söndag, januari 21

ÄR KRIGETS VÅLDTÄKTER EN MYT?

En gång i världen tillhörde jag eliten, åtminstone på Kungliga Västernorrlands Infanteriregemente. Gjorde lumpen på Livkompaniet, där vi alla så småningom blev befäl. På luckan drömde vi om kvinnor, för vi var 20 år. Liksom andra pojkar i olika åldrar skröt vi om våra erotiska bedrifter –också dem vi aldrig utfört.

Eftersom vi varje dag lärde oss alltmer om att mörda utländska medmänniskor – den lede fi-- snackade vi ibland också om hur vi skulle kunna uppföra oss om det verkligen blev krig. Då ställdes frågan: Hur skulle vi behandla ”fiendens” flickor i en erövrad stad, efter det att vi under lång tid dödat ”fiendens” soldater och sett våra kamrater dödas av denne ”fiende”?

Trots vår ungdom och ringa erfarenhet kom vi fram till att vi nog inte skulle vara särskilt ridderliga utan förblindade av hat och kättja ta för oss och strunta i att respektera den kvinnofrid som var självklar för oss under fredstid.

Att ifrågasätta den öronbedövande glorifieringen av andra världskrigets segrare, särskilt av de västliga, aktar sig alla trendlisor för. Men redan i september 1945 skrev den stora amerikanska tidningen Time Magazine om att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”.

Den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade 2001 ett bokmanus klart för utgivning. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade fransmännen över att de amerikanska befriarna rentav kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.

För flera år sen berättade här i Radio Tuff Sven Öste, grand old man bland svenska utrikeskorrespondenter, om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam, alltså om dem som hade våldtagit vietnamesiskor och sedan dödat dem. Jag uttryckte mitt tvivel, men Öste hade varit på plats och övertygade mig med stor intensitet.

I Stuttgart påstods 6000 tyskor vid andra världskrigets slut ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.

Britterna tycks inte ha våldtagit lika många som amerikaner, fransmän och ryssar. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tyskarna själva, som snabbt förvandlade sig från nationalsocialister till ”nationalmasochister”, tassar försiktigt kring förbrytelserna mot sina egna. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.

En eller två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor lär ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i boken ”En kvinna i Berlin”. Och 1984 utkom på tyska åtta band med ett tusental ögonvittnesskildringar av den etniska rensningen kring krigsslutet 1945 av 14 miljoner tyskar -- drygt två miljoner av dem dog eller dödades. Om ens hälften av dessa ögonvittnen talar sanning var ryssarnas våldtäkter legio. Stanfordprofessorn Norman Naimark beskrev i sin bok ”The Russians in Germany” (1995), hur kommunistiska kvinnogrupper i den sovjetiska ockupationszonen protesterade hos ryssarna mot att deras medlemmar inte vågade gå till partimöten efter mörkrets inbrott på grund av risken att bli våldtagna av vodkaberusade sovjetiska soldater.

Men nu läser jag i den ”oberoende socialistiska” Flamman och i den annars så sakliga Ryska Posten att det är fråga om en ”våldtäktsmyt”, som det står i rubrikerna. Den 1945 21-årige ukrainske löjtnanten Vladimir Gelfands ”Tysk dagbok 1945-46” har kommit ut på svenska och han har minsann varken deltagit i eller bevittnat våldtäkter. Tvärtom, han finner tyska kvinnor vulgära och lättillgängliga.

Bland de flera tusen radiointervjuer jag gjort med människor i trakten av Tyresö finns också flera hundra med utomlandsfödda svenskar, därav några tyskfödda. Min granne Eva berättade gråtande, vilka otäcka övergrepp hon som 15-åring i sovjetockuperade Hinterpommern hade utsatts för under ett års helvete. Både hon och hennes mamma hade flera gånger blivit våldtagna. Erika hade som tioåring i Sassnitz besökt en jämnårig lekkamrat, då tre ryska soldater tog sig in och inför barnens ögon våldtog mamman, som sedan blev psykiskt sjuk. Edeltraut hade upplevt våldtäkter också på småflickor i Ostpreussen. Marianne berättade om den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith v Dobbeler i byn Linstow som utsattes för en gruppvåldtäkt i kyrkan inför sina tre små barn. Hon dränkte sig och barnen efteråt. (Jag ville inte tro på historien men när jag besökte Linstow bekräftades den av byborna och på gravstenen står det att mamman och de tre små sönerna dog den 3 maj 1945). Sunhild, landstingsledamot för Miljöpartiet i Trollbäcken, berättade om våldtäkter på sin mamma och hur familjen starkt hade funderat på självmord innan de lyckades fly över till den amerikanska ockupationszonen. Men Sunhild tillade: ”De kvinnor som ’välkomnades’ av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dagar”

I recensionen av Vladimir Gelfands bok sägs att den sovjetiske underrättelseofficeren och författaren Lev Kopelev uppger, att den sovjetiske översten Smirnov egenhändigt sköt en löjtnant som i Ostpreussen medverkat i en gruppvåldtäkt. Det påminner om vad Alexandra berättade på Tyresöradion. Hennes polska mamma var gravid och överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek så häftigt att en rysk officer ingrep och sköt gärningsmännen. Mamman fick dock missfall. Annars skildrar just Lev Kopelev så otroligt grymma skändningar av tyska kvinnor i Ostpreussen, att man innerligt hoppas att han överdriver.

Eva, Erika, Sunhild, Marianne, Edeltraut, Alexandra och andra vittnen är inte mytiska. Men det är säkert sant att löjtnanten Gelfand inte deltog i skändligheterna.
--------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1116) 2007-01-21











2 kommentarer:

  1. Det här är viktigt.

    SvaraRadera
  2. Anonym10:52 fm

    Och hur tror du att svenska kvinnor kommer att behandlas om vi invaderas (efter alla nedskärningar av försvaret)??

    SvaraRadera