....till en brittisk baronessa, Eliza Manningham-Buller, adlad Baroness Manningham-Buller, som var chef för Englands berömda underrättelsetjänst MI5 vid tiden för det angloamerikanska angreppet på Irak 2003. Nu avslöjar hon att MI5 liksom Hans Blix inte trodde på att Iraks påstådda massförintelsevapen kunde hota västländer, en uppfattning som blev en förevändning för invasionen av Irak. Hon menar, att krig inte bör påbörjas på så lösa boliner och hävdar att det krigiska brittiska engagemanget i Irak och Afghanistan har ökat risken för terror i Storbritannien genom att det triggat i gång unga brittiska muslimer att känna sympati för Al Quaida.
....till FN:s förre vapeninspektör, svensken Hans Blix, som nu i London vittnat om anfallet på Irak 2003. Han sade bland annat: “Vad jag ifrågasätter är det goda omdömet, främst hos Bush men också hos Blair”..... ”När vi rapporterade att vi inte fann några massförstörelsevapen borde Washington och London ha insett att man hade dåliga källor”.
....till Afghansolidaritets Stefan Lindgren, redaktör för ”Ryska Posten”, som kollat med UD om Sverige verkligen fått en inbjudan från Afghanistans regering att deltaga med soldater. Det har hävdats av försvarsminister Tolgfors och andra som vill legitimera den svenska militära närvaron i Afghanistan. Men det visade sig att UD inte kunde hitta någon sådan inbjudan från Kabul. ”En skandal utan like!” är Lindgrens kommentar. Däremot uppgav UD att Storbritannien december 2001 hade kommit med en förfrågan, om Sverige ville vara med.
....till den israeliske journalisten Gideon Levy, som (DN 26/7) skriver om en palestinier, som i Israel dömts till 18 månaders fängelse för vad som kallas våldtäkt. Han har med en israelisk kvinnas samtycke legat med henne. Men eftersom han använt ett judiskt namn förstod hon inte att han var palestinier. Gideon Levy tycker att domen är rasistisk.
....till den ansedda tyska tidningen Der Spiegel, som (nr 28 / 2010) har en kort artikel under rubriken ”Nuklearer Freibrief” (Nukleärt fribrev). Den uppger att när Israels premiärminister Netanjahu nyligen i Washington träffade president Obama diskuterades Israels kärnvapen. I ett hemligt brev, som Israel triumferande läckt ut, lovade Obama att USA skulle stödja Israels kärnteknologi trots att Jerusalem vägrat skriva på provstoppsavtal och andra överenskommelser mot kärnvapenspridning. Israel anses ha ca 200 kärnvapen och många minns vi den israeliska kärnvapenteknikern Mordechai Vanunus avslöjanden och 18 års långa fängelsestraff.
....till alla dem som fredagen den 6 augusti uppmärksammar Hiroshimadagen. Tuff-aktivister finns då i Tyresö centrum kl 14-17 med flygblad och papperstranor, symboler för atombombens offer. Det var papperstranor som lilla japanskan Sadako förgäves vek för att slippa dö av den radioaktiva strålning hon utsattes för i Hiroshima. I sommarens hysteri kring prinsessbröllop, musikfestivaler, Pride och andra mer eller mindre privata jippon borde vi damma av den gamla parollen: ”Hellre fredsaktiv i dag än radioaktiv i morgon!”
fredag, juli 30
torsdag, juli 29
Radio Tuff nr 1269
Tyresöradion tar inte sommarlov, så här nedan kommer kortfattat lite om innehållet i Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1269) söndag 1 augusti kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 15 augusti på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till en brittisk baronessa, en svensk vapeninspektör, en aktivist i ”Afghanistansolidaritet”, en israelisk journalist, en tysk tidning och till dem som kommer ihåg Hiroshimadagen.
Lång intervju med Sylvia Ljungdahl, som är högst aktiv mot våld både på mikro- och makroplanet genom att berömvärt nog vara frivilligt arbetande ordförande både för Tyresö Kvinno- och Tjejjour och för Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Åke Sandins krönika har rubriken ”Vissa krigsförbrytare går alltid fria” och tar bland annat upp propagandamyter om förintelserna av Hiroshima och Nagasaki.
Välkommen du också med dina synpunkter!
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till en brittisk baronessa, en svensk vapeninspektör, en aktivist i ”Afghanistansolidaritet”, en israelisk journalist, en tysk tidning och till dem som kommer ihåg Hiroshimadagen.
Lång intervju med Sylvia Ljungdahl, som är högst aktiv mot våld både på mikro- och makroplanet genom att berömvärt nog vara frivilligt arbetande ordförande både för Tyresö Kvinno- och Tjejjour och för Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Åke Sandins krönika har rubriken ”Vissa krigsförbrytare går alltid fria” och tar bland annat upp propagandamyter om förintelserna av Hiroshima och Nagasaki.
onsdag, juli 28
”HIROSHIMA’S SHADOW”
Det är lätt att bli USA-kritisk när man talar om kärnvapen. Men i USA uppmärksammas faran av kärnvapenförintelsen mera än i Sverige, om man får tro de artiklar som Radio Tuffs man i Kalifornien, Bengt Svensson, har skickat oss. Flera nyutkomna amerikanska böcker har denna mänsklighetens ödesfråga som sitt ämne.
Sålunda recenserar H. Jack Geiger i The Nation två sådana böcker under rubriken The Mushrooming Cloud. Om den ena, 584 sidor tjocka ”Hiroshima’s Shadow, skriver Geiger, att den inte bara berättar om offrens lidanden utan främst fokuserar på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.
Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.
Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.
Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.
Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.
I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).
I en artikel i tidningen Arbetet skriver civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man för tre år sedan med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.
Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.
Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
En annan bok som recenseras i The Nation är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asiatiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff
Sålunda recenserar H. Jack Geiger i The Nation två sådana böcker under rubriken The Mushrooming Cloud. Om den ena, 584 sidor tjocka ”Hiroshima’s Shadow, skriver Geiger, att den inte bara berättar om offrens lidanden utan främst fokuserar på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.
Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.
Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.
Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.
Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.
I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).
I en artikel i tidningen Arbetet skriver civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man för tre år sedan med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.
Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.
Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.
En annan bok som recenseras i The Nation är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.
När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asiatiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.
Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var gula bastarder, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey, ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som bestialiska små apor och gula dvärgliknande slavar. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för snedögda töntar och gulsotaktiga babianer. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.
Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff
söndag, juli 25
Kungamakt, herremakt, folkmakt
Den 19 september i år hålls det val i Sverige igen. Men sommaren började ju med ett enormt ståhej (läs: hysteri), när tronföljaren prinsessan Victoria gifte sig. I dag har de kungliga detroniserats till att vara dekorativa – och att höja lösnummersiffrorna för allehanda skvallermedier och passionerna hos rojalistiska tanter av båda könen. Men bara för 96 år sedan lyckades kungen mer eller mindre avsätta en folkvald statsminister.
Om bland annat detta kan man läsa i den bokserie i 22 band, på ca 120 sidor vardera, som Bonniers gav ut i våras. Varje bok handlar om en svensk statsminister, för hela samlingen har titeln ”Sveriges statsministrar under 100 år”.
I skolan har många av oss lärt oss namnen på svenska kungar och deras ”bedrifter”. Men märkligt nog vet vi mindre om våra 22 folkvalda statsministrar under de senaste 100 åren. Därför ska jag åtminstone kort berätta om fyra av dem, som de skildras i den här bokserien.
KARL STAAFF (1860-1915)
Har av tämligen subjektiva skäl fastnat för fyra av dessa politiska ledare. Nummer ett i bokserien är den liberale ledaren Karl Staaff, statsminister 1905-06 och 1911-14. Han har alltsedan mina studier i historia fascinerat mig, ty han verkade i en tid då liberalerna tillsammans med den framväxande socialdemokratin verkade för demokrati, för folkmakt i strid mot högerns vakthållning kring kunga-, herre- och militärmakt.
När Staaff blev statsminsiter andra gången, 1911, var det efter det första valet med allmän rösträtt till andra kammaren. Men lägg märke till att kvinnorna ännu saknade rösträtt och vid kommunalvalen och alltså indirekt till första kammaren kunde de välbärgade ha upp till 40 gånger flera röster än de obesuttna.
1914 tvingades han avgå efter högerns krav på pansarbåtar, medan Staaff ville satsa skattepengarna på sociala reformer i fattig-Sverige. Det var så som Gustav V med manus skrivet av Sven Hedin och löjtnanten Bennedich talade till det på Borggården samlade bondetåget och tog avstånd från sin egen regering. Karl Staaff, som var en varm anhängare av parlamentarismen, fann då för gott att avgå. Då hade han bara ett år kvar att leva, trots att han bara var 55 år.
Hans sista levnadsår förmörkades av en ovanligt otrevlig förtalskampanj. Motståndarna inom överklassen visade sin indiskreta charm genom att till och med anklaga honom för spioneri för Ryssland. Professorer, såsom Mittag-Leffler, smutskastade honom offentligt. Tidigare har jag läst om att man på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten. Det trodde jag var överdrivet, tills Göteborgsprofessorn Peter Esaiasson, som skrivit den här senaste boken om Staaff, faktiskt som illustration har med ett foto av ett sådant askfat.
