Så här års drabbas jag som vanligt av slutet-på-sommaren-neurosen. Ändå har inte sommaren varit någon höjdare. Det har varit omöjligt att nå människor och till och med på e-posten har det varit ovanligt glest med meddelanden.
Som terapi har jag löst en massa korsord, låt vara att jag också skrivit några krönikor och gjort några radiointervjuer. Och varje dag har jag ivrigt väntat på posten till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. Nyfiken på den tiggarkampanj vi i Tuff bedrivit i sommar. Den har två verkligt behjärtansvärda ändamål. Det ena är för att de två barnbiblioteken i Bagdad skall kunna fortsätta med sin verksamhet och ge barn i denna våldsdrabbade stad en oas, där de kan läsa böcker, sjunga, teckna och trivas. Det andra är det arbete bland fattiga krigsdrabbade afghaner, vilket Tuff har stött under några år. I veckans Radio Tuff hörs bland andra Nasira Omidy, som två månader i sommar besökte Afghanistan. Hon berättar om djup fattigdom och mordiska attentat.
Det finns en del misstänksamhet mot internationellt bistånd. Den får då och då sin näring av medieuppgifter om att för stora andelar av insamlade pengar hamnar i välbetalda administratörers fickor. Nyligen åkte en anställd vid en stor hjälporganisation fast för svindlerier i mångmiljonklassen. Sådant drabbar inte bara nödlidande människor i utlandet utan också många frivilliga och oavlönade som samlar in pengar till Röda korset, Rädda barnen och liknande organisationer, vilkas fotfolk är värd all beundran.
Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) har med tiotals miljoner kronor i Indien finansierat massor av utmärkta projekt, inte minst skolor, brunnar och mangoträd. Men vi har också givit bistånd till noga begränsade insatser i Eritrea, Kenya, Mauritius, Bolivia, Ecuador, Guatemala, Irak, Afghanistan, Rijeka och Belgrad. I Tuff är vi stolta över att kunna skicka varenda insamlad krona till ändamålet utomlands. Det beror på att ingen är avlönad i Tuff och Radio Tuff. När vi ser Mikael Persbrandt på reklam-TV uppmana till bidrag för en av de stora biståndsorganisationerna, må det vara oss förlåtet att undra vad en så firad skådespelare kostar.
Tuff naggar alltså inte på insamlade pengar utan gör nu faktiskt tvärtom. Varje bidrag från solidariska människor fördubblas av Tuffs insamlingskonto, där det finns en del icke öronmärkta pengar. Sätter jag in 500 kronor till afghanska eller irakiska barn går alltså en tusenlapp till de behjärtansvärda ändamålen.
Nyligen hördes biståndsministern (och Tyresöbon) Gunilla Carlsson beklaga att många Sida-miljoner försvunnit i en korruptionshärva i Zambia. Det är alltid en risk att det blir alltför stort svinn, när man skickar stora klumpsummor, som via ibland giriga byråkratier i mottagarlandet ska förvaltas. Tuffs bistånd kan i jämförelse verka mycket blygsamt, men här rör det sig om begränsade projekt, skötta av hederliga partners på plats. Därför är resultaten lätta att kolla upp.
Använd alltså gärna Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och god fortsättning på det som är kvar av sommaren önskar
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1245) 30/8-13/9 -09
lördag, augusti 29
fredag, augusti 28
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1245) 30/8-13/9 -09 till....
....till författaren Henning Mankell, som i DN (17/8) bland annat säger: ”Jag började fundera på vad som enligt mig är en av de största politiska skandalerna under min livstid i Sverige, nämligen det här med ubåtarna i början av 80-talet, när i princip alla ljög” I början av augusti hade vi i Radio Tuff en utförlig genomgång av den svenska ubåtshysterins många märkliga och fantasifulla turer. (Se www.tuffsandin.blogspot.com eller www.tuff.fred.se )
....till Sveriges Radios program Vetenskapsradion som (20/8) intervjuade 83-åriga Nancy Hatch Dupree, arkeolog, författare och kallad ”Afghanistans farmor”, som sedan 40 år bor i Kabul. Hon gav dråpliga exempel på hur stora biståndsorganisationer med mycket välbetalda ”experter” felsatsar genom att utbilda bibliotekarier i distrikt, som varken har bibliotek eller böcker. Nu kämpar hon för att de afghaner som just lärt sig läsa ska få tillgång till böcker.
....till förra statsrådet Lena Hjelm-Wallén, tidigare också ordförande för Svenska Afghanistankommittén, som i Aftonbladet (19/8) bland annat skriver: ”Nu måste det ske en utveckling i landet. Afghanistan behöver skolor och hälsokliniker. Man behöver polis och ett fungerande rättssystem. Nu måste de militära insatserna styras om till civila insatser.”
....till de generösa och solidariska människor som hjälper Tuff att hjälpa fattiga krigsdrabbade afghaner genom insättningar på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. Och rosor till dem som stöder de två barnbiblioteken i Bagdad genom insättningar på samma konto. Senare i detta Radio Tuff hörs Nasira Omidy, nyligen hemkommen från Afghanistan.
....till Dagens Nyheter, som (12/8)skriver under rubriken “Organutredning stoppas i albansk by”. Där heter det bland annat: ”Serber hävdar, att Kosovogerillan under kriget 1998-99 kidnappade uppemot 500 serber i Kosovo och förde dem till grannlandet, där de ska ha mördats och deras organ blivit sålda”. På sin blogg www.motbilder.se undrar Radio Tuffs Hampus Eckerman om oberoende liberala DN nu ska brännmärkas för ”antikosovoalbanism” liksom Aftonbladet beskylldes för antisemitism i organfrågor nyligen. Tidigare i år har vi i Radio Tuff nämnt att Carla del Ponte som åklagare i krigsförbrytarrättegångarna i Haag beklagat att också kriminalinspektörerna från Haag förvägrats tillträde till den misstänkta brottsplatsen i Albanien.
....till Statskunskapsprofessorn Ulf Bjereld som på sin blogg skriver om Donald Boströms märkligt kritiserade artikel i Aftonbladet : ”Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.” Senare i detta Radio Tuff kommer Hampus Eckerman att uttrycka sina synpunkter i ämnet.
....till Sveriges Radios program Vetenskapsradion som (20/8) intervjuade 83-åriga Nancy Hatch Dupree, arkeolog, författare och kallad ”Afghanistans farmor”, som sedan 40 år bor i Kabul. Hon gav dråpliga exempel på hur stora biståndsorganisationer med mycket välbetalda ”experter” felsatsar genom att utbilda bibliotekarier i distrikt, som varken har bibliotek eller böcker. Nu kämpar hon för att de afghaner som just lärt sig läsa ska få tillgång till böcker.
....till förra statsrådet Lena Hjelm-Wallén, tidigare också ordförande för Svenska Afghanistankommittén, som i Aftonbladet (19/8) bland annat skriver: ”Nu måste det ske en utveckling i landet. Afghanistan behöver skolor och hälsokliniker. Man behöver polis och ett fungerande rättssystem. Nu måste de militära insatserna styras om till civila insatser.”
....till de generösa och solidariska människor som hjälper Tuff att hjälpa fattiga krigsdrabbade afghaner genom insättningar på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. Och rosor till dem som stöder de två barnbiblioteken i Bagdad genom insättningar på samma konto. Senare i detta Radio Tuff hörs Nasira Omidy, nyligen hemkommen från Afghanistan.
....till Dagens Nyheter, som (12/8)skriver under rubriken “Organutredning stoppas i albansk by”. Där heter det bland annat: ”Serber hävdar, att Kosovogerillan under kriget 1998-99 kidnappade uppemot 500 serber i Kosovo och förde dem till grannlandet, där de ska ha mördats och deras organ blivit sålda”. På sin blogg www.motbilder.se undrar Radio Tuffs Hampus Eckerman om oberoende liberala DN nu ska brännmärkas för ”antikosovoalbanism” liksom Aftonbladet beskylldes för antisemitism i organfrågor nyligen. Tidigare i år har vi i Radio Tuff nämnt att Carla del Ponte som åklagare i krigsförbrytarrättegångarna i Haag beklagat att också kriminalinspektörerna från Haag förvägrats tillträde till den misstänkta brottsplatsen i Albanien.
....till Statskunskapsprofessorn Ulf Bjereld som på sin blogg skriver om Donald Boströms märkligt kritiserade artikel i Aftonbladet : ”Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.” Senare i detta Radio Tuff kommer Hampus Eckerman att uttrycka sina synpunkter i ämnet.
MARIANNE STIEGER:I Skåne reclaimas och återreclaimas det
Kära lyssnare!
Nog har även ni hört modeordet ”reclaim” – det vill säga att återta något som tycks ha gått förlorat. Det började med gatufesten ”Reclaim the streets” på Kungsgatan i Stockholm för flera år sedan. Om jag inte minns fel, så handlade det i början om att återta gatorna från trafiken, att låta människorna, inte bilarna, nyttja gatorna. En god tanke som gick på tok redan från början.
Här i Malmö började reclaimandet i våras med ett upprop att återta Västra Hamnen. Från vem? Och vem skulle återta vad? Skulle Malmöborna återerövra Kockums gamla fabriksområde? Tja, ingen visste så riktigt vem som skulle reclaima vad åt vem.
Men en sak stod klart. Det var inte någon demokratisk aktion, utan ett gäng maskerade bråkstakar tog sig rätten att återerövra något som egentligen alla Malmöbor tyckte sig redan äga – nämligen strandpromenaden, skateparken och badbryggorna i Västra Hamnen, välbesökta platser för tusentals Malmöbor. Nåväl, reclaimarna gick på en nit. Invånarna i Västra Hamnen försvarade sin stadsdel med bravur. Istället för fest blev det ett snöpligt återtåg till centrum av staden, där rutor krossades.
Så tog sig några sommargäster i Falsterbo före att reclaima badbryggan från invånarna och övriga sommargäster. Ett gäng högnästa, tillresta adels- och rikemansherrar ansåg sig kunna paxa badbryggan för sitt nakenbad på morgnarna. De ställde sina trätofflor som markering på bryggan och njöt sitt ensamma nakenbad. Övriga hugade badspekulanter fick finna sig i att vänta. Eventuella badgäster, som tog sig förbi tofflorna, tillrättavisades handgripligen. Men se – då tog sig en yngling från Falsterbo rätten att återreclaima bryggan från de snobbiga stockholmska badgästerna. Ynglingen ifråga gjorde ett upprop att alla som ville skulle storma bryggan en viss morgon och strunta i de fisförnäma nakenbadarna. Den ynglingen besegrade modigt alla utan varken kängor eller gömt ansikte. Han framträdde till och med med sitt namn. Heder åt en sådan gosse. Nakenbadarna drog in svansen.
Så kom då den senaste reclaim-aktionen – återigen från ett gäng anonyma bråkstakar. Jag tror de kallar sig AFA – antifascistiska påstår de sig vara. Fega, ynkliga kräk anser jag dem vara. Detta gäng, tyvärr uppbackad av en presskonferens, på vilken de inte vågade visa sina ansikten, påstod sig vilja reclaima Malmös problemområde Rosengård från polisen. Nu hör till saken att det tack vare ett stort polisuppbåd äntligen har blivit lugn och ro i den tidigare så oroliga stadsdelen, till alla invånares stora glädje.
Då kommer det här svarta gänget, och då menar jag inte hudfärgen utan de kläder gänget gömmer sig bakom, och påstår sig vilja rädda Rosengård undan polisen. Och det samma dag som Ramadan, muslimernas fastemånad, inleds. Hur dumma kan dessa vilseledda ungdomar vara? Och vad är syftet med deras korkade aktioner? Vem står bakom dem och backar upp dem? Det är en fråga jag vill ha svar på!
Men nu händer något! I detta problemområde reser sig invånarna, ja, visserligen bara männen, för kvinnorna håller sig inomhus vid sådana tillfällen, och går i samlad trupp mot dessa AFA-ungdomar och försvarar sitt område. Visst, det hann bli både slagsmål, bränder och krossade fönsterrutor. Men Rosengårdsborna hade ställt upp för sitt område och försvarat det. Och det ska de ha all ära för AFA-ungdomarna drog snöpligt sin färde.
Här reclaimas ingenting mot Malmöbornas vilja!
En liten fråga: Kan inte föräldrarna till de här bråkande AFA-gängen reclaima sina ungar och lära dem demokratiska principer? Det är nämligen det de borde lära sig, innan de ger sig ut på gatorna och med våld påstår sig vilja rädda världen. Och det bakom döljande glasögon och masker. Är det demokrati? Jag bara frågar, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger I Radio Tuff 30/8-13/9 2009
Nog har även ni hört modeordet ”reclaim” – det vill säga att återta något som tycks ha gått förlorat. Det började med gatufesten ”Reclaim the streets” på Kungsgatan i Stockholm för flera år sedan. Om jag inte minns fel, så handlade det i början om att återta gatorna från trafiken, att låta människorna, inte bilarna, nyttja gatorna. En god tanke som gick på tok redan från början.
Här i Malmö började reclaimandet i våras med ett upprop att återta Västra Hamnen. Från vem? Och vem skulle återta vad? Skulle Malmöborna återerövra Kockums gamla fabriksområde? Tja, ingen visste så riktigt vem som skulle reclaima vad åt vem.
Men en sak stod klart. Det var inte någon demokratisk aktion, utan ett gäng maskerade bråkstakar tog sig rätten att återerövra något som egentligen alla Malmöbor tyckte sig redan äga – nämligen strandpromenaden, skateparken och badbryggorna i Västra Hamnen, välbesökta platser för tusentals Malmöbor. Nåväl, reclaimarna gick på en nit. Invånarna i Västra Hamnen försvarade sin stadsdel med bravur. Istället för fest blev det ett snöpligt återtåg till centrum av staden, där rutor krossades.
Så tog sig några sommargäster i Falsterbo före att reclaima badbryggan från invånarna och övriga sommargäster. Ett gäng högnästa, tillresta adels- och rikemansherrar ansåg sig kunna paxa badbryggan för sitt nakenbad på morgnarna. De ställde sina trätofflor som markering på bryggan och njöt sitt ensamma nakenbad. Övriga hugade badspekulanter fick finna sig i att vänta. Eventuella badgäster, som tog sig förbi tofflorna, tillrättavisades handgripligen. Men se – då tog sig en yngling från Falsterbo rätten att återreclaima bryggan från de snobbiga stockholmska badgästerna. Ynglingen ifråga gjorde ett upprop att alla som ville skulle storma bryggan en viss morgon och strunta i de fisförnäma nakenbadarna. Den ynglingen besegrade modigt alla utan varken kängor eller gömt ansikte. Han framträdde till och med med sitt namn. Heder åt en sådan gosse. Nakenbadarna drog in svansen.
