(Nästa träff i Tuffs diskussionscafé Filosofika är den 4 december och då är ämnet ”Folkmord och förnekande”)
Ordet folkmord används i olika sammanhang och med olika betydelser och spelar dessutom en allt större roll i den politiska propagandan. En vedertagen definition lyder:
"Mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar, begångna mot någon civilbefolkning före eller under kriget”" som i FN-konventionen fått tillägget "förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan"
I min juridiska obegåvning tänker jag dock på krig när folkmord kommer på tal. Krig går trots alla förskönande omskrivningar ut på att mörda medmänniskor, fast av en annan nationalitet eller etnisk grupp. Och det är då inte fråga om förmildrande omständigheter som dråp i hastigt mod eller vållande till annans död, för krig är ett ytterst välplanerat massmördande, som världens länder satsar astronomiska skattemiljarder på att förbereda. Själv fick jag femton månaders träning i denna verksamhet och har som befäl också lärt ut militära metoder till andra killar.
Det är en trist uppgift att försöka redogöra för några av alla krigiska massmord och andra omänskliga handlingar under de senaste seklen. Som människa känner man skam.
De vita kolonisternas erövring av indianernas områden i nuvarande USA ledde inte bara till en etnisk rensning utan också till en minskning med cirka 80 procent av indianernas antal. Redan tidigare hade den spanska erövringen av övrigt amerikanskt område drabbat indianerna svårt. Det var dock inte alltid en avsiktlig utrotning, för massor av indianer dog på grund av de sjukdomar européerna förde med sig. Som en gentjänst lär indianerna ha smittat sina erövrare med syfilis, som sedan spreds på ett förhärjande sätt i Europa ända tills upptäckten av penicillin. Däremot fanns det ibland uppsåt att utrota indianer med den tidens biologiska krigföring. Det var när man i Nordamerika i hycklande generositet gav indianstammar filtar infekterade med smittkoppsbakterier.
Slavhandeln orsakade miljoner afrikanska dödsoffer, alldeles bortsett från att det var bortrövande av människor och alltså motsvarade folkmordsdefinitionens tal om ”deportation och förslavande”. Fast det där om ett mordiskt uppsåt stämmer inte i det här fallet, eftersom slavägarna ju inte genom dödsfall ville gå miste om sin värdefulla egendom.
Den amerikanske historikern Mike Davis skrev 2001 boken ”Late Victorian Holocaust” (på svenska med titeln ”Svält och kolonialism”). Han beskriver hur britter och andra imperialister drabbade de koloniserade under andra halvan av 1800-talet. Enligt hans beräkningar skall hela 60 miljoner ha fallit offer för kolonialisternas girighet. Dessa slog sönder de rådande ekonomiska strukturerna för att sko sig själva, vilket ledde till massdöd bland de infödda. Det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.
Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 brukar nämnas som det värsta exemplet på kolonialt skräckvälde med många miljoner dödsoffer. Adam Hochschild skrev i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”
Beträffande alla de här grymheterna är det ofarligt att nyansera bilden genom att --som jag redan har gjort-- delvis ifrågasätta den laddade beteckningen folkmord. Man blir inte skambelagd om man påpekar att många indianer faktiskt dog på grund av sjukdomar. Inte heller om man i fråga om slavhandelns otaliga offer påpekar, att det knappast var avsiktligt, eftersom denna mänskliga egendom var värdefull för sina affärsmän och ägare. Omänskligt och hänsynslöst var det – men folkmord?
Mike Davis’ höga siffra på 60 miljoner för det ”Holocaust” som västlig kolonialism ställde till med kan man också fundera över och fråga sig hur har kunnat räkna ut det antalet? Och hur många av dessa i sanning ömkansvärda människor skulle ha dött ändå, helt utan inblandning från giriga västliga imperialister? Dödssiffror (body count på nysvenska) har en tendens att ofta vara grovt överdrivna, eftersom de är så svåra att kolla.
Däremot är det känsligt att försöka nyansera skildringen av 1900-talets många massmord. Då kan man råka illa ut, vilket en del fängelsedömda europeiska dissidenter har fått erfara. De stämplas som ”förnekare”, en term som 1500-talets inkvisitorer och torterare i sina gravar torde småle igenkännande åt -- fastän de använde ordet ”kättare”.
Nu när våra medier på sistone har haft många negativa rapporter om Ryssland finns det kanske anledning att erinra om den alltför lilla grupp som på 1980-talet vågade ifrågasatta sanningshalten i mediernas ständiga skildringar av sovjetiska ubåtar i svenska vatten. De flesta svenskar, inklusive våra politiker, blev starkt påverkade av dessa otaliga och stort uppslagna larmartiklar. När vi andra mitt i den allmänna ubåtshysterin påpekade att bevisen var svaga och motiven obegripliga blev vi misstänkliggjorda.
Ja, man beskyllde oss till och med för att ”förneka” sovjetiskt spioneri. Men det var precis det vi inte gjorde. Självklart spionerar ryssarna på oss, hävdade vi --precis som vi på dom-- men varför ständigt och jämt använda ett så klumpigt medel som ubåtar? Utländska bedömare, som var mindre upphetsade än våra journalister och amiraler, stödde oss, till exempel den brittiske Nato-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch. Han talade om svensk periskopsjuka och påpekade att man spionerar mycket bättre från en oskyldig segelbåt än från en ubåt.
Ett annat sätt att avfärda oss var att vi hade samma uppfattning om ubåtarna som gamla stalinister, att vi var några slags Moskvalakejer. Denna mycket vanliga metod att i argumentsnöd tvåla till oliktänkande kallas för skuld genom samtycke eller samröre, på nysvenska guilt by association, ett uttryck som skapades under senator Joe McCarthys korståg mot oamerikansk verksamhet på 1950-talet.
Jag måste erkänna att om Maria, Guds moder, påstår att två plus två är tjugotvå, medan fan själv anger summan till fyra, är jag med all aktning för den obefläckade jungfrun benägen att i det här fallet hålla med den där typen med klumpfot och bockhorn. Men därmed riskerar jag att av föga nogräknade demagoger bli brännmärkt som djävulens hantlangare.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1108) 2006-11-26
söndag, november 26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1108) 06-11-26 till ....
....till Tuffs Indiengrupp som i veckan skickat 235 000 kr till indiska partners. I Indien blir det hela 1 467 136 rupier. Enligt Bhikhu Vyas skall de användas till löner, mat, undervisningsmateriel, el, administration, vatten och sanitet i de fyra skolorna Vaghval, Vankhas, Virakshetra, och Khadakmal i det fattiga tribalområdet Dharampurs hundratals små fattiga byar. Hur länge pengarna räcker för allt detta har Bhikhu lovat att meddela. Dessutom kommer nu ytterligare flera tusen mangoträd att planteras.
....till amerikansk-svensken Al Burke, som fortsätter att förse Radio Tuff med många läsvärda artiklar i svensk och internationell press och därmed underlättar för oss att varje vecka börja Radio Tuff positivt genom att utdela rosor till olika skribenter. På torsdag den 30 nov kl 19 inleder Al Burke ett möte i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 på temat: ”USA:s påverkan på svenska medier” Alla välkomna! Al Burke talar svenska och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, vars senaste nummer har en utförlig presentation av programmen på Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, vars programledare Åke Sandin säger: ”Det känns alldeles för ensamt att göra radio på frivilligbasis. Det verkar som om den helt dominerande marknadsekonomin har hjärntvättat människor så till den grad att barna nu ska ha betalt för att bädda sina egna sängar. Men jag har jätteroligt, eftersom jag har förmånen att intervjua så många trevliga och intressanta människor.” Radion upptar nästan en hel sida i tidningen bland annat med en trevlig bild på två söta Thailandfödda Tyresökvinnor Somprao och Phaengsri, som Åke intervjuar på Succékanalen 91,4
....till indiern Praful Bidwal som (Internet Press Servics 15/11) skriver om India Social Forum, som försöker tillvarata de kastlösas intressen. Han nämner där Ashok Choudhurys synpunkter på verksamheten. Flera i Tuff känner honom. Han är en tribal (=av den förtryckta stambefolkningen) och är vice ordförande i Vedchhi Pradesh Seva Samiti, den indiska organisation Tuff stöder
....till BLLF Sweden (Front mot livegenskap och slaveri), som nu uppmanar oss att skriva protestbrev till pakistanska myndigheter angående en lärare i en av BLLF:s skolor i Pakistan. Han heter Surat Khan och blev den 16 oktober bortförd av polis och sedan saknas alla uppgifter om honom. Förslag på engelsk brevtext och adresser till pakistanska makthavande kan fås från Åke Sandin, tel 08 -712 4463, ake.sandin@tyresoradion.se
....till Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF) som på tisdag delar ut sitt pris för ”goda insatser inom utvecklingssamarbete och bistånd.” Priset går i år till barnläkarna David Henley och Henrik Pelling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, för deras mångåriga engagemang och insatser för att ge palestinska barn med speciella behov och olika former av funktionshinder ett bättre liv och framtidstro.
....till tidningen The Observers Suzanne Goldenberg som (19/11) har en artikel om Vietnamkriget, där hon också intervjuar Bao Ninh, som 1991 skrev ”Krigets sorger” (The Sorrow of War). en realistisk bok om kriget fjärran från politiska paroller och glorifiering, eftersom han själv hade upplevt krigets grymheter. I nästa Radio Tuff kommer ett långt inslag om boken, som påminner lite om Erich Maria Remarques klassiker om första världskriget ”På västfronten intet nytt” (Im Westen nichts Neues)
....till vårt grannland Norge som (BBC News 17/11) trycker på för ett förbud mot klusterbomber, som skördar massor av offer bland civila och dessutom långt efter krigens upphörande. Varje bomb sprider hundratals små explosiva tingestar över ett stort område. Flera detonerar inte omedelbart utan långt senare, när barn hittar dem. I Libanon har 23 människor dödats efter kriget av kvarvarande klusterbomber och häromdagen skadades två FN-tjänstemän svårt. Nu vill norrmännen samla till en internationell konferens för att försöka få en konvention mot klusterbomber i likhet med den som undertecknades i Ottawa med förbud mot trampminor, en konvention som har undertecknats av 154 länder. Dessutom visade norrmännen gott omdöme i början av oktober, när de beslöt att efterskänka låneskulder på 80 miljoner kr till fem fattiga länder. Det är en åtgärd som välkomnats av många organisationer som ett föredöme för andra länder för att därigenom lindra den förödande skuldkrisen.
....till Sveriges Radios ofta hörvärda program Konflikt som i går (25/11) berättade om den ymniga användningen av klusterbomber, fosforbomber, napalm och utarmat uran under de senaste årans krig. Mest frispråkig var Dennis Halliday med många år i FN-tjänst bakom sig. 1998 avgick han som FN:s humanitära koordinator i Irak. Det var i protest mot sanktionernas dödliga konsekvenser för irakiska civila. Han brännmärkte Bush och Blair för invasionen av Irak, ett klart brott mot folkrätt och internationella lagar och ansåg att de ansvariga borde ställas inför rätta. Han menade att de fem segermakterna från andra världskriget genom sin vetorätt i säkerhetsrådet och sin självutnämnda oantastlighet totalt har korrumperat Förenta Nationerna
....till de modiga Bagdadkvinnor som trots farorna åker i väg till det barnboksbibliotek, som Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén med visst stöd från Tuff fixat till mitt i all mordisk turbulens. Senare i dagens Radio Tuff hör vi Widad Zaki om bland annat detta bibliotek, en ljusglimt i mörkret.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten som nu korrigerar sina uppgifter (2/11) om att Ryssland hade gått om USA som ledande vapenexportör. Det är riktigt att Ryssland kraftigt ökat sin export av vapen men det är oklart hur mycket. Åren 1997-2004 var USA:s andel av vapenhandeln 41, 32, 34, 48, 38, 45, 53 resp. 24 procent, medan Ryssland legat långt efter: 20, 8, 12, 17, 18, 20, 15 resp. 17 procent.
....till fredsveteranerna Anders Torpel, Rolf Hedin Ulf Norenius med flera, som kallar sig ”Rickard Almskougs vänner”. De har redan börjat planera att högtidlighålla 100-årsminnet av värnpliktsvägraren Almskougs död i Västerviks fängelse i maj 1909.
....till insändarskribenten Annika Rullgård som (DN 19/11) kommenterar statsminister Reinfeldts ord om att ”det ursvenska är barbari”. Hon påpekar att Sverige inte varit i krig på nästan 200 år och att Sverige faktiskt utan krig lät Norge bli självständigt 1905. Hon menar att mycket i svensk historia inte alls är barbari.
....till tuff-arrangemangen som duggar tätt de närmaste tio dagarna:
Al Burke om USA:s inflytande över medierna torsd 30 nov kl 19
Bokbord i Tyresö centrum lördag den 2 dec kl 10.30-14
Diskussionscaféet Filosofika om ”Folkmord och förnekelse” 4 dec kl 19
....till amerikansk-svensken Al Burke, som fortsätter att förse Radio Tuff med många läsvärda artiklar i svensk och internationell press och därmed underlättar för oss att varje vecka börja Radio Tuff positivt genom att utdela rosor till olika skribenter. På torsdag den 30 nov kl 19 inleder Al Burke ett möte i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 på temat: ”USA:s påverkan på svenska medier” Alla välkomna! Al Burke talar svenska och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, vars senaste nummer har en utförlig presentation av programmen på Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, vars programledare Åke Sandin säger: ”Det känns alldeles för ensamt att göra radio på frivilligbasis. Det verkar som om den helt dominerande marknadsekonomin har hjärntvättat människor så till den grad att barna nu ska ha betalt för att bädda sina egna sängar. Men jag har jätteroligt, eftersom jag har förmånen att intervjua så många trevliga och intressanta människor.” Radion upptar nästan en hel sida i tidningen bland annat med en trevlig bild på två söta Thailandfödda Tyresökvinnor Somprao och Phaengsri, som Åke intervjuar på Succékanalen 91,4
....till indiern Praful Bidwal som (Internet Press Servics 15/11) skriver om India Social Forum, som försöker tillvarata de kastlösas intressen. Han nämner där Ashok Choudhurys synpunkter på verksamheten. Flera i Tuff känner honom. Han är en tribal (=av den förtryckta stambefolkningen) och är vice ordförande i Vedchhi Pradesh Seva Samiti, den indiska organisation Tuff stöder
....till BLLF Sweden (Front mot livegenskap och slaveri), som nu uppmanar oss att skriva protestbrev till pakistanska myndigheter angående en lärare i en av BLLF:s skolor i Pakistan. Han heter Surat Khan och blev den 16 oktober bortförd av polis och sedan saknas alla uppgifter om honom. Förslag på engelsk brevtext och adresser till pakistanska makthavande kan fås från Åke Sandin, tel 08 -712 4463, ake.sandin@tyresoradion.se
....till Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF) som på tisdag delar ut sitt pris för ”goda insatser inom utvecklingssamarbete och bistånd.” Priset går i år till barnläkarna David Henley och Henrik Pelling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, för deras mångåriga engagemang och insatser för att ge palestinska barn med speciella behov och olika former av funktionshinder ett bättre liv och framtidstro.
....till tidningen The Observers Suzanne Goldenberg som (19/11) har en artikel om Vietnamkriget, där hon också intervjuar Bao Ninh, som 1991 skrev ”Krigets sorger” (The Sorrow of War). en realistisk bok om kriget fjärran från politiska paroller och glorifiering, eftersom han själv hade upplevt krigets grymheter. I nästa Radio Tuff kommer ett långt inslag om boken, som påminner lite om Erich Maria Remarques klassiker om första världskriget ”På västfronten intet nytt” (Im Westen nichts Neues)
....till vårt grannland Norge som (BBC News 17/11) trycker på för ett förbud mot klusterbomber, som skördar massor av offer bland civila och dessutom långt efter krigens upphörande. Varje bomb sprider hundratals små explosiva tingestar över ett stort område. Flera detonerar inte omedelbart utan långt senare, när barn hittar dem. I Libanon har 23 människor dödats efter kriget av kvarvarande klusterbomber och häromdagen skadades två FN-tjänstemän svårt. Nu vill norrmännen samla till en internationell konferens för att försöka få en konvention mot klusterbomber i likhet med den som undertecknades i Ottawa med förbud mot trampminor, en konvention som har undertecknats av 154 länder. Dessutom visade norrmännen gott omdöme i början av oktober, när de beslöt att efterskänka låneskulder på 80 miljoner kr till fem fattiga länder. Det är en åtgärd som välkomnats av många organisationer som ett föredöme för andra länder för att därigenom lindra den förödande skuldkrisen.
....till Sveriges Radios ofta hörvärda program Konflikt som i går (25/11) berättade om den ymniga användningen av klusterbomber, fosforbomber, napalm och utarmat uran under de senaste årans krig. Mest frispråkig var Dennis Halliday med många år i FN-tjänst bakom sig. 1998 avgick han som FN:s humanitära koordinator i Irak. Det var i protest mot sanktionernas dödliga konsekvenser för irakiska civila. Han brännmärkte Bush och Blair för invasionen av Irak, ett klart brott mot folkrätt och internationella lagar och ansåg att de ansvariga borde ställas inför rätta. Han menade att de fem segermakterna från andra världskriget genom sin vetorätt i säkerhetsrådet och sin självutnämnda oantastlighet totalt har korrumperat Förenta Nationerna
....till de modiga Bagdadkvinnor som trots farorna åker i väg till det barnboksbibliotek, som Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén med visst stöd från Tuff fixat till mitt i all mordisk turbulens. Senare i dagens Radio Tuff hör vi Widad Zaki om bland annat detta bibliotek, en ljusglimt i mörkret.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten som nu korrigerar sina uppgifter (2/11) om att Ryssland hade gått om USA som ledande vapenexportör. Det är riktigt att Ryssland kraftigt ökat sin export av vapen men det är oklart hur mycket. Åren 1997-2004 var USA:s andel av vapenhandeln 41, 32, 34, 48, 38, 45, 53 resp. 24 procent, medan Ryssland legat långt efter: 20, 8, 12, 17, 18, 20, 15 resp. 17 procent.
....till fredsveteranerna Anders Torpel, Rolf Hedin Ulf Norenius med flera, som kallar sig ”Rickard Almskougs vänner”. De har redan börjat planera att högtidlighålla 100-årsminnet av värnpliktsvägraren Almskougs död i Västerviks fängelse i maj 1909.
....till insändarskribenten Annika Rullgård som (DN 19/11) kommenterar statsminister Reinfeldts ord om att ”det ursvenska är barbari”. Hon påpekar att Sverige inte varit i krig på nästan 200 år och att Sverige faktiskt utan krig lät Norge bli självständigt 1905. Hon menar att mycket i svensk historia inte alls är barbari.
....till tuff-arrangemangen som duggar tätt de närmaste tio dagarna:
Al Burke om USA:s inflytande över medierna torsd 30 nov kl 19
Bokbord i Tyresö centrum lördag den 2 dec kl 10.30-14
Diskussionscaféet Filosofika om ”Folkmord och förnekelse” 4 dec kl 19
HAMPUS: MEXIKANSKA BUSSAR, ”ANARKI”, MUMIER, PANCHO VILLA
Hej alla lyssnare,
Den senaste tiden har jag börjat undra om inte de mexikanska bussarna kommer att bli min död. Inte för att de skulle vara av dålig kvalitet, tvärtom. Sätena går att fälla långt tillbaka, ett särskilt benstöd finns. I ryggstödet framför sitter en privat TV-skärm och när man kliver ombord får man en liten lunchpåse med läsk. Inte heller för att trafiken skulle vara livsfarlig. De mexikanska bilisterna kör lugnt och sansat, inte vad man är van vid i andra länder som Italien eller Frankrike.
Nej, det som hotar min hälsa är bussarnas luftkonditionering. Den börjar förrädiskt på en temperatur endast lite under utomhustemperaturen, för att sedan långsamt sänkas lägre och lägre tills kroppen skakar av kyla och tänderna skallrar. De mexikanska passagerarna är luttrade och har med sig vinterjacka, duntäcke och kudde. Vi som reser med lätt packning får försöka härda ut gömda under en tunn regnjacka som i alla fall skyddar mot de iskalla vindar som blåses ut från gömda fläktar som aldrig går att se, endast känna.
I Mexico City finns, liksom i många europeiska städer, ett tortyrmuseum där besökare med morbida intressen kan se på de verktyg som användes av den spanska inkvisitionen. Just nu är det dock omöjligt, eftersom ingången till museet blockeras av demonstrerande indianer från chiapas området som protesterar mot guvernören i Oaxaca. Under skylten "Tortyr genom tiderna" kan man se bilder på hur mexikanska poliser misshandlar demonstranter och hur lik släpas från gatorna. En annan backpacker jag mötte på ett hostel kom nyligen från Oaxaca. Hon beskriver de mexikanska TV-kanalerna som ren statspropaganda som försöker hetsa upp stämningen mot demonstranterna. I Oaxaca, förklarade hon, råder nu fungerande anarki. Olika grupper av medborgare ser själva till försörjning och säkerhet, äldre män patrullerar områdena på natten för att se till att ingen försöker utföra brott när den mexikanska polisen inte längre finns kvar. Mat fördelas solidariskt till alla i området och den politiska graffiti som på dagen tvättas bort av polis klottras dit igen på natten.
Efter Mexico City har jag fortsatt till den vackra staden Guanajuato. Guanajuato är känt för framförallt två saker: Ett fantastiskt museum över Don Quixote, populär över hela Mexico, med hundra tals målningar och statyer över riddaren och hans trogne kompanjon Sancho Panza samt ett museum fullt av mumier.
Kyrkogården i Guanajuato har alltid lidit av utrymmesbrist. Därför grävs lik upp igen när de anhöriga ej längre har råd eller vill betala för att kropparna ska få ligga kvar. Eftersom det är Mexico vi talar om så kremerar man inte kropparna eller begraver dem någon annanstans. Nej, i den vanliga fascination man visar för döden så visar man istället upp kropparna på ett museum. För att en kropp ska mumifieras räcker det med ett par år, men endast ett fåtal kroppar anses vara av den kvalitet att de kan visas upp för allmänheten. I museet visas upp mumier av gamla, unga, en gravid kvinna och flera barn, även världens minsta mumier finns till beskådan. Som om inte detta vore nog finns det bredvid ett litet skräckmuseum med hologram, bilder på vampyrer och andra otäckheter. De skelett som visas upp kommer dock från riktiga människor, något nästan otänkbart hemma i Europa.
Från Guanajuato har jag sedan fortsatt norrut genom staden Durango, som fascineras av skorpioner vilka man placerar i nyckelringar, på klockor, i glasburkar etc, för att sedan anlända i staden Chihuahua. Chihuahua har gett namn till de små hundarna, stora som insekter, som vanligtvis syns i handväskorna hos Paris Hilton-wannabees på Östermalm. Och även om jag inte såg en tillstymmelse av en sådan hund märktes det att detta var stadens stolthet. Överallt i stadens parker syntes statyer över de små hundarna, målade på de mest bisarra sätt. Själv har jag hellre tittat på stadens revolutionsmuseum, placerat i Pancho Villas gamla herrgård.
Pancho Villa, hjälte från den mexikanska revolutionen, var guvernör över staten Chihuahua i två år. När Pancho Villa mördades av en krypskytt 1923 startade hans 24 fruar alla separata processer för att försöka komma över hans palatsliknande herrgård. Till slut tillföll den hans första (och enda legala) fru som levde där tills 1981.
Pancho Villa var annars känd som en stor glassälskare och stannade en gång för att köpa glass innan han sköt ihjäl en tidigare vän som förrått honom. Var han idag finns begravd vet man inte, eftersom gravar finns i både Mexico City och i Chihuahua. Det enda man vet är att huvudet stals av gravplundrare 1926 och enligt ryktet innehas av Skull and Bones klubben vid Yale-universitet, i vilken både George Bush och John Kerry varit medlemmar.
--------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2006-11-26
Den senaste tiden har jag börjat undra om inte de mexikanska bussarna kommer att bli min död. Inte för att de skulle vara av dålig kvalitet, tvärtom. Sätena går att fälla långt tillbaka, ett särskilt benstöd finns. I ryggstödet framför sitter en privat TV-skärm och när man kliver ombord får man en liten lunchpåse med läsk. Inte heller för att trafiken skulle vara livsfarlig. De mexikanska bilisterna kör lugnt och sansat, inte vad man är van vid i andra länder som Italien eller Frankrike.
Nej, det som hotar min hälsa är bussarnas luftkonditionering. Den börjar förrädiskt på en temperatur endast lite under utomhustemperaturen, för att sedan långsamt sänkas lägre och lägre tills kroppen skakar av kyla och tänderna skallrar. De mexikanska passagerarna är luttrade och har med sig vinterjacka, duntäcke och kudde. Vi som reser med lätt packning får försöka härda ut gömda under en tunn regnjacka som i alla fall skyddar mot de iskalla vindar som blåses ut från gömda fläktar som aldrig går att se, endast känna.
