FARLIG DEMONISERING AV ”DE ONDA”

I veckan hörde jag förre ordföranden i FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, i Bollmora föreningsgård. En kille som jobbat under kristallkronorna på UD, också en kort period som utrikesminister, har man fördomar mot. Men Eliasson är inte bara kunnig och erfaren utan också folklig och humoristisk. I dagens Radio Tuff hörs ett bit av hans anförande, då och då avbrutet av skrattsalvor från publiken. Och Bollmora verkade plötsligt vara i världspolitikens fokus för Eliasson, i dag med det ytterst svåra FN-uppdraget att göra något åt eländet i Darfur, talade i telefon från Föreningsgården med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i New York.

Jan Eliasson fick från publiken frågan om varför inte religionerna kunde ena sig för att minska mördandet i världen. Han svarade bland annat:

”Det är två saker jag tycker är undervärderade i internationell politik. Det ena är den internationella brottslighetens roll. Det borde man göra någonting åt. Den är fruktansvärd, en hydra som växer överallt och som jag sett många exempel på.

Det andra är faktiskt religionernas roll. Är det nånting som är farligt just nu är det den ökande konfrontationen mellan väst och islam. Alltså att man ser hela islam som ett problem och islam ser oss som ett problem. Denna frustration som finns i arabvärlden med massor av utbildade och outbildade ungdomar som lär sig hata väst och vi som börjar bli oroliga för hela islam och känner rädsla för muslimer. Vi ser det i terroristdiskussioner och där har vi massor att göra.

Vi talar om globaliseringen, vad vi kan om varann och hur mycket vi lärt och hur snabbt informationen går. Men det stämmer inte alls. Ni minns den där karikatyrkrisen. Hur många danskar tror ni visste att den största hädelsen man kan göra är att avbilda profeten Muhammed? Två procent?

Hur många av dem som sprang på gatorna och brände nordiska ambassader i Damaskus torde ha vetat att en regering inte kan tvinga en tidning att inte trycka en karikatyr? Två procent?

Här sitter vi alltså och säger: Oh vad vi kan mycket om varann, ja globaliseringen och informationen .... Skrapar vi på ytan är det massor av okunskap. Vi skulle behöva en enorm massa mer kunskap om varann.”

Jan Eliasson höll med om att kyrkorna och religionerna har en stor roll att spela för att öka förståelsen mellan olika grupper.

I tisdags (23/1) såg jag igen i morgontidningarna i dubbel mening svarta rubriker som ”Minst 100 döda i Irak” plus 160 skadade. Det handlar inte om attacker mot främmande ockupanter utan mot muslimer av en annan riktning, sunni kontra shia. Men säkert utnyttjar ekonomiska och politiska intressen religiös trosiver för sina syften.

Jag brukar medge min religiösa obegåvning och kanske är det denna brist på insikt som gör att jag har så förtvivlat svårt att förstå att man i religioners namn kan begå massmord på oskyldiga människor. Visst skildrar både Bibeln och Koranen också krigiska massmord som ibland något gudi behagligt och rättfärdigt, men grunden i båda skrifterna är väl ändå att man ska vara rädd om –inte rädd för—sina medmänniskor.

Tillbaka till frågan om varför religiösa ledare inte kan ena sig i starka fördömanden av våldet bland sina anhängare. Kanske sker det, men syns inte i våra medier, som älskar att skildra häftigare företeelser. Eliasson har säkert rätt i att religionernas roll i världspolitiken är undervärderad. Därför gäller det för präster, biskopar, kardinaler, ayatollor, imamer och rabbiner att försöka höras genom larmet och bli försonande röster.

Men försoning och dialog är inte alltid så möjliga. Det löjliga pratet om goda och onda är ett av hindren. Världens mäktigaste president, huvudansvarig för fyra års elände i Irak, är ju ”pånyttfödd kristen” och har talat om ”ondskans axelmakter” och slagit fast: ”Den som inte är med oss är emot oss”.

Med sådana paroller blir det svårt för tvehågsna och för modererande krafter. En som erfarit det är Göran Rosenberg. Det skriver han med en viss ironi om i Dagens Nyheter (26/1):

”Chefredaktören för Judisk Krönika har i två nummer i rad påstått att jag ’innerst inne’ vill ’Israels utplånande’, respektive drömmer om ’ett Mellanöstern utan en judisk stat’. Att anklaga någon för att ’innerst inne’ vilja något annat än vad vederbörande utåt säger och gör, är en fin gammal metod med anor från inkvisitionen. Den användes med framgång av chefredaktörens forna hemland Polen, när den dåvarande kommunistregimen påstod att landets kvarvarande judar innerst inne ville något annat än vad de utåt sade och gjorde”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1117. 2007-0128