Så kom då den senaste reclaim-aktionen – återigen från ett gäng anonyma bråkstakar. Jag tror de kallar sig AFA – antifascistiska påstår de sig vara. Fega, ynkliga kräk anser jag dem vara. Detta gäng, tyvärr uppbackad av en presskonferens, på vilken de inte vågade visa sina ansikten, påstod sig vilja reclaima Malmös problemområde Rosengård från polisen. Nu hör till saken att det tack vare ett stort polisuppbåd äntligen har blivit lugn och ro i den tidigare så oroliga stadsdelen, till alla invånares stora glädje.
Då kommer det här svarta gänget, och då menar jag inte hudfärgen utan de kläder gänget gömmer sig bakom, och påstår sig vilja rädda Rosengård undan polisen. Och det samma dag som Ramadan, muslimernas fastemånad, inleds. Hur dumma kan dessa vilseledda ungdomar vara? Och vad är syftet med deras korkade aktioner? Vem står bakom dem och backar upp dem? Det är en fråga jag vill ha svar på!
Men nu händer något! I detta problemområde reser sig invånarna, ja, visserligen bara männen, för kvinnorna håller sig inomhus vid sådana tillfällen, och går i samlad trupp mot dessa AFA-ungdomar och försvarar sitt område. Visst, det hann bli både slagsmål, bränder och krossade fönsterrutor. Men Rosengårdsborna hade ställt upp för sitt område och försvarat det. Och det ska de ha all ära för AFA-ungdomarna drog snöpligt sin färde.
Här reclaimas ingenting mot Malmöbornas vilja!
En liten fråga: Kan inte föräldrarna till de här bråkande AFA-gängen reclaima sina ungar och lära dem demokratiska principer? Det är nämligen det de borde lära sig, innan de ger sig ut på gatorna och med våld påstår sig vilja rädda världen. Och det bakom döljande glasögon och masker. Är det demokrati? Jag bara frågar, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger I Radio Tuff 30/8-13/9 2009
söndag, augusti 16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1244) 09-08-16 till....
....till de generösa och solidariska människor som i sommar har satt in 12000 kr för Tuffs bistånd till barnbibliotek i Bagdad och fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. I Tuff jobbar alla oavlönat, så varje krona går oavkortat till ändamålet. Dessutom har Tuff lovat att fördubbla lyssnarnas/läsarnas gåvor. Så kampanjen fortsätter. Välkommen du också med bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36- 2
....till engelsmannen Harry Patch, som dog i somras. Det märkvärdiga med honom är att han blev 111 år gammal och var den siste överlevande soldaten från första världskriget. Han vägrade länge att uttala sig om kriget men under de sista åren av sitt liv arbetade han aktivt för fred och försoning i världen. ”Krig är inte värt ett enda liv”, sade han
....till Tyresöbon Eva Onegård, som liksom många andra tyska civila hade ett helvete i andra världskrigets slutskede, ständigt utsatta för segrarnas otäcka övergrepp. Hon sammanfattar sitt hemska öde som 15-åring med: ”Vi hade inget värde och vi återfick inget värde, för ingen talar om oss”. Det är sant att deras trauman är nedtystade i medierna, dock inte på Tyresöradion, där Evas skakande berättelse hörs till den 23 augusti
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i Aftonbladet (8/8) skriver under rubriken ”STOPPA SVENSK VAPENEXPORT!” De tar upp avslöjandet att svenska vapen nu påträffats hos den terroriststämplade gerillarörelsen Farc i Colombia och skriver bland annat: ”Att Sverige å ena sidan verkar för fred i Colombia och å andra sidan är ytterst ansvarig för att svenska vapen används i konflikten är motsägelsefullt och oacceptabelt”
....till TV-programmet Aktuellt, som (14/8) lät Svenska Freds’ ordförande Anna Ek debattera Afghanistan med försvarsminister Sten Tolgfors.
....till Hampus Eckerman, under många år medarbetare i Radio Tuff, som på sin blogg www.motbilder.se tar upp olika bedömningar av dem som dödar civila. Medan Nato-soldater och israeler bara det senaste året ostraffat har dödat massor av civila har nu en tysk domstol dömt 90-åriga Josef Scheungraber till livstidsfängelse för att han som 25-åring dödade tio civila italienare.
