt underbart nu när jag fyllt 75 och kroppen helt sakta börjar vissna. Då tänker jag med tillförsikt på "mina" träd och fylls av en härlig glädje. Tänk så mycket frukt dessa träd bär varje år och tänk så mycket glädje jag därigenom har kunnat sprida! Kära TUFF-gänget, tusen tack för att jag nu kan sprida ytterligare glädje ibland människorna i vårt projekt i det fattiga Dharampur!"
….till den antikärnvapengrupp, som nu i Svenska Freds har bildats bland annat av aktivister i lokalföreningarna Nässjö, Ulricehamn och Tyresö. Lördagen den 10 mars anordnar den ett heldagsseminarium i Kulturcaféet Kvarnhjulet i Tyresö. Där medverkar bland andra Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen. Alla är hjärtligt välkomna.
….till spännande Tuff-möten i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80: Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern? Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?" är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
fredag, februari 10
Bengt Svensson: En gammal "terrorstämpel"!
Hej alla lyssnare på radio Tuff!(www.tyresoradion.se)
Sedan en vecka eller rentav två har vi skön vinter i Harvaremåla. Sjöisarna är decimetertjocka, och ungdomen spelar bandy på ma'arna, dvs översvämmade åkrar längs kusten. Domherrarna underhåller utanför fönstret, och ibland promenerar ett par fasaner förbi.
Den republikanska primärvalscirkusen har just passerat Nevada, en delstat som har två miljoner invånare och lever på turism. Två tredjedelar av befolkningen bor i Las Vegas och en sjättedel i Reno. Den sista sjättedelen är utspridd på ett halvdussin småstäder, av vilka den största är delstatens huvudstad, Carson City, stor som
Karlskrona.
Jag ska nu berätta om det drama, som utspelades i Carson City för snart ett halvsekel sedan, på det glada sextitalet, alltså. Min svåger, ännu tonåring, försökte skrapa ihop några dollar på att sälja uppslagsverk. Varför han gjorde det i Carson City av alla platser, hade han svårt att förklara för mig. Han kånkade alltså runt med några uppslagsböcker från dörr till dörr. I en av de snyggare villorna öppnades dörren av en fin dam, som förstås inte var intresserad.
Men när min svåger var på väg ut, frågade hon honom, om han hade tillstånd att sälja uppslagsverk, vilket han förstås inte hade. På gatan, några minuter senare, möttes han av flera polisbilarmed tjutande sirener. När poliserna rusade ut, såg han sig omkring för att se vem de kunde vara ute efter. Det visade sig vara min svåger
himself. Han arresterades och låstes in i en cell över natten, skäligen misstänkt för att ha sålt uppslagsverk utan tillstånd. Det visade sig, att den fina damen var polischefens hustru. Han släpptes nästa dag och har sedan aldrig satt sin fot i Carson City.
Vid den tiden var han statslös men bodde som laglig invandrare i USA sedan tidiga tonår. Själv kallade han sig stolt för en sann världsmedborgare. Han reste på ett pass utfärdat av FN.
Många år senare blev han australisk medborgare av praktiska skäl. På väg till San Francisco för några år sedan blev han stoppad av passpolisen under mellanlandningen på Hawaii. Hans namn hade dykt upp i immigrationskontrollens lista på folk, som begått brott i USA. Efter ingående förhör tilläts han fortsätta sin resa. I sin jakt på misstänkta terrorister hade Homeland Security digitaliserat brottsregistren från 50 år tillbaks och lagt in dem i sin enorma databas. Och där ligger de. Min svåger åker in på förhör varje gång han ska besöka Förenta Staterna.
Så vad ni än gör, när ni kommer till Carson City i Nevada, försök inte sälja uppslagsverk utan tillstånd, om ni inte vill bli terroriststämplade för resten av livet.
Bengt Svensson
för radio Tuff i Harvaremåla
Sedan en vecka eller rentav två har vi skön vinter i Harvaremåla. Sjöisarna är decimetertjocka, och ungdomen spelar bandy på ma'arna, dvs översvämmade åkrar längs kusten. Domherrarna underhåller utanför fönstret, och ibland promenerar ett par fasaner förbi.