I Mexico City finns, liksom i många europeiska städer, ett tortyrmuseum där besökare med morbida intressen kan se på de verktyg som användes av den spanska inkvisitionen. Just nu är det dock omöjligt, eftersom ingången till museet blockeras av demonstrerande indianer från chiapas området som protesterar mot guvernören i Oaxaca. Under skylten "Tortyr genom tiderna" kan man se bilder på hur mexikanska poliser misshandlar demonstranter och hur lik släpas från gatorna. En annan backpacker jag mötte på ett hostel kom nyligen från Oaxaca. Hon beskriver de mexikanska TV-kanalerna som ren statspropaganda som försöker hetsa upp stämningen mot demonstranterna. I Oaxaca, förklarade hon, råder nu fungerande anarki. Olika grupper av medborgare ser själva till försörjning och säkerhet, äldre män patrullerar områdena på natten för att se till att ingen försöker utföra brott när den mexikanska polisen inte längre finns kvar. Mat fördelas solidariskt till alla i området och den politiska graffiti som på dagen tvättas bort av polis klottras dit igen på natten.
Efter Mexico City har jag fortsatt till den vackra staden Guanajuato. Guanajuato är känt för framförallt två saker: Ett fantastiskt museum över Don Quixote, populär över hela Mexico, med hundra tals målningar och statyer över riddaren och hans trogne kompanjon Sancho Panza samt ett museum fullt av mumier.
Kyrkogården i Guanajuato har alltid lidit av utrymmesbrist. Därför grävs lik upp igen när de anhöriga ej längre har råd eller vill betala för att kropparna ska få ligga kvar. Eftersom det är Mexico vi talar om så kremerar man inte kropparna eller begraver dem någon annanstans. Nej, i den vanliga fascination man visar för döden så visar man istället upp kropparna på ett museum. För att en kropp ska mumifieras räcker det med ett par år, men endast ett fåtal kroppar anses vara av den kvalitet att de kan visas upp för allmänheten. I museet visas upp mumier av gamla, unga, en gravid kvinna och flera barn, även världens minsta mumier finns till beskådan. Som om inte detta vore nog finns det bredvid ett litet skräckmuseum med hologram, bilder på vampyrer och andra otäckheter. De skelett som visas upp kommer dock från riktiga människor, något nästan otänkbart hemma i Europa.
Från Guanajuato har jag sedan fortsatt norrut genom staden Durango, som fascineras av skorpioner vilka man placerar i nyckelringar, på klockor, i glasburkar etc, för att sedan anlända i staden Chihuahua. Chihuahua har gett namn till de små hundarna, stora som insekter, som vanligtvis syns i handväskorna hos Paris Hilton-wannabees på Östermalm. Och även om jag inte såg en tillstymmelse av en sådan hund märktes det att detta var stadens stolthet. Överallt i stadens parker syntes statyer över de små hundarna, målade på de mest bisarra sätt. Själv har jag hellre tittat på stadens revolutionsmuseum, placerat i Pancho Villas gamla herrgård.
Pancho Villa, hjälte från den mexikanska revolutionen, var guvernör över staten Chihuahua i två år. När Pancho Villa mördades av en krypskytt 1923 startade hans 24 fruar alla separata processer för att försöka komma över hans palatsliknande herrgård. Till slut tillföll den hans första (och enda legala) fru som levde där tills 1981.
Pancho Villa var annars känd som en stor glassälskare och stannade en gång för att köpa glass innan han sköt ihjäl en tidigare vän som förrått honom. Var han idag finns begravd vet man inte, eftersom gravar finns i både Mexico City och i Chihuahua. Det enda man vet är att huvudet stals av gravplundrare 1926 och enligt ryktet innehas av Skull and Bones klubben vid Yale-universitet, i vilken både George Bush och John Kerry varit medlemmar.
--------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2006-11-26
fredag, november 24
HÄLSAN TIGER ALLTFÖR STILL
Novembermörkret sänker sig. Lätt att deppa till. Nu gäller det att tända ljus och inte bara förbanna mörkret. Det gnälls och skälls alldeles tillräckligt ändå. Kanske ska man tänka på att våren kommer om några månader trots allt.
För all del, i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff gör vi ofta skäl för programmets namn genom att uppkäftigt ta upp ämnen som våra stora medier väljer att sortera bort. Men vi börjar varje Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”, ett helt fång faktiskt. Vi försöker då att uppmuntra alla fina insatser som görs. I det frivilliga folkrörelsearbetet är det oerhört viktigt att man visar varandra uppskattning. Föreningsjobb är ju inte marknadsekonomiskt och inte heller så spektakulärt att det drar till sig mediernas intresse. Hälsan tiger tyvärr still -- men var plåga har sitt skrik.
Jag är en lycklig gubbe som får jobba i Tuff. Där finns så många härliga människor som alla arbetar frivilligt för fred, ickevåld och internationell solidaritet. Ordförande är Sylvia Ljungdahl, en beundransvärd människa. Hon är också ordförande i Tyresö kvinno- och tjejjour så hon är en av demokratins verkliga stöttepelare i Tyresö.
Vice ordföranden är Margaretha Petersen, Ingrid Hellgren och Monica Schelin, ja vi pojkar tycks inte vara så pigga på att åta oss obetalda men viktiga uppdrag.
Margaretha har tillsammans med sin make Gunnar gjort enorma insatser för det mångåriga samarbetet med Indien, där Tuff sedan 35 år finansierat många hundra jättebra projekt för ”de fattigaste av de fattiga”, som vår partner där Bhikhu Vyas brukar uttrycka det. I dagarna har Tuff kunnat skicka 235 000 kr till dessa projekt.
Ingrid är en annan av Tuffs utmärkta aktivister. När hennes make Georg dog i våras uppmanade hon hans vänner att hedra hans minne genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Det blev grundplåten i de 10 000 kr Tuff nyligen kunde skicka till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Hon hjälper fattiga gamla, som drabbats av de ständiga krigen.
Monica har tidigare varit Tuffs ordförande och också vice ordförande i Svenska Freds. Hon är den ansvarsfulla organisatören, som ser till att allt funkar i föreningen. Sedan många år är hon också min ovärderliga medarbetare i Radio Tuff.
Bengt Citron är en duktig filur, som inte bara med ständiga uppdateringar sköter Tuffs hemsida www.tuff.fred.se utan också förekommer regelbundet som fin humorist på Succékanalen 91,4. Dess hemsida www.abcitron.net/slingan uppdaterar han lika flinkt.
Göran Flodman är klokare än alla världens pudlar. Ingen har varit Tuff-ordförande i så många år som han. Han är den minst bigotta och i opolitisk bemärkelse den mest liberala människa jag känner. Han är en helt fantastisk samtalsledare i Tuffs diskussionscafé Filosofika, där han får alla att vädra sina åsikter. Nästa möte är den 4 december, då ämnet är ”Folkmord och förnekelse”
Alla de nämnda är mentalt väldigt unga men inte biologiskt utan i en ålder då man är van att jobba frivilligt. Hälften så gammal är Hampus Eckerman, som i tolv år varit Radio Tuffs mest regelbundne medarbetare med sina rappa inslag. Nu är han på långresa men har ändå skickat rapporter varje vecka, de senaste sex gångerna från Kuba, Guatemala och Mexico. Som programledare känner jag både lycka och stolthet över sådana utrikeskorrar i Tuffs barfotaradio. Andra som brukar rapportera om utlandet är Seppo Isotalo om Östeuropa, Bengt Svensson från USA, Marianne Stieger om Tyskland och Bhikhu Vyas från Indien.
Det finns dock andra ljusglimtar i novembermörkret. I förra veckans Radio Tuff hade jag förmånen att få intervjua Farshid-Aldabiri Farschi och Anton Klepke. Jag blev imponerad av Farshid, som i två år varit iransk soldat i kriget mot Irak på 1980-talet och som därför blivit aktivist i Nässjö Freds och Skiljedomsförening.
Lika imponerad och uppmuntrad är jag av 18-årige pacifisten Anton som berättade hur han tillsammans med ett fyrtiotal andra nordbor hade genomfört en ickevåldslig demonstration utanför den brittiska kärnvapenbasen Faslane.
Och i dagens Radio Tuff hörs bland andra Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén. När man varje dag hör talas om det ständiga dödandet i det kaotiska och ockuperade Irak är det en tröst att lyssna på Anita när hon berättar om det barnboksbibliotek, som inrättats och som fungerar mitt i våldets Bagdad.
I dag intervjuas också Lars Ångström. Han berör ett allvarligt ämne: Estoniatragedin. Men jag minns honom som ung aktivist i Svenska Freds för ett kvartssekel sen. När vi frågade honom hur i all sin dar han lyckades ta sig in i självaste Pentagon svarade han:
-- Jag visade upp min presslegitimation
-- Men du är ju inte journalist.
-- Jo, jag sa att jag jobbade för den stora svenska nyhetsbyrån DEC och så visade jag mitt SL-kort för december och det funkade.
När rapporterna från Darfur och Irak blir alltför deprimerande kan man alltid lyssna på Joan Baez eller läsa en bit ur hennes bok ”Det sorgsna nöjesfältet”:
”Det ingår våld i den mänskliga naturen, men det ingår också hygglighet, kärlek och värme. Människan organiserar, köper. säljer och främjar våld. Vi som pläderar för ickevåld vill organisera den motsatta sidan. Det är just det som ickevåld är –organiserad kärlek.”
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1107) 2006-11-19
För all del, i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff gör vi ofta skäl för programmets namn genom att uppkäftigt ta upp ämnen som våra stora medier väljer att sortera bort. Men vi börjar varje Radio Tuff med att dela ut ”veckans rosor”, ett helt fång faktiskt. Vi försöker då att uppmuntra alla fina insatser som görs. I det frivilliga folkrörelsearbetet är det oerhört viktigt att man visar varandra uppskattning. Föreningsjobb är ju inte marknadsekonomiskt och inte heller så spektakulärt att det drar till sig mediernas intresse. Hälsan tiger tyvärr still -- men var plåga har sitt skrik.
Jag är en lycklig gubbe som får jobba i Tuff. Där finns så många härliga människor som alla arbetar frivilligt för fred, ickevåld och internationell solidaritet. Ordförande är Sylvia Ljungdahl, en beundransvärd människa. Hon är också ordförande i Tyresö kvinno- och tjejjour så hon är en av demokratins verkliga stöttepelare i Tyresö.
Vice ordföranden är Margaretha Petersen, Ingrid Hellgren och Monica Schelin, ja vi pojkar tycks inte vara så pigga på att åta oss obetalda men viktiga uppdrag.
Margaretha har tillsammans med sin make Gunnar gjort enorma insatser för det mångåriga samarbetet med Indien, där Tuff sedan 35 år finansierat många hundra jättebra projekt för ”de fattigaste av de fattiga”, som vår partner där Bhikhu Vyas brukar uttrycka det. I dagarna har Tuff kunnat skicka 235 000 kr till dessa projekt.
Ingrid är en annan av Tuffs utmärkta aktivister. När hennes make Georg dog i våras uppmanade hon hans vänner att hedra hans minne genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Det blev grundplåten i de 10 000 kr Tuff nyligen kunde skicka till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Hon hjälper fattiga gamla, som drabbats av de ständiga krigen.
Monica har tidigare varit Tuffs ordförande och också vice ordförande i Svenska Freds. Hon är den ansvarsfulla organisatören, som ser till att allt funkar i föreningen. Sedan många år är hon också min ovärderliga medarbetare i Radio Tuff.
Bengt Citron är en duktig filur, som inte bara med ständiga uppdateringar sköter Tuffs hemsida www.tuff.fred.se utan också förekommer regelbundet som fin humorist på Succékanalen 91,4. Dess hemsida www.abcitron.net/slingan uppdaterar han lika flinkt.
Göran Flodman är klokare än alla världens pudlar. Ingen har varit Tuff-ordförande i så många år som han. Han är den minst bigotta och i opolitisk bemärkelse den mest liberala människa jag känner. Han är en helt fantastisk samtalsledare i Tuffs diskussionscafé Filosofika, där han får alla att vädra sina åsikter. Nästa möte är den 4 december, då ämnet är ”Folkmord och förnekelse”
Alla de nämnda är mentalt väldigt unga men inte biologiskt utan i en ålder då man är van att jobba frivilligt. Hälften så gammal är Hampus Eckerman, som i tolv år varit Radio Tuffs mest regelbundne medarbetare med sina rappa inslag. Nu är han på långresa men har ändå skickat rapporter varje vecka, de senaste sex gångerna från Kuba, Guatemala och Mexico. Som programledare känner jag både lycka och stolthet över sådana utrikeskorrar i Tuffs barfotaradio. Andra som brukar rapportera om utlandet är Seppo Isotalo om Östeuropa, Bengt Svensson från USA, Marianne Stieger om Tyskland och Bhikhu Vyas från Indien.
Det finns dock andra ljusglimtar i novembermörkret. I förra veckans Radio Tuff hade jag förmånen att få intervjua Farshid-Aldabiri Farschi och Anton Klepke. Jag blev imponerad av Farshid, som i två år varit iransk soldat i kriget mot Irak på 1980-talet och som därför blivit aktivist i Nässjö Freds och Skiljedomsförening.
