Kära lyssnare!
Äntligen är det slut på sommaruppehållet på Radio TUFF och man kan återigen höra nya spännande saker. Åke Sandins senaste krönika om de fruktansvärda atombomberna över Japan, när kriget var slut i Europa, och Japan redan hade erbjudit kapitulation, var åter ett av de där riktigt viktiga radioinslagen. Återigen drabbades jag av insikten att vi blir både lurade och manipulerade av krigsherrar och politiker i lika mån.
Även i Tyskland mindes man de hemska bombdagarna i Japan. Med anledning därav intervjuades en 93-årig japan vid namn Tsutomo Yanasuchi. Den mannen hade oturen, eller rättare sagt turen, att vara nära bombernas nedslagsplats och ändå överleva vid båda tillfällen, den 6 augusti i Hiroshima och den 9 augusti i Nagasaki. I Nagasaki var han endast 1,5 km ifrån platsen för detonationen. I Hiroshima undkom han utan större skador, men i Nagasaki brändes hans hud av i strimlor. Han tog sig ändå därifrån med ett fortfarande fungerande tåg, och efter tre helvetiska dygn blev han omplåstrad i sin lilla hemstad. Yanasuchis chef ville inte tro honom, när han berättade att en enda bomb hade utplånat en hel stad. Nej, för vem vill tro på något så helvetiskt?
I hela sitt liv har Yanasuchi lidit av sviterna efter atombomben – han och hundratusentals andra. Idag är mannen svårt cancersjuk, men han försöker ändå att informera om bombernas fruktansvärda effekter och hoppas därmed kunna förmå politiker världen över att ta sitt förnuft till fånga och avskaffa kärnvapnen.
Nej, något så fruktansvärt som en atombomb har jag inte upplevt i min barndom. Men helt vanliga brandbomber och andra djävulska bomber har jag hört och sett falla. Även min lilla hemstad Warnemünde drabbades. När Rostock, 15 km ifrån Warnemünde, bombades i ett stort angrepp 26-27 september 1942 efter flera mindre angrepp dagarna innan, råkade piloterna ha några bomber kvar i sina plan, och dessa fällde man helt enkelt över Warnemünde för att slippa ta dem med sig hem, ja, och för att kunna landa säkrare därhemma. Att man därvid dödade några människor och gjorde många hemlösa var ointressant. Att vårt hus inte drabbades var ett under, för skolan tvärs över gatan stod i ljusan låga efter en fullträff.
I Rostock, en av många hundra utbombade tyska städer, dödades vid detta tillfälle 200 människor och 30 000 blev utbombade och hemlösa. Bland dessa var min mors väninna. På förmiddagen hade väninnan fått meddelandet att hennes man hade stupat vid fronten, och på natten blev hon hemlös med tre små barn. Mellansonen hamnade under ruinerna, och hela natten grävde kvinnan med sina bara händer för att rädda sin son. Han överlevde som genom ett under, men led hela livet igenom av svåra trauman.
Än idag klarar jag inte av att höra månadens brandlarm utan att mina händer börjar skaka, och då har jag ändå klarat mig lindrigt undan. Hur måtte det inte kännas för alla miljontals hårt drabbade. Och då kommer min fråga: Hur i helvete kan det finnas människor som kallar sig
frihets- och självständighetslängtande och som än i dag kastar bomber över oskyldiga människors hem, dödar eller berövar dem sin frihet och självständighet? Jag bara undrar.
Men ni där i Tyresö, njut av friheten i skogarna i Tyresö och plocka blåbär, något jag inte kan göra här i dessa trakter, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 16-30 augusti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar