"Min mamma bodde hos Carema"

(Ann Sandin-Lindgren är en av de duktiga i Tyresö Närradioförenings styrelse. Hon är socialdemokrat och tillsammans med folkpartisten Christina Melzén gör hon hörvärda sammanfattningar av Tyresö kommunfullmäktiges möten, vilka hörs på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se. Vid senaste fullmäktigemötet den 17 november debatterades äldrevården under 1½ timme. Ann höll då följande anförande:)

Jag tänkte berätta om min mamma! Min mamma heter Sofie Wenander. Hon jobbade som lärare i vår kommun. Under många år var hon ledamot av detta fullmäktige. Hon var en mycket aktiv och engagerad människa.

För fem år sen fick hon en stor stroke. Ena dagen sjöng hon i kör, spelade teater och skjutsade barnbarn till olika aktiviteter. Nästa dag visste hon inte hur man tog sig till toaletten.

Hon ”hamnade” på Björkbackens kommunala äldreboende. Det var inget vi valde. Det var den plats som var ledig då. Vi anhöriga var tacksamma över det. Vi kände oss trygga med att hon blev ordentligt omhändertagen av erfaren, ansvarsfull, kunnig och stabil personal.

Fast hon hade väldigt tråkigt. Hon ville hem. Så hon rymde så ofta hon kunde. Det klarade hon konstigt nog. Hon rymde ner till Centrum där hon gillade att sitta och kolla på folk.

Personalen blev orolig. Vi tyckte nog att det var ett friskhetstecken. ”På rymmen från ålderdomshemmet”!!! Fast hon hade ingen koll på tiden. Så hon rymde även på natten. Ut i kylan eller ner i källaren.

De ansvariga på kommunen tyckte att hon behövde komma till ett demensboende. De erbjöd oss att komma till Krusmyntan som drivs av Carema. Det var inget vi valde. Det var den plats som var ledig då.

Hon kom dit för ett år sedan. Vi tyckte det var jättefräscht. Fina lokaler. Fina rum. Personalen var ung glad och trevlig. Min mamma tyckte att det var ”spännande” med alla dom andra virriga tanterna. Det var mer action här. Hon blev lite gladare.

Nästan varje gång vi kom på besök var det ny personal. Ny trevlig positiv personal som knappt kände min mamma och inte visste vilka vi var.

Tyvärr hade hon ett mindre bensår. Det blev inte ordentligt omlagt. När vi kom på besök kunde bandaget hänga utanför byxorna eller hasat ner vid foten. När vi åkte in till Södersjukhuset med såret undrade de om vi själva hade lagt om det. Det blev infekterat. I somras blev det stort och svart. Nekros. Hon hade oerhörda smärtor i såret och i benet. När vi var på Södersjukhuset nu för en månad sedan var det material i såret. Hon skrek högt när man la om såret på Krusmyntan. Benet gick inte att rädda. I måndags fick hon amputera benet.

Jag kan inte säga att det är Krusmyntans fel att hon tvingades amputera sitt ben. Vi har träffat jättetrevlig personal på Krusmyntan. Ungefär 30-40 personer på ett år. Nya chefer, nya sjuksköterskor och ständigt ny omvårdnadspersonal. Det jag kan säga är att Carema har ingen riktig koll.

Vissa i personalen visste knappt om att hon hade ett bensår. Det var bristfällig omvårdnad. Ibland fick hon ligga utan lakan i sängen. Ingen kontaktade oss om att vi skulle fixa fler lakan. De tvättade hennes hår med tvål. De kontaktade inte oss och sa att schampot var slut. När vi själva skulle hjälpa henne till toaletten fanns det inga blöjor i skåpet. Det räcker inte med att personalen är ung, trevlig, glad och positiv.

Hon behöver trygg, erfaren, ansvarsfull, kunnig och stabil personal. Det fick hon av de ”tanter” som jobbat länge på Björkbacken. Vi har nu bett om att hon får flytta tillbaka till Björkbacken. Om det handlar om valfrihet så är det vårt val.
-------------------------------------------------------------------------
Ann-Sandin-Lindgren i Tyresö fullmäktige 17 nov 2011