Den republikanska primärvalscirkusen har just passerat Nevada, en delstat som har två miljoner invånare och lever på turism. Två tredjedelar av befolkningen bor i Las Vegas och en sjättedel i Reno. Den sista sjättedelen är utspridd på ett halvdussin småstäder, av vilka den största är delstatens huvudstad, Carson City, stor som
Karlskrona.
Jag ska nu berätta om det drama, som utspelades i Carson City för snart ett halvsekel sedan, på det glada sextitalet, alltså. Min svåger, ännu tonåring, försökte skrapa ihop några dollar på att sälja uppslagsverk. Varför han gjorde det i Carson City av alla platser, hade han svårt att förklara för mig. Han kånkade alltså runt med några uppslagsböcker från dörr till dörr. I en av de snyggare villorna öppnades dörren av en fin dam, som förstås inte var intresserad.
Men när min svåger var på väg ut, frågade hon honom, om han hade tillstånd att sälja uppslagsverk, vilket han förstås inte hade. På gatan, några minuter senare, möttes han av flera polisbilarmed tjutande sirener. När poliserna rusade ut, såg han sig omkring för att se vem de kunde vara ute efter. Det visade sig vara min svåger
himself. Han arresterades och låstes in i en cell över natten, skäligen misstänkt för att ha sålt uppslagsverk utan tillstånd. Det visade sig, att den fina damen var polischefens hustru. Han släpptes nästa dag och har sedan aldrig satt sin fot i Carson City.
Vid den tiden var han statslös men bodde som laglig invandrare i USA sedan tidiga tonår. Själv kallade han sig stolt för en sann världsmedborgare. Han reste på ett pass utfärdat av FN.
Många år senare blev han australisk medborgare av praktiska skäl. På väg till San Francisco för några år sedan blev han stoppad av passpolisen under mellanlandningen på Hawaii. Hans namn hade dykt upp i immigrationskontrollens lista på folk, som begått brott i USA. Efter ingående förhör tilläts han fortsätta sin resa. I sin jakt på misstänkta terrorister hade Homeland Security digitaliserat brottsregistren från 50 år tillbaks och lagt in dem i sin enorma databas. Och där ligger de. Min svåger åker in på förhör varje gång han ska besöka Förenta Staterna.
Så vad ni än gör, när ni kommer till Carson City i Nevada, försök inte sälja uppslagsverk utan tillstånd, om ni inte vill bli terroriststämplade för resten av livet.
Bengt Svensson
för radio Tuff i Harvaremåla
tisdag, februari 7
Spännande Tuff-möten feb-mars
Där intet annat anges äger mötena rum i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 Tyresö
Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern?
Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?"
är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
Lördag 10 mars kl 10-16: För en kärnvapenfri värld.
Svenska Freds kärnvapengrupp ordnar ett seminarium om kärnvapen med Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen och med Anne Marte Skaland från norska fredsrörelsen. Fika ingår!
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården Kvarnhjulet, hus C.
Måndag 19 mars kl 19: Afghanistan.
Studenten Shahpoor Omidy har besökt sitt barndoms Afghanistan och gjort en kortfilm med titeln "En annan syn på Afghanistan". Tid för fika, frågor och diskussion.
Lördag 24 mars kl 9.30: TUFFs årsmöte.
Alla medlemmar är välkomna på Tuffs årsmöte då bland annat ny styrelse skall väljas. Välkommen också att ingå i styrelsen!
Tuff har nu varit oavbrutet aktivt i 45 år!
--------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se
RADIO TUFF som läggs på ny varannan söndag kl 17 ingår i Slingan på 91,4 MHz.
När som helst kan man lyssna på www.tyresoradion.se där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen.
Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern?
Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?"
är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
Lördag 10 mars kl 10-16: För en kärnvapenfri värld.
