Det finns en grundläggande orättvisa som ingen aldrig så människovänlig lagstiftning kan avskaffa. Det är att barn inte kan välja föräldrar. De flesta barn har tur och växer upp med hyggliga mammor och pappor. Andra får verkligen kämpa för tillvaron redan som små, ibland med kriminella, knarkare eller alkoholister som föräldrar. En del av dem faller själva offer för ”det sociala arvet” men förbluffande många klarar sig bra efter att ofta haft det kämpigt med att praktiskt taget varit morsa åt sina egna morsor.
Barn är väldigt tåliga. Det gäller också dem som drabbats av krig. Det har jag lärt mig vid de många intervjuerna med utomlandsfödda: Eva upplevde som femtonåring i Hinterpommern de värsta vidrigheter men har ändå blivit en mycket samhällsnyttig Tyresöbo. En annan tyskfödd kvinna berättade vid avslagen mikrofon att hon som nioåring blev våldtagen i Ostpreussen, men har fungerat bra här i trakten. Anneliese drabbades som femtonåring efter kriget av flera års slavarbete i Ostpreussen men har i Sverige blivit filosofie doktor och lektor. Marianne berättade hur hon som barn i Warnemünde lekte Vergewaltigung (våldtäkt). Barnen förstod inte vad det var, men de vuxna viskade ständigt om detta mystiska, som främmande soldater begick. Marianne blev lärare i Forellskolan. Erika såg som tioåring hur hennes lekkamrats mamma i Sassnitz våldtogs av en ”befriare”. Men det var inte flickorna som knäcktes av upplevelsen utan mamman, som blev mentalsjuk. Erika blev så småningom chef för Folktandvården i Farsta.
Dessa barn, som ofta hade ett veritabelt helvete, blev inte apatiska. Eller som flera av dem har förklarat var de alltför upptagna att likt hungriga små vargar skaffa mat, till exempel genom att stjäla potatisar.
Men barn blev ändå i en förfärande omfattning offer. Om vi räknar lågt med att 40 miljoner människor dödades under andra världskriget, så vet vi att ungefär hälften av dödsoffren var civila. Hur många miljoner av dessa ca 20 miljoner var barn? Hur många hundratusen barn blev levande kremerade i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer. Vi vet att ungefär 70 000 tyska barn dödades vid terrorbombningarna av tyska städer.
Vi vet också att massor av barn blev offer för den då så florerande rasismen. Om den nazistiska vet vi massor. Nästan inget har vi vetat om de ”godas” rasism. Men på sistone har vi fått reda på att 12 000 barn med norska mödrar och tyska fäder efter kriget blev grymt diskriminerade och utmobbade i Norge. Den danska överläkaren och historikern Kirsten Lyllof avslöjade för några år sedan att danska läkare strax efter andra världskriget lät rasismen övertrumfa läkaretiken. De vägrade att behandla sjuka flyktingar, därför att dessa var tyskar. Därför dog över 13 000 flyktingar, därav ca 7000 tyska flyktingbarn.
I andra fall blev barnen offer för skändade mödrars förtvivlan. I den nordtyska staden Demmin dränkte sig många hundra våldtagna kvinnor. Alltför ofta tog de sina barn med sig i djupet. Ett särskilt otäckt fall inträffade tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet i den lilla byn Linstow i Mecklenburg. Där våldtogs i kyrkan den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith von Dobbeler av en grupp ”befriare”. Barnen såg på. Hon band fast sina tre små pojkar, Dieter, Klaus och Hartmut, vid sin kropp och dränkte sig. Jag har sett gravstenen över mamman och de tre barnen..
Häromdagen hörde jag på radion ett program från England. Först trodde jag att det var något tekniskt fel, därför att var tredje sekund hördes det ett pip. Men det handlade om en kampanj mot fattigdomen i världen. Det påstods att var tredje sekund dör ett barn i vår värld. Det verkade mycket men jag tog fram miniräknaren och kollade. Jo, det stämde med FN-rapporternas uppgifter att ca 10 miljoner barn dör per år. Barn tål väldigt mycket men inte terrorbombningar, svält och sjukdomar utan läkartillsyn
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1034) 2005-06-26
söndag, juni 26
lördag, juni 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1034) 05-06-26 till....
....till Sveriges Radios Studio Ett i tisdags, som hade Indien som tema och på ett mångsidigt sätt belyste detta folkrika land.
....till Tyresöradions ”Succékanalen 91,4”, som i dag startar med femton sommarprogram, därav tre med speciellt intresse för Tuff: 1) Intervju med Sylvia Ljungdahl som är ordförande både i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) och Tyresö kvinno- och tjejjour. 2) Åke Sandin läser tre av sina krönikor från Radio Tuff. 3) Samtalsledaren i Tuffs uppskattade diskussionscafé ”Filosofika”, Göran Flodman, berättar om professorerna Torbjörn Tännsjös och Lars Bergströms nya böcker i filosofi
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs, som på SvT i tisdags gav en bra sammanfattning om de olika turerna kring Estonias tragiska förlisning 1994. Borgnäs gjorde tidigare flera avslöjande program om den alarmistiska ubåtshysteri som florerade om alla sovjetiska ubåtar som påstods vimla i våra vatten. Till hösten kommer på Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 en intervju med den ryske författaren och TV-journalisten Oleg Vakulovsky, som också jobbar på ett TV-program om Estonia.
....till dem som nominerat 1000 fredsaktiva kvinnor till Nobels fredspris, nu när det är 100 år sedan priset gick till Bertha von Suttner. Hon skrev boken ”Ned med vapnen!”, som bland annat påverkade Alfred Nobel. En av de tusen nominerade är Erni Friholt. En gång i världen var hon aktiv i Tuffs systerförening BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening. Tillsammans med Ola Friholt har hon sedan varit ledande i Fredsrörelsen på Orust. Erni och Ola fick 2002 Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till den indiska författaren Arundhati Roy som talade vid ”Världstribunalen om Irak” som i dagarna hålls i Istanbul. Hon avslutade sitt tal med: "Angreppet på Irak är ett angrepp på oss alla: på vår värdighet, vår intelligens, och vår framtid. Världstribunalen om Irak är måhända inte bindande enligt internationell lag. Men våra ambitioner sträcker sig vidare än så. Världstribunalen om Irak sätter sitt hopp till samvetet hos miljoner människor runt om i världen som inte längre stillasittande vill se på medan folket i Irak slaktas, underkuvas och förödmjukas."
....till en av dem som på sistone köpt ett mangogram av Tuff, Jenny Lindgren. Hon använde det för att gratulera två vänner som firade sin tioåriga bröllopsdag. Mangogram är en perfekt gåva vid exempelvis födelsedagar. För 200 kr blir det 40-50 mangoträd i indiska Dharampur. Det finns också mangogram med rubriken ”Till minne av”, vilka kan användas vid kondoleanser för att hedra minnet av någon avliden.
....till Neven Milivojevic, som nu bett att få flera indiska ”greeting cards” att sälja till förmån för Tuffs projekt i Indien. Dessa kort är handritade av indiska barn. Neven hörs senare i dagens Radio Tuff
Se också Tuffs hemsida: http://come.to/tuff och bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com samt
www.vedebesegrade.blogspot.com
....till Tyresöradions ”Succékanalen 91,4”, som i dag startar med femton sommarprogram, därav tre med speciellt intresse för Tuff: 1) Intervju med Sylvia Ljungdahl som är ordförande både i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) och Tyresö kvinno- och tjejjour. 2) Åke Sandin läser tre av sina krönikor från Radio Tuff. 3) Samtalsledaren i Tuffs uppskattade diskussionscafé ”Filosofika”, Göran Flodman, berättar om professorerna Torbjörn Tännsjös och Lars Bergströms nya böcker i filosofi
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs, som på SvT i tisdags gav en bra sammanfattning om de olika turerna kring Estonias tragiska förlisning 1994. Borgnäs gjorde tidigare flera avslöjande program om den alarmistiska ubåtshysteri som florerade om alla sovjetiska ubåtar som påstods vimla i våra vatten. Till hösten kommer på Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 en intervju med den ryske författaren och TV-journalisten Oleg Vakulovsky, som också jobbar på ett TV-program om Estonia.
....till dem som nominerat 1000 fredsaktiva kvinnor till Nobels fredspris, nu när det är 100 år sedan priset gick till Bertha von Suttner. Hon skrev boken ”Ned med vapnen!”, som bland annat påverkade Alfred Nobel. En av de tusen nominerade är Erni Friholt. En gång i världen var hon aktiv i Tuffs systerförening BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening. Tillsammans med Ola Friholt har hon sedan varit ledande i Fredsrörelsen på Orust. Erni och Ola fick 2002 Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till den indiska författaren Arundhati Roy som talade vid ”Världstribunalen om Irak” som i dagarna hålls i Istanbul. Hon avslutade sitt tal med: "Angreppet på Irak är ett angrepp på oss alla: på vår värdighet, vår intelligens, och vår framtid. Världstribunalen om Irak är måhända inte bindande enligt internationell lag. Men våra ambitioner sträcker sig vidare än så. Världstribunalen om Irak sätter sitt hopp till samvetet hos miljoner människor runt om i världen som inte längre stillasittande vill se på medan folket i Irak slaktas, underkuvas och förödmjukas."
....till en av dem som på sistone köpt ett mangogram av Tuff, Jenny Lindgren. Hon använde det för att gratulera två vänner som firade sin tioåriga bröllopsdag. Mangogram är en perfekt gåva vid exempelvis födelsedagar. För 200 kr blir det 40-50 mangoträd i indiska Dharampur. Det finns också mangogram med rubriken ”Till minne av”, vilka kan användas vid kondoleanser för att hedra minnet av någon avliden.
....till Neven Milivojevic, som nu bett att få flera indiska ”greeting cards” att sälja till förmån för Tuffs projekt i Indien. Dessa kort är handritade av indiska barn. Neven hörs senare i dagens Radio Tuff
Se också Tuffs hemsida: http://come.to/tuff och bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com samt
www.vedebesegrade.blogspot.com
söndag, juni 19
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, MEN SOLIDARITETEN DÅ?
Mänskliga rättigheter är i ropet. Trendkänsliga framhåller numera detta begrepp mycket oftare än solidaritet och rättvisa. För att inte tala om hur tyst det är om det mest omänskliga, de många tusen kärnvapnen.
Då tänker jag på 70-talet och på Anders Nystedt, som i många år var min kollega. En dag kom det till skolan en polisbil och han haffades. Den förde honom till startplattan på Bromma och tillsammans med en polisman flögs han till Karlskrona. Där skulle han begå det ”brott” han redan året innan suttit inne en månad för. Han hade nu på nytt blivit inkallad och för att underlätta för straffande myndigheter hade han underlåtit att inställa sig utan skrivit ett brev till dem och bekänt att han begick ”brottet” värnpliktsvägran än en gång. Jag minns att Anders fick fängelse igen och dessutom ålades att betala den dyra flygresan Karlskrona tur och retur, även polismannens. Men det betalade vi i Tuff efter en insamling.
I mitten av 70-talet satt årligen ca 1000 svenska killar i fängelse för samma ”brott”, fast hälften av dem hade nekats den vapenfria tjänst de anhållit om, trots att den var flera månader längre än militärtjänst. Tusen svenska samvetsfångar i fängelse motsvarade faktiskt, jämfört med folkmängden, 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen, 70 000 i Indien och ännu flera i Kina. Några av dem som i dag talar sig varma för mänskliga rättigheter vill nog helst glömma att de teg och samtyckte den gången. Men västtyska Amnestygrupper reagerade i alla fall till svenska icke-våldsverkares förmån.
Anders var på 80-talet vice ordförande i Svenska Freds och i många år aktiv i Tuff. Han var med och organiserade dagsverken på Nyboda skola (Tyresö) och deltog i de studieresor Tuff anordnade till projekten i Indien. Vid hemkomsten minns jag att han blev en smula filosofisk:
-- Åke, tjejer och indier, dom är mariga dom
Anders gillar förstås både indier och tjejer, men det där om indier handlar om kulturella skillnader. Jag minns ännu med förtjusning ett brev vi för många år sen fick från myndigheterna i den indiska delstaten Gujarat. De tackade så väldigt mycket för de berömvärda insatser som ”två ledande svenska institutioner, Tuff och Sida” (sic!), gjorde i delstaten. Det var snudd på att vi ramade in det brevet.
Det belyser en skillnad. I Indien är inte lokala folkrörelser vanliga. Inte ens Tuffs hängivna partners stöds av medlemmar i någon förening, medan Tuffs många frivilliga aktiviteter är helt beroende av många medlemmars stöd.
I går återvände Bhikhu Vyas till Indien efter en månad i Tyresö. Tillsammans med sin fru Kokila har han under 25 år varit helt enastående i att för Tuff-pengar organisera hundratals utomordentliga projekt för ”de fattigaste av de fattiga”. Han kom hit för sjunde gången och är inte den enda av Tuffs utländska partners vi bjudit på resor hit och uppehälle här. Det har varit tjogtals besökare inte bara från Indien utan också från forna Jugoslavien.
Under 90-talet skickade Tuff varje år omkring en miljon kronor till de indiska projekten. I egocentriska stunder funderar jag på vad som är mest märkvärdigt: Att sätta sprätt på en miljon kronor per år och använda dem till beundransvärda insatser för den utfattiga och föraktade stambefolkningen i gudsförgätna Dharampur? Eller att oavlönat fixa en miljon kr årligen, få mer än 400 människor i en förort att betala medlemsavgift till Tuff och att sända freds- och solidaritetsradio varenda vecka sen 1985, i dag Radio Tuff nr 1033?