Jag medger, att jag sedan länge är en beundrare av Karl Staaff. Han var en principfast pionjär för svensk demokrati och folkmakt. Privat är han unik bland de 22 statsministrarna. Han förblev ungkarl och reproducerade sig inte, ja Esaiasson undrar rentav om han någonsin blev kysst.
INGVAR CARLSSON (1934-- )
Liberalen Karl Staaff tillhörde som prästson och advokat i Stockholm dåtidens överklass. Från den kom inte den nästa statsministern jag valt bland de 22 böckerna. Han är uppvuxen i Borås med en mamma, som var sömmerska och en pappa som var lagerarbetare och sedan jobbade på ett kafferosteri och som dog när gossen var knappt 13. Deras bostad saknade varmvatten, badrum, dusch och toalett, dasset fanns på gården.
Att jag fastnat för boken om Ingvar Carlsson har delvis lokalpatriotiska orsaker. Han har ju över halva sitt liv varit Tyresöbo och det första kapitlet i boken har faktiskt rubriken ”Trivsamma Tyresö”. Sedan 1985 har jag flera gånger haft förmånen att intervjua honom i Radio Tuff och på www.tyresoradion.se , och hur kritisk jag än ibland brukar vara mot etablerade människor måste jag medge att jag alltid funnit honom vara en mycket reko och schysst kille.
Samma uppskattning av honom tycker jag mig finna hos Rolf Gustavsson, under många år journalist på Svenska Dagbladet och nu hans levnadstecknare i den här boken.
Ingvar hade knappast planerat att bli statsminister. Men han mer eller mindre tvingades att bli det efter en av de allra största tragedierna i svensk politiks historia, mordet på Olof Palme i slutet av februari 1986. Då var han 52 år och han förde sedan sitt parti till valseger 1988 men 1991 blev det maktskifte och Carl Bildt tog över som statsminister. Men Ingvar Carlsson kom tillbaka som statsminister efter valet 1994.
Om hans tillträde 1986 var påtvunget klamrade han sig inte fast vid makten utan avgick på egen begäran 1996. Han tyckte kanske att han gjort sitt. ”Det gäller att lämna scenen medan publiken fortfarande applåderar”, som det står i boken. Där berättar han också om sin ungdoms idol, Sven Jonasson, som var fotbollsstjärna i Ingvars favoritlag Elfsborg, som Jonasson i Allsvenskan gjorde hela 252 mål åt. Men denna lirare gjorde misstaget att hänga kvar för länge och blev till sist utbuad av hemmapubliken på Ryavallen.
Ja, Ingvar Carlsson är en varm vän av fotboll och annan idrott och har här i Tyresö gjort berömvärda insatser för det viktiga frivilliga folkrörelsearbetet, inte minst för idrotten. I boken om honom finns också en bild av honom som fotbollsspelare. Hans ena dotter Pia var av landslagsklass i handboll, hans andra och politiskt engagerade dotter Ingela intervjuade jag för några år sedan och av de tusentals intervjuer jag gjort för www.tyresoradion.se är den halvtimmen en av höjdpunkterna.
Inte alla partiledare vill prata positivt om sina efterträdare. Men när jag intervjuade Ingvar i sommar framhöll han med skärpa vilken duktig och erfaren politiker den ibland ifrågasatta Mona Sahlin är.
ARVID LINDMAN (1862-1936)
Om den blivande socialdemokraten Ingvar Carlsson växte upp i arbetarkvarteren i Borås föddes den blivande högerledaren Arvid Lindman med silversked i munnen som son till brukspatronen till Iggesunds bruk. Att jag valde boken om honom var kanske för att han var industriledare i Norrland, precis som min farmors bror, som låt vara på lägre nivå var sågverksägare eller ”grosshandlare”, som det står på hans gravsten vid Höga Kusten.
Min nyfikenhet på Arvid Lindman väcktes för många år sedan av Herbert Tingsten, Dagens Nyheters lysande chefredaktör, vars agitation för svenska kärnvapen och Nato jag inte anser vara lysande. Han berättade om sin farbror, generalen och krigsministern Lars Tingsten. Denne hade påstått, att högerledamöterna i riksdagen ibland fick låsa sin ledare Arvid Lindman i en riksdagsgarderob, eftersom han var alltför packad för att äntra talarstolen.
Det kanske är en skröna och om detta finns inget i boken av professor Leif Lewin, som nu skrivit om Arvid Lindman, statsminister 1906-11 och 1928-30. Men Lewin framhåller att Lindman var en sällskapsmänniska i motsats till mera akademiska och torra politiker, såsom den liberale ledaren Karl Staaff och Lindmans rival inom högern, juristprofessorn Ernst Trygger.
Redan som 14-åring skickades Arvid till Stockholm för att gå i sjökadettskola. Sex år senare blev han sjöofficer. När han började nå toppen inom svensk politik befordrades han till kommendör och sedan till amiral. Han blev känd som ”amiralen”, men det var som skicklig industriledare han grundlade sin karriär, inte bara i Iggesund utan som 38-åring blev han med en topplön vd för LKAB under ett år.
1905 kom Arvid Lindman in i riksdagen, där han stannade till 1935, året före sin död. Politiken gjorde han till det möjligas konst genom att mindre vara bunden vid principer och ideologi än av strävan efter konkreta resultat. Ett exempel är att han som statsminister vid 1907 och 1909 års riksdagar lyckades få igenom allmän rösträtt för män till andra kammaren och begränsa de rikas inflytande vid kommunalval genom att sätta ett tak på max 40 röster i den graderade rösträttsskalan. Det skedde trots många högermäns motstånd i den konservativa första kammaren.
Men vänstern var också utmanövrerad och besviken. Den hade motionerat om att bibehålla majoritetsval i enmansvalkretar, det valförfarande som fanns och ännu finns i England. Lindman befarade med rätta att högern genom de mera demokratiska rösträttsbestämmelserna skulle komma att tillhöra en minoritet, som i konkurrens med liberaler och socialdemokrater skulle kamma hem ytterst få mandat vid majoritetsval. Alltså lyckades han genomdriva att Sverige fick ett proportionellt valsystem, det som vi fortfarande har. I förstone kan det synas märkligt att både Karl Staaff och Hjalmar Branting röstade emot införandet av allmän rösträtt för män. Men det var inte detta genombrott de vände sig emot utan övergången till ett proportionellt valsystem.
Under Staaffs liberala regering 1911-14 hörde Lindman till ”de dolda rådgivarna” kring kungen Gustav V, dock inte till någon av de mest rabiata motståndarna till den parlamentarism som den liberale ledaren ivrade för.
1928 skulle Arvid Lindman, då vid 66 års ålder, komma tillbaka som statsminister och med sin gamla trätobroder inom partiet, den 71-årige Ernst Trygger som utrikesminster. Det var efter det så kallade kosackvalet 1928, som präglades av ovanligt gemen smutskastning. Socialdemokraterna med Per Albin Hansson, Rickard Sandler, Ernst Vigfors och Gustav Möller i spetsen utmålades enligt Leif Lewin som ”vilda kosacker som kom ridande för att piska, plundra och våldta”. 1930 fick Lindman avgå på tullfrågan och lämna plats åt CG Ekman från det Frisinnade Folkpartiet.
En av de 22 svenska statsministrarna under det senaste 100 åren fick ju en ond bråd död. Det var Olof Palme, som mördades 1986. Femtio år dessförinnan, alltså 1936, var den då 74-årige Arvid Lindman på besök i London. På hemresan från Croydons flygplats störtade planet strax efter starten och bland de omkomna passagerarna fanns Lindman.
Rickard Sandler (1884-1964)
Den fjärde statsministern jag väljer bland de tjugotvå i den här bokserien är numera ganska bortglömd. Det är Rickard Sandler, som var statsminister 1925-26 och innehade andra ministerposter, bland annat som utrikesminister under många år på 1930-talet. Riksdagsman i så många år att han1956 blev ålderspresident i parlamentet.
Att valet föll på Sandler beror, som jag medgav i början, på min subjektiva prioritering. Han var nämligen ångermanlänning, föddes i Torsåker, där hans far var liberal rektor för Hola folkhögskola. Många av dem jag intervjuat för radion har med tacksamhet talat om sina år vid olika folkhögskolor.
Själv kan jag inte skryta med att jag vet värst mycket om Torsåker utom att jag som befälselev vid I 21 i Sollefteå någon gång var med om att marschera de två milen efter Ångermanälven nedströms till Torsåker. Dessutom har jag i Radio Tuff och i tidningen Pax skildrat vad som hände i Torsåker 1675. Då avrättades där sextiofem kvinnor som häxor, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten. Det har skildrats av Olof Fahlén i boken ”Dömd till yxa och bål” (1985), långt innan Jan Guillou i TV berättade om den tidens tro och vidskepelse.
Lille Rickard var ett begåvat barn, lärde sig läsa i fyraårsåldern och skrevs några år senare in i Härnösands läroverk. Där blev han klasskamrat med den blivande journalisten och författaren Lubbe Nordström, som givit glimtar av unge Sandlers radikala åsikter. Denne hade lätt för både språk och matematik, tog studenten redan som 17-åring, tillbringade några år vid Uppsala universitet, där han blev fil kand.
Samtidigt som Sandler var lärare vid Hola och sedan Brunnsvik, som började bli arbetarrörelsens speciella lärosäte, engagerade han sig på vänsterkanten inom socialdemokratin. Han skulle hela sitt liv framhålla vikten av folkbildning och 1912 var han med och grundade ABF, vars ordförande han senare var under många år. Som 27-åring valdes han in i riksdagen 1911. Året efter kom hans far in i första kammaren, men som liberal.
1924 blev Rickard Sandler handelsminister. I januari året därpå avgick Hjalmar Branting som statsminister. Han hade i decennier varit socialdemokratins sällan ifrågasatte ledare men nu hade han bara några veckor kvar att leva. Inte helt väntat blev Sandler hans efterträdare som statsminister. Det skulle han vara i 16 månader.
Hans försvarsminister var ingen mindre än Per Albin Hansson. För att kunna finansiera sociala reformer genomdrev regeringen en radikal nedskärning av försvaret. Det skedde trots högerns intensiva motstånd. Men liberalerna var splittrade efter omröstningen om spritförbud 1922. De frisinnade folkpartisterna under ledning av CG Ekman var den större liberala gruppen och bland deras många frikyrkliga fanns en negativ inställning till krigsmakten, så med deras hjälp kunde försvarsbeslutet föras i hamn.
Ekman och hans partibröder var inte många men kunde som ”vågmästare” skickligt utnyttja sin ställning i riksdagen genom att ibland stödja socialdemokraterna, ibland högern. En av de många arbetskonflikterna under 20-talet handlade om de strejkande arbetarna vid Stripagruvan i Västmanland. 1926 ansåg arbetslöshetskommissionen att de arbetslösa inte skulle få hjälp, om de vägrade att rycka in som arbetare vid Stripa. För socialdemokraterna var det omöjligt att stödja strejkbryteri, men Ekmans frisinnade röstade med högern och fällde Sandlers regering. Den efterträddes av Ekman som statsminister 1926-28. Han skulle återkomma som statsminister 1930-32.
Från just 1932 med ett kort avbrott till 1919 var Sandler utrikesminister. Som 22-årig vänpliktig vid I 21 i Sollefteå hade han spridit antimilitaristiska flygblad, författade av Per Albin Hansson och Gustav Möller. Av regementsledningen blev han utskälld inför de övriga soldaterna, varpå han kommenderades till latrintömning. Men när Finland 33 år senare (1939) angreps av Sovjetunionen tillhörde han de svenskar som ville att vi mera aktivt skulle hjälpa finländarna. Det gick hans forne försvarsminister Per Albin, nu statsminister, inte med på. Sandler fick avgå som utrikesminister.
På hans gravsten i Torsåker vid Ångermanälven finns under hans namn ett enda ord: ”Folkbildare”. Det är ingen dålig beteckning på en annars mångsidigt aktiv och begåvad människa.
Boken om Sandler är skriven av Sydsvenskans Per T Ohlsson, som tillsammans med DN Debatts Mats Bergstrand är huvudredaktör för hela serien om våra 22 statsministrar.
--------------------------------------------------
(Eftersom jag själv ibland försöker vara folkbildare är det här är ett utkast till en halvtimme som kommer att sändas på Succékanalen 91,4 www.tyresoradion.se med början i mitten av augusti. I denna radio brukar jag vinnlägga mig om att balansera partipolitiska inslag. Alltså har jag här valt att beskriva två borgerliga statsministrar och två socialdemokratiska)
ÅKE SANDIN
Om bland annat detta kan man läsa i den bokserie i 22 band, på ca 120 sidor vardera, som Bonniers gav ut i våras. Varje bok handlar om en svensk statsminister, för hela samlingen har titeln ”Sveriges statsministrar under 100 år”.
I skolan har många av oss lärt oss namnen på svenska kungar och deras ”bedrifter”. Men märkligt nog vet vi mindre om våra 22 folkvalda statsministrar under de senaste 100 åren. Därför ska jag åtminstone kort berätta om fyra av dem, som de skildras i den här bokserien.
KARL STAAFF (1860-1915)
Har av tämligen subjektiva skäl fastnat för fyra av dessa politiska ledare. Nummer ett i bokserien är den liberale ledaren Karl Staaff, statsminister 1905-06 och 1911-14. Han har alltsedan mina studier i historia fascinerat mig, ty han verkade i en tid då liberalerna tillsammans med den framväxande socialdemokratin verkade för demokrati, för folkmakt i strid mot högerns vakthållning kring kunga-, herre- och militärmakt.
När Staaff blev statsminsiter andra gången, 1911, var det efter det första valet med allmän rösträtt till andra kammaren. Men lägg märke till att kvinnorna ännu saknade rösträtt och vid kommunalvalen och alltså indirekt till första kammaren kunde de välbärgade ha upp till 40 gånger flera röster än de obesuttna.
1914 tvingades han avgå efter högerns krav på pansarbåtar, medan Staaff ville satsa skattepengarna på sociala reformer i fattig-Sverige. Det var så som Gustav V med manus skrivet av Sven Hedin och löjtnanten Bennedich talade till det på Borggården samlade bondetåget och tog avstånd från sin egen regering. Karl Staaff, som var en varm anhängare av parlamentarismen, fann då för gott att avgå. Då hade han bara ett år kvar att leva, trots att han bara var 55 år.
Hans sista levnadsår förmörkades av en ovanligt otrevlig förtalskampanj. Motståndarna inom överklassen visade sin indiskreta charm genom att till och med anklaga honom för spioneri för Ryssland. Professorer, såsom Mittag-Leffler, smutskastade honom offentligt. Tidigare har jag läst om att man på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten. Det trodde jag var överdrivet, tills Göteborgsprofessorn Peter Esaiasson, som skrivit den här senaste boken om Staaff, faktiskt som illustration har med ett foto av ett sådant askfat.
Jag medger, att jag sedan länge är en beundrare av Karl Staaff. Han var en principfast pionjär för svensk demokrati och folkmakt. Privat är han unik bland de 22 statsministrarna. Han förblev ungkarl och reproducerade sig inte, ja Esaiasson undrar rentav om han någonsin blev kysst.
INGVAR CARLSSON (1934-- )
Liberalen Karl Staaff tillhörde som prästson och advokat i Stockholm dåtidens överklass. Från den kom inte den nästa statsministern jag valt bland de 22 böckerna. Han är uppvuxen i Borås med en mamma, som var sömmerska och en pappa som var lagerarbetare och sedan jobbade på ett kafferosteri och som dog när gossen var knappt 13. Deras bostad saknade varmvatten, badrum, dusch och toalett, dasset fanns på gården.
Att jag fastnat för boken om Ingvar Carlsson har delvis lokalpatriotiska orsaker. Han har ju över halva sitt liv varit Tyresöbo och det första kapitlet i boken har faktiskt rubriken ”Trivsamma Tyresö”. Sedan 1985 har jag flera gånger haft förmånen att intervjua honom i Radio Tuff och på www.tyresoradion.se , och hur kritisk jag än ibland brukar vara mot etablerade människor måste jag medge att jag alltid funnit honom vara en mycket reko och schysst kille.
Samma uppskattning av honom tycker jag mig finna hos Rolf Gustavsson, under många år journalist på Svenska Dagbladet och nu hans levnadstecknare i den här boken.
Ingvar hade knappast planerat att bli statsminister. Men han mer eller mindre tvingades att bli det efter en av de allra största tragedierna i svensk politiks historia, mordet på Olof Palme i slutet av februari 1986. Då var han 52 år och han förde sedan sitt parti till valseger 1988 men 1991 blev det maktskifte och Carl Bildt tog över som statsminister. Men Ingvar Carlsson kom tillbaka som statsminister efter valet 1994.
Om hans tillträde 1986 var påtvunget klamrade han sig inte fast vid makten utan avgick på egen begäran 1996. Han tyckte kanske att han gjort sitt. ”Det gäller att lämna scenen medan publiken fortfarande applåderar”, som det står i boken. Där berättar han också om sin ungdoms idol, Sven Jonasson, som var fotbollsstjärna i Ingvars favoritlag Elfsborg, som Jonasson i Allsvenskan gjorde hela 252 mål åt. Men denna lirare gjorde misstaget att hänga kvar för länge och blev till sist utbuad av hemmapubliken på Ryavallen.
Ja, Ingvar Carlsson är en varm vän av fotboll och annan idrott och har här i Tyresö gjort berömvärda insatser för det viktiga frivilliga folkrörelsearbetet, inte minst för idrotten. I boken om honom finns också en bild av honom som fotbollsspelare. Hans ena dotter Pia var av landslagsklass i handboll, hans andra och politiskt engagerade dotter Ingela intervjuade jag för några år sedan och av de tusentals intervjuer jag gjort för www.tyresoradion.se är den halvtimmen en av höjdpunkterna.
Inte alla partiledare vill prata positivt om sina efterträdare. Men när jag intervjuade Ingvar i sommar framhöll han med skärpa vilken duktig och erfaren politiker den ibland ifrågasatta Mona Sahlin är.
ARVID LINDMAN (1862-1936)
Om den blivande socialdemokraten Ingvar Carlsson växte upp i arbetarkvarteren i Borås föddes den blivande högerledaren Arvid Lindman med silversked i munnen som son till brukspatronen till Iggesunds bruk. Att jag valde boken om honom var kanske för att han var industriledare i Norrland, precis som min farmors bror, som låt vara på lägre nivå var sågverksägare eller ”grosshandlare”, som det står på hans gravsten vid Höga Kusten.
Min nyfikenhet på Arvid Lindman väcktes för många år sedan av Herbert Tingsten, Dagens Nyheters lysande chefredaktör, vars agitation för svenska kärnvapen och Nato jag inte anser vara lysande. Han berättade om sin farbror, generalen och krigsministern Lars Tingsten. Denne hade påstått, att högerledamöterna i riksdagen ibland fick låsa sin ledare Arvid Lindman i en riksdagsgarderob, eftersom han var alltför packad för att äntra talarstolen.
Det kanske är en skröna och om detta finns inget i boken av professor Leif Lewin, som nu skrivit om Arvid Lindman, statsminister 1906-11 och 1928-30. Men Lewin framhåller att Lindman var en sällskapsmänniska i motsats till mera akademiska och torra politiker, såsom den liberale ledaren Karl Staaff och Lindmans rival inom högern, juristprofessorn Ernst Trygger.
Redan som 14-åring skickades Arvid till Stockholm för att gå i sjökadettskola. Sex år senare blev han sjöofficer. När han började nå toppen inom svensk politik befordrades han till kommendör och sedan till amiral. Han blev känd som ”amiralen”, men det var som skicklig industriledare han grundlade sin karriär, inte bara i Iggesund utan som 38-åring blev han med en topplön vd för LKAB under ett år.
1905 kom Arvid Lindman in i riksdagen, där han stannade till 1935, året före sin död. Politiken gjorde han till det möjligas konst genom att mindre vara bunden vid principer och ideologi än av strävan efter konkreta resultat. Ett exempel är att han som statsminister vid 1907 och 1909 års riksdagar lyckades få igenom allmän rösträtt för män till andra kammaren och begränsa de rikas inflytande vid kommunalval genom att sätta ett tak på max 40 röster i den graderade rösträttsskalan. Det skedde trots många högermäns motstånd i den konservativa första kammaren.
Men vänstern var också utmanövrerad och besviken. Den hade motionerat om att bibehålla majoritetsval i enmansvalkretar, det valförfarande som fanns och ännu finns i England. Lindman befarade med rätta att högern genom de mera demokratiska rösträttsbestämmelserna skulle komma att tillhöra en minoritet, som i konkurrens med liberaler och socialdemokrater skulle kamma hem ytterst få mandat vid majoritetsval. Alltså lyckades han genomdriva att Sverige fick ett proportionellt valsystem, det som vi fortfarande har. I förstone kan det synas märkligt att både Karl Staaff och Hjalmar Branting röstade emot införandet av allmän rösträtt för män. Men det var inte detta genombrott de vände sig emot utan övergången till ett proportionellt valsystem.
Under Staaffs liberala regering 1911-14 hörde Lindman till ”de dolda rådgivarna” kring kungen Gustav V, dock inte till någon av de mest rabiata motståndarna till den parlamentarism som den liberale ledaren ivrade för.
1928 skulle Arvid Lindman, då vid 66 års ålder, komma tillbaka som statsminister och med sin gamla trätobroder inom partiet, den 71-årige Ernst Trygger som utrikesminster. Det var efter det så kallade kosackvalet 1928, som präglades av ovanligt gemen smutskastning. Socialdemokraterna med Per Albin Hansson, Rickard Sandler, Ernst Vigfors och Gustav Möller i spetsen utmålades enligt Leif Lewin som ”vilda kosacker som kom ridande för att piska, plundra och våldta”. 1930 fick Lindman avgå på tullfrågan och lämna plats åt CG Ekman från det Frisinnade Folkpartiet.
En av de 22 svenska statsministrarna under det senaste 100 åren fick ju en ond bråd död. Det var Olof Palme, som mördades 1986. Femtio år dessförinnan, alltså 1936, var den då 74-årige Arvid Lindman på besök i London. På hemresan från Croydons flygplats störtade planet strax efter starten och bland de omkomna passagerarna fanns Lindman.
Rickard Sandler (1884-1964)
Den fjärde statsministern jag väljer bland de tjugotvå i den här bokserien är numera ganska bortglömd. Det är Rickard Sandler, som var statsminister 1925-26 och innehade andra ministerposter, bland annat som utrikesminister under många år på 1930-talet. Riksdagsman i så många år att han1956 blev ålderspresident i parlamentet.
Att valet föll på Sandler beror, som jag medgav i början, på min subjektiva prioritering. Han var nämligen ångermanlänning, föddes i Torsåker, där hans far var liberal rektor för Hola folkhögskola. Många av dem jag intervjuat för radion har med tacksamhet talat om sina år vid olika folkhögskolor.
Själv kan jag inte skryta med att jag vet värst mycket om Torsåker utom att jag som befälselev vid I 21 i Sollefteå någon gång var med om att marschera de två milen efter Ångermanälven nedströms till Torsåker. Dessutom har jag i Radio Tuff och i tidningen Pax skildrat vad som hände i Torsåker 1675. Då avrättades där sextiofem kvinnor som häxor, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten. Det har skildrats av Olof Fahlén i boken ”Dömd till yxa och bål” (1985), långt innan Jan Guillou i TV berättade om den tidens tro och vidskepelse.
Lille Rickard var ett begåvat barn, lärde sig läsa i fyraårsåldern och skrevs några år senare in i Härnösands läroverk. Där blev han klasskamrat med den blivande journalisten och författaren Lubbe Nordström, som givit glimtar av unge Sandlers radikala åsikter. Denne hade lätt för både språk och matematik, tog studenten redan som 17-åring, tillbringade några år vid Uppsala universitet, där han blev fil kand.
Samtidigt som Sandler var lärare vid Hola och sedan Brunnsvik, som började bli arbetarrörelsens speciella lärosäte, engagerade han sig på vänsterkanten inom socialdemokratin. Han skulle hela sitt liv framhålla vikten av folkbildning och 1912 var han med och grundade ABF, vars ordförande han senare var under många år. Som 27-åring valdes han in i riksdagen 1911. Året efter kom hans far in i första kammaren, men som liberal.
1924 blev Rickard Sandler handelsminister. I januari året därpå avgick Hjalmar Branting som statsminister. Han hade i decennier varit socialdemokratins sällan ifrågasatte ledare men nu hade han bara några veckor kvar att leva. Inte helt väntat blev Sandler hans efterträdare som statsminister. Det skulle han vara i 16 månader.
Hans försvarsminister var ingen mindre än Per Albin Hansson. För att kunna finansiera sociala reformer genomdrev regeringen en radikal nedskärning av försvaret. Det skedde trots högerns intensiva motstånd. Men liberalerna var splittrade efter omröstningen om spritförbud 1922. De frisinnade folkpartisterna under ledning av CG Ekman var den större liberala gruppen och bland deras många frikyrkliga fanns en negativ inställning till krigsmakten, så med deras hjälp kunde försvarsbeslutet föras i hamn.
Ekman och hans partibröder var inte många men kunde som ”vågmästare” skickligt utnyttja sin ställning i riksdagen genom att ibland stödja socialdemokraterna, ibland högern. En av de många arbetskonflikterna under 20-talet handlade om de strejkande arbetarna vid Stripagruvan i Västmanland. 1926 ansåg arbetslöshetskommissionen att de arbetslösa inte skulle få hjälp, om de vägrade att rycka in som arbetare vid Stripa. För socialdemokraterna var det omöjligt att stödja strejkbryteri, men Ekmans frisinnade röstade med högern och fällde Sandlers regering. Den efterträddes av Ekman som statsminister 1926-28. Han skulle återkomma som statsminister 1930-32.
Från just 1932 med ett kort avbrott till 1919 var Sandler utrikesminister. Som 22-årig vänpliktig vid I 21 i Sollefteå hade han spridit antimilitaristiska flygblad, författade av Per Albin Hansson och Gustav Möller. Av regementsledningen blev han utskälld inför de övriga soldaterna, varpå han kommenderades till latrintömning. Men när Finland 33 år senare (1939) angreps av Sovjetunionen tillhörde han de svenskar som ville att vi mera aktivt skulle hjälpa finländarna. Det gick hans forne försvarsminister Per Albin, nu statsminister, inte med på. Sandler fick avgå som utrikesminister.
På hans gravsten i Torsåker vid Ångermanälven finns under hans namn ett enda ord: ”Folkbildare”. Det är ingen dålig beteckning på en annars mångsidigt aktiv och begåvad människa.
Boken om Sandler är skriven av Sydsvenskans Per T Ohlsson, som tillsammans med DN Debatts Mats Bergstrand är huvudredaktör för hela serien om våra 22 statsministrar.
--------------------------------------------------
(Eftersom jag själv ibland försöker vara folkbildare är det här är ett utkast till en halvtimme som kommer att sändas på Succékanalen 91,4 www.tyresoradion.se med början i mitten av augusti. I denna radio brukar jag vinnlägga mig om att balansera partipolitiska inslag. Alltså har jag här valt att beskriva två borgerliga statsministrar och två socialdemokratiska)
ÅKE SANDIN
söndag, juli 18
Kampen för fred under 127(!) år.
Nyss hördes i Radio Tuff en lång intervju med Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek. Därför några korta axplock om världens äldsta ännu existerande fredsorganisation:
De senaste åren har duktiga unga kvinnor varit i ledningen för ärevördiga Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen. Annas föregångare var Frida Blom och Maria Ermanno. Men under de första 115 åren var det bara män i ledningen för föreningen.
När Svenska Freds 1883 grundades på en bar i Stockholm var männen helt dominerande. De var då främst liberaler, som ansåg att det var oändligt mycket bättre att konflikter löstes genom skiljedom än genom krigiskt massmördande. Lägg gärna märke till att liberaler på den tiden och åtskilliga år framåt kallades för vänster. Särskilt lyckliga över den beteckningen torde dagens liberala folkpartister inte vara. Kanske inte heller vänsterpartisterna.
Förste ordförande var publicisten och riksdagsmannen S A Hedlund. Bland andra medlemmar de första decennierna märks August Strindberg, Hjalmar Branting och ”stinsen från Tumba”, Klas Pontus Arnoldson, som 1908 fick Nobels fredspris.
Vid unionskrisen 1905, då svenska militarister ville ge ”norrbaggarna en läxa”, demonstrerade Svenska Freds under parollen ”Fred med Norge”. Jag minns hur en norskfödd Tyresöbo blev så imponerad av det att han i många år varit en mycket värdefull Tuff-aktivist.
När de flesta svenska medier under kalla krigets mest frostiga decennium på 1950-talet agiterade för blågula atombomber stod Svenska Freds i centrum för motståndet. Journalistveteranen Bertil Svahnström, redaktör för Svenska Freds’ tidning FREDEN, grundade Kampanjen mot Atomvapen, som lärde oss att demonstrera på andra dagar än 1 maj. Några år senare skulle han också vara huvudorganisatören av de internationella ”Stockholmskonferenserna om Vietnam”.
Innan Per Anders Fogelström blev Svenska Freds’ ordförande (1963-77) skrev han den banbrytande lilla boken ”I stället för atombomb”, som bland annat inspirerade oss i Tyresö att 1967 bilda en ulands-och fredsförening, TUFF, som ännu är mycket aktiv. Där föreslog han en radikal omrustning: Militärmiljarderna skulle användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Inget land skulle ha råd med den politiska kostnaden att angripa ”ambulansen Sverige”, menade han.
Under 1980-talet, då Europa av både öst och väst blev nedlusat av kärnvapenbärande missiler gick Svenska Freds i spetsen för väldiga demonstrationer, till exempel när tiotusentals människor i protest och hand i hand bildade en kedja de många kilometrarna mellan USA:s och Sovjets ambassader i Stockholm. Och på den tiden vågade föreningen gå motvinds genom att 1985 ge sitt fredspris till Ingemar Myhrberg, som hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”. Den avslöjade tidigt att mediernas och militärens många larm om att sovjetiska ubåtar vimlade i svenska vatten var propagandamyter, en insikt det skulle ta många år för etablissemanget att lika motvilligt som lågmält erkänna. Myhrberg var för 25 år sedan bland de första som intervjuades i Radio Tuff.
Flera tuff-aktivister har gjort fina insatser i Svenska Freds, Anders Nystedt och Monica Schelin som vice ordföranden, andra som ledamöter i centralstyrelsen eller på annat sätt aktiva, såsom Franko Luin, Göran Flodman, Håkan Edvardsson, Katarina Lindell, Lena Sandin, Carina Amnér, Gunilla Tovö och Margareta Svahn.
På 80-talet avslöjade Svenska Freds illegal eller korrupt svensk vapenexport, vilket bland annat ledde till att indierna sedan dess har använt ordet Bofors som ett skällsord. Under det senaste decenniet har svensk vapenexport fyrfaldigats. Kärnvapnen är ännu ett dödligt hot mot allt liv på vår planet. Du behövs alltså i Tuff, som är en lokalavdelning av Svenska Freds! Sätt in 200 kr (80 kr för familjemedlem) på Tuffs pg 16 01 37-6 och du blir medlem!
-----------------------------------------
Åke Sandin, ordförande i Svenska Freds 1977-79. (Radio Tuff nr 1268)
(I nästa sändning av Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, första gången söndag den 1 augusti kl 17, hörs en lång intervju med Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl. Lyssna på www.tyresoradion.se !)
De senaste åren har duktiga unga kvinnor varit i ledningen för ärevördiga Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen. Annas föregångare var Frida Blom och Maria Ermanno. Men under de första 115 åren var det bara män i ledningen för föreningen.
När Svenska Freds 1883 grundades på en bar i Stockholm var männen helt dominerande. De var då främst liberaler, som ansåg att det var oändligt mycket bättre att konflikter löstes genom skiljedom än genom krigiskt massmördande. Lägg gärna märke till att liberaler på den tiden och åtskilliga år framåt kallades för vänster. Särskilt lyckliga över den beteckningen torde dagens liberala folkpartister inte vara. Kanske inte heller vänsterpartisterna.
Förste ordförande var publicisten och riksdagsmannen S A Hedlund. Bland andra medlemmar de första decennierna märks August Strindberg, Hjalmar Branting och ”stinsen från Tumba”, Klas Pontus Arnoldson, som 1908 fick Nobels fredspris.
Vid unionskrisen 1905, då svenska militarister ville ge ”norrbaggarna en läxa”, demonstrerade Svenska Freds under parollen ”Fred med Norge”. Jag minns hur en norskfödd Tyresöbo blev så imponerad av det att han i många år varit en mycket värdefull Tuff-aktivist.
När de flesta svenska medier under kalla krigets mest frostiga decennium på 1950-talet agiterade för blågula atombomber stod Svenska Freds i centrum för motståndet. Journalistveteranen Bertil Svahnström, redaktör för Svenska Freds’ tidning FREDEN, grundade Kampanjen mot Atomvapen, som lärde oss att demonstrera på andra dagar än 1 maj. Några år senare skulle han också vara huvudorganisatören av de internationella ”Stockholmskonferenserna om Vietnam”.
Innan Per Anders Fogelström blev Svenska Freds’ ordförande (1963-77) skrev han den banbrytande lilla boken ”I stället för atombomb”, som bland annat inspirerade oss i Tyresö att 1967 bilda en ulands-och fredsförening, TUFF, som ännu är mycket aktiv. Där föreslog han en radikal omrustning: Militärmiljarderna skulle användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Inget land skulle ha råd med den politiska kostnaden att angripa ”ambulansen Sverige”, menade han.
Under 1980-talet, då Europa av både öst och väst blev nedlusat av kärnvapenbärande missiler gick Svenska Freds i spetsen för väldiga demonstrationer, till exempel när tiotusentals människor i protest och hand i hand bildade en kedja de många kilometrarna mellan USA:s och Sovjets ambassader i Stockholm. Och på den tiden vågade föreningen gå motvinds genom att 1985 ge sitt fredspris till Ingemar Myhrberg, som hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”. Den avslöjade tidigt att mediernas och militärens många larm om att sovjetiska ubåtar vimlade i svenska vatten var propagandamyter, en insikt det skulle ta många år för etablissemanget att lika motvilligt som lågmält erkänna. Myhrberg var för 25 år sedan bland de första som intervjuades i Radio Tuff.
Flera tuff-aktivister har gjort fina insatser i Svenska Freds, Anders Nystedt och Monica Schelin som vice ordföranden, andra som ledamöter i centralstyrelsen eller på annat sätt aktiva, såsom Franko Luin, Göran Flodman, Håkan Edvardsson, Katarina Lindell, Lena Sandin, Carina Amnér, Gunilla Tovö och Margareta Svahn.
På 80-talet avslöjade Svenska Freds illegal eller korrupt svensk vapenexport, vilket bland annat ledde till att indierna sedan dess har använt ordet Bofors som ett skällsord. Under det senaste decenniet har svensk vapenexport fyrfaldigats. Kärnvapnen är ännu ett dödligt hot mot allt liv på vår planet. Du behövs alltså i Tuff, som är en lokalavdelning av Svenska Freds! Sätt in 200 kr (80 kr för familjemedlem) på Tuffs pg 16 01 37-6 och du blir medlem!
-----------------------------------------
Åke Sandin, ordförande i Svenska Freds 1977-79. (Radio Tuff nr 1268)
(I nästa sändning av Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, första gången söndag den 1 augusti kl 17, hörs en lång intervju med Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl. Lyssna på www.tyresoradion.se !)
lördag, juli 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1268) 18/7-1/8 2010 till....
....till DN-Kultur, som (9/7) publicerar en artikel av Mikael Löfgren, som tycker sig se en lovande förändring i de terroriststämplade organisationerna Hamas och Hizbollahs taktik. De har inspirerats av Ship to Gaza, menar han, och påpekar att de alltmer övergår till ickevåldsmetoder, alltså civil olydnad, rättsprocesser, protestmarscher och bojkotter i stället för självmordsbombare och raketer.
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som på sin blogg www.motbilder.se med statistik belyser de påtagliga skillnaderna i palestiniers och israelers öden under 2000-talet: Mångfalt flera palestinska barn och andra civila har dödats jämfört med israeler. Många tusen palestinier är politiska fångar i israeliska fängelser. Över 10 000 palestinska hem har förstörts och ett par hundra israeliska bosättningar har anlagts på palestinskt område. Något liknande har på punkt efter punkt inte drabbat israelerna.
....till Förre kabinettssekreteraren, FN-ambassadören m m Pierre Schori, som (AB 5/7) skriver under den ironiska rubriken ”För USA – i tiden”. Det handlar om den svenska insatsen i Afghanistan, om vilket han tycker att det borde vara ”en bjudande plikt för Sverige att frigöra resurser för att bli en stor fredlig aktör, i samarbete med FN och regionen till stöd för det afghanska folket och dess nationsbygge”. Han skriver ”att Afghanistan har blivit ett stort svart hål för Sveriges och Europas fredsbevarande insatser under FN-flagg” och ”att den så kallade FN-mandaterade insatsen styrs inte av FN, inte ens av Nato, utan av USA”.
....till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2, från vilket det på nytt nu har skickats 5 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Det är via Nasira Omidys kontakter i sitt gamla hemland som dessa summor förvaltas effektivt och kommer de mest behövande till hjälp. Tuff har främst finansierat jättebra projekt i Indien med 300 000 kr per år men också kunnat bidra med mindre summor inte bara till Afghanistan utan också till Guatemala, Bagdad och Belgrad. Lägg märke till att altt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, så att varenda krona kan skickas oavkortad till ändamålen.
....till författaren och publicisten Göran Greider, som i DN (7/7) skriver under rubriken ”Gärna värnplikt men hellre på åkrar och i vårdhem”. Att helt avskaffa det svenska försvaret inklusive det så kallade insatsförsvaret och i stället satsa på social värnplikt är hans förslag. Han skriver: ”Då skulle vi inte kunna bidra till en och annan ’fredsframtvingande’ –det är ju det Orwellska ordet- militär insats under Natobefäl. Vi skulle också missa möjligheten till den speciella patriotiska sorg som alltid sveper över en nation när döda soldater flygs hem, en sorg som på ett märkligt sätt utplånar minsta känslighet för de civila dödsoffren av en annan nationalitet än vår egen.”
....till de lyssnare/läsare som hör av sig med synpunkter på radion på e-post ake.sandin@tyresoradion.se eller på telefon 08- 712 4463 och som glädjande ofta beställer mangogram för att gratulera eller kondolera, så att ännu flera mangoträd kan planteras bland indiska Dharampurs fattiga byar
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som på sin blogg www.motbilder.se med statistik belyser de påtagliga skillnaderna i palestiniers och israelers öden under 2000-talet: Mångfalt flera palestinska barn och andra civila har dödats jämfört med israeler. Många tusen palestinier är politiska fångar i israeliska fängelser. Över 10 000 palestinska hem har förstörts och ett par hundra israeliska bosättningar har anlagts på palestinskt område. Något liknande har på punkt efter punkt inte drabbat israelerna.
....till Förre kabinettssekreteraren, FN-ambassadören m m Pierre Schori, som (AB 5/7) skriver under den ironiska rubriken ”För USA – i tiden”. Det handlar om den svenska insatsen i Afghanistan, om vilket han tycker att det borde vara ”en bjudande plikt för Sverige att frigöra resurser för att bli en stor fredlig aktör, i samarbete med FN och regionen till stöd för det afghanska folket och dess nationsbygge”. Han skriver ”att Afghanistan har blivit ett stort svart hål för Sveriges och Europas fredsbevarande insatser under FN-flagg” och ”att den så kallade FN-mandaterade insatsen styrs inte av FN, inte ens av Nato, utan av USA”.
....till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2, från vilket det på nytt nu har skickats 5 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Det är via Nasira Omidys kontakter i sitt gamla hemland som dessa summor förvaltas effektivt och kommer de mest behövande till hjälp. Tuff har främst finansierat jättebra projekt i Indien med 300 000 kr per år men också kunnat bidra med mindre summor inte bara till Afghanistan utan också till Guatemala, Bagdad och Belgrad. Lägg märke till att altt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, så att varenda krona kan skickas oavkortad till ändamålen.
....till författaren och publicisten Göran Greider, som i DN (7/7) skriver under rubriken ”Gärna värnplikt men hellre på åkrar och i vårdhem”. Att helt avskaffa det svenska försvaret inklusive det så kallade insatsförsvaret och i stället satsa på social värnplikt är hans förslag. Han skriver: ”Då skulle vi inte kunna bidra till en och annan ’fredsframtvingande’ –det är ju det Orwellska ordet- militär insats under Natobefäl. Vi skulle också missa möjligheten till den speciella patriotiska sorg som alltid sveper över en nation när döda soldater flygs hem, en sorg som på ett märkligt sätt utplånar minsta känslighet för de civila dödsoffren av en annan nationalitet än vår egen.”
....till de lyssnare/läsare som hör av sig med synpunkter på radion på e-post ake.sandin@tyresoradion.se eller på telefon 08- 712 4463 och som glädjande ofta beställer mangogram för att gratulera eller kondolera, så att ännu flera mangoträd kan planteras bland indiska Dharampurs fattiga byar
tisdag, juli 13
Bertrand Russell och Per Anders Fogelström
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1267) hörs tre gånger per dygn till den 18 juli. Den söndagen kommer ett nytt Radio Tuff, första gången kl 17. Men i det program som sänds tills dess är bland andra två beundransvärda människor citerade.
Det ena citatet lyder:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allting annat!”
Och det andra har texten:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång, varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld.”
Det första skrevs av engelsmannen Bertrand Russell (1872-1970). Han hade redan i början av 1900-talet skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. Ett halvt århundrade senare fick han nobelpriset, fast i litteratur. Under första världskriget kastades han i fängelse för sina protester mot kriget. Efter andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen.
Russell vägleddes av förnuftet och fick ofta kämpa i motvind. Alltså blev på gamla dar lite passé bland de trendlisor av båda könen som med känsla och opportunism dominerade debatten.
Att jag började beundra Russell beror inte på att jag är särskilt filosofisk. Det var snarare hans kvickhet jag föll för. I sin ”Västerlandets filosofi” kvaddar han filosofen Friedrich Nietzsche. Denne hade långt före Adolf Hitler lanserat läran om övermänniskan och hyllade ”den blonda besten”.
I motsats till Russell, som gifte sig fyra gånger, var Nietzsche ungkarl. Ändå trodde han sig veta hur vi andra karlslokar skulle bete oss: ”Går du till kvinnan, glöm ej din piska!” Russell kommenterade: ”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste detta och höll sig därför undan från dem”.
Russell blev hela 98 år och det var rökningen som en gång förlängde hans liv. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i rökavdelningen längst bak i planet och bolmade, klarade sig. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Två dagar före sin död 1970 dikterade han sitt sista uttalande: ”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”. Det var adresserat till Israel men gäller nog många fler länder.
Russell tillhörde en av de mest ”blåblodiga” brittiska adelssläkterna. Det andra citatet var skrivet av en söderkis, Per Anders Fogelström (1917-1998). Han var en våra mest folkkära författare . Dessutom oerhört produktiv, för det var inte bara ”Mina drömmars stad” han skrev.
I slutet av 1950-talet var Fogelström en centralfigur i kampen mot kärnvapen. Under det kalla krigets frostigaste decennium agiterade de flesta svenska tidningar för svensk atombeväpning. ”Ohygglighet är i detta sammanhang effektivitet”, fastslog Dagens Nyheter. Och dess färgstarke chef Herbert Tingsten betecknade konventionellt försvar som ”pilbågar”. Enligt en opinionsundersökning 1957 var flera svenskar för blågula kärnvapen än mot.
Men på bara ett par år svängde opinionen så markant att det blev politiskt omöjligt att skaffa dessa förintelsevapen. Starkt bidragande orsaker till det ökande motståndet var bildandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, och utgivningen av boken ”I stället för atombomb”.
I båda fallen stod Fogelström i centrum. Tillsammans med Barbro Alving, Bertil Svahnström, Ulrich Herz med flera genomförde han en intensiv debatt- och mötessäsong. ”I stället för atombomb” skrev han tillsammans med dåvarande studentpolitikern och reservofficeren Roland Morell. De föreslog en radikal omrustning: Militärmiljarderna skulle användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Inget land skulle ha råd med den politiska kostnaden att angripa ”ambulansen Sverige”, menade författarna.
Fogelström var 1963-1977 ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN och efterföljaren Pax. Med enorm arbetskapacitet och stor diplomatisk förmåga ledde han organisationen under Vietnamkrig och politisk turbulens. 1971 gav han ut fredshistoriken ”Kampen för fred – berättelsen om en okänd folkrörelse”. Och till hans 70-årsdag hade två av hans efterträdare på ordförandeposten, Tomas Magnusson och jag, sammanställt boken ”Från Platon till PAF – Citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet, från Platon till Per Anders Fogelström”.
Per Anders Fogelström var en de allra bästa och duktigaste människor jag haft förmånen att känna och samarbete med.
-------------------------------------
Åke Sandin med en text ej sänd i Radio Tuff
(PS: I det Radio Tuff, som hörs första gången söndagen den 18 juli kl 17, intervjuas Svenska Freds’ nuvarande ordförande Anna Ek)
Det ena citatet lyder:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allting annat!”
Och det andra har texten:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång, varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld.”
Det första skrevs av engelsmannen Bertrand Russell (1872-1970). Han hade redan i början av 1900-talet skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. Ett halvt århundrade senare fick han nobelpriset, fast i litteratur. Under första världskriget kastades han i fängelse för sina protester mot kriget. Efter andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen.
Russell vägleddes av förnuftet och fick ofta kämpa i motvind. Alltså blev på gamla dar lite passé bland de trendlisor av båda könen som med känsla och opportunism dominerade debatten.
Att jag började beundra Russell beror inte på att jag är särskilt filosofisk. Det var snarare hans kvickhet jag föll för. I sin ”Västerlandets filosofi” kvaddar han filosofen Friedrich Nietzsche. Denne hade långt före Adolf Hitler lanserat läran om övermänniskan och hyllade ”den blonda besten”.
I motsats till Russell, som gifte sig fyra gånger, var Nietzsche ungkarl. Ändå trodde han sig veta hur vi andra karlslokar skulle bete oss: ”Går du till kvinnan, glöm ej din piska!” Russell kommenterade: ”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste detta och höll sig därför undan från dem”.
Russell blev hela 98 år och det var rökningen som en gång förlängde hans liv. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i rökavdelningen längst bak i planet och bolmade, klarade sig. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Två dagar före sin död 1970 dikterade han sitt sista uttalande: ”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”. Det var adresserat till Israel men gäller nog många fler länder.
Russell tillhörde en av de mest ”blåblodiga” brittiska adelssläkterna. Det andra citatet var skrivet av en söderkis, Per Anders Fogelström (1917-1998). Han var en våra mest folkkära författare . Dessutom oerhört produktiv, för det var inte bara ”Mina drömmars stad” han skrev.
I slutet av 1950-talet var Fogelström en centralfigur i kampen mot kärnvapen. Under det kalla krigets frostigaste decennium agiterade de flesta svenska tidningar för svensk atombeväpning. ”Ohygglighet är i detta sammanhang effektivitet”, fastslog Dagens Nyheter. Och dess färgstarke chef Herbert Tingsten betecknade konventionellt försvar som ”pilbågar”. Enligt en opinionsundersökning 1957 var flera svenskar för blågula kärnvapen än mot.
Men på bara ett par år svängde opinionen så markant att det blev politiskt omöjligt att skaffa dessa förintelsevapen. Starkt bidragande orsaker till det ökande motståndet var bildandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, och utgivningen av boken ”I stället för atombomb”.
I båda fallen stod Fogelström i centrum. Tillsammans med Barbro Alving, Bertil Svahnström, Ulrich Herz med flera genomförde han en intensiv debatt- och mötessäsong. ”I stället för atombomb” skrev han tillsammans med dåvarande studentpolitikern och reservofficeren Roland Morell. De föreslog en radikal omrustning: Militärmiljarderna skulle användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Inget land skulle ha råd med den politiska kostnaden att angripa ”ambulansen Sverige”, menade författarna.
Fogelström var 1963-1977 ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN och efterföljaren Pax. Med enorm arbetskapacitet och stor diplomatisk förmåga ledde han organisationen under Vietnamkrig och politisk turbulens. 1971 gav han ut fredshistoriken ”Kampen för fred – berättelsen om en okänd folkrörelse”. Och till hans 70-årsdag hade två av hans efterträdare på ordförandeposten, Tomas Magnusson och jag, sammanställt boken ”Från Platon till PAF – Citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet, från Platon till Per Anders Fogelström”.
Per Anders Fogelström var en de allra bästa och duktigaste människor jag haft förmånen att känna och samarbete med.
-------------------------------------
Åke Sandin med en text ej sänd i Radio Tuff
(PS: I det Radio Tuff, som hörs första gången söndagen den 18 juli kl 17, intervjuas Svenska Freds’ nuvarande ordförande Anna Ek)
lördag, juli 3
Den nödvändiga ickevåldskampen
På vapen, soldatutbildning och andra krigsförberedelser satsas det årligen i vår värld tusentals miljarder kronor, som skulle kunna användas till att göra människornas liv drägligare. På vapen kan man alltså tjäna storkovan, i det militära kan man göra karriär och nå höga positioner.
På fredliga metoder att lösa konflikter satsas inte mycket. Inte heller utbildas någon för att använda icke-våld eller civilmotstånd. Här finns det inga kortsiktiga egenintressen som sporrar. Ändå har den krigiska metoden dödat många miljoner människor under vår livstid, inte minst civila. Men icke-våldet har många kloka människor på sin sida. Så här skriver den kände amerikanske professorn Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt.”
Författaren Bosse Gustafson skrev:
”Ska våldet avgöra, då förlorar alltid folket”.
Den amerikanska sångerskan Joan Baez undrar varför vi måste lära oss att döda varandra och tillägger:
”Människan organiserar, köper, säljer, tränar våld. Vi som pläderar för icke-våld vill organisera den motsatta sidan. Det är just det som icke-våld är, organiserad kärlek.”
Redan för över tusen år sedan fastslog den romerske politikern Cicero (106-43 f.Kr.):
”Det finns två sätt att lösa konflikter, genom överläggningar och genom våld. Det förstnämnda sättet lämpar sig för människor, det senare för vilddjur”.
Martin Luther King Jr hävdade:
”Icke-våld är ett mäktigt och rent vapen. Det är ett vapem utan motstycke i historien, vilket skär utan att såra och förädlar den människa som brukar det. Det är ett svärd som helar.”
Och sjuårige Kalle berättade:
”Min mamma säger att man ska slåss med ord. Det är därför det är sånt himla liv här. Tänk om USA och Vietnam hade stått och skrikit åt varann i flera år, va hesa dom skulle ha varit, men inte döda!”
------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (1267) 4-18 juli 2010
(I samma Radio Tuff förekommer en lång intervju med tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén, som för drygt 40 år sedan tillsammans med två andra skrev boken ”Fredspolitik – Civilmotstånd”)
På fredliga metoder att lösa konflikter satsas inte mycket. Inte heller utbildas någon för att använda icke-våld eller civilmotstånd. Här finns det inga kortsiktiga egenintressen som sporrar. Ändå har den krigiska metoden dödat många miljoner människor under vår livstid, inte minst civila. Men icke-våldet har många kloka människor på sin sida. Så här skriver den kände amerikanske professorn Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt.”
Författaren Bosse Gustafson skrev:
”Ska våldet avgöra, då förlorar alltid folket”.
Den amerikanska sångerskan Joan Baez undrar varför vi måste lära oss att döda varandra och tillägger:
”Människan organiserar, köper, säljer, tränar våld. Vi som pläderar för icke-våld vill organisera den motsatta sidan. Det är just det som icke-våld är, organiserad kärlek.”
Redan för över tusen år sedan fastslog den romerske politikern Cicero (106-43 f.Kr.):
”Det finns två sätt att lösa konflikter, genom överläggningar och genom våld. Det förstnämnda sättet lämpar sig för människor, det senare för vilddjur”.
Martin Luther King Jr hävdade:
”Icke-våld är ett mäktigt och rent vapen. Det är ett vapem utan motstycke i historien, vilket skär utan att såra och förädlar den människa som brukar det. Det är ett svärd som helar.”
Och sjuårige Kalle berättade:
”Min mamma säger att man ska slåss med ord. Det är därför det är sånt himla liv här. Tänk om USA och Vietnam hade stått och skrikit åt varann i flera år, va hesa dom skulle ha varit, men inte döda!”
------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (1267) 4-18 juli 2010
(I samma Radio Tuff förekommer en lång intervju med tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén, som för drygt 40 år sedan tillsammans med två andra skrev boken ”Fredspolitik – Civilmotstånd”)
fredag, juli 2
Fy fan för fegt anonyma nättroll!
För tre veckor sedan berättade jag här på min blogg, att jag på några få dagar fick nio texter som ”kommentarer” till min krönika. De var förstås anonyma och innehöll samma tjat som hundratals likadana och tidigare av mig avvisade. De var inga kommentarer till mina texter utan innehöll bara korta snorkigheter och uppmaningar samt framför allt en massa länkar om 11 september och till antijudiska konspirationsteorier.
Jag är medveten om västliga mediers villighet att förmedla israeliska synpunkter. Har både på radio och i skrift påstått att det ständiga talet om ”antisemitism” är bland de mest slarvigt använda politiska glåporden. Minns också vad Robert Faurisson skrev för många år sedan. Han påstod att han nästan somnade när han hörde de ständiga beskyllningarna för antisemitism. Men han tillade att han blev lika sömnig av alla som tyckte sig se judar bakom det mesta här i världen.
Fransmannen Faurisson var professor, innan han avskedades på grund av sin revisionistiska historieforskning. Han har ständigt blivit åtalad för sina skriverier i yttrande- och tryckfrihetens Europa och flera gånger misshandlad utan att någon dömts för våldet. Våra medier har aldrig velat publicera bilden av hans blodigt sönderslagna ansikte.
Precis som han blir jag emellertid sömnig av den här anonyma fegisens ständiga länkar till antijudiska texter. Nu har ”anonym” på ett dygn skickat fyra så kallade kommenterar till ”Rosor från Radio Tuff .....” (se nedan). De är av samma eländiga sort som förut, inga kommentarer utan länkar till utvalda amerikanska texter. Och en av ”anonyms” egna utgjutelser lyder:
”Så varför inte berätta vad du förstått? Du är ju gammal - snart död - behöver inte vara anonym. Du går som katten kring het gröt - du har fattat något - så varför inte berätta?”
Nej berätta får ”anonym” göra om ”anonym” mot förmodan vågar visa ett minimum av civilkurage genom att sätta ut sitt namn och kommentera mina texter. Tills dess kommer jag att avvisa dessa bluffkommentarer.
Åke Sandin
Jag är medveten om västliga mediers villighet att förmedla israeliska synpunkter. Har både på radio och i skrift påstått att det ständiga talet om ”antisemitism” är bland de mest slarvigt använda politiska glåporden. Minns också vad Robert Faurisson skrev för många år sedan. Han påstod att han nästan somnade när han hörde de ständiga beskyllningarna för antisemitism. Men han tillade att han blev lika sömnig av alla som tyckte sig se judar bakom det mesta här i världen.
Fransmannen Faurisson var professor, innan han avskedades på grund av sin revisionistiska historieforskning. Han har ständigt blivit åtalad för sina skriverier i yttrande- och tryckfrihetens Europa och flera gånger misshandlad utan att någon dömts för våldet. Våra medier har aldrig velat publicera bilden av hans blodigt sönderslagna ansikte.
Precis som han blir jag emellertid sömnig av den här anonyma fegisens ständiga länkar till antijudiska texter. Nu har ”anonym” på ett dygn skickat fyra så kallade kommenterar till ”Rosor från Radio Tuff .....” (se nedan). De är av samma eländiga sort som förut, inga kommentarer utan länkar till utvalda amerikanska texter. Och en av ”anonyms” egna utgjutelser lyder:
”Så varför inte berätta vad du förstått? Du är ju gammal - snart död - behöver inte vara anonym. Du går som katten kring het gröt - du har fattat något - så varför inte berätta?”
Nej berätta får ”anonym” göra om ”anonym” mot förmodan vågar visa ett minimum av civilkurage genom att sätta ut sitt namn och kommentera mina texter. Tills dess kommer jag att avvisa dessa bluffkommentarer.
Åke Sandin
torsdag, juli 1
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1267) 4/6 2010 till ....
....till Bergtorpskolan i Täby som genom ett dagsverke i slutet av vårterminen jobbade in 58 860 kr till Tuffs projekt bland många tusen fattiga indiska barn. Från det frivilligt arbetande Tuff skickas varje krona oavkortat till indiska partners, som i många år visat hur effektivt de använder pengarna och får dem att räcka till förbluffande mycket bra.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skriver att projektet just har försett halvsvältande småbönder med 110 000 kg ris. De fattigaste småbrukarna har också erhållit utsäde av hög kvalitet för att kunna öka skördarna, samtidigt som dammar anläggs för att möjliggöra konstbevattning och därmed två skördar per år. Och i Dharampurs 200 fattiga byar har hittills 100 000 mangoträd planterats, delvis tack vare de mangogram som glädjande många solidariska köper av Tuff för att gratulera eller till minne av någon bortgången.
....till Tyresöspelet, som den 8-30 juni spelades ett dussintal gånger vid Tyresö slott. Det var verkligen högtidsstunder. Humor och allvar blandades, överklass med dem som arbetade och slet, lekfullhet med historiska återblickar från den företagsamma slottsfrun Maria Sofia de la Gardie till våra dagars Bollmorakvinnor. Ett stort fång rosor till manusförfattaren och slottsspöket Sven Lionell, regissören Kina Sellergren och många aktörer, sångare och musiker.
....till Svenska Freds, Kristna Freds med flera frivilliga organisationer, som finns i det ”säkerhetspolitiska sommartorget” under Almedalsveckan 4-10 juli för att debattera krigsjournalistikens makt, den ökande vapenexporten, Ship to Gaza, svenskt bistånd med mera.
....till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som i frän polemik mot samma tidnings kolumnist Johanne Hildebrandt om Afghanistan bland annat skriver (29/6): ”Hildebrandt har rätt i att det i första hand är arbetarklassen som tar värvning. Som om det skulle ursäkta kriget. Det är tvärtom en stor tragik genom hela världshistorien, att småfolket tvingas bli kanonmat. Det finns ingen anledning att håna dem för det, däremot är det ett tungt skäl varför vi måste få ett slut på eländet”.
....till två modiga filmmakare, som vågar ta upp nedtystade krigsförbrytelser. Den ena är amerikanskan Ann Morrison, som vid ett framträdande i Toronto i midsomras berättade om den filmserie i sju delar hon arbetar på. Den har titeln ”The Forgotten Genocide” [Det glömda folkmordet] och handlar om de 14 miljoner tyskar som etniskt rensades från öst- och mellaneuropa vid andra världskrigets slut. Minst två miljoner av dem dog/dödades. Och tjecken David Vondracek har fått sin dokumentärfilm om massaker på tyska civila efter kriget visad i tjeckisk TV.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skriver att projektet just har försett halvsvältande småbönder med 110 000 kg ris. De fattigaste småbrukarna har också erhållit utsäde av hög kvalitet för att kunna öka skördarna, samtidigt som dammar anläggs för att möjliggöra konstbevattning och därmed två skördar per år. Och i Dharampurs 200 fattiga byar har hittills 100 000 mangoträd planterats, delvis tack vare de mangogram som glädjande många solidariska köper av Tuff för att gratulera eller till minne av någon bortgången.
....till Tyresöspelet, som den 8-30 juni spelades ett dussintal gånger vid Tyresö slott. Det var verkligen högtidsstunder. Humor och allvar blandades, överklass med dem som arbetade och slet, lekfullhet med historiska återblickar från den företagsamma slottsfrun Maria Sofia de la Gardie till våra dagars Bollmorakvinnor. Ett stort fång rosor till manusförfattaren och slottsspöket Sven Lionell, regissören Kina Sellergren och många aktörer, sångare och musiker.
....till Svenska Freds, Kristna Freds med flera frivilliga organisationer, som finns i det ”säkerhetspolitiska sommartorget” under Almedalsveckan 4-10 juli för att debattera krigsjournalistikens makt, den ökande vapenexporten, Ship to Gaza, svenskt bistånd med mera.
....till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som i frän polemik mot samma tidnings kolumnist Johanne Hildebrandt om Afghanistan bland annat skriver (29/6): ”Hildebrandt har rätt i att det i första hand är arbetarklassen som tar värvning. Som om det skulle ursäkta kriget. Det är tvärtom en stor tragik genom hela världshistorien, att småfolket tvingas bli kanonmat. Det finns ingen anledning att håna dem för det, däremot är det ett tungt skäl varför vi måste få ett slut på eländet”.
....till två modiga filmmakare, som vågar ta upp nedtystade krigsförbrytelser. Den ena är amerikanskan Ann Morrison, som vid ett framträdande i Toronto i midsomras berättade om den filmserie i sju delar hon arbetar på. Den har titeln ”The Forgotten Genocide” [Det glömda folkmordet] och handlar om de 14 miljoner tyskar som etniskt rensades från öst- och mellaneuropa vid andra världskrigets slut. Minst två miljoner av dem dog/dödades. Och tjecken David Vondracek har fått sin dokumentärfilm om massaker på tyska civila efter kriget visad i tjeckisk TV.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)