Svenska Freds kärnvapengrupp ordnar ett seminarium om kärnvapen med Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen och med Anne Marte Skaland från norska fredsrörelsen. Fika ingår!
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården Kvarnhjulet, hus C.
Måndag 19 mars kl 19: Afghanistan.
Studenten Shahpoor Omidy har besökt sitt barndoms Afghanistan och gjort en kortfilm med titeln "En annan syn på Afghanistan". Tid för fika, frågor och diskussion.
Lördag 24 mars kl 9.30: TUFFs årsmöte.
Alla medlemmar är välkomna på Tuffs årsmöte då bland annat ny styrelse skall väljas. Välkommen också att ingå i styrelsen!
Tuff har nu varit oavbrutet aktivt i 45 år!
--------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se
RADIO TUFF som läggs på ny varannan söndag kl 17 ingår i Slingan på 91,4 MHz.
När som helst kan man lyssna på www.tyresoradion.se där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen.
onsdag, februari 1
TUFF-bladet vintern 2012
Tuff-biståndet 2011
Också 2011 var Tuffs bistånd omfattande: Till skolprojekten i Indien skickades 265 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, 5 000 kr och till fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad 10 000 kr. Tuff har inga offentliga bidrag men alla i Tuff jobbar oavlönat, så varje insamlad krona kan oavkortad skickas till
Bravo Finningeskolan!
I december anordnade Finningeskolan i Strängnäs en Indien-vecka varvid man jobbade in 48 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Andra skolor som under 2011 bidragit till biståndet är Tyresöskolorna Kumla, Strandskolan, Tyresö skola samt Alléskolan i Floda
Hur pengarna används
Vår indiske partner Bhikhu Vyas lämnar regel-bundna rapporter om projekten. Hans senaste text handlar om projekten som det senaste halvåret finansierats av Tuff. Det finns att läsa på ”Senaste från Bhikhu. Latest reports” Se www.tuff.fred.se
17 000 kr för mangogram
Under 2011 köpte många solidariska och kloka Tuffs mangogram, sammanlagt för över 17000 kr, för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 5 kronor blir det ett nytt träd dignande av mangos i fattiga indiska byar. Bhikhu Vyas upppger att nu finns 108 500 mangoträd eller plantor i Dharampurs 200 fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581.
Tuff fyller 45 år
Tuff grundades i februari 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek, där bland andra Per Oscarsson och Per Anders Fogelström talade. Sedan dess har föreningen haft en ständigt lika hög aktivitet. Se till exempel www.tuff.fred.se
Bli aktiv i styrelsen!
Vill du göra en insats och komma med i det trevliga gäng som utgör Tuffs styrelse, hör av dig! Vi behöver vara fler som jobbar. Ny styrelse utses av årsmötet som äger rum den 24 mars. (Se kalendariet)
Tuff har sorg
Den 27/1 begravdes Margaretha Petersen. Hon var i många år en hängiven Tuff-aktivist med ett stort engagemang för Indien. Många av hennes indiska vänner har också framfört sina kondoleanser. Se till exempel bloggen www.tuffsandin.blogspot.com
"Margaretha Square"
Våra indiska partners planerar nu att hedra Margarethas minne genom en friluftsaula med kakelgolv och blomsteruppsättningar. Den skall anläggas vid ett elevhem för indiska flickor och döpas till Margaretha Square. Förut finns i trakten också Petersen Reading Room. De som vill hedra Margarethas minne kan lämna ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, plusgiro 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
Barnbibliotek oaser i Irak
Gång på gång berättar medierna om bomber i Irak, vilka dödar många oskyldiga, Men i våldets Bagdad finns två barnbibliotek, som är oaser för läsning, teater och sång för barn av olika religioner. De finansieras från Sverige och Tuff bidrog härom året med 20 000 kr. Nu vill vi hjälpa till igen så vi vädjar på nytt om bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk med "Bagdad"!
Tuff ökar sitt medlemstal!
Tuffs mål 2011 var att uppnå 400 betalande medlemmar. Det lyckades genom att 45 nya medlemmar anslöt sig. De satte alltså in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6, som är helt skilt från insamlingskontot, varifrån alla pengar skickas oavkortat till ändamålet.