Det är jättebra med mänskliga rättigheter. Men ingen vill prata om mänskliga skyldigheter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-06-19. (Om Anders, se en artikel jag skrev i DN. Den finns med i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”, s. 99 ff)
Då tänker jag på 70-talet och på Anders Nystedt, som i många år var min kollega. En dag kom det till skolan en polisbil och han haffades. Den förde honom till startplattan på Bromma och tillsammans med en polisman flögs han till Karlskrona. Där skulle han begå det ”brott” han redan året innan suttit inne en månad för. Han hade nu på nytt blivit inkallad och för att underlätta för straffande myndigheter hade han underlåtit att inställa sig utan skrivit ett brev till dem och bekänt att han begick ”brottet” värnpliktsvägran än en gång. Jag minns att Anders fick fängelse igen och dessutom ålades att betala den dyra flygresan Karlskrona tur och retur, även polismannens. Men det betalade vi i Tuff efter en insamling.
I mitten av 70-talet satt årligen ca 1000 svenska killar i fängelse för samma ”brott”, fast hälften av dem hade nekats den vapenfria tjänst de anhållit om, trots att den var flera månader längre än militärtjänst. Tusen svenska samvetsfångar i fängelse motsvarade faktiskt, jämfört med folkmängden, 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen, 70 000 i Indien och ännu flera i Kina. Några av dem som i dag talar sig varma för mänskliga rättigheter vill nog helst glömma att de teg och samtyckte den gången. Men västtyska Amnestygrupper reagerade i alla fall till svenska icke-våldsverkares förmån.
Anders var på 80-talet vice ordförande i Svenska Freds och i många år aktiv i Tuff. Han var med och organiserade dagsverken på Nyboda skola (Tyresö) och deltog i de studieresor Tuff anordnade till projekten i Indien. Vid hemkomsten minns jag att han blev en smula filosofisk:
-- Åke, tjejer och indier, dom är mariga dom
Anders gillar förstås både indier och tjejer, men det där om indier handlar om kulturella skillnader. Jag minns ännu med förtjusning ett brev vi för många år sen fick från myndigheterna i den indiska delstaten Gujarat. De tackade så väldigt mycket för de berömvärda insatser som ”två ledande svenska institutioner, Tuff och Sida” (sic!), gjorde i delstaten. Det var snudd på att vi ramade in det brevet.
Det belyser en skillnad. I Indien är inte lokala folkrörelser vanliga. Inte ens Tuffs hängivna partners stöds av medlemmar i någon förening, medan Tuffs många frivilliga aktiviteter är helt beroende av många medlemmars stöd.
I går återvände Bhikhu Vyas till Indien efter en månad i Tyresö. Tillsammans med sin fru Kokila har han under 25 år varit helt enastående i att för Tuff-pengar organisera hundratals utomordentliga projekt för ”de fattigaste av de fattiga”. Han kom hit för sjunde gången och är inte den enda av Tuffs utländska partners vi bjudit på resor hit och uppehälle här. Det har varit tjogtals besökare inte bara från Indien utan också från forna Jugoslavien.
Under 90-talet skickade Tuff varje år omkring en miljon kronor till de indiska projekten. I egocentriska stunder funderar jag på vad som är mest märkvärdigt: Att sätta sprätt på en miljon kronor per år och använda dem till beundransvärda insatser för den utfattiga och föraktade stambefolkningen i gudsförgätna Dharampur? Eller att oavlönat fixa en miljon kr årligen, få mer än 400 människor i en förort att betala medlemsavgift till Tuff och att sända freds- och solidaritetsradio varenda vecka sen 1985, i dag Radio Tuff nr 1033?
Det är jättebra med mänskliga rättigheter. Men ingen vill prata om mänskliga skyldigheter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-06-19. (Om Anders, se en artikel jag skrev i DN. Den finns med i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”, s. 99 ff)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1033) 2005-06-19 till ....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1033) 2005-06-19 till ....
....till tidningen Nya Ålands Harriet Tuominen, som fyndigt kommenterar: ”Den bästa av alla de radiokanaler jag inte kan lyssna på är Radio Tuff i Tyresö. Jag vet, för jag finns på e-postlistan. Det är fred och frihet som gäller”. Hon skriver om miljardkostnaderna för stridsflygplan och nämner att i Radio Tuff kallas Jas 39 Gripen för ”Jas Dyrgripen”
....till Gunnar Fredriksson, vars krönika i Aftonbladet (13/6) har rubriken ”Horoskop—rena rama rappakaljan”. Han skriver bl a: ”Halva befolkningen i USA tror att världen skapades enligt bibelns berättelser trots att detta är nonsens. Men även i Europa tycks alltfler kräva att skolorna presenterar myt och vetenskap jämte varandra, som om de vore jämförbara teorier. I USA anser två procent av befolkningen att de någon gång kidnappats av utomjordingar (och återvänt). Ännu fler tror på flygande tefat. Horoskop och astrologi är rappakalja, om det inte bara är lek och förnumstiga råd; ändå tror många att de innehåller kunskap om framtiden.” Det påminner om de åsikter som brukar framföras av Göran Flodman, samtalsledare i Tuffs diskussionscafé ”Filosofika”
....till författaren Sven Lindqvist, som i DN (14/6) recenserar två nyutkomna böcker om Maumaurevolten i Kenya på 1950-talet. Det är en otäck läsning och ibland undrar man om britterna verkligen var så grymma. Om de kenyanska fångarna heter det: ”De blev slagna, piskade, våldtagna, brända och tvingade att äta skit och dricka piss – allt under överinseende och ofta också personlig medverkan av brittiska officerare” En dr Benny sägs ha varit känd för att kastrera de misstänkta och tvinga dem att äta sina egna testiklar. Den ena boken om dessa brittiska illdåd är skriven av Caroline Elkins och har titeln Britain’s Gulag
....till Torsten Kälvemark i Aftonbladet (14/6), som påminner om hur 7 500 lägerfångar ombord på fartygen Cap Arcona och Thielbeck dödades av brittiskt flyg bara fem dagar före krigsslutet 1945. Britterna har hemligstämplat akterna om denna krigsförbrytelse fram till år 2045. Benjamin Jacobs, en judisk överlevande från både Auschwitz, Neuengamme och Cap Arcona, kallar sin bok om Cap Arcona för ”The 100-Year Secret: Britain’s Hidden World War II Massacre”. I Radio Tuff har vi flera gånger erinrat om tragedin i Neustadtbukten den 3 maj 1945, senast den 22 maj i år, då krönikan hade rubriken ”Segrarnas nedtystanden befrämjar krig”
....till Aftonbladets Helle Klein, som på sin blogg i söndags berättade om Radio Tuff och på tal om nya stridsflygplan bland annat skrev: ”Tyresös fredsaktivister kan vara säkra på att Aftonbladets ledarsida nogsamt håller koll på förvarsminister Leni Björklund så att inte fler huvudlösa projekt försöker genomföras.” I tisdags han hon en ny notis om Radio Tuff, där hon bland nämner att Åke Sandin i sin blogg kallar sig förbannad pacifist. ”Något jag själv skulle kunna kalla mig”, tillägger hon. (Åkes bloggar: www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Smålandsposten som den 8 juni hade en artikel om att Tuffs pris på 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” i år delades ut till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Foto på sju fredsaktivister från Nässjö med diplomet från Tuff illustrerar artikeln.