Lika imponerad och uppmuntrad är jag av 18-årige pacifisten Anton som berättade hur han tillsammans med ett fyrtiotal andra nordbor hade genomfört en ickevåldslig demonstration utanför den brittiska kärnvapenbasen Faslane.
Och i dagens Radio Tuff hörs bland andra Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén. När man varje dag hör talas om det ständiga dödandet i det kaotiska och ockuperade Irak är det en tröst att lyssna på Anita när hon berättar om det barnboksbibliotek, som inrättats och som fungerar mitt i våldets Bagdad.
I dag intervjuas också Lars Ångström. Han berör ett allvarligt ämne: Estoniatragedin. Men jag minns honom som ung aktivist i Svenska Freds för ett kvartssekel sen. När vi frågade honom hur i all sin dar han lyckades ta sig in i självaste Pentagon svarade han:
-- Jag visade upp min presslegitimation
-- Men du är ju inte journalist.
-- Jo, jag sa att jag jobbade för den stora svenska nyhetsbyrån DEC och så visade jag mitt SL-kort för december och det funkade.
När rapporterna från Darfur och Irak blir alltför deprimerande kan man alltid lyssna på Joan Baez eller läsa en bit ur hennes bok ”Det sorgsna nöjesfältet”:
”Det ingår våld i den mänskliga naturen, men det ingår också hygglighet, kärlek och värme. Människan organiserar, köper. säljer och främjar våld. Vi som pläderar för ickevåld vill organisera den motsatta sidan. Det är just det som ickevåld är –organiserad kärlek.”
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1107) 2006-11-19
söndag, november 19
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1107) 06-11-19 till....
....till Strandskolan (Tyresö) som nu till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 skickat in resultatet från sitt Öppet hus den 18 oktober. Det blev beundransvärt nog 25 101 kr, som kommer väl till pass i Tuff-skolorna i Dharampur i Indien
....till Tyresö finska förening som i lokaltidningen Mitt i Tyresö framför ett tack till närradion för insatserna före och under Kulturdagen i Tyresö centrum den 14 oktober
....till Fårdala skola (Tyresö), som till Tuffs insamlingskonto nu redovisat resultatet av sitt Öppet hus på FN-dagen den 24 oktober. Personal och elever jobbade in 21 510 kr. Bra gjort. Tillsammans med 8000 kr från Tuff skall de användas för återuppbyggnaden av skolan i en by i Guatemala som för ett år sen begravdes av ett jordskred orsakat av orkanen Stan. Från i dag (19/11) hörs läraren Helene Axegren och femteklasarna Andreas Gillgren och Mikael Rekefors på Succékanalen 91,4
....till ”det alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award som i år bland andra tilldelas indiskan Ruth Manorama för hennes arbete att organisera de förtryckta dalitkvinnorna, dvs de kastlösa. I Radio Tuff har vi under hösten flera gånger belyst de kvardröjande fördomarna mot denna folkgrupp
....till det tidigare så krigshärjade Vietnam, som i veckan varit värd för ett ekonomiskt och politiskt toppmöte och därför ägnats uppmärksamhet av medierna. Mark Tran (Guardian Unlimited 13/11) berömmer Vietnams snabba ekonomiska tillväxt som mellan 2001 och 2005 uppgick till nästan åtta procent per år. Och ett ännu viktigare mått på framstegen: Medan 58 procent av vietnameserna 1993 levde under fattigdomsgränsen en dollar per dag hade samma siffra 2004 sjunkit till under 20 procent.
Kathy Marks (The Independent 14/11) påminner om hur grymt Vietnamkriget drabbat människorna också decennierna efteråt. Sedan 1975 har ungefär 10 000 vietnameser dödats eller lemlästats av kvarliggande landminor. Enligt Al Burke är siffran sannolikt flerfalt högre och Grant McCool (Reuters 10/11) nämner 38 000 dödade och 64 000 skadade efter kriget. Enligt officiella uppskattningar har bara en fjärdedel av alla landminor och annan krigsmateriel kunnat röjas. Och fortfarande föds barn med svåra missbildningar till följd av amerikanernas ymniga användning av Agent Orange och andra gifter. Enligt vietnamesiska myndigheter har omkring en halv miljon barn fått svåra missbildningar medan cirka två miljoner drabbats av cancer och andra sjukdomar.
....till SVENSKA KOMMITTÉN FÖR VIETNAM, LAOS OCH KAMBODJA , som på tisdag arrangerar ett seminarium om ”Kina - förebild eller hot för Sydöstasien” Medverkar gör Börje Ljunggren, f d ambassadör i Peking och Hanoi. Tisdag den 21 november kl 18. ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Entré 50 kr
....till läkaren och docenten Göran Settergren, som (SvD 16/11) menar att det är närmast diskriminerande mot muslimer att man utgår från att de är intoleranta och lättkränkta. Han slutar sin artikel så här:
”Det är en självklarhet att världens religioner omfattas av sammansatta, mycket heterogena grupper av människor. En majoritet är fredliga och icke våldsbenägna, men det finns inom en del religioner fundamentalister, som de facto använder sig av våld som ett religiöst och politiskt kampmedel. Det är bekymmersamt.”
....till Ryska Posten med Stefan Lindgren som redaktör och som varje vecka ger lite ljus i det mediemörker som råder kring Europas folkrikaste land Ryssland. Nu påpekas att svenska medier i vintras stort slog upp att den ryske biologen Andrej Zamjatin hade häktats i Uppsala för vetenskapligt spionage. Däremot har det varit tyst om att Zamatjin nu fått skadestånd på 80 000 kr för de två månader han satt oskyldigt häktad
....till FN:s förre rättschef svensken Hans Corell, som (SvD 12/11) under rubriken ”Vapen formar inte demokrati” menar att USA med kriget i Irak och sin terroristjakt rubbat förtroendet för folkrätten och skadat arbetet för rättsstaten och demokratin. Han skriver: ”I strid mot FN-stadgans regler om kollektiv säkerhet har USA agerat på egen hand när det passat. Det mest påtagliga exemplet är angreppet på Irak i mars 2003. Corell anser, att Bushadministrationen måste ändra attityd, så att ”FN-stadgan, andra grundläggande regler i folkrätten, särskilt reglerna om mänskliga rättigheter respekteras av alla-- också de starka och mäktiga” Och han tillägger: ”I många länder kommer det att ta tid innan demokratin växer fram; den kan inte tvingas fram med vapenmakt.”
....till förre kanadensiske ambassadören i Belgrad James Bissett, som (The Globe and Mail 31/10) skriver om Kosovo. Han påminner om FN-resolutionen som antogs när Nato slutade bomba Serbien 1999. Den lovade en avväpning av ”Kosovos befrielsearmé”, garanterade att alla i Kosovo skulle få leva i säkerhet under demokratiska och rättsliga former och hävdade Serbiens överhöghet över Kosovo. Men han tillägger: ”Sorgligt nog verkar det som FN och Nato inte hade någon avsikt att följa dessa åtaganden”. Och sen påminner han om den allt annat än demokratiska utvecklingen i Kosovo:
”Mer än 200 000 serber, romer, judar och andra icke-albaner har fördrivits från Kosovo. De som stannat kvar är i ständig fara och några av dem som uppmuntrats av FN att återvända har mördats. Premiärministern i Kosovo, Agim Ceku, som tidigare var en ledare i ”Kosovos befrielsearmé”, har anklagats av serberna för krigsförbrytelser. Han är den som ledde kroatiska trupper som intog serbiska byar som skulle skyddas av kanadensiska fredsbevarande styrkor. När hans soldater hade drivits bort fann kanadensarna att alla civila och alla djur i byarna hade slaktats.
”Ett av de brott som den albanska majoriteten i Kosovo har begått är att förstöra över 150 kyrkor och kloster. Många av dessa kyrkor var från 1200- och 1300-talet. Denna vandalisering har varit en avsiktlig ansträngning att avlägsna alla tecken på det kristna arvet i Kosovo. Skamligt nog har det inte blivit någon internationell upprördhet, inget allvarligt försök att arrestera de skyldiga och varken alarm eller protest från de kristna kyrkorna i väst”
Den kanadensiske diplomaten James Bissett varnar för att Kosovos självständighet kan bli prejudikat för till exempel områden i forna Sovjetunionen att kräva självständighet med blodbad och svåra konsekvenser för världens säkerhet som följd.
....till tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin, som nu skickat brev till medlemmar, som ännu inte betalat årsavgiften till föreningen. Den är på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 – 6. Tuff behöver flera medlemmar, så alla lyssnare är välkomna att ansluta sig eller skicka in välbehövliga gåvor på detta plusgiro. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, men det finns kostnader som lokalhyra, sändningsavgifter för Radio Tuff, papper, telefon, porto och mycket annat.
....till Tyresö finska förening som i lokaltidningen Mitt i Tyresö framför ett tack till närradion för insatserna före och under Kulturdagen i Tyresö centrum den 14 oktober
....till Fårdala skola (Tyresö), som till Tuffs insamlingskonto nu redovisat resultatet av sitt Öppet hus på FN-dagen den 24 oktober. Personal och elever jobbade in 21 510 kr. Bra gjort. Tillsammans med 8000 kr från Tuff skall de användas för återuppbyggnaden av skolan i en by i Guatemala som för ett år sen begravdes av ett jordskred orsakat av orkanen Stan. Från i dag (19/11) hörs läraren Helene Axegren och femteklasarna Andreas Gillgren och Mikael Rekefors på Succékanalen 91,4
....till ”det alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award som i år bland andra tilldelas indiskan Ruth Manorama för hennes arbete att organisera de förtryckta dalitkvinnorna, dvs de kastlösa. I Radio Tuff har vi under hösten flera gånger belyst de kvardröjande fördomarna mot denna folkgrupp
....till det tidigare så krigshärjade Vietnam, som i veckan varit värd för ett ekonomiskt och politiskt toppmöte och därför ägnats uppmärksamhet av medierna. Mark Tran (Guardian Unlimited 13/11) berömmer Vietnams snabba ekonomiska tillväxt som mellan 2001 och 2005 uppgick till nästan åtta procent per år. Och ett ännu viktigare mått på framstegen: Medan 58 procent av vietnameserna 1993 levde under fattigdomsgränsen en dollar per dag hade samma siffra 2004 sjunkit till under 20 procent.
Kathy Marks (The Independent 14/11) påminner om hur grymt Vietnamkriget drabbat människorna också decennierna efteråt. Sedan 1975 har ungefär 10 000 vietnameser dödats eller lemlästats av kvarliggande landminor. Enligt Al Burke är siffran sannolikt flerfalt högre och Grant McCool (Reuters 10/11) nämner 38 000 dödade och 64 000 skadade efter kriget. Enligt officiella uppskattningar har bara en fjärdedel av alla landminor och annan krigsmateriel kunnat röjas. Och fortfarande föds barn med svåra missbildningar till följd av amerikanernas ymniga användning av Agent Orange och andra gifter. Enligt vietnamesiska myndigheter har omkring en halv miljon barn fått svåra missbildningar medan cirka två miljoner drabbats av cancer och andra sjukdomar.
....till SVENSKA KOMMITTÉN FÖR VIETNAM, LAOS OCH KAMBODJA , som på tisdag arrangerar ett seminarium om ”Kina - förebild eller hot för Sydöstasien” Medverkar gör Börje Ljunggren, f d ambassadör i Peking och Hanoi. Tisdag den 21 november kl 18. ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Entré 50 kr
....till läkaren och docenten Göran Settergren, som (SvD 16/11) menar att det är närmast diskriminerande mot muslimer att man utgår från att de är intoleranta och lättkränkta. Han slutar sin artikel så här:
”Det är en självklarhet att världens religioner omfattas av sammansatta, mycket heterogena grupper av människor. En majoritet är fredliga och icke våldsbenägna, men det finns inom en del religioner fundamentalister, som de facto använder sig av våld som ett religiöst och politiskt kampmedel. Det är bekymmersamt.”
....till Ryska Posten med Stefan Lindgren som redaktör och som varje vecka ger lite ljus i det mediemörker som råder kring Europas folkrikaste land Ryssland. Nu påpekas att svenska medier i vintras stort slog upp att den ryske biologen Andrej Zamjatin hade häktats i Uppsala för vetenskapligt spionage. Däremot har det varit tyst om att Zamatjin nu fått skadestånd på 80 000 kr för de två månader han satt oskyldigt häktad
....till FN:s förre rättschef svensken Hans Corell, som (SvD 12/11) under rubriken ”Vapen formar inte demokrati” menar att USA med kriget i Irak och sin terroristjakt rubbat förtroendet för folkrätten och skadat arbetet för rättsstaten och demokratin. Han skriver: ”I strid mot FN-stadgans regler om kollektiv säkerhet har USA agerat på egen hand när det passat. Det mest påtagliga exemplet är angreppet på Irak i mars 2003. Corell anser, att Bushadministrationen måste ändra attityd, så att ”FN-stadgan, andra grundläggande regler i folkrätten, särskilt reglerna om mänskliga rättigheter respekteras av alla-- också de starka och mäktiga” Och han tillägger: ”I många länder kommer det att ta tid innan demokratin växer fram; den kan inte tvingas fram med vapenmakt.”