Beroende av medlemmarna
Utan offentliga bidrag är Tuff i den gamla fina folkrörelsetraditionen helt beroende av många medlemmar och de aktivas oavlönade arbete. Så värva gärna en ny medlem!
-------------------------------------------------
Citatet:
"Det finns ingen väg. Men om många börjar gå blir det en väg" (Indianskt ordspråk)
Också 2011 var Tuffs bistånd omfattande: Till skolprojekten i Indien skickades 265 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, 5 000 kr och till fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad 10 000 kr. Tuff har inga offentliga bidrag men alla i Tuff jobbar oavlönat, så varje insamlad krona kan oavkortad skickas till
Bravo Finningeskolan!
I december anordnade Finningeskolan i Strängnäs en Indien-vecka varvid man jobbade in 48 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Andra skolor som under 2011 bidragit till biståndet är Tyresöskolorna Kumla, Strandskolan, Tyresö skola samt Alléskolan i Floda
Hur pengarna används
Vår indiske partner Bhikhu Vyas lämnar regel-bundna rapporter om projekten. Hans senaste text handlar om projekten som det senaste halvåret finansierats av Tuff. Det finns att läsa på ”Senaste från Bhikhu. Latest reports” Se www.tuff.fred.se
17 000 kr för mangogram
Under 2011 köpte många solidariska och kloka Tuffs mangogram, sammanlagt för över 17000 kr, för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 5 kronor blir det ett nytt träd dignande av mangos i fattiga indiska byar. Bhikhu Vyas upppger att nu finns 108 500 mangoträd eller plantor i Dharampurs 200 fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581.
Tuff fyller 45 år
Tuff grundades i februari 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek, där bland andra Per Oscarsson och Per Anders Fogelström talade. Sedan dess har föreningen haft en ständigt lika hög aktivitet. Se till exempel www.tuff.fred.se
Bli aktiv i styrelsen!
Vill du göra en insats och komma med i det trevliga gäng som utgör Tuffs styrelse, hör av dig! Vi behöver vara fler som jobbar. Ny styrelse utses av årsmötet som äger rum den 24 mars. (Se kalendariet)
Tuff har sorg
Den 27/1 begravdes Margaretha Petersen. Hon var i många år en hängiven Tuff-aktivist med ett stort engagemang för Indien. Många av hennes indiska vänner har också framfört sina kondoleanser. Se till exempel bloggen www.tuffsandin.blogspot.com
"Margaretha Square"
Våra indiska partners planerar nu att hedra Margarethas minne genom en friluftsaula med kakelgolv och blomsteruppsättningar. Den skall anläggas vid ett elevhem för indiska flickor och döpas till Margaretha Square. Förut finns i trakten också Petersen Reading Room. De som vill hedra Margarethas minne kan lämna ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, plusgiro 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
Barnbibliotek oaser i Irak
Gång på gång berättar medierna om bomber i Irak, vilka dödar många oskyldiga, Men i våldets Bagdad finns två barnbibliotek, som är oaser för läsning, teater och sång för barn av olika religioner. De finansieras från Sverige och Tuff bidrog härom året med 20 000 kr. Nu vill vi hjälpa till igen så vi vädjar på nytt om bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk med "Bagdad"!
Tuff ökar sitt medlemstal!
Tuffs mål 2011 var att uppnå 400 betalande medlemmar. Det lyckades genom att 45 nya medlemmar anslöt sig. De satte alltså in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6, som är helt skilt från insamlingskontot, varifrån alla pengar skickas oavkortat till ändamålet.
Beroende av medlemmarna
Utan offentliga bidrag är Tuff i den gamla fina folkrörelsetraditionen helt beroende av många medlemmar och de aktivas oavlönade arbete. Så värva gärna en ny medlem!
-------------------------------------------------
Citatet:
"Det finns ingen väg. Men om många börjar gå blir det en väg" (Indianskt ordspråk)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)