....till Fredstidningen PAX, som också uppmärksammar priset till Nässjö liksom de brutna miniatyrgevären i guld till Tuffs Gunnar och Margaretha Petersen.
....till Gunnar och Margaretha Petersen, som under en månad varit värdar för Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas. Tillsammans med Gunnar som chaufför har han besökt många systerskolor och Tuff-aktivister och andra som bjudit hem Bhikhu. Egentligen är nog Tuff unikt genom att så ofta under åren ha bjudit hit olika partners och finansierat deras resor hit och deras vistelser här.
....till Bergtorpsskolan i Täby, som nu uppger att deras dagsverke för Tuff-projekten i Indien gav över 50 000 kr. Tidigare under vårterminen har också Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda gjort berömvärda dagsverken för samma ändamål
....till tidningen Nya Ålands Harriet Tuominen, som fyndigt kommenterar: ”Den bästa av alla de radiokanaler jag inte kan lyssna på är Radio Tuff i Tyresö. Jag vet, för jag finns på e-postlistan. Det är fred och frihet som gäller”. Hon skriver om miljardkostnaderna för stridsflygplan och nämner att i Radio Tuff kallas Jas 39 Gripen för ”Jas Dyrgripen”
....till Gunnar Fredriksson, vars krönika i Aftonbladet (13/6) har rubriken ”Horoskop—rena rama rappakaljan”. Han skriver bl a: ”Halva befolkningen i USA tror att världen skapades enligt bibelns berättelser trots att detta är nonsens. Men även i Europa tycks alltfler kräva att skolorna presenterar myt och vetenskap jämte varandra, som om de vore jämförbara teorier. I USA anser två procent av befolkningen att de någon gång kidnappats av utomjordingar (och återvänt). Ännu fler tror på flygande tefat. Horoskop och astrologi är rappakalja, om det inte bara är lek och förnumstiga råd; ändå tror många att de innehåller kunskap om framtiden.” Det påminner om de åsikter som brukar framföras av Göran Flodman, samtalsledare i Tuffs diskussionscafé ”Filosofika”
....till författaren Sven Lindqvist, som i DN (14/6) recenserar två nyutkomna böcker om Maumaurevolten i Kenya på 1950-talet. Det är en otäck läsning och ibland undrar man om britterna verkligen var så grymma. Om de kenyanska fångarna heter det: ”De blev slagna, piskade, våldtagna, brända och tvingade att äta skit och dricka piss – allt under överinseende och ofta också personlig medverkan av brittiska officerare” En dr Benny sägs ha varit känd för att kastrera de misstänkta och tvinga dem att äta sina egna testiklar. Den ena boken om dessa brittiska illdåd är skriven av Caroline Elkins och har titeln Britain’s Gulag
....till Torsten Kälvemark i Aftonbladet (14/6), som påminner om hur 7 500 lägerfångar ombord på fartygen Cap Arcona och Thielbeck dödades av brittiskt flyg bara fem dagar före krigsslutet 1945. Britterna har hemligstämplat akterna om denna krigsförbrytelse fram till år 2045. Benjamin Jacobs, en judisk överlevande från både Auschwitz, Neuengamme och Cap Arcona, kallar sin bok om Cap Arcona för ”The 100-Year Secret: Britain’s Hidden World War II Massacre”. I Radio Tuff har vi flera gånger erinrat om tragedin i Neustadtbukten den 3 maj 1945, senast den 22 maj i år, då krönikan hade rubriken ”Segrarnas nedtystanden befrämjar krig”
....till Aftonbladets Helle Klein, som på sin blogg i söndags berättade om Radio Tuff och på tal om nya stridsflygplan bland annat skrev: ”Tyresös fredsaktivister kan vara säkra på att Aftonbladets ledarsida nogsamt håller koll på förvarsminister Leni Björklund så att inte fler huvudlösa projekt försöker genomföras.” I tisdags han hon en ny notis om Radio Tuff, där hon bland nämner att Åke Sandin i sin blogg kallar sig förbannad pacifist. ”Något jag själv skulle kunna kalla mig”, tillägger hon. (Åkes bloggar: www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Smålandsposten som den 8 juni hade en artikel om att Tuffs pris på 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” i år delades ut till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Foto på sju fredsaktivister från Nässjö med diplomet från Tuff illustrerar artikeln.
....till Fredstidningen PAX, som också uppmärksammar priset till Nässjö liksom de brutna miniatyrgevären i guld till Tuffs Gunnar och Margaretha Petersen.
....till Gunnar och Margaretha Petersen, som under en månad varit värdar för Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas. Tillsammans med Gunnar som chaufför har han besökt många systerskolor och Tuff-aktivister och andra som bjudit hem Bhikhu. Egentligen är nog Tuff unikt genom att så ofta under åren ha bjudit hit olika partners och finansierat deras resor hit och deras vistelser här.
....till Bergtorpsskolan i Täby, som nu uppger att deras dagsverke för Tuff-projekten i Indien gav över 50 000 kr. Tidigare under vårterminen har också Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda gjort berömvärda dagsverken för samma ändamål
söndag, juni 12
KULTUR, SEX och ENGAGEMANG
Terry Eagleton är professor vid universitetet i Manchester i något så tjusigt som kulturteori. Det låter abstrakt men får man tro Olav Wiström i Sveriges Radios utmärkta program Obs (2005-06-09) är Eagleton ingen tråkmåns utan en provokativ och rolig samhällskritiker.
I sin bok ”After Theory” undrar Eagleton, om kultur numera ska handla om ”rullskridskor och krabbfiske eller pornografi, vampyrer och konsten att trycka ut ögat på folk”. Roligare än kultur är kanske enligt Eagleton/Wiström ”att föda upp taxar, spela golf eller solbada. Brunbrända människor lär ju vara vackrare och sexigare än blekfisar och numera är sex mycket sexigare än poststrukturalism och marxism”
Ja, Eagleton är vänsterteoretiker, så han ironiserar över ”att i vissa kulturella kretsar är masturbation mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Socialism har fullständigt tappat mark för sadomasochism. Det är kroppen som är det mest fashionabla ämnet för dagen, men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan den erotiska”
Och Eagleton kör vidare på detta spår: ”Njutning är den samtida kulturens nyckelord” I Olav Wiströms recension heter det, att Eagleton finner det märkligt att folk ägnar sig åt kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Terry Eagleton försöker enligt Wiström förklara vad humanitet är och hur humanitet kan utövas i praktiken. Det handlar inte om att ge efter för varenda sinnesimpuls och belöna sig med konsumtionssamhällets flyktiga härligheter så skamlöst som möjligt. Han anser, att det är politiskt katastrofalt att i likhet med en del postmodernistiska teoretiker studera porrfilmer och skofetischism, för det leder inte alls till att världen förändras. Han vill alltså bort från postmodermistisk relativism där ingenting verkar vara bättre än någon annat. Detta kallar han en kult som är självrefererande och självbelåten.
Det har hänt mycket sedan 1960-talet, den sexuella frigörelsens genombrottsdecennium. Då gällde det att avdramatisera sex, att frigöra det från synd och skuld. Äldre människor minns säkert vilken moralistisk uppståndelse det blev, när dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson strippade litegrann i Hylands hörna och i oskyldiga ordalag berättade om hur ett barn kom till. Den gången skrev jag på Dagens Nyheters kultursida (1967-01-02) en artikel som i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter” har rubriken ”Läsövning för folkstormare”. Vartannat stycke handlade om sex, vartannat om krigiska massmord, uländernas lidanden samt om förtryck och orättvisor. ”Läsövningen” slutade med frågor om vad som var mest upprörande: förekomsten av sex eller förekomsten av nöd och krig.
Många läste säkert min artikel i DN, helt enkelt därför att den var illustrerad med en tecknad penis, låt vara ur en läkarbok. I dag är sex så överexploaterat av medierna att den bilden verkar söndagsskoleaktigt oskyldig. Förra sommaren deltog i Stockholm hundra gånger så många människor i Pridefestivalen än i manifestationen på Hiroshimadagen. Och de homo- sexuella fick av medierna tusen gånger större uppmärksamhet än minnet av Hiroshima fick.
Sex är berikande och positivt. Men så länge de allra flesta av oss inte är exhibitionister kunde medierna kanske låta oss avnjuta det mera privat. Då skulle det nog finnas lite mer av nödvändigt engagemang mot de tiotusentals kärnvapen, som fortfarande hotar att utrota allt liv på jorden. Den 6 augusti i år är det 60 år sedan en av andra världskrigets mest spektakulära krigsförbrytelser begicks, förintelsen av Hiroshima. Vi får hoppas att medierna i år ger denna dag åtminstone en hundradel av den uppmärksamhet de brukar ge häftiga sexproblem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1032) 2005-06-12
I sin bok ”After Theory” undrar Eagleton, om kultur numera ska handla om ”rullskridskor och krabbfiske eller pornografi, vampyrer och konsten att trycka ut ögat på folk”. Roligare än kultur är kanske enligt Eagleton/Wiström ”att föda upp taxar, spela golf eller solbada. Brunbrända människor lär ju vara vackrare och sexigare än blekfisar och numera är sex mycket sexigare än poststrukturalism och marxism”
Ja, Eagleton är vänsterteoretiker, så han ironiserar över ”att i vissa kulturella kretsar är masturbation mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Socialism har fullständigt tappat mark för sadomasochism. Det är kroppen som är det mest fashionabla ämnet för dagen, men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan den erotiska”
Och Eagleton kör vidare på detta spår: ”Njutning är den samtida kulturens nyckelord” I Olav Wiströms recension heter det, att Eagleton finner det märkligt att folk ägnar sig åt kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Terry Eagleton försöker enligt Wiström förklara vad humanitet är och hur humanitet kan utövas i praktiken. Det handlar inte om att ge efter för varenda sinnesimpuls och belöna sig med konsumtionssamhällets flyktiga härligheter så skamlöst som möjligt. Han anser, att det är politiskt katastrofalt att i likhet med en del postmodernistiska teoretiker studera porrfilmer och skofetischism, för det leder inte alls till att världen förändras. Han vill alltså bort från postmodermistisk relativism där ingenting verkar vara bättre än någon annat. Detta kallar han en kult som är självrefererande och självbelåten.
Det har hänt mycket sedan 1960-talet, den sexuella frigörelsens genombrottsdecennium. Då gällde det att avdramatisera sex, att frigöra det från synd och skuld. Äldre människor minns säkert vilken moralistisk uppståndelse det blev, när dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson strippade litegrann i Hylands hörna och i oskyldiga ordalag berättade om hur ett barn kom till. Den gången skrev jag på Dagens Nyheters kultursida (1967-01-02) en artikel som i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter” har rubriken ”Läsövning för folkstormare”. Vartannat stycke handlade om sex, vartannat om krigiska massmord, uländernas lidanden samt om förtryck och orättvisor. ”Läsövningen” slutade med frågor om vad som var mest upprörande: förekomsten av sex eller förekomsten av nöd och krig.
Många läste säkert min artikel i DN, helt enkelt därför att den var illustrerad med en tecknad penis, låt vara ur en läkarbok. I dag är sex så överexploaterat av medierna att den bilden verkar söndagsskoleaktigt oskyldig. Förra sommaren deltog i Stockholm hundra gånger så många människor i Pridefestivalen än i manifestationen på Hiroshimadagen. Och de homo- sexuella fick av medierna tusen gånger större uppmärksamhet än minnet av Hiroshima fick.
Sex är berikande och positivt. Men så länge de allra flesta av oss inte är exhibitionister kunde medierna kanske låta oss avnjuta det mera privat. Då skulle det nog finnas lite mer av nödvändigt engagemang mot de tiotusentals kärnvapen, som fortfarande hotar att utrota allt liv på jorden. Den 6 augusti i år är det 60 år sedan en av andra världskrigets mest spektakulära krigsförbrytelser begicks, förintelsen av Hiroshima. Vi får hoppas att medierna i år ger denna dag åtminstone en hundradel av den uppmärksamhet de brukar ge häftiga sexproblem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1032) 2005-06-12
lördag, juni 11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1031) till....
....till Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein, Svenska Freds ordförande Frida Blom med flera som framgångsrikt protesterade mot planerna att satsa 750 miljoner kr på ett nytt flygprojekt, det obemannade planet Neuron. Aftonbladet (9 juni 2005) tyckte att det nya projektet var ”huvudlöst” och påminde om Jas 39 Gripen, som vi i Radio Tuff brukar kalla ”Jas 39 Dyrgripen”:
”Jas 39 Gripen är i dag världens modernaste stridsflygplan. Jas har kostat skattebetalarna 106–110 miljarder kronor. Ett bestyckat plan kostar runt 500 miljoner. Regering och riksdag har beställt 204 plan till försvaret som i dag anses ha behov av 60–80 plan som beräknas ha en livslängd på 40 år. De svenska kraven på modernitet verkar vara högst i världen. Försvaret kostar lika mycket som 1990, 40 miljarder om året. Jas-projektet är den enskilt största orsaken till att kostnaderna inte har minskat, för Jas drar 40 procent av de totala materielkostnaderna.”