....till förre kanadensiske ambassadören i Belgrad James Bissett, som (The Globe and Mail 31/10) skriver om Kosovo. Han påminner om FN-resolutionen som antogs när Nato slutade bomba Serbien 1999. Den lovade en avväpning av ”Kosovos befrielsearmé”, garanterade att alla i Kosovo skulle få leva i säkerhet under demokratiska och rättsliga former och hävdade Serbiens överhöghet över Kosovo. Men han tillägger: ”Sorgligt nog verkar det som FN och Nato inte hade någon avsikt att följa dessa åtaganden”. Och sen påminner han om den allt annat än demokratiska utvecklingen i Kosovo:
”Mer än 200 000 serber, romer, judar och andra icke-albaner har fördrivits från Kosovo. De som stannat kvar är i ständig fara och några av dem som uppmuntrats av FN att återvända har mördats. Premiärministern i Kosovo, Agim Ceku, som tidigare var en ledare i ”Kosovos befrielsearmé”, har anklagats av serberna för krigsförbrytelser. Han är den som ledde kroatiska trupper som intog serbiska byar som skulle skyddas av kanadensiska fredsbevarande styrkor. När hans soldater hade drivits bort fann kanadensarna att alla civila och alla djur i byarna hade slaktats.
”Ett av de brott som den albanska majoriteten i Kosovo har begått är att förstöra över 150 kyrkor och kloster. Många av dessa kyrkor var från 1200- och 1300-talet. Denna vandalisering har varit en avsiktlig ansträngning att avlägsna alla tecken på det kristna arvet i Kosovo. Skamligt nog har det inte blivit någon internationell upprördhet, inget allvarligt försök att arrestera de skyldiga och varken alarm eller protest från de kristna kyrkorna i väst”
Den kanadensiske diplomaten James Bissett varnar för att Kosovos självständighet kan bli prejudikat för till exempel områden i forna Sovjetunionen att kräva självständighet med blodbad och svåra konsekvenser för världens säkerhet som följd.
....till tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin, som nu skickat brev till medlemmar, som ännu inte betalat årsavgiften till föreningen. Den är på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 – 6. Tuff behöver flera medlemmar, så alla lyssnare är välkomna att ansluta sig eller skicka in välbehövliga gåvor på detta plusgiro. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, men det finns kostnader som lokalhyra, sändningsavgifter för Radio Tuff, papper, telefon, porto och mycket annat.
söndag, november 12
SKICKA DOM TILL SANKTA HELENA I STÄLLET
Saddam Hussein har i veckan dömts till döden genom hängning. Han har förorsakat många människors död, så visst är han en förbrytare. Målet var det första mot honom och gällde att han 1982 lät döda 148 shiamuslimer i den irakiska byn Dujail. Där hade ett attentatsförsök mot honom misslyckats och den gamla populära kollektivskulden drabbade dessa oskyldiga bybor.
Samma vecka som Saddam fick sin dom drabbades ett antal palestinska civila av den förbannade kollektivskulden. Från Beit Hanun i Gaza, där de bodde, hade raketer avfyrats och missat sina mål i Israel. Så i vanlig stil dammade Israel på med sitt artilleri och förstörde några bostadshus, varvid 19 civila dödades, de flesta kvinnor och barn. Det var ett i en rad av massdödanden som på sistone drabbat civila i Gaza
Israeliska hökar säger nu, att palestinierna får skylla sig själva. Kanske tycker Saddam likadant om sina offer i Dujail. Nu skall rättegången mot honom fortsätta med anklagelsen att han lät döda massor av kurder 1987-88. Det skedde under hans krig mot Iran. Detta hans angrepp ledde till det allra värsta blodbadet han kan lastas för. Cirka en miljon iranier och irakier dödades och ännu flera fick fysiska och mentala skador. Men under detta grymma krig hade han stöd av västländerna, så i det fallet går han säkert fri.
Det pinsamma med krigsförbrytarrättegångar är att de alltid riktas mot dem som inte dansat efter Washingtons pipa. Rättegångarna blir skådespel som propagandistiskt hjälper till att dölja segrarnas egna brott. Amerikaner och britter tycks vara undantagna från internationella lagar, så länge de segrar och vad de än ställer till med. USA har inte ens ratificerat den internationella brottsdomstolen, ICC.
Saddams otäcka gasangrepp på den kurdiska staden Halabja lyftes ständigt fram i uppladdningen inför anfallet på Irak 2003. Det talades mindre om att vi i väst försåg honom med de dödliga ingredienserna. Inte heller ville vi minnas hur amerikanerna ett halvannat decennium före massakern i Halabja hade vräkt ut Agent Orange och andra gifter över Vietnam, där ett par miljoner människor strök med. Eller att självaste Winston Churchill, ”1900-talets störste statsman”, var Saddams föregångsman, när han på 1920-talet förordade gasangrepp på ”primitiva stammar” i Irak.
Det verkar som om västmakterna i sin iver att avrätta besegrade motståndare har återfallit i det självrättfärdiga barbari som rådde för många sekler sedan. Från 1600-talet och framåt behandlade man sedan förlorarna med en viss ridderlighet. Till och med Napoleon skonades trots att hans ständiga krig vållat massdöd och elände under många år. Först gav man honom ön Elba som furstendöme och när han krigiskt försökte göra come back skickade man iväg honom till den ensligt i sydatlanten belägna ön Sankta Helena, där han efter några år avled i sin säng
I Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget lät segrarna hänga ett stort antal av förlorarna. Den grundläggande förbrytelsen ansågs då vara ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Därför fick den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop dingla i galgen. Saddam Hussein anföll Iran och sedan också Kuwait. Det är dock tveksamt om dessa anfallskrig kommer att läggas honom till last. Västmakterna har de senaste åren närmast gjort en dygd av det tidigare så ruskiga brottet anfallskrig genom sina angrepp på Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Men det har förstås inte kallats för anfallskrig –ännu mindre för ”brott mot freden”—utan betecknats med eufemismer som ”humanitär intervention” och ”bestående frihet”. Ja, anfallet på Irak påstods ha skett i det vällovliga syftet att avskaffa massförstörelsevapen, som dock inte fanns hos de angripna -- men väl hos angriparna.
Självfallet kommer ingen amerikan eller engelsman att ställas till rätta för dessa anfallskrig, som alla stred mot folkrätten. Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien – lika lite som USA ärligt kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.
Ingen kommer att dömas för att anfallskriget mot Irak sedan 2003 har kostat massor av människor livet. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattade nyligen antalet dödsoffer till 650 000, ett irakiskt ministerium nämnde i veckan siffran 150 000. Alla har inte dödats av västliga ockupanter utan mördats av olika irakiska miliser som läst Koranen som fan läser den.
Den erfarne brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk ironiserar på tal om dödsdomen mot Saddam:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Och Robert Fisk sammanfattar med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
Den indiske domaren Rahabinode Pal vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska ledarna efter andra världskriget menade, att rättegångar, där segrarna dömde de besegrade var en fars och tillade:
"Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Själv tycker jag att ordet ”krigs-förbrytelse” är en fånig tautologi, alltså tårta på tårta, en sammansättning av två ord som betyder samma sak. Krig är ju i sig själv en extrem förbrytelse, eftersom det går ut på att massmörda så många som möjligt av ”dom andra”. Jag råkar veta, eftersom jag har 16 månader av träning i att kriga bakom mig.
Varför inte i humanistisk anda följa den traditionen från Napoleonstiden och skicka Saddam Hussein till Sankta Helena? Där kan han sitta och skriva om hur trevligt det var på 1980-talet att ha västvärldens stöd i kriget mot Iran, när han fick morsa på självaste Donald Rumsfeld. Som sällskap kunde han väl få Usama bin Ladin, som då skulle få tid att skriva om sin stenrika saudiska släkts gamla goda förbindelser med familjen Bush. Och George W själv kunde behöva isoleringen på Sankta Helena för att fundera på varför hans Gud efter den ”ärofulla segern” i Irak 2003 så kapitalt har svikit honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1106) 2006-11-12
Samma vecka som Saddam fick sin dom drabbades ett antal palestinska civila av den förbannade kollektivskulden. Från Beit Hanun i Gaza, där de bodde, hade raketer avfyrats och missat sina mål i Israel. Så i vanlig stil dammade Israel på med sitt artilleri och förstörde några bostadshus, varvid 19 civila dödades, de flesta kvinnor och barn. Det var ett i en rad av massdödanden som på sistone drabbat civila i Gaza
Israeliska hökar säger nu, att palestinierna får skylla sig själva. Kanske tycker Saddam likadant om sina offer i Dujail. Nu skall rättegången mot honom fortsätta med anklagelsen att han lät döda massor av kurder 1987-88. Det skedde under hans krig mot Iran. Detta hans angrepp ledde till det allra värsta blodbadet han kan lastas för. Cirka en miljon iranier och irakier dödades och ännu flera fick fysiska och mentala skador. Men under detta grymma krig hade han stöd av västländerna, så i det fallet går han säkert fri.
Det pinsamma med krigsförbrytarrättegångar är att de alltid riktas mot dem som inte dansat efter Washingtons pipa. Rättegångarna blir skådespel som propagandistiskt hjälper till att dölja segrarnas egna brott. Amerikaner och britter tycks vara undantagna från internationella lagar, så länge de segrar och vad de än ställer till med. USA har inte ens ratificerat den internationella brottsdomstolen, ICC.
Saddams otäcka gasangrepp på den kurdiska staden Halabja lyftes ständigt fram i uppladdningen inför anfallet på Irak 2003. Det talades mindre om att vi i väst försåg honom med de dödliga ingredienserna. Inte heller ville vi minnas hur amerikanerna ett halvannat decennium före massakern i Halabja hade vräkt ut Agent Orange och andra gifter över Vietnam, där ett par miljoner människor strök med. Eller att självaste Winston Churchill, ”1900-talets störste statsman”, var Saddams föregångsman, när han på 1920-talet förordade gasangrepp på ”primitiva stammar” i Irak.
Det verkar som om västmakterna i sin iver att avrätta besegrade motståndare har återfallit i det självrättfärdiga barbari som rådde för många sekler sedan. Från 1600-talet och framåt behandlade man sedan förlorarna med en viss ridderlighet. Till och med Napoleon skonades trots att hans ständiga krig vållat massdöd och elände under många år. Först gav man honom ön Elba som furstendöme och när han krigiskt försökte göra come back skickade man iväg honom till den ensligt i sydatlanten belägna ön Sankta Helena, där han efter några år avled i sin säng
I Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget lät segrarna hänga ett stort antal av förlorarna. Den grundläggande förbrytelsen ansågs då vara ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Därför fick den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop dingla i galgen. Saddam Hussein anföll Iran och sedan också Kuwait. Det är dock tveksamt om dessa anfallskrig kommer att läggas honom till last. Västmakterna har de senaste åren närmast gjort en dygd av det tidigare så ruskiga brottet anfallskrig genom sina angrepp på Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Men det har förstås inte kallats för anfallskrig –ännu mindre för ”brott mot freden”—utan betecknats med eufemismer som ”humanitär intervention” och ”bestående frihet”. Ja, anfallet på Irak påstods ha skett i det vällovliga syftet att avskaffa massförstörelsevapen, som dock inte fanns hos de angripna -- men väl hos angriparna.
Självfallet kommer ingen amerikan eller engelsman att ställas till rätta för dessa anfallskrig, som alla stred mot folkrätten. Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien – lika lite som USA ärligt kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.
Ingen kommer att dömas för att anfallskriget mot Irak sedan 2003 har kostat massor av människor livet. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattade nyligen antalet dödsoffer till 650 000, ett irakiskt ministerium nämnde i veckan siffran 150 000. Alla har inte dödats av västliga ockupanter utan mördats av olika irakiska miliser som läst Koranen som fan läser den.
Den erfarne brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk ironiserar på tal om dödsdomen mot Saddam:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Och Robert Fisk sammanfattar med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
Den indiske domaren Rahabinode Pal vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska ledarna efter andra världskriget menade, att rättegångar, där segrarna dömde de besegrade var en fars och tillade:
"Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Själv tycker jag att ordet ”krigs-förbrytelse” är en fånig tautologi, alltså tårta på tårta, en sammansättning av två ord som betyder samma sak. Krig är ju i sig själv en extrem förbrytelse, eftersom det går ut på att massmörda så många som möjligt av ”dom andra”. Jag råkar veta, eftersom jag har 16 månader av träning i att kriga bakom mig.
