Kungamakt, herremakt, folkmakt

Den 19 september i år hålls det val i Sverige igen. Men sommaren började ju med ett enormt ståhej (läs: hysteri), när tronföljaren prinsessan Victoria gifte sig. I dag har de kungliga detroniserats till att vara dekorativa – och att höja lösnummersiffrorna för allehanda skvallermedier och passionerna hos rojalistiska tanter av båda könen. Men bara för 96 år sedan lyckades kungen mer eller mindre avsätta en folkvald statsminister.

Om bland annat detta kan man läsa i den bokserie i 22 band, på ca 120 sidor vardera, som Bonniers gav ut i våras. Varje bok handlar om en svensk statsminister, för hela samlingen har titeln ”Sveriges statsministrar under 100 år”.

I skolan har många av oss lärt oss namnen på svenska kungar och deras ”bedrifter”. Men märkligt nog vet vi mindre om våra 22 folkvalda statsministrar under de senaste 100 åren. Därför ska jag åtminstone kort berätta om fyra av dem, som de skildras i den här bokserien.

KARL STAAFF (1860-1915)
Har av tämligen subjektiva skäl fastnat för fyra av dessa politiska ledare. Nummer ett i bokserien är den liberale ledaren Karl Staaff, statsminister 1905-06 och 1911-14. Han har alltsedan mina studier i historia fascinerat mig, ty han verkade i en tid då liberalerna tillsammans med den framväxande socialdemokratin verkade för demokrati, för folkmakt i strid mot högerns vakthållning kring kunga-, herre- och militärmakt.

När Staaff blev statsminsiter andra gången, 1911, var det efter det första valet med allmän rösträtt till andra kammaren. Men lägg märke till att kvinnorna ännu saknade rösträtt och vid kommunalvalen och alltså indirekt till första kammaren kunde de välbärgade ha upp till 40 gånger flera röster än de obesuttna.

1914 tvingades han avgå efter högerns krav på pansarbåtar, medan Staaff ville satsa skattepengarna på sociala reformer i fattig-Sverige. Det var så som Gustav V med manus skrivet av Sven Hedin och löjtnanten Bennedich talade till det på Borggården samlade bondetåget och tog avstånd från sin egen regering. Karl Staaff, som var en varm anhängare av parlamentarismen, fann då för gott att avgå. Då hade han bara ett år kvar att leva, trots att han bara var 55 år.

Hans sista levnadsår förmörkades av en ovanligt otrevlig förtalskampanj. Motståndarna inom överklassen visade sin indiskreta charm genom att till och med anklaga honom för spioneri för Ryssland. Professorer, såsom Mittag-Leffler, smutskastade honom offentligt. Tidigare har jag läst om att man på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten. Det trodde jag var överdrivet, tills Göteborgsprofessorn Peter Esaiasson, som skrivit den här senaste boken om Staaff, faktiskt som illustration har med ett foto av ett sådant askfat.

Jag medger, att jag sedan länge är en beundrare av Karl Staaff. Han var en principfast pionjär för svensk demokrati och folkmakt. Privat är han unik bland de 22 statsministrarna. Han förblev ungkarl och reproducerade sig inte, ja Esaiasson undrar rentav om han någonsin blev kysst.

INGVAR CARLSSON (1934-- )
Liberalen Karl Staaff tillhörde som prästson och advokat i Stockholm dåtidens överklass. Från den kom inte den nästa statsministern jag valt bland de 22 böckerna. Han är uppvuxen i Borås med en mamma, som var sömmerska och en pappa som var lagerarbetare och sedan jobbade på ett kafferosteri och som dog när gossen var knappt 13. Deras bostad saknade varmvatten, badrum, dusch och toalett, dasset fanns på gården.

Att jag fastnat för boken om Ingvar Carlsson har delvis lokalpatriotiska orsaker. Han har ju över halva sitt liv varit Tyresöbo och det första kapitlet i boken har faktiskt rubriken ”Trivsamma Tyresö”. Sedan 1985 har jag flera gånger haft förmånen att intervjua honom i Radio Tuff och på www.tyresoradion.se , och hur kritisk jag än ibland brukar vara mot etablerade människor måste jag medge att jag alltid funnit honom vara en mycket reko och schysst kille.

Samma uppskattning av honom tycker jag mig finna hos Rolf Gustavsson, under många år journalist på Svenska Dagbladet och nu hans levnadstecknare i den här boken.

Ingvar hade knappast planerat att bli statsminister. Men han mer eller mindre tvingades att bli det efter en av de allra största tragedierna i svensk politiks historia, mordet på Olof Palme i slutet av februari 1986. Då var han 52 år och han förde sedan sitt parti till valseger 1988 men 1991 blev det maktskifte och Carl Bildt tog över som statsminister. Men Ingvar Carlsson kom tillbaka som statsminister efter valet 1994.

Om hans tillträde 1986 var påtvunget klamrade han sig inte fast vid makten utan avgick på egen begäran 1996. Han tyckte kanske att han gjort sitt. ”Det gäller att lämna scenen medan publiken fortfarande applåderar”, som det står i boken. Där berättar han också om sin ungdoms idol, Sven Jonasson, som var fotbollsstjärna i Ingvars favoritlag Elfsborg, som Jonasson i Allsvenskan gjorde hela 252 mål åt. Men denna lirare gjorde misstaget att hänga kvar för länge och blev till sist utbuad av hemmapubliken på Ryavallen.

Ja, Ingvar Carlsson är en varm vän av fotboll och annan idrott och har här i Tyresö gjort berömvärda insatser för det viktiga frivilliga folkrörelsearbetet, inte minst för idrotten. I boken om honom finns också en bild av honom som fotbollsspelare. Hans ena dotter Pia var av landslagsklass i handboll, hans andra och politiskt engagerade dotter Ingela intervjuade jag för några år sedan och av de tusentals intervjuer jag gjort för www.tyresoradion.se är den halvtimmen en av höjdpunkterna.

Inte alla partiledare vill prata positivt om sina efterträdare. Men när jag intervjuade Ingvar i sommar framhöll han med skärpa vilken duktig och erfaren politiker den ibland ifrågasatta Mona Sahlin är.

ARVID LINDMAN (1862-1936)
Om den blivande socialdemokraten Ingvar Carlsson växte upp i arbetarkvarteren i Borås föddes den blivande högerledaren Arvid Lindman med silversked i munnen som son till brukspatronen till Iggesunds bruk. Att jag valde boken om honom var kanske för att han var industriledare i Norrland, precis som min farmors bror, som låt vara på lägre nivå var sågverksägare eller ”grosshandlare”, som det står på hans gravsten vid Höga Kusten.

Min nyfikenhet på Arvid Lindman väcktes för många år sedan av Herbert Tingsten, Dagens Nyheters lysande chefredaktör, vars agitation för svenska kärnvapen och Nato jag inte anser vara lysande. Han berättade om sin farbror, generalen och krigsministern Lars Tingsten. Denne hade påstått, att högerledamöterna i riksdagen ibland fick låsa sin ledare Arvid Lindman i en riksdagsgarderob, eftersom han var alltför packad för att äntra talarstolen.

Det kanske är en skröna och om detta finns inget i boken av professor Leif Lewin, som nu skrivit om Arvid Lindman, statsminister 1906-11 och 1928-30. Men Lewin framhåller att Lindman var en sällskapsmänniska i motsats till mera akademiska och torra politiker, såsom den liberale ledaren Karl Staaff och Lindmans rival inom högern, juristprofessorn Ernst Trygger.

Redan som 14-åring skickades Arvid till Stockholm för att gå i sjökadettskola. Sex år senare blev han sjöofficer. När han började nå toppen inom svensk politik befordrades han till kommendör och sedan till amiral. Han blev känd som ”amiralen”, men det var som skicklig industriledare han grundlade sin karriär, inte bara i Iggesund utan som 38-åring blev han med en topplön vd för LKAB under ett år.

1905 kom Arvid Lindman in i riksdagen, där han stannade till 1935, året före sin död. Politiken gjorde han till det möjligas konst genom att mindre vara bunden vid principer och ideologi än av strävan efter konkreta resultat. Ett exempel är att han som statsminister vid 1907 och 1909 års riksdagar lyckades få igenom allmän rösträtt för män till andra kammaren och begränsa de rikas inflytande vid kommunalval genom att sätta ett tak på max 40 röster i den graderade rösträttsskalan. Det skedde trots många högermäns motstånd i den konservativa första kammaren.

Men vänstern var också utmanövrerad och besviken. Den hade motionerat om att bibehålla majoritetsval i enmansvalkretar, det valförfarande som fanns och ännu finns i England. Lindman befarade med rätta att högern genom de mera demokratiska rösträttsbestämmelserna skulle komma att tillhöra en minoritet, som i konkurrens med liberaler och socialdemokrater skulle kamma hem ytterst få mandat vid majoritetsval. Alltså lyckades han genomdriva att Sverige fick ett proportionellt valsystem, det som vi fortfarande har. I förstone kan det synas märkligt att både Karl Staaff och Hjalmar Branting röstade emot införandet av allmän rösträtt för män. Men det var inte detta genombrott de vände sig emot utan övergången till ett proportionellt valsystem.

Under Staaffs liberala regering 1911-14 hörde Lindman till ”de dolda rådgivarna” kring kungen Gustav V, dock inte till någon av de mest rabiata motståndarna till den parlamentarism som den liberale ledaren ivrade för.

1928 skulle Arvid Lindman, då vid 66 års ålder, komma tillbaka som statsminister och med sin gamla trätobroder inom partiet, den 71-årige Ernst Trygger som utrikesminster. Det var efter det så kallade kosackvalet 1928, som präglades av ovanligt gemen smutskastning. Socialdemokraterna med Per Albin Hansson, Rickard Sandler, Ernst Vigfors och Gustav Möller i spetsen utmålades enligt Leif Lewin som ”vilda kosacker som kom ridande för att piska, plundra och våldta”. 1930 fick Lindman avgå på tullfrågan och lämna plats åt CG Ekman från det Frisinnade Folkpartiet.

En av de 22 svenska statsministrarna under det senaste 100 åren fick ju en ond bråd död. Det var Olof Palme, som mördades 1986. Femtio år dessförinnan, alltså 1936, var den då 74-årige Arvid Lindman på besök i London. På hemresan från Croydons flygplats störtade planet strax efter starten och bland de omkomna passagerarna fanns Lindman.

Rickard Sandler (1884-1964)
Den fjärde statsministern jag väljer bland de tjugotvå i den här bokserien är numera ganska bortglömd. Det är Rickard Sandler, som var statsminister 1925-26 och innehade andra ministerposter, bland annat som utrikesminister under många år på 1930-talet. Riksdagsman i så många år att han1956 blev ålderspresident i parlamentet.

Att valet föll på Sandler beror, som jag medgav i början, på min subjektiva prioritering. Han var nämligen ångermanlänning, föddes i Torsåker, där hans far var liberal rektor för Hola folkhögskola. Många av dem jag intervjuat för radion har med tacksamhet talat om sina år vid olika folkhögskolor.

Själv kan jag inte skryta med att jag vet värst mycket om Torsåker utom att jag som befälselev vid I 21 i Sollefteå någon gång var med om att marschera de två milen efter Ångermanälven nedströms till Torsåker. Dessutom har jag i Radio Tuff och i tidningen Pax skildrat vad som hände i Torsåker 1675. Då avrättades där sextiofem kvinnor som häxor, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten. Det har skildrats av Olof Fahlén i boken ”Dömd till yxa och bål” (1985), långt innan Jan Guillou i TV berättade om den tidens tro och vidskepelse.