....till en recension i DN-Kultur (9/6) under rubriken ”Så blev världen som den är”. Den är skriven av Stefan Jonsson och behandlar bl a ”Kolonialismens svarta bok”. På tal om den skriver Jonsson:
”15 miljoner afrikaner förslavade och deporterade till Amerika. Hela Karibiens befolkning uttaderad. Amerikas ursprungsbefolkning reducerad till en eländig spillra – i Nordamerika från cirka 7 miljoner till 250 000. Språk, kulturer, livsformer grymt och spårlöst utstampade. Högt utvecklade samhällen sönderslagna och hänvisade att tigga vid västmakternas dörr (.....) De som kartlagt brotten somk begicks i fascismens och kommunismens namn glömmer gärna att de bägge systemens folkmordspolitik hade utformats långt tidigare, när kolonialmakterna exploaterade Amerika, Afrika, Asien och Australien.”
Ja, hur mycket sysslar den statligt inrättade och ack så trendriktiga ”Forum för levande historia” med dessa frågor?
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Obs, där i torsdags (9/6) professor Terry Eagletons bok ”After Theory” recenserades av Olav Wiström. Mer om det i veckans krönika (Se nedan)
....till Gösta Hulthén som i Aftonbladet (7/6) skriver på tal om svenska insatser i Afghanistan: "I praktiken riskerar Sverige, för första gången i vår moderna historia, att dras in i ett folkrättsstridigt krig, utan FN-mandat, utan folkligt stöd och utan offentlig debatt."
....till Dieter Strand, som (AB 2005-06-07) påminner om att det den 6 augusti är 60 år sedan Hiroshima förintades. Han påminner om Robert McNamaras ord: ”Hade vi förlorat skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
....till Maj Wechselmann, som i måndags var i Tyresö och filmade Radio Tuff , vår indiske partner Bhikju Vyas samt Indienfararna Anders Erixon, Anna Karin Nylander, Johanna Nilsson och Matilda Silén
....till Roland Schütts radiokompis Anders Gullberg som fotograferat alla Rolands konstverk och sedan skänkt bilderna till Roland. Auktionen gav 7 750 kr, som delas mellan konstföreningen och Tuff.
....till Svenska Freds, som vid sin 122:a årskongress för en vecka sedan gav Eldh-Ekblads fredspris till diplomatveteranen Sverker Åström, trots sin ålder radikalare än de flesta
....till tappra Tuff-aktivister, som i går skötte Tuffs storloppis utanför Tyresö centrum.
Resultat: 2 010 kr, mycket välkomna för att stötta Tuffs vacklande ekonomi
....till Tyresö teaterförening, vars uppsättning av Bombi Bitt hade bejublad premiär i fredags (10/6). Det gäller nu att passa på att besöka cirkustältet i slottsområdet före den 2 juli, då den sista föreställningen äger rum. Så här lät det bland annat vid premiären.
”Jas 39 Gripen är i dag världens modernaste stridsflygplan. Jas har kostat skattebetalarna 106–110 miljarder kronor. Ett bestyckat plan kostar runt 500 miljoner. Regering och riksdag har beställt 204 plan till försvaret som i dag anses ha behov av 60–80 plan som beräknas ha en livslängd på 40 år. De svenska kraven på modernitet verkar vara högst i världen. Försvaret kostar lika mycket som 1990, 40 miljarder om året. Jas-projektet är den enskilt största orsaken till att kostnaderna inte har minskat, för Jas drar 40 procent av de totala materielkostnaderna.”
....till en recension i DN-Kultur (9/6) under rubriken ”Så blev världen som den är”. Den är skriven av Stefan Jonsson och behandlar bl a ”Kolonialismens svarta bok”. På tal om den skriver Jonsson:
”15 miljoner afrikaner förslavade och deporterade till Amerika. Hela Karibiens befolkning uttaderad. Amerikas ursprungsbefolkning reducerad till en eländig spillra – i Nordamerika från cirka 7 miljoner till 250 000. Språk, kulturer, livsformer grymt och spårlöst utstampade. Högt utvecklade samhällen sönderslagna och hänvisade att tigga vid västmakternas dörr (.....) De som kartlagt brotten somk begicks i fascismens och kommunismens namn glömmer gärna att de bägge systemens folkmordspolitik hade utformats långt tidigare, när kolonialmakterna exploaterade Amerika, Afrika, Asien och Australien.”
Ja, hur mycket sysslar den statligt inrättade och ack så trendriktiga ”Forum för levande historia” med dessa frågor?
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Obs, där i torsdags (9/6) professor Terry Eagletons bok ”After Theory” recenserades av Olav Wiström. Mer om det i veckans krönika (Se nedan)
....till Gösta Hulthén som i Aftonbladet (7/6) skriver på tal om svenska insatser i Afghanistan: "I praktiken riskerar Sverige, för första gången i vår moderna historia, att dras in i ett folkrättsstridigt krig, utan FN-mandat, utan folkligt stöd och utan offentlig debatt."
....till Dieter Strand, som (AB 2005-06-07) påminner om att det den 6 augusti är 60 år sedan Hiroshima förintades. Han påminner om Robert McNamaras ord: ”Hade vi förlorat skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
....till Maj Wechselmann, som i måndags var i Tyresö och filmade Radio Tuff , vår indiske partner Bhikju Vyas samt Indienfararna Anders Erixon, Anna Karin Nylander, Johanna Nilsson och Matilda Silén
....till Roland Schütts radiokompis Anders Gullberg som fotograferat alla Rolands konstverk och sedan skänkt bilderna till Roland. Auktionen gav 7 750 kr, som delas mellan konstföreningen och Tuff.
....till Svenska Freds, som vid sin 122:a årskongress för en vecka sedan gav Eldh-Ekblads fredspris till diplomatveteranen Sverker Åström, trots sin ålder radikalare än de flesta
....till tappra Tuff-aktivister, som i går skötte Tuffs storloppis utanför Tyresö centrum.