....till Jan Öberg, chef för stiftelsen TFF i Lund, som är en av de alltför få som uppmärksammade årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser och bland annat skriver: ”Begreppet terrorbalansen säger vad kärnvapen är, nämligen terrorismens vapen. Ett klart och väl preciserat engagemang för avskaffandet av kärnvapen är nödvändigt”
....till de människor som genom att fynda vid Tuffs stora loppis på ängen vid Tyresö centrum lördag den 29 augusti kl 11-15 förbättrar föreningens ekonomi, som är helt beroende av frivilliga insatser
....till engelsmannen Harry Patch, som dog i somras. Det märkvärdiga med honom är att han blev 111 år gammal och var den siste överlevande soldaten från första världskriget. Han vägrade länge att uttala sig om kriget men under de sista åren av sitt liv arbetade han aktivt för fred och försoning i världen. ”Krig är inte värt ett enda liv”, sade han
....till Tyresöbon Eva Onegård, som liksom många andra tyska civila hade ett helvete i andra världskrigets slutskede, ständigt utsatta för segrarnas otäcka övergrepp. Hon sammanfattar sitt hemska öde som 15-åring med: ”Vi hade inget värde och vi återfick inget värde, för ingen talar om oss”. Det är sant att deras trauman är nedtystade i medierna, dock inte på Tyresöradion, där Evas skakande berättelse hörs till den 23 augusti
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i Aftonbladet (8/8) skriver under rubriken ”STOPPA SVENSK VAPENEXPORT!” De tar upp avslöjandet att svenska vapen nu påträffats hos den terroriststämplade gerillarörelsen Farc i Colombia och skriver bland annat: ”Att Sverige å ena sidan verkar för fred i Colombia och å andra sidan är ytterst ansvarig för att svenska vapen används i konflikten är motsägelsefullt och oacceptabelt”
....till TV-programmet Aktuellt, som (14/8) lät Svenska Freds’ ordförande Anna Ek debattera Afghanistan med försvarsminister Sten Tolgfors.
....till Hampus Eckerman, under många år medarbetare i Radio Tuff, som på sin blogg www.motbilder.se tar upp olika bedömningar av dem som dödar civila. Medan Nato-soldater och israeler bara det senaste året ostraffat har dödat massor av civila har nu en tysk domstol dömt 90-åriga Josef Scheungraber till livstidsfängelse för att han som 25-åring dödade tio civila italienare.
....till Jan Öberg, chef för stiftelsen TFF i Lund, som är en av de alltför få som uppmärksammade årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser och bland annat skriver: ”Begreppet terrorbalansen säger vad kärnvapen är, nämligen terrorismens vapen. Ett klart och väl preciserat engagemang för avskaffandet av kärnvapen är nödvändigt”
....till de människor som genom att fynda vid Tuffs stora loppis på ängen vid Tyresö centrum lördag den 29 augusti kl 11-15 förbättrar föreningens ekonomi, som är helt beroende av frivilliga insatser
Marianne Stieger: ATOMBOMBER OCH ANDRA HELVETISKA VAPEN
Kära lyssnare!
Äntligen är det slut på sommaruppehållet på Radio TUFF och man kan återigen höra nya spännande saker. Åke Sandins senaste krönika om de fruktansvärda atombomberna över Japan, när kriget var slut i Europa, och Japan redan hade erbjudit kapitulation, var åter ett av de där riktigt viktiga radioinslagen. Återigen drabbades jag av insikten att vi blir både lurade och manipulerade av krigsherrar och politiker i lika mån.
Även i Tyskland mindes man de hemska bombdagarna i Japan. Med anledning därav intervjuades en 93-årig japan vid namn Tsutomo Yanasuchi. Den mannen hade oturen, eller rättare sagt turen, att vara nära bombernas nedslagsplats och ändå överleva vid båda tillfällen, den 6 augusti i Hiroshima och den 9 augusti i Nagasaki. I Nagasaki var han endast 1,5 km ifrån platsen för detonationen. I Hiroshima undkom han utan större skador, men i Nagasaki brändes hans hud av i strimlor. Han tog sig ändå därifrån med ett fortfarande fungerande tåg, och efter tre helvetiska dygn blev han omplåstrad i sin lilla hemstad. Yanasuchis chef ville inte tro honom, när han berättade att en enda bomb hade utplånat en hel stad. Nej, för vem vill tro på något så helvetiskt?
I hela sitt liv har Yanasuchi lidit av sviterna efter atombomben – han och hundratusentals andra. Idag är mannen svårt cancersjuk, men han försöker ändå att informera om bombernas fruktansvärda effekter och hoppas därmed kunna förmå politiker världen över att ta sitt förnuft till fånga och avskaffa kärnvapnen.
Nej, något så fruktansvärt som en atombomb har jag inte upplevt i min barndom. Men helt vanliga brandbomber och andra djävulska bomber har jag hört och sett falla. Även min lilla hemstad Warnemünde drabbades. När Rostock, 15 km ifrån Warnemünde, bombades i ett stort angrepp 26-27 september 1942 efter flera mindre angrepp dagarna innan, råkade piloterna ha några bomber kvar i sina plan, och dessa fällde man helt enkelt över Warnemünde för att slippa ta dem med sig hem, ja, och för att kunna landa säkrare därhemma. Att man därvid dödade några människor och gjorde många hemlösa var ointressant. Att vårt hus inte drabbades var ett under, för skolan tvärs över gatan stod i ljusan låga efter en fullträff.
I Rostock, en av många hundra utbombade tyska städer, dödades vid detta tillfälle 200 människor och 30 000 blev utbombade och hemlösa. Bland dessa var min mors väninna. På förmiddagen hade väninnan fått meddelandet att hennes man hade stupat vid fronten, och på natten blev hon hemlös med tre små barn. Mellansonen hamnade under ruinerna, och hela natten grävde kvinnan med sina bara händer för att rädda sin son. Han överlevde som genom ett under, men led hela livet igenom av svåra trauman.
Än idag klarar jag inte av att höra månadens brandlarm utan att mina händer börjar skaka, och då har jag ändå klarat mig lindrigt undan. Hur måtte det inte kännas för alla miljontals hårt drabbade. Och då kommer min fråga: Hur i helvete kan det finnas människor som kallar sig
frihets- och självständighetslängtande och som än i dag kastar bomber över oskyldiga människors hem, dödar eller berövar dem sin frihet och självständighet? Jag bara undrar.
Men ni där i Tyresö, njut av friheten i skogarna i Tyresö och plocka blåbär, något jag inte kan göra här i dessa trakter, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 16-30 augusti
Äntligen är det slut på sommaruppehållet på Radio TUFF och man kan återigen höra nya spännande saker. Åke Sandins senaste krönika om de fruktansvärda atombomberna över Japan, när kriget var slut i Europa, och Japan redan hade erbjudit kapitulation, var åter ett av de där riktigt viktiga radioinslagen. Återigen drabbades jag av insikten att vi blir både lurade och manipulerade av krigsherrar och politiker i lika mån.
Även i Tyskland mindes man de hemska bombdagarna i Japan. Med anledning därav intervjuades en 93-årig japan vid namn Tsutomo Yanasuchi. Den mannen hade oturen, eller rättare sagt turen, att vara nära bombernas nedslagsplats och ändå överleva vid båda tillfällen, den 6 augusti i Hiroshima och den 9 augusti i Nagasaki. I Nagasaki var han endast 1,5 km ifrån platsen för detonationen. I Hiroshima undkom han utan större skador, men i Nagasaki brändes hans hud av i strimlor. Han tog sig ändå därifrån med ett fortfarande fungerande tåg, och efter tre helvetiska dygn blev han omplåstrad i sin lilla hemstad. Yanasuchis chef ville inte tro honom, när han berättade att en enda bomb hade utplånat en hel stad. Nej, för vem vill tro på något så helvetiskt?
I hela sitt liv har Yanasuchi lidit av sviterna efter atombomben – han och hundratusentals andra. Idag är mannen svårt cancersjuk, men han försöker ändå att informera om bombernas fruktansvärda effekter och hoppas därmed kunna förmå politiker världen över att ta sitt förnuft till fånga och avskaffa kärnvapnen.
Nej, något så fruktansvärt som en atombomb har jag inte upplevt i min barndom. Men helt vanliga brandbomber och andra djävulska bomber har jag hört och sett falla. Även min lilla hemstad Warnemünde drabbades. När Rostock, 15 km ifrån Warnemünde, bombades i ett stort angrepp 26-27 september 1942 efter flera mindre angrepp dagarna innan, råkade piloterna ha några bomber kvar i sina plan, och dessa fällde man helt enkelt över Warnemünde för att slippa ta dem med sig hem, ja, och för att kunna landa säkrare därhemma. Att man därvid dödade några människor och gjorde många hemlösa var ointressant. Att vårt hus inte drabbades var ett under, för skolan tvärs över gatan stod i ljusan låga efter en fullträff.
I Rostock, en av många hundra utbombade tyska städer, dödades vid detta tillfälle 200 människor och 30 000 blev utbombade och hemlösa. Bland dessa var min mors väninna. På förmiddagen hade väninnan fått meddelandet att hennes man hade stupat vid fronten, och på natten blev hon hemlös med tre små barn. Mellansonen hamnade under ruinerna, och hela natten grävde kvinnan med sina bara händer för att rädda sin son. Han överlevde som genom ett under, men led hela livet igenom av svåra trauman.
Än idag klarar jag inte av att höra månadens brandlarm utan att mina händer börjar skaka, och då har jag ändå klarat mig lindrigt undan. Hur måtte det inte kännas för alla miljontals hårt drabbade. Och då kommer min fråga: Hur i helvete kan det finnas människor som kallar sig
frihets- och självständighetslängtande och som än i dag kastar bomber över oskyldiga människors hem, dödar eller berövar dem sin frihet och självständighet? Jag bara undrar.