Varför inte i humanistisk anda följa den traditionen från Napoleonstiden och skicka Saddam Hussein till Sankta Helena? Där kan han sitta och skriva om hur trevligt det var på 1980-talet att ha västvärldens stöd i kriget mot Iran, när han fick morsa på självaste Donald Rumsfeld. Som sällskap kunde han väl få Usama bin Ladin, som då skulle få tid att skriva om sin stenrika saudiska släkts gamla goda förbindelser med familjen Bush. Och George W själv kunde behöva isoleringen på Sankta Helena för att fundera på varför hans Gud efter den ”ärofulla segern” i Irak 2003 så kapitalt har svikit honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1106) 2006-11-12
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1106) 06-11-12 till....
...till Sveriges Radios hörvärda program Obs (P 1), som i fredags (10/11) släppte fram den kristne fredsaktivisten och debattören Bernt Jonsson, en gång i världen ordförande för Kristna Freds. Bernt talade om amerikanska kristnas politiska inflytande och inledde med frågorna:
”Hur i allsin dar kan en amerikansk president som George W Bush se sitt uppdrag som givet av Gud? Har han gripits inte bara av hybris utan av galenskap? Och hur får han sitt gudomliga uppdrag och det kristna kärleksbudet att gå ihop med en utrikespolitik, vars främsta medel verkar vara bomber, tortyr och dödande?"
....till Svenska Dagbladets Torgny Nordin som (2/11) under rubriken ”Kloster med en hisnande historia” positivt recenserar Gunnel Wahlströms bok ”Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai”. Han kallar den ”en vacker och inkännande bok”. På Tyresöradion vill vi gärna kaxigt berömma Svenskan för att bara två månader efter Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) uppmärksamma boken.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som i måndags (6/11) med Göran Flodman som samtalsledare i en knökfull Tuff-lokal diskuterade den knepiga frågan om livets mening. Flera deltagare ansåg att meningen med att leva var – att leva. Fem av deltagarna hörs på Succékanalen 91,4 från den 3 december
....till Svenska Freds’ Rolf Lindahl, som påpekat en felaktighet i Radio Tuff för två veckor sedan. Vid återgivningen av Ola Mattssons ”Utspel” i SvT förekom en beklaglig felskrivning: Vi skrev att svensk militär får femton gånger så mycket som biståndet. Det skall förstås vara femton miljarder kr så mycket
....till mötet i onsdags (8/11) med Stefan Lindgren, som mycket initierat berättade om Afghanistan, ”ett fascinerande land”, som han skrivit tre böcker om. Han kritiserade både den sovjetiska ockupationen under 1980-talet och den nuvarande angloamerikanska. Stefan hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4 från den 26 november
....till den indiska tidskriften The Frontline, som i septembernumret har flera artiklar om de kvardröjande fördomarna mot daliterna (de kastlösa) och att de ännu ofta använts för att rengöra dass och ta hand om andras exkrementer. Första sidan har rubriken India’s Shame, Indiens skam
....till den legendariske Monte Python-medlemmen Terry Jones, som (The Guardian och Aftonbladet 9/11) gör en ironisk jämförelse mellan Julius Caesar och George W Bush. Caesar var ju flintis, medan Bush har tjockt vackert hår, påpekar Jones, men tillägger på tal om amerikanska företags vinster i Irak:
”Vicepresident Dick Cheneys aktieoptioner i sitt gamla bolag, Halliburton, gick upp från 241 498 dollar 2004 till 8 miljoner dollar 2005 - en ökning med 3 281 procent. Men så är Dick Cheney flintskallig också”
....till en av världens mest erfarna rapportörer från Mellanöstern, engelske journalisten Robert Fisk, som är bosatt i Beirut. I tidningen The Independent (6/11) skriver han om att dödsdomen mot Saddam Hussein också var en fällande dom mot USA:
”Nu har den som en gång var Amerikas allierade blivit dömd till döden för de krigsförbrytelser han begick när han var Washingtons bäste vän i arabvärlden. Amerika visste allt om hans övergrepp och till och med levererade gasen –naturligtvis tillsammans med britterna”
Fisk menar, att väst knappast kan hävda någon moralisk överlägsenhet och tillägger ironiskt:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Robert Fisk berättar sedan om hur väst teg om Saddams massakrer av kurder, medan de försåg honom med kemiska stridsmedel i kriget mot iranierna. På sjukhusen såg han de av gas sårade iranierna, vilkas ansikten och armar hade stora blåsor med otäckt bubblande blemmor. Han avslutar sin artikel med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
....till Ann De Ron som (Inter Press Service 3/11) påpekar att 98 procent av offren för klusterbomber är kvinnor, barn och andra civila. Det är de handikappades international som räknat ut det inför en internationell konferens i Genève den 7 november. I rapporten ges exempel på att många dödas efter krigets upphörande, mestadels pojkar och unga män. Den uppskattar antalet offer för klusterbomber till över 100 000. Över 360 miljoner av dessa dödliga tingestar har fällts. USA och Israel använde dem i Irak och Libanon.
....till en blåblodig engelsman, domaren lord Steyn, som frågar hur de brittiska myndigheterna kan ha varit omedvetna om amerikanernas vana att kidnappa misstänkta och skicka dem till länder som utövar tortyr:
”Sorgligt nog måste man konstatera att vår premiärminister och regering har blivit Bushadministrationens knähundar. Irak är en större politisk katastrof än Suez”
Lorden syftar på Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten 1956. Han förebrår också sin regering för att i samarbete med USA ha försenat en vapenvila i Libanon i somras och därigenom orsakat många civila dödsoffer i Libanon och Israel
....till den brittiska tidningen The Guardian, som (7/11) uppmärksammar att den franske ledamoten av EU-parlamentet Bruno Gollnisch nu ställs inför rätta och riskerar upp till ett års fängelse. 2004 ifrågasatte han de tyska gaskamrarnas existens under andra världskriget och undrade om inte antalet judiska offer var överdrivet. I Frankrike och i flera andra europeiska länder är detta kätteri. Det finns märkligt nog i annars sekulära västländer historiska uppfattningar som fått en så religiös status, att det är kriminellt att tvivla på dem, hur mycket dessa länder än berömmer sig av sin yttrandefrihet. Gollnisch har redan fått sparken från sitt jobb vid Jean Moulin-universitetet i Lyon. Storebror i Orwells ”1984” stämplade liknande avvikelser som ”åsiktsbrott” (thought crimes). Själv talar Gollnisch om ”häxjakt”. Mullor och ayatollor torde fnissa igenkännande men skadeglatt, en del etnocentriker med medieinflytande kanske gläds och våra hyllade värnare av de mänskliga rättigheterna tiger väl för att inte äventyra sina statliga bidrag.
”Hur i allsin dar kan en amerikansk president som George W Bush se sitt uppdrag som givet av Gud? Har han gripits inte bara av hybris utan av galenskap? Och hur får han sitt gudomliga uppdrag och det kristna kärleksbudet att gå ihop med en utrikespolitik, vars främsta medel verkar vara bomber, tortyr och dödande?"
....till Svenska Dagbladets Torgny Nordin som (2/11) under rubriken ”Kloster med en hisnande historia” positivt recenserar Gunnel Wahlströms bok ”Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai”. Han kallar den ”en vacker och inkännande bok”. På Tyresöradion vill vi gärna kaxigt berömma Svenskan för att bara två månader efter Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) uppmärksamma boken.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som i måndags (6/11) med Göran Flodman som samtalsledare i en knökfull Tuff-lokal diskuterade den knepiga frågan om livets mening. Flera deltagare ansåg att meningen med att leva var – att leva. Fem av deltagarna hörs på Succékanalen 91,4 från den 3 december
....till Svenska Freds’ Rolf Lindahl, som påpekat en felaktighet i Radio Tuff för två veckor sedan. Vid återgivningen av Ola Mattssons ”Utspel” i SvT förekom en beklaglig felskrivning: Vi skrev att svensk militär får femton gånger så mycket som biståndet. Det skall förstås vara femton miljarder kr så mycket
....till mötet i onsdags (8/11) med Stefan Lindgren, som mycket initierat berättade om Afghanistan, ”ett fascinerande land”, som han skrivit tre böcker om. Han kritiserade både den sovjetiska ockupationen under 1980-talet och den nuvarande angloamerikanska. Stefan hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4 från den 26 november
....till den indiska tidskriften The Frontline, som i septembernumret har flera artiklar om de kvardröjande fördomarna mot daliterna (de kastlösa) och att de ännu ofta använts för att rengöra dass och ta hand om andras exkrementer. Första sidan har rubriken India’s Shame, Indiens skam
....till den legendariske Monte Python-medlemmen Terry Jones, som (The Guardian och Aftonbladet 9/11) gör en ironisk jämförelse mellan Julius Caesar och George W Bush. Caesar var ju flintis, medan Bush har tjockt vackert hår, påpekar Jones, men tillägger på tal om amerikanska företags vinster i Irak:
”Vicepresident Dick Cheneys aktieoptioner i sitt gamla bolag, Halliburton, gick upp från 241 498 dollar 2004 till 8 miljoner dollar 2005 - en ökning med 3 281 procent. Men så är Dick Cheney flintskallig också”
....till en av världens mest erfarna rapportörer från Mellanöstern, engelske journalisten Robert Fisk, som är bosatt i Beirut. I tidningen The Independent (6/11) skriver han om att dödsdomen mot Saddam Hussein också var en fällande dom mot USA:
”Nu har den som en gång var Amerikas allierade blivit dömd till döden för de krigsförbrytelser han begick när han var Washingtons bäste vän i arabvärlden. Amerika visste allt om hans övergrepp och till och med levererade gasen –naturligtvis tillsammans med britterna”
Fisk menar, att väst knappast kan hävda någon moralisk överlägsenhet och tillägger ironiskt:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Robert Fisk berättar sedan om hur väst teg om Saddams massakrer av kurder, medan de försåg honom med kemiska stridsmedel i kriget mot iranierna. På sjukhusen såg han de av gas sårade iranierna, vilkas ansikten och armar hade stora blåsor med otäckt bubblande blemmor. Han avslutar sin artikel med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
....till Ann De Ron som (Inter Press Service 3/11) påpekar att 98 procent av offren för klusterbomber är kvinnor, barn och andra civila. Det är de handikappades international som räknat ut det inför en internationell konferens i Genève den 7 november. I rapporten ges exempel på att många dödas efter krigets upphörande, mestadels pojkar och unga män. Den uppskattar antalet offer för klusterbomber till över 100 000. Över 360 miljoner av dessa dödliga tingestar har fällts. USA och Israel använde dem i Irak och Libanon.
....till en blåblodig engelsman, domaren lord Steyn, som frågar hur de brittiska myndigheterna kan ha varit omedvetna om amerikanernas vana att kidnappa misstänkta och skicka dem till länder som utövar tortyr:
”Sorgligt nog måste man konstatera att vår premiärminister och regering har blivit Bushadministrationens knähundar. Irak är en större politisk katastrof än Suez”
Lorden syftar på Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten 1956. Han förebrår också sin regering för att i samarbete med USA ha försenat en vapenvila i Libanon i somras och därigenom orsakat många civila dödsoffer i Libanon och Israel
....till den brittiska tidningen The Guardian, som (7/11) uppmärksammar att den franske ledamoten av EU-parlamentet Bruno Gollnisch nu ställs inför rätta och riskerar upp till ett års fängelse. 2004 ifrågasatte han de tyska gaskamrarnas existens under andra världskriget och undrade om inte antalet judiska offer var överdrivet. I Frankrike och i flera andra europeiska länder är detta kätteri. Det finns märkligt nog i annars sekulära västländer historiska uppfattningar som fått en så religiös status, att det är kriminellt att tvivla på dem, hur mycket dessa länder än berömmer sig av sin yttrandefrihet. Gollnisch har redan fått sparken från sitt jobb vid Jean Moulin-universitetet i Lyon. Storebror i Orwells ”1984” stämplade liknande avvikelser som ”åsiktsbrott” (thought crimes). Själv talar Gollnisch om ”häxjakt”. Mullor och ayatollor torde fnissa igenkännande men skadeglatt, en del etnocentriker med medieinflytande kanske gläds och våra hyllade värnare av de mänskliga rättigheterna tiger väl för att inte äventyra sina statliga bidrag.
HAMPUS FRÅN MEXICO: FRIBROTTNING, SKRIK, COCA COLA ....
I går var jag på mexikansk fribrottning och såg den gode Dr. Wagner lemlästa ett gäng maskerade skurkar. När de inte pucklade på varandra angrep de varandras maskotar istället. Som i all fribrottning finns det alltid de onda och de goda. I det här fallet var japanerna de onda, oklart varför, och när de såg ut att vinna vrålade hela publiken "Mexico, Mexico!".