Resultat: 2 010 kr, mycket välkomna för att stötta Tuffs vacklande ekonomi
....till Tyresö teaterförening, vars uppsättning av Bombi Bitt hade bejublad premiär i fredags (10/6). Det gäller nu att passa på att besöka cirkustältet i slottsområdet före den 2 juli, då den sista föreställningen äger rum. Så här lät det bland annat vid premiären.
söndag, juni 5
”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”
”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”
Sedan 1995 har Tuff delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” Det har gått till Värnamo fredsförening, Gunnar och Margaretha Petersen, Kvänums fredsförening, Akka Gudmundsson i Luleå, Ola och Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust), Hampus Eckerman och Edmundo Arróspide (Radio Tuff) samt i år till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. I år består det av ett diplom samt 6000 kr. Prisceremonin sker vid Svenska Freds’ 122:a (!) årskongress. Den äger rum i Morokulien (”moro”= kul på norska) vid gränsen mellan Norge och Sverige. Där uppfördes 1914 –100 år efter norsk-svenska unionens bildande—ett 18 meter högt granitmonument med en text som säger att ”i framtiden är krig omöjliga mellan broderfolken”. När det här programmet sänds är jag i Morokulien för att dela ut årets pris och säger då ungefär så här:
Nationalism är en pest, som orsakat otaliga miljoner människors död de senaste 100 åren. Men just här i Morokulien och just när jag tänker på vad som hände för hundra år sen kan jag inte undgå att känna en slags nationalistisk stolthet -- inte som svensk men som skandinav. För visst var norrmän och svenskar beundransvärt kloka det där året 1905. Den svenska ledningen hörsammade inte ropen från krigiska militarister att angripa Norge och norrmännen gick med på att rasera sina gränsbefästningar. Men så hade också Svenska Freds demonstrerat på Stockholms gator under den i dagens ögon så märkliga parollen ”Fred med Norge”.
Jag har visserligen varit med i Svenska Freds styrelse massor av år och dess ordförande ett par år och i 38 år ägnat större delen av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening och de senaste tjugo åt Radio Tuff.. Men jag började som en militaristisk stridis, var landsstormspojke vid 13 års ålder, barnsoldat alltså och sen blev jag värnpliktig sergeant vid I 21 i Sollefteå och förde som 22-åring befäl över 40 man i en vintrig militärmanöver i Norrland. Men nästa repmånad vägrade jag och jag minns fanjunkaren, när han rapporterade min vägran till sina överordnade. Han var en hygglig karl men hade ett mustigt språk och sa ”Det är en figur här som är ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad”.
Jag undfägnades alltså med en solig och ganska trevlig sommarmånad på Bogesunds fångvårdsanstalt. Gratis logi och mat och något gym behövde vi inte för vi bar massaved i skogen som andra kulis och spelade fotboll mot Täbypolisen.
Året efter fick jag som vapenfri gräva diken vid Stora skuggans skjutfält och sedan jobba på sågverk i Uppland. På sågverket stod jag längst ner på bandet och hade det minst viktiga jobbet. Men så kom en dag en ny vägrare. Han hette Gunnar Adler Karlsson och honom minns jag med tacksamhet för nu fick han skitjobbet och jag åkte upp ett litet snäpp i produktionsstatusen. Men det var nog enda gången jag överträffade honom. Redan då var han vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant, han körde dollargrin och jag cyklade. Han blev professor och jag hamnade på en mycket multikulturell skola i Bollmora, varifrån de som talade vackrast om det mångkulturella försvann till angenämare jobb, eftersom de fann verkligheten för jobbig. Det är stor skillnad mellan praktik och politiskt korrekt teori.
Gunnar Adler Karlsson skrev läsvärda böcker, en del med magistrala titlar som ”Lärobok för 80-talet” och ”Lärobok för 90-talet”. Där skriver han bland annat:
”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”
Jag är gammalmodig nog att tro på att demokratins ryggrad är de lokala gruppernas frivilliga arbete och fria diskussioner. Därför har vi i Tuff sedan 1995 delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Svenska Freds’ och Tuffs presidier är jury och också i år var valet enhälligt. Priset går till en fredsförening, som grundades redan 1914. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det hände just det året, för då invigdes fredsmonumentet i Morokulien och då började första världskriget som sen ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget. Tänk om tusentals andra orter i Europa hade aktiverat sig i fredsarbete den gången, då hade 60-70 miljoner människor sluppit att förintas i de båda krigen.
Årets pris går till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Jag skulle kunna nämna många från den föreningen som jag minns med glädje och beundran, men jag vet att ingen tar illa upp om jag bara nämner en enda, Östen Johannesson, frälsningssoldaten som under väldigt många år –han blev över 100 år-- gjorde fantastiska insatser i Nässjö och som också var Svenska Freds ordförande ett år under 60-talet.
Och nu ska vi hedra pristagarna genom att lyssna på Nässjö fredsklockor som förut turnerade land och rike runt just genom att spela på klockor
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1031) 2005-06-05
Sedan 1995 har Tuff delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” Det har gått till Värnamo fredsförening, Gunnar och Margaretha Petersen, Kvänums fredsförening, Akka Gudmundsson i Luleå, Ola och Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust), Hampus Eckerman och Edmundo Arróspide (Radio Tuff) samt i år till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. I år består det av ett diplom samt 6000 kr. Prisceremonin sker vid Svenska Freds’ 122:a (!) årskongress. Den äger rum i Morokulien (”moro”= kul på norska) vid gränsen mellan Norge och Sverige. Där uppfördes 1914 –100 år efter norsk-svenska unionens bildande—ett 18 meter högt granitmonument med en text som säger att ”i framtiden är krig omöjliga mellan broderfolken”. När det här programmet sänds är jag i Morokulien för att dela ut årets pris och säger då ungefär så här:
Nationalism är en pest, som orsakat otaliga miljoner människors död de senaste 100 åren. Men just här i Morokulien och just när jag tänker på vad som hände för hundra år sen kan jag inte undgå att känna en slags nationalistisk stolthet -- inte som svensk men som skandinav. För visst var norrmän och svenskar beundransvärt kloka det där året 1905. Den svenska ledningen hörsammade inte ropen från krigiska militarister att angripa Norge och norrmännen gick med på att rasera sina gränsbefästningar. Men så hade också Svenska Freds demonstrerat på Stockholms gator under den i dagens ögon så märkliga parollen ”Fred med Norge”.
Jag har visserligen varit med i Svenska Freds styrelse massor av år och dess ordförande ett par år och i 38 år ägnat större delen av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening och de senaste tjugo åt Radio Tuff.. Men jag började som en militaristisk stridis, var landsstormspojke vid 13 års ålder, barnsoldat alltså och sen blev jag värnpliktig sergeant vid I 21 i Sollefteå och förde som 22-åring befäl över 40 man i en vintrig militärmanöver i Norrland. Men nästa repmånad vägrade jag och jag minns fanjunkaren, när han rapporterade min vägran till sina överordnade. Han var en hygglig karl men hade ett mustigt språk och sa ”Det är en figur här som är ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad”.
Jag undfägnades alltså med en solig och ganska trevlig sommarmånad på Bogesunds fångvårdsanstalt. Gratis logi och mat och något gym behövde vi inte för vi bar massaved i skogen som andra kulis och spelade fotboll mot Täbypolisen.
Året efter fick jag som vapenfri gräva diken vid Stora skuggans skjutfält och sedan jobba på sågverk i Uppland. På sågverket stod jag längst ner på bandet och hade det minst viktiga jobbet. Men så kom en dag en ny vägrare. Han hette Gunnar Adler Karlsson och honom minns jag med tacksamhet för nu fick han skitjobbet och jag åkte upp ett litet snäpp i produktionsstatusen. Men det var nog enda gången jag överträffade honom. Redan då var han vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant, han körde dollargrin och jag cyklade. Han blev professor och jag hamnade på en mycket multikulturell skola i Bollmora, varifrån de som talade vackrast om det mångkulturella försvann till angenämare jobb, eftersom de fann verkligheten för jobbig. Det är stor skillnad mellan praktik och politiskt korrekt teori.
Gunnar Adler Karlsson skrev läsvärda böcker, en del med magistrala titlar som ”Lärobok för 80-talet” och ”Lärobok för 90-talet”. Där skriver han bland annat:
”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”
Jag är gammalmodig nog att tro på att demokratins ryggrad är de lokala gruppernas frivilliga arbete och fria diskussioner. Därför har vi i Tuff sedan 1995 delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Svenska Freds’ och Tuffs presidier är jury och också i år var valet enhälligt. Priset går till en fredsförening, som grundades redan 1914. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det hände just det året, för då invigdes fredsmonumentet i Morokulien och då började första världskriget som sen ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget. Tänk om tusentals andra orter i Europa hade aktiverat sig i fredsarbete den gången, då hade 60-70 miljoner människor sluppit att förintas i de båda krigen.
Årets pris går till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Jag skulle kunna nämna många från den föreningen som jag minns med glädje och beundran, men jag vet att ingen tar illa upp om jag bara nämner en enda, Östen Johannesson, frälsningssoldaten som under väldigt många år –han blev över 100 år-- gjorde fantastiska insatser i Nässjö och som också var Svenska Freds ordförande ett år under 60-talet.
Och nu ska vi hedra pristagarna genom att lyssna på Nässjö fredsklockor som förut turnerade land och rike runt just genom att spela på klockor
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1031) 2005-06-05
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1031) 2005-06-05 TILL ....
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1031) 2005-06-05 TILL ....
....till Svensk Freds- och skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, som i helgen håller sin 122:a årskongress. Det sker mycket passande i Morokulien vid svensk-norska gränsen 100 år efter den fredliga upplösningen av unionen.
....till dem som bestämde att Gunnar och Margaretha Petersen vid kongressen i dag får E Holger Erikssons fredspris, smycket i form av ett brutet gevär i guld
....till det tappra tuff-gänget Erika Husberg, Sylvia Ljungdahl, Monica Schelin, Ulf Smedberg och Margareta Svahn, som städat Tuff-lokalen i veckan.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i veckan haft ett späckat program och bl a informerat i tre skolor. Rosor också till Gunnar Petersen som skött transporterna och till Margaretha Petersen som skött kosthållet och allt det andra
....till förra riksdagsledamoten Karin Wegestål, som kritiserar ett inslag i Sveriges Radios annars utmärkta Studio Ett den 16 maj. Det utpekade ensidigt serberna som de ”onda”, vilka hade utfört de mord av civila och våldtäkter som förekommer i alla krig från alla sidor
....till Kina Sellergren, som välförtjänt får Tyresö kommuns kulturstipendium i år. Från den 10 juni är hon kapellmästare vid uppförandet av ”Bombi Bitt” där borta vid vandrarhemmet. En ros också till Tyresö teaterförening, som än en gång gläder oss med detta fina program
....till tidningen ”Vi i Tyresö”, som i senaste numret gav stort utrymme åt Tyresöradions program och med en rolig teckning av Kalle Strokirk om 91,4 MHz
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till medlemsavgifter (200 kr plus 80 kr för familjemedlem) eller till gåvor
....till Tyresö konstförening som ordnat konstauktionen så fint i går och ställde upp med ordföranden Tord Strömberg, Gisela Eronn, Ulla Åman, Ingalill Söderquist, Ebba Udikas , Siv Levander med flera
....till sist men inte minst till den oförbrännelige Roland Schütt, 92 år ung, som höll i auktionen i går på sina konstverk och fick in åtskilliga tusen kronor, som delas mellan Tuff och Tyresö konstförening. Och nu ska vi få höra litegrann om hur det lät vid auktionen i Tyresö centrum
....till Svensk Freds- och skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, som i helgen håller sin 122:a årskongress. Det sker mycket passande i Morokulien vid svensk-norska gränsen 100 år efter den fredliga upplösningen av unionen.
....till dem som bestämde att Gunnar och Margaretha Petersen vid kongressen i dag får E Holger Erikssons fredspris, smycket i form av ett brutet gevär i guld
....till det tappra tuff-gänget Erika Husberg, Sylvia Ljungdahl, Monica Schelin, Ulf Smedberg och Margareta Svahn, som städat Tuff-lokalen i veckan.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i veckan haft ett späckat program och bl a informerat i tre skolor. Rosor också till Gunnar Petersen som skött transporterna och till Margaretha Petersen som skött kosthållet och allt det andra
....till förra riksdagsledamoten Karin Wegestål, som kritiserar ett inslag i Sveriges Radios annars utmärkta Studio Ett den 16 maj. Det utpekade ensidigt serberna som de ”onda”, vilka hade utfört de mord av civila och våldtäkter som förekommer i alla krig från alla sidor
....till Kina Sellergren, som välförtjänt får Tyresö kommuns kulturstipendium i år. Från den 10 juni är hon kapellmästare vid uppförandet av ”Bombi Bitt” där borta vid vandrarhemmet. En ros också till Tyresö teaterförening, som än en gång gläder oss med detta fina program
....till tidningen ”Vi i Tyresö”, som i senaste numret gav stort utrymme åt Tyresöradions program och med en rolig teckning av Kalle Strokirk om 91,4 MHz
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till medlemsavgifter (200 kr plus 80 kr för familjemedlem) eller till gåvor
....till Tyresö konstförening som ordnat konstauktionen så fint i går och ställde upp med ordföranden Tord Strömberg, Gisela Eronn, Ulla Åman, Ingalill Söderquist, Ebba Udikas , Siv Levander med flera
....till sist men inte minst till den oförbrännelige Roland Schütt, 92 år ung, som höll i auktionen i går på sina konstverk och fick in åtskilliga tusen kronor, som delas mellan Tuff och Tyresö konstförening. Och nu ska vi få höra litegrann om hur det lät vid auktionen i Tyresö centrum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)