Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin,
tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
söndag, januari 28
FARLIG DEMONISERING AV ”DE ONDA”
I veckan hörde jag förre ordföranden i FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, i Bollmora föreningsgård. En kille som jobbat under kristallkronorna på UD, också en kort period som utrikesminister, har man fördomar mot. Men Eliasson är inte bara kunnig och erfaren utan också folklig och humoristisk. I dagens Radio Tuff hörs ett bit av hans anförande, då och då avbrutet av skrattsalvor från publiken. Och Bollmora verkade plötsligt vara i världspolitikens fokus för Eliasson, i dag med det ytterst svåra FN-uppdraget att göra något åt eländet i Darfur, talade i telefon från Föreningsgården med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i New York.
Jan Eliasson fick från publiken frågan om varför inte religionerna kunde ena sig för att minska mördandet i världen. Han svarade bland annat:
”Det är två saker jag tycker är undervärderade i internationell politik. Det ena är den internationella brottslighetens roll. Det borde man göra någonting åt. Den är fruktansvärd, en hydra som växer överallt och som jag sett många exempel på.
Det andra är faktiskt religionernas roll. Är det nånting som är farligt just nu är det den ökande konfrontationen mellan väst och islam. Alltså att man ser hela islam som ett problem och islam ser oss som ett problem. Denna frustration som finns i arabvärlden med massor av utbildade och outbildade ungdomar som lär sig hata väst och vi som börjar bli oroliga för hela islam och känner rädsla för muslimer. Vi ser det i terroristdiskussioner och där har vi massor att göra.
Vi talar om globaliseringen, vad vi kan om varann och hur mycket vi lärt och hur snabbt informationen går. Men det stämmer inte alls. Ni minns den där karikatyrkrisen. Hur många danskar tror ni visste att den största hädelsen man kan göra är att avbilda profeten Muhammed? Två procent?
Hur många av dem som sprang på gatorna och brände nordiska ambassader i Damaskus torde ha vetat att en regering inte kan tvinga en tidning att inte trycka en karikatyr? Två procent?
Här sitter vi alltså och säger: Oh vad vi kan mycket om varann, ja globaliseringen och informationen .... Skrapar vi på ytan är det massor av okunskap. Vi skulle behöva en enorm massa mer kunskap om varann.”
Jan Eliasson höll med om att kyrkorna och religionerna har en stor roll att spela för att öka förståelsen mellan olika grupper.
I tisdags (23/1) såg jag igen i morgontidningarna i dubbel mening svarta rubriker som ”Minst 100 döda i Irak” plus 160 skadade. Det handlar inte om attacker mot främmande ockupanter utan mot muslimer av en annan riktning, sunni kontra shia. Men säkert utnyttjar ekonomiska och politiska intressen religiös trosiver för sina syften.
Jag brukar medge min religiösa obegåvning och kanske är det denna brist på insikt som gör att jag har så förtvivlat svårt att förstå att man i religioners namn kan begå massmord på oskyldiga människor. Visst skildrar både Bibeln och Koranen också krigiska massmord som ibland något gudi behagligt och rättfärdigt, men grunden i båda skrifterna är väl ändå att man ska vara rädd om –inte rädd för—sina medmänniskor.
Tillbaka till frågan om varför religiösa ledare inte kan ena sig i starka fördömanden av våldet bland sina anhängare. Kanske sker det, men syns inte i våra medier, som älskar att skildra häftigare företeelser. Eliasson har säkert rätt i att religionernas roll i världspolitiken är undervärderad. Därför gäller det för präster, biskopar, kardinaler, ayatollor, imamer och rabbiner att försöka höras genom larmet och bli försonande röster.
Men försoning och dialog är inte alltid så möjliga. Det löjliga pratet om goda och onda är ett av hindren. Världens mäktigaste president, huvudansvarig för fyra års elände i Irak, är ju ”pånyttfödd kristen” och har talat om ”ondskans axelmakter” och slagit fast: ”Den som inte är med oss är emot oss”.
Med sådana paroller blir det svårt för tvehågsna och för modererande krafter. En som erfarit det är Göran Rosenberg. Det skriver han med en viss ironi om i Dagens Nyheter (26/1):
”Chefredaktören för Judisk Krönika har i två nummer i rad påstått att jag ’innerst inne’ vill ’Israels utplånande’, respektive drömmer om ’ett Mellanöstern utan en judisk stat’. Att anklaga någon för att ’innerst inne’ vilja något annat än vad vederbörande utåt säger och gör, är en fin gammal metod med anor från inkvisitionen. Den användes med framgång av chefredaktörens forna hemland Polen, när den dåvarande kommunistregimen påstod att landets kvarvarande judar innerst inne ville något annat än vad de utåt sade och gjorde”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1117. 2007-0128
Jan Eliasson fick från publiken frågan om varför inte religionerna kunde ena sig för att minska mördandet i världen. Han svarade bland annat:
”Det är två saker jag tycker är undervärderade i internationell politik. Det ena är den internationella brottslighetens roll. Det borde man göra någonting åt. Den är fruktansvärd, en hydra som växer överallt och som jag sett många exempel på.
Det andra är faktiskt religionernas roll. Är det nånting som är farligt just nu är det den ökande konfrontationen mellan väst och islam. Alltså att man ser hela islam som ett problem och islam ser oss som ett problem. Denna frustration som finns i arabvärlden med massor av utbildade och outbildade ungdomar som lär sig hata väst och vi som börjar bli oroliga för hela islam och känner rädsla för muslimer. Vi ser det i terroristdiskussioner och där har vi massor att göra.
Vi talar om globaliseringen, vad vi kan om varann och hur mycket vi lärt och hur snabbt informationen går. Men det stämmer inte alls. Ni minns den där karikatyrkrisen. Hur många danskar tror ni visste att den största hädelsen man kan göra är att avbilda profeten Muhammed? Två procent?
Hur många av dem som sprang på gatorna och brände nordiska ambassader i Damaskus torde ha vetat att en regering inte kan tvinga en tidning att inte trycka en karikatyr? Två procent?
Här sitter vi alltså och säger: Oh vad vi kan mycket om varann, ja globaliseringen och informationen .... Skrapar vi på ytan är det massor av okunskap. Vi skulle behöva en enorm massa mer kunskap om varann.”
Jan Eliasson höll med om att kyrkorna och religionerna har en stor roll att spela för att öka förståelsen mellan olika grupper.
I tisdags (23/1) såg jag igen i morgontidningarna i dubbel mening svarta rubriker som ”Minst 100 döda i Irak” plus 160 skadade. Det handlar inte om attacker mot främmande ockupanter utan mot muslimer av en annan riktning, sunni kontra shia. Men säkert utnyttjar ekonomiska och politiska intressen religiös trosiver för sina syften.
Jag brukar medge min religiösa obegåvning och kanske är