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 06-11-12
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 06-11-12
söndag, november 5
”SNUS ÄR SNUS, OM OCK I GYLLNE DOSOR”
--Hörru Åke, jag tror att tekniken har sprungit ifrån dig en bit
Orden är Theodors och han har så rätt. Han är en oerhört sympatisk 23-åring som flyttat in på det nya området Utblicken och alltså blivit granne med mig här på Björkbacken i Bollmora. Han är min privata ”datakonsult”, som raskt rycker ut när jag hjälplöst sitter och svär vid min dator. Men så har han också gått någon teknisk linje vid gymnasiet och hans mamma är datautbildare vid SvT. Han har vuxit upp vid datorn.
För femton år sen, när jag bara använde datorn som ersättning för min gamla kära skrivmaskin Facit Privat, mobbade yngre kompisar mig med en Norgehistoria:
-- Hur ser man att Åke suttit vid datorn?
--Jo, det är tipp-ex på bildskärmen
Edmundo Arróspide gjorde under många år ovärderliga insatser för tekniken på Tyresöradion, innan han tyvärr alldeles för tidigt gick bort. Han övertalade mig att börja använda minidisk. Jag muttrade i början men blev sen helt såld på den tekniken. Här hemma har jag ett minidiskdäck, där jag flinkt kan redigera radioprogrammen, det vill säga dela, flytta och radera olika inslag. Fast jag raderar minimalt, dels för att jag i yttrandefrihetens namn inte vill bestämma vad som ska tas med av andras synpunkter, dels för att jag gör så många radioprogram –250 per år-- att jag inte skulle få tid att producera så mycket, om jag alltför ofta började att ändra i intervjuerna. Redigering tar tid och man grips lätt av separationsångest, typ Gösta Ekmans sketch om Aftonbladet eller Expressen, lakrits- eller gräddkola etc.
Nu accelererar tekniken i allt snabbare takt. Alltså upptäcker jag, att minidisk redan är om inte stenålder så åtminstone yngre bronsålder. Nu är det mp3-spelare, som gäller, en ännu mindre manick än minidisken.
Det finns datakunniga kvinnor som är så pedagogiska (läs: förstående inför det man ännu inte kan) att de till och med på telefon kan hjälpa mig med olika problem. De utgår helt riktigt från att jag är en illa uppdaterad tönt. De berättar också om de i regel unga män som inte bryr sig så mycket om vad tekniken skall användas till men som är odrägligt stolta över sitt teoretiska kunnande. Alltså försöker dessa glänsa med ett obegripligt innesnack kryddat med förkortningar, som inte förklaras. Deras briljerande blir då utan minsta praktiskt värde. Som en av dessa duktiga kvinnor, som verkligen kan tillämpa tekniken säger:
”Dom där killarna är nog egentligen väldigt osäkra typer, som försöker kompensera det med att sätta sig på andra för att känna sig lite märkvärdiga”.
Under den tid, då etablissemanget agiterade för svenska kärnvapen berättade författaren Sven Delblanc:
”Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen, Jaja, sa fysikern uttråkad. Det kan så vara. Men det är en djävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan”
Missförstå mig inte! Jag är oerhört glad över all den teknik som gjort livet mycket lättare och bekvämare. Jag tycket vattentoaletter är bättre än min barndoms utedass, centralvärme hälsosammare än min barndoms kolos-stinkande kakelugnar, e-post ett fantastiskt kommunikationsmedel och jag prisar tacksamt en massa andra tekniska landvinningar. Det var ingalunda bättre förr. Men jag tycker att radio är bättre än TV, Public Service överlägset reklamkanalerna, P 1 mycket bättre än P 3 och vanlig gammaldags radio bättre än webbradio, för vilka har dator i köket, i bilen eller på balkongen? Det viktiga är inte att man använder ny teknik utan vad man använder den till.
Med Ebbe Björkman gjorde jag tiotals radioprogram om Gustav Fröding, som bland annat skrev:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Och redan den svenska upplysningens främste diktare Johan Henrik Kellgren (1751-1795) skrev satiriskt om:
Det stoj som endast örat fyller.
då själen tom och hungrig är.
Det glitter livets skal förgyller
då masken själva kärnan är.
Den goda ton, som mera gäller
än dygd och vett och skicklighet
Det där skrevs på 1700-talet och då betydde förstås ”stoj”, ”glitter” och ”god ton” något annat än i dag. Nutidens goda ton är väl snarast den politiska korrektheten, som på vissa områden gränsar till religiös fundamentalism Stoj och glitter motsvaras nu bland annat av alla de högljudda köpuppmaningarna och den glittrande reklamen. Handeln slår i år nya omsättningsrekord och en ny folksjukdom sägs ha uppkommit, som lär ha drabbat en halv miljon svenskar. Den kallas för ”shopomani” och i fredags på SvT:s Rapport framträdde ett kvinnlig ”shopoman”, som hade förskingrat i miljonklassen för att kunna tillfredsställa sitt obetvingliga behov av att handla nya prylar. Själv är jag så insnöat gammalmodig att jag inte lockas av nu dominerande trender som konsumism och marknadsekonomi utan tycker det är långt viktigare vad man är och gör än vad man äger.
Men Johan Henrik Kellgrens tomma och hungriga själ då, vad gör vi åt den? Räcker det med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Och i morgon (6 nov.) är ämnet för Tuffs diskussionscafé Filosofika ”Vad vill vi med våra liv?”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1105) 2006-11-05
Orden är Theodors och han har så rätt. Han är en oerhört sympatisk 23-åring som flyttat in på det nya området Utblicken och alltså blivit granne med mig här på Björkbacken i Bollmora. Han är min privata ”datakonsult”, som raskt rycker ut när jag hjälplöst sitter och svär vid min dator. Men så har han också gått någon teknisk linje vid gymnasiet och hans mamma är datautbildare vid SvT. Han har vuxit upp vid datorn.
För femton år sen, när jag bara använde datorn som ersättning för min gamla kära skrivmaskin Facit Privat, mobbade yngre kompisar mig med en Norgehistoria:
-- Hur ser man att Åke suttit vid datorn?
--Jo, det är tipp-ex på bildskärmen
Edmundo Arróspide gjorde under många år ovärderliga insatser för tekniken på Tyresöradion, innan han tyvärr alldeles för tidigt gick bort. Han övertalade mig att börja använda minidisk. Jag muttrade i början men blev sen helt såld på den tekniken. Här hemma har jag ett minidiskdäck, där jag flinkt kan redigera radioprogrammen, det vill säga dela, flytta och radera olika inslag. Fast jag raderar minimalt, dels för att jag i yttrandefrihetens namn inte vill bestämma vad som ska tas med av andras synpunkter, dels för att jag gör så många radioprogram –250 per år-- att jag inte skulle få tid att producera så mycket, om jag alltför ofta började att ändra i intervjuerna. Redigering tar tid och man grips lätt av separationsångest, typ Gösta Ekmans sketch om Aftonbladet eller Expressen, lakrits- eller gräddkola etc.
Nu accelererar tekniken i allt snabbare takt. Alltså upptäcker jag, att minidisk redan är om inte stenålder så åtminstone yngre bronsålder. Nu är det mp3-spelare, som gäller, en ännu mindre manick än minidisken.
Det finns datakunniga kvinnor som är så pedagogiska (läs: förstående inför det man ännu inte kan) att de till och med på telefon kan hjälpa mig med olika problem. De utgår helt riktigt från att jag är en illa uppdaterad tönt. De berättar också om de i regel unga män som inte bryr sig så mycket om vad tekniken skall användas till men som är odrägligt stolta över sitt teoretiska kunnande. Alltså försöker dessa glänsa med ett obegripligt innesnack kryddat med förkortningar, som inte förklaras. Deras briljerande blir då utan minsta praktiskt värde. Som en av dessa duktiga kvinnor, som verkligen kan tillämpa tekniken säger:
”Dom där killarna är nog egentligen väldigt osäkra typer, som försöker kompensera det med att sätta sig på andra för att känna sig lite märkvärdiga”.
Under den tid, då etablissemanget agiterade för svenska kärnvapen berättade författaren Sven Delblanc:
”Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen, Jaja, sa fysikern uttråkad. Det kan så vara. Men det är en djävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan”
Missförstå mig inte! Jag är oerhört glad över all den teknik som gjort livet mycket lättare och bekvämare. Jag tycket vattentoaletter är bättre än min barndoms utedass, centralvärme hälsosammare än min barndoms kolos-stinkande kakelugnar, e-post ett fantastiskt kommunikationsmedel och jag prisar tacksamt en massa andra tekniska landvinningar. Det var ingalunda bättre förr. Men jag tycker att radio är bättre än TV, Public Service överlägset reklamkanalerna, P 1 mycket bättre än P 3 och vanlig gammaldags radio bättre än webbradio, för vilka har dator i köket, i bilen eller på balkongen? Det viktiga är inte att man använder ny teknik utan vad man använder den till.
Med Ebbe Björkman gjorde jag tiotals radioprogram om Gustav Fröding, som bland annat skrev:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Och redan den svenska upplysningens främste diktare Johan Henrik Kellgren (1751-1795) skrev satiriskt om:
Det stoj som endast örat fyller.
då själen tom och hungrig är.
Det glitter livets skal förgyller
då masken själva kärnan är.
Den goda ton, som mera gäller
än dygd och vett och skicklighet
Det där skrevs på 1700-talet och då betydde förstås ”stoj”, ”glitter” och ”god ton” något annat än i dag. Nutidens goda ton är väl snarast den politiska korrektheten, som på vissa områden gränsar till religiös fundamentalism Stoj och glitter motsvaras nu bland annat av alla de högljudda köpuppmaningarna och den glittrande reklamen. Handeln slår i år nya omsättningsrekord och en ny folksjukdom sägs ha uppkommit, som lär ha drabbat en halv miljon svenskar. Den kallas för ”shopomani” och i fredags på SvT:s Rapport framträdde ett kvinnlig ”shopoman”, som hade förskingrat i miljonklassen för att kunna tillfredsställa sitt obetvingliga behov av att handla nya prylar. Själv är jag så insnöat gammalmodig att jag inte lockas av nu dominerande trender som konsumism och marknadsekonomi utan tycker det är långt viktigare vad man är och gör än vad man äger.
Men Johan Henrik Kellgrens tomma och hungriga själ då, vad gör vi åt den? Räcker det med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Och i morgon (6 nov.) är ämnet för Tuffs diskussionscafé Filosofika ”Vad vill vi med våra liv?”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1105) 2006-11-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1105) 06-11-05 till....
....till Sveriges Televisions program FAKTUM, som i måndags (30/10) hade avslöjande inslag om svensk vapenexport, som i fjol uppgick till hela 8 600 miljoner kr. Vårt land är världens största vapenexportör per capita, det åttonde största över huvud taget. Och vi exporterar också friskt –eller snarare sjukt-- till krigförande länder som USA och Storbritannien samt till länder i konflikt som Indien och Pakistan. Glädjande var att se och höra kloka och kunniga fredsaktivister som Rolf Lindahl (Svenska Freds), Håkan Mårtensson (Kristna Freds och TUFF) samt Farshid Ardabili-Farshi (Nässjö Fredsförening).
....till P-son på Gotland som skickat oss följande ”persiflager”:
”Om följderna av växthuseffekten kostar 20 ggr mer än åtgärder för att undvika dem, blir det dyrt för ungarna...”
”Den glada nyheten är att den procentuella andelen svältande människor minskar, den andra är att de ändå blivit 50 miljoner fler...”
....till FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter, som alltså har ett pampigt namn men som inte ser mycket ut för världen. Den är dock välgörande frispråkig, ja uppkäftigt inkorrekt i sin vakthållning kring yttrandefriheten. Redaktör är Erik Göthe och i de senaste numren har han tagit med flera inslag från Radio Tuff
....till Tyresökulturens verklige gigant, versmakaren, revy- och teaterpappan Sven Lionell, som i tisdags (31/10) inför ett fullsatt Trollbäckens bibliotek kåserade om legendariska Tyresöbor som Gunnar Tunevi, Jessie Navin, Gunnar Gyllnert, markisen Claes Lagergren och Roland Schütt. Bland annat nämnde han tillkomsten av Rolands succébok ”Kådisbellan” och läste sin dikt om Roland med titeln ”En droppe av Chagall”. Så här går den i början:
”Har ni läst boken, filmad med skådis
boken skriven av Roland Schütt
han som gjorde en bella av kådis,
den karln måste väl ändå vara förbytt?
Boken är varken bluff eller saga
och inte skriven för att behaga.
Livet är inte saga eller bluff
för fredsaktivisten, socialisten från Tuff.”
Roland dog hösten 2005, 92 år ung. Minnesord över honom finns på www.tuff.fred.se författade av Åke Sandin och Bhikhu Vyas. Sven Lionell hörs under en halvtimme från och med i dag (5-26 nov) på Succékanalen 91,4
....till nyblivne presidenten i IPB (Internationella Fredsbyrån) Tomas Magnusson, som inför ett möte i Rom med en samling av Nobels pristagare skriver: ”Det skall handla om kampen mot kärnvapen. Men hur sätter man igång igen - alla fakta finns- till och med finns det ett passivt engagemang i de flesta länder, men vi blir inte av med kärnvapnen. Vad krävs för att få fart, vad krävs för att tända en präriebrand? Blix-kommissionen har sagt allt som behöver sägas. För några år sedan sa Canberra-kommissionen ungefär detsamma. Det tänder till för en kort tid, och sedan är det bortglömt igen. Internationella domstolen sa till och med att kärnvapen-innehav är olagligt enligt folkrätten. Men inget hände. Vad gör vi nu då?”
....till Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik som i sin nu utkomna
självbiografi skriver att han var fast besluten att avgå om norska regeringen vintern 2003 inte hade stött hans motstånd mot Irakkriget
....till Göteborgspolitikens starke man Göran Johansson, som uttalade sig om försöken att stoppa fullmäktigesammanträdet i Göteborg för några dagar sedan. Han menade, att det hade hedrat AFA-demonstranterna, om de hade varit aktiva i valrörelsen, men för maskerade antidemokrater hade han bara förakt. Det ironiska är att dessa kallar sig ”antifascister”.
....till FN:s förre vapeninspektör Hans Blix som (enligt AP 25/10) säger att den USA-ledda invasionen av Irak är ett rent fiasko och har gjort att landet nu är värre däran än under Saddam Husseins diktatoriska styre.
....till WWF, Världsnaturfonden, som i sin årsrapport nu framhäver Kuba som land nummer ett i fråga om hållbar utveckling och ekologi, vilket tillskrivs Kubas höga läskunnighet och medellivslängd, kombinerat med låg energiförbrukning.
....till läraren Camilla Lindblad vid Fornuddens skola (Tyresö), som också lär sina elever fredssånger. Och nu ska vi höra sexåriga Isa sjunga ”I natt jag drömde..”
....till veteranprofessorn vid Bostonuniversitetet Howard Zinn, som (The Progressive nov. 2006) skriver under rubriken ”Varför krig misslyckas” (Why War Fails). Med utgångspunkt från USA:s invasion av Irak och Israels angrepp på Libanon i somras drar att han slutsatsen att krig inte bara är moraliskt förkastliga utan också värdelösa för de mål de påstås föras. USA har på 3½ år totalt misslyckats med att i Irak införa den demokrati och stabilitet de motiverade kriget med. Israels bombardemang av Libanon i somras har inte ökat det egna landets säkerhet utan tvärtom ökat antalet fiender, också bland de araber som varken tillhör Hamas och Hisbollah.
Howard Zinn citerar den israeliske professorn Ze'ev Maoz, som påminner om den förra israeliska invasionen av Libanon: “Ungefär 14000 civila dödades mellan juni och september 1982 för att nu nämna en försiktig siffra.” Men resultatet blev att Hisbollah uppstod, som genom sina raketer i somras togs som förevändning för en ny desperat och massiv krigsinsats.
Zinn påminner också om hur USA trots miljoner dödade i Vietnam misslyckades med sina krigsmål där liksom Sovjetunionen under massmördandet i Afghanistan på 1980-talet. Howard Zinn sammanfattar: ”Israel har inte gjort det egna landet säkrare genom sin fortsatta användning av massivt våld. USA är inte mera säkert trots två krig, i Afghanistan och Irak”
I Radio Tuff har vi med en viss frenesi resultatvärderat krigen och det är mycket negativa slutsatser vi tyvärr kommit fram till: Första världskrigets segrare eldade sina soldater med att de dödade för att göra världen trygg åt demokratin och att kriget skulle göra slut på alla krig för gott. Men i krigets spår uppstod efteråt en massa diktaturer och det ledde till det ännu mycket värre andra världskriget. Då försäkrade segrarna genom Churchill och Roosevelt att massmördandet skedde för att skapa en värld i frihet från fruktan och nöd. Efteråt skapade de genom sin oenighet och sina många tusen kärnvapen fruktan för mänsklighetens existens och deras enorma satsningar på vapen stal resurser från den miljard av våra medmänniskor som fortsatte att leva i djupaste nöd. Det folkrättsvidriga Natoanfallet på Jugoslavien 1999 motiverades med att det skulle förhindra etnisk rensning i Kosovo. Det ledde till etnisk rensning –fast av serber i Kosovo. De dystra exemplen kan mångfaldigas.
....till två spännande tuff-arragemang de närmaste dagarna. ”Vad vill vi med våra liv?” är ämnet i diskussionscaféet Filosofika måndag den 6 nov kl 19-21 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Samtalsledaren Göran Flodman intervjuas senare i dagens Radio Tuff
Afghanistan är ämnet två dagar senare, onsdag 8 nov kl 19-21. Stefan Lindgren inleder i Tuff-lokalen och han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till de musikaliska Tyresöborna Jörgen Toresson och Nils-Göran Wetterberg, som gjort ”Fred på jorden” med musik av Jörgen och text av Nils-Göran. Den ska vi lyssna på nu
....till P-son på Gotland som skickat oss följande ”persiflager”:
”Om följderna av växthuseffekten kostar 20 ggr mer än åtgärder för att undvika dem, blir det dyrt för ungarna...”
”Den glada nyheten är att den procentuella andelen svältande människor minskar, den andra är att de ändå blivit 50 miljoner fler...”
....till FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter, som alltså har ett pampigt namn men som inte ser mycket ut för världen. Den är dock välgörande frispråkig, ja uppkäftigt inkorrekt i sin vakthållning kring yttrandefriheten. Redaktör är Erik Göthe och i de senaste numren har han tagit med flera inslag från Radio Tuff
....till Tyresökulturens verklige gigant, versmakaren, revy- och teaterpappan Sven Lionell, som i tisdags (31/10) inför ett fullsatt Trollbäckens bibliotek kåserade om legendariska Tyresöbor som Gunnar Tunevi, Jessie Navin, Gunnar Gyllnert, markisen Claes Lagergren och Roland Schütt. Bland annat nämnde han tillkomsten av Rolands succébok ”Kådisbellan” och läste sin dikt om Roland med titeln ”En droppe av Chagall”. Så här går den i början:
”Har ni läst boken, filmad med skådis
boken skriven av Roland Schütt
han som gjorde en bella av kådis,
den karln måste väl ändå vara förbytt?
Boken är varken bluff eller saga
och inte skriven för att behaga.
Livet är inte saga eller bluff
för fredsaktivisten, socialisten från Tuff.”
Roland dog hösten 2005, 92 år ung. Minnesord över honom finns på www.tuff.fred.se författade av Åke Sandin och Bhikhu Vyas. Sven Lionell hörs under en halvtimme från och med i dag (5-26 nov) på Succékanalen 91,4
....till nyblivne presidenten i IPB (Internationella Fredsbyrån) Tomas Magnusson, som inför ett möte i Rom med en samling av Nobels pristagare skriver: ”Det skall handla om kampen mot kärnvapen. Men hur sätter man igång igen - alla fakta finns- till och med finns det ett passivt engagemang i de flesta länder, men vi blir inte av med kärnvapnen. Vad krävs för att få fart, vad krävs för att tända en präriebrand? Blix-kommissionen har sagt allt som behöver sägas. För några år sedan sa Canberra-kommissionen ungefär detsamma. Det tänder till för en kort tid, och sedan är det bortglömt igen. Internationella domstolen sa till och med att kärnvapen-innehav är olagligt enligt folkrätten. Men inget hände. Vad gör vi nu då?”
....till Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik som i sin nu utkomna
självbiografi skriver att han var fast besluten att avgå om norska regeringen vintern 2003 inte hade stött hans motstånd mot Irakkriget
....till Göteborgspolitikens starke man Göran Johansson, som uttalade sig om försöken att stoppa fullmäktigesammanträdet i Göteborg för några dagar sedan. Han menade, att det hade hedrat AFA-demonstranterna, om de hade varit aktiva i valrörelsen, men för maskerade antidemokrater hade han bara förakt. Det ironiska är att dessa kallar sig ”antifascister”.
....till FN:s förre vapeninspektör Hans Blix som (enligt AP 25/10) säger att den USA-ledda invasionen av Irak är ett rent fiasko och har gjort att landet nu är värre däran än under Saddam Husseins diktatoriska styre.
....till WWF, Världsnaturfonden, som i sin årsrapport nu framhäver Kuba som land nummer ett i fråga om hållbar utveckling och ekologi, vilket tillskrivs Kubas höga läskunnighet och medellivslängd, kombinerat med låg energiförbrukning.
....till läraren Camilla Lindblad vid Fornuddens skola (Tyresö), som också lär sina elever fredssånger. Och nu ska vi höra sexåriga Isa sjunga ”I natt jag drömde..”
....till veteranprofessorn vid Bostonuniversitetet Howard Zinn, som (The Progressive nov. 2006) skriver under rubriken ”Varför krig misslyckas” (Why War Fails). Med utgångspunkt från USA:s invasion av Irak och Israels angrepp på Libanon i somras drar att han slutsatsen att krig inte bara är moraliskt förkastliga utan också värdelösa för de mål de påstås föras. USA har på 3½ år totalt misslyckats med att i Irak införa den demokrati och stabilitet de motiverade kriget med. Israels bombardemang av Libanon i somras har inte ökat det egna landets säkerhet utan tvärtom ökat antalet fiender, också bland de araber som varken tillhör Hamas och Hisbollah.
Howard Zinn citerar den israeliske professorn Ze'ev Maoz, som påminner om den förra israeliska invasionen av Libanon: “Ungefär 14000 civila dödades mellan juni och september 1982 för att nu nämna en försiktig siffra.” Men resultatet blev att Hisbollah uppstod, som genom sina raketer i somras togs som förevändning för en ny desperat och massiv krigsinsats.
Zinn påminner också om hur USA trots miljoner dödade i Vietnam misslyckades med sina krigsmål där liksom Sovjetunionen under massmördandet i Afghanistan på 1980-talet. Howard Zinn sammanfattar: ”Israel har inte gjort det egna landet säkrare genom sin fortsatta användning av massivt våld. USA är inte mera säkert trots två krig, i Afghanistan och Irak”
I Radio Tuff har vi med en viss frenesi resultatvärderat krigen och det är mycket negativa slutsatser vi tyvärr kommit fram till: Första världskrigets segrare eldade sina soldater med att de dödade för att göra världen trygg åt demokratin och att kriget skulle göra slut på alla krig för gott. Men i krigets spår uppstod efteråt en massa diktaturer och det ledde till det ännu mycket värre andra världskriget. Då försäkrade segrarna genom Churchill och Roosevelt att massmördandet skedde för att skapa en värld i frihet från fruktan och nöd. Efteråt skapade de genom sin oenighet och sina många tusen kärnvapen fruktan för mänsklighetens existens och deras enorma satsningar på vapen stal resurser från den miljard av våra medmänniskor som fortsatte att leva i djupaste nöd. Det folkrättsvidriga Natoanfallet på Jugoslavien 1999 motiverades med att det skulle förhindra etnisk rensning i Kosovo. Det ledde till etnisk rensning –fast av serber i Kosovo. De dystra exemplen kan mångfaldigas.
....till två spännande tuff-arragemang de närmaste dagarna. ”Vad vill vi med våra liv?” är ämnet i diskussionscaféet Filosofika måndag den 6 nov kl 19-21 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Samtalsledaren Göran Flodman intervjuas senare i dagens Radio Tuff
Afghanistan är ämnet två dagar senare, onsdag 8 nov kl 19-21. Stefan Lindgren inleder i Tuff-lokalen och han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till de musikaliska Tyresöborna Jörgen Toresson och Nils-Göran Wetterberg, som gjort ”Fred på jorden” med musik av Jörgen och text av Nils-Göran. Den ska vi lyssna på nu
lördag, november 4
HAMPUS I MEXICO: Nils Holgersson, glada skelett m m
Denna vecka har jag åkt runt i Mexico och beskådat gamla fort, mayaruiner och hantverk. Som tur är verkar jag ha lämnat sombrero-bältet och det var länge sen jag blev erbjuden en sådan. Det som mest slagit mig när jag träffat andra resanden från olika länder är hur känd Nils Holgersson verkar vara. Lyssnare med gott minne kanske kommer ihåg att jag i Syrien mötte folk som kände till Nils Holgersson när jag visade en vanlig svensk 20-lapp. Samma verkar stämma för både mexikaner och kanadensare. Alla har de sett samma tecknade tv-serie om Nils, en serie som jag som svensk aldrig har hört talas om. Kanske något för ett upprop till Sveriges Television?
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2006-11-05
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2006-11-05
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)