Men ni där i Tyresö, njut av friheten i skogarna i Tyresö och plocka blåbär, något jag inte kan göra här i dessa trakter, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 16-30 augusti
torsdag, augusti 13
”SVENSKA BÖGAR MOT KÄRNVAPEN”
(Medger att rubriken är vald i medvetande om att sex alltid lockar till läsning)
När min yngre dotter skulle födas hade jag lovat min kvinna att vara med vid förlossningen. Det här var redan 1961 och då skulle moderna karlar vara med på BB och jag ville minsann inte vara sämre, även om sjukhuspersonalen inte alltid var entusiastisk, eftersom många av oss karlslokar inte alltid mådde så bra utan bara var i vägen.
Nu tvangs jag att svika min tappra ambition. Kom aldrig till BB. Det berodde på att den kvällen hade vi en lärarkollega hos oss. Han var homosexuell och olycklig, berättade att hans bror reservofficeren hade erbjudit honom sin tjänsterevolver för att han skulle kunna begå självmord. Snacka om homofobi!
Så när värkarna började sätta in kom vi överens om att vi inte kunde lämna honom ensam. Han och jag stod alltså på balkongen i Rågsved och vinkade uppmuntrande till min stormagade kvinna, som ensam fick ta en taxi till Sabbatsbergs sjukhus. För mig kändes det förstås väldigt spännande och ängsligt. Men han var full av sina egna problem och tycktes nästan tro att BB-resor tillhörde heterosexuella pars vardag.
Jag har haft förmånen att känna och samarbeta med åtskilliga homosexuella, alla schyssta, vänliga och duktiga. De har inte haft någonting av den exhibitionism som medierna älskar att visa från Pridefestivalerna, inslag som också en del homosexuella brukar beklaga. Herregud, jag minns ju att olikkönade par som hånglade eller bara pussades på offentlig plats förut åtalades för förargelseväckande beteende. De som inte kunde hålla sig tog sig in på T-centralen och stod där på perrongen och kramades, som om de skulle ta avsked. Det ansågs förmildrande.
På Hiroshimadagarna under 80-talet fyllde Svenska Freds plattan inne på Sergels torg med demonstranter mot kärnvapen. I dag får fredsrörelsen i augusti inte ens en procent av den uppmärksamhet som Pridefestivalen får. Numera är medierna så kommersialiserade att de undviker livsviktiga frågor och satsar på till exempel våra sexuella beteenden. Det lockar annonsörer och pengarna styr ämnesvalet.
Alltså är jag grymt avundsjuk på den folkfest som Pride har blivit. Till annan religion kan man ju konvertera. Men kan en gubbjävel som jag –en erotikens Svensson—”konvertera” till det trendiga homosexgänget? I så fall skulle jag bilda organisationen ”Svenska bögar mot kärnvapen” och med liv och lust delta i Pridefestivalen. Ett givet plakat skulle vara Roland ”Kådisbellan” Schütts affisch ”Make Love – not War”. Det vore ett lyft för kampen mot de kärnvapen, som hotar hela mänsklighetens existens.
Må det då vara oss förlåtet att Roland Schütt (1913-2005) och jag för några år sedan på Tyresöradion skojade om att vi hade blivit portade från Pridefestivalen. Vi påstod att orsaken hade varit att vi tittat för glupskt på de söta lesbiska tjejerna.
---------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1244) 16-30 augusti 2009
När min yngre dotter skulle födas hade jag lovat min kvinna att vara med vid förlossningen. Det här var redan 1961 och då skulle moderna karlar vara med på BB och jag ville minsann inte vara sämre, även om sjukhuspersonalen inte alltid var entusiastisk, eftersom många av oss karlslokar inte alltid mådde så bra utan bara var i vägen.
Nu tvangs jag att svika min tappra ambition. Kom aldrig till BB. Det berodde på att den kvällen hade vi en lärarkollega hos oss. Han var homosexuell och olycklig, berättade att hans bror reservofficeren hade erbjudit honom sin tjänsterevolver för att han skulle kunna begå självmord. Snacka om homofobi!
Så när värkarna började sätta in kom vi överens om att vi inte kunde lämna honom ensam. Han och jag stod alltså på balkongen i Rågsved och vinkade uppmuntrande till min stormagade kvinna, som ensam fick ta en taxi till Sabbatsbergs sjukhus. För mig kändes det förstås väldigt spännande och ängsligt. Men han var full av sina egna problem och tycktes nästan tro att BB-resor tillhörde heterosexuella pars vardag.
Jag har haft förmånen att känna och samarbeta med åtskilliga homosexuella, alla schyssta, vänliga och duktiga. De har inte haft någonting av den exhibitionism som medierna älskar att visa från Pridefestivalerna, inslag som också en del homosexuella brukar beklaga. Herregud, jag minns ju att olikkönade par som hånglade eller bara pussades på offentlig plats förut åtalades för förargelseväckande beteende. De som inte kunde hålla sig tog sig in på T-centralen och stod där på perrongen och kramades, som om de skulle ta avsked. Det ansågs förmildrande.