Lille Rickard var ett begåvat barn, lärde sig läsa i fyraårsåldern och skrevs några år senare in i Härnösands läroverk. Där blev han klasskamrat med den blivande journalisten och författaren Lubbe Nordström, som givit glimtar av unge Sandlers radikala åsikter. Denne hade lätt för både språk och matematik, tog studenten redan som 17-åring, tillbringade några år vid Uppsala universitet, där han blev fil kand.

Samtidigt som Sandler var lärare vid Hola och sedan Brunnsvik, som började bli arbetarrörelsens speciella lärosäte, engagerade han sig på vänsterkanten inom socialdemokratin. Han skulle hela sitt liv framhålla vikten av folkbildning och 1912 var han med och grundade ABF, vars ordförande han senare var under många år. Som 27-åring valdes han in i riksdagen 1911. Året efter kom hans far in i första kammaren, men som liberal.

1924 blev Rickard Sandler handelsminister. I januari året därpå avgick Hjalmar Branting som statsminister. Han hade i decennier varit socialdemokratins sällan ifrågasatte ledare men nu hade han bara några veckor kvar att leva. Inte helt väntat blev Sandler hans efterträdare som statsminister. Det skulle han vara i 16 månader.

Hans försvarsminister var ingen mindre än Per Albin Hansson. För att kunna finansiera sociala reformer genomdrev regeringen en radikal nedskärning av försvaret. Det skedde trots högerns intensiva motstånd. Men liberalerna var splittrade efter omröstningen om spritförbud 1922. De frisinnade folkpartisterna under ledning av CG Ekman var den större liberala gruppen och bland deras många frikyrkliga fanns en negativ inställning till krigsmakten, så med deras hjälp kunde försvarsbeslutet föras i hamn.

Ekman och hans partibröder var inte många men kunde som ”vågmästare” skickligt utnyttja sin ställning i riksdagen genom att ibland stödja socialdemokraterna, ibland högern. En av de många arbetskonflikterna under 20-talet handlade om de strejkande arbetarna vid Stripagruvan i Västmanland. 1926 ansåg arbetslöshetskommissionen att de arbetslösa inte skulle få hjälp, om de vägrade att rycka in som arbetare vid Stripa. För socialdemokraterna var det omöjligt att stödja strejkbryteri, men Ekmans frisinnade röstade med högern och fällde Sandlers regering. Den efterträddes av Ekman som statsminister 1926-28. Han skulle återkomma som statsminister 1930-32.

Från just 1932 med ett kort avbrott till 1919 var Sandler utrikesminister. Som 22-årig vänpliktig vid I 21 i Sollefteå hade han spridit antimilitaristiska flygblad, författade av Per Albin Hansson och Gustav Möller. Av regementsledningen blev han utskälld inför de övriga soldaterna, varpå han kommenderades till latrintömning. Men när Finland 33 år senare (1939) angreps av Sovjetunionen tillhörde han de svenskar som ville att vi mera aktivt skulle hjälpa finländarna. Det gick hans forne försvarsminister Per Albin, nu statsminister, inte med på. Sandler fick avgå som utrikesminister.

På hans gravsten i Torsåker vid Ångermanälven finns under hans namn ett enda ord: ”Folkbildare”. Det är ingen dålig beteckning på en annars mångsidigt aktiv och begåvad människa.

Boken om Sandler är skriven av Sydsvenskans Per T Ohlsson, som tillsammans med DN Debatts Mats Bergstrand är huvudredaktör för hela serien om våra 22 statsministrar.
--------------------------------------------------
(Eftersom jag själv ibland försöker vara folkbildare är det här är ett utkast till en halvtimme som kommer att sändas på Succékanalen 91,4 www.tyresoradion.se med början i mitten av augusti. I denna radio brukar jag vinnlägga mig om att balansera partipolitiska inslag. Alltså har jag här valt att beskriva två borgerliga statsministrar och två socialdemokratiska)

ÅKE SANDIN