På Hiroshimadagarna under 80-talet fyllde Svenska Freds plattan inne på Sergels torg med demonstranter mot kärnvapen. I dag får fredsrörelsen i augusti inte ens en procent av den uppmärksamhet som Pridefestivalen får. Numera är medierna så kommersialiserade att de undviker livsviktiga frågor och satsar på till exempel våra sexuella beteenden. Det lockar annonsörer och pengarna styr ämnesvalet.
Alltså är jag grymt avundsjuk på den folkfest som Pride har blivit. Till annan religion kan man ju konvertera. Men kan en gubbjävel som jag –en erotikens Svensson—”konvertera” till det trendiga homosexgänget? I så fall skulle jag bilda organisationen ”Svenska bögar mot kärnvapen” och med liv och lust delta i Pridefestivalen. Ett givet plakat skulle vara Roland ”Kådisbellan” Schütts affisch ”Make Love – not War”. Det vore ett lyft för kampen mot de kärnvapen, som hotar hela mänsklighetens existens.
Må det då vara oss förlåtet att Roland Schütt (1913-2005) och jag för några år sedan på Tyresöradion skojade om att vi hade blivit portade från Pridefestivalen. Vi påstod att orsaken hade varit att vi tittat för glupskt på de söta lesbiska tjejerna.
---------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1244) 16-30 augusti 2009
lördag, augusti 8
STORA HYCKLARDAGEN: DEN 8 AUG. 1945
Den 8 augusti 1945 fastställde andra världskrigets segrarmakter statuterna för Nürnberg-rättegångarna. USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen enades då i London om ett antal artiklar, efter vilka krigsförbrytare på den förlorande sidan skulle dömas.
Många bedömare i USA och England kritiserade rättegången, inte minst för att den ensidigt riktade sig mot förlorarna och att segrarna var både åklagare och domare. Några påminde om att segermakterna själva skulle ha kunnat bli anklagade för mycket av det som mängder av tyskar och japaner skulle komma att hängas för.
URSKILLNINGSLÖSA ANGREPP PÅ CIVILA
En annan artikel i Nürnbergstatuterna stadgas att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp på civila var en krigsförbrytelse. Två dagar innan Londonuppgörelsen, alltså den 6 augusti 1945, fällde amerikanerna atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt ca 70 000 civila ögonblickligen dödades -- och många skulle fortsätta att dö åratal efter kriget
Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en närmast ironisk hederssalut genom atombombsanfallet på Nagasaki den 9 augusti 1945.
ANFALLSKRIG
Nürnbergstatuterna fastslog, att anfallskrig var den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom det leder till alla andra brott under det påföljande kriget. Just den 8 augusti 1945, då segrarmakterna enades i London om att förlorarna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan. Det skedde med de allierades samtycke, även om USA hade blivit alltmer kallsinnig till Sovjets inblandning i Asien, dock inte av några etiska skäl utan rent maktpolitiska. Sovjetunionen bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått med Japan. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan lönar sig --för segrare.
Vem har hört talas om att ryssar, amerikaner, britter eller fransmän dömdes för krigsför-brytelser under och efter andra världskriget? Antingen begick de aldrig krigsförbrytelser eller......
Björkbacken Tyresö den 8 augusti 2009
Åke Sandin, tel 08-712 4463
Många bedömare i USA och England kritiserade rättegången, inte minst för att den ensidigt riktade sig mot förlorarna och att segrarna var både åklagare och domare. Några påminde om att segermakterna själva skulle ha kunnat bli anklagade för mycket av det som mängder av tyskar och japaner skulle komma att hängas för.
URSKILLNINGSLÖSA ANGREPP PÅ CIVILA
En annan artikel i Nürnbergstatuterna stadgas att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp på civila var en krigsförbrytelse. Två dagar innan Londonuppgörelsen, alltså den 6 augusti 1945, fällde amerikanerna atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt ca 70 000 civila ögonblickligen dödades -- och många skulle fortsätta att dö åratal efter kriget
Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en närmast ironisk hederssalut genom atombombsanfallet på Nagasaki den 9 augusti 1945.
ANFALLSKRIG
Nürnbergstatuterna fastslog, att anfallskrig var den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom det leder till alla andra brott under det påföljande kriget. Just den 8 augusti 1945, då segrarmakterna enades i London om att förlorarna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan. Det skedde med de allierades samtycke, även om USA hade blivit alltmer kallsinnig till Sovjets inblandning i Asien, dock inte av några etiska skäl utan rent maktpolitiska. Sovjetunionen bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått med Japan. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan lönar sig --för segrare.
Vem har hört talas om att ryssar, amerikaner, britter eller fransmän dömdes för krigsför-brytelser under och efter andra världskriget? Antingen begick de aldrig krigsförbrytelser eller......
Björkbacken Tyresö den 8 augusti 2009
Åke Sandin, tel 08-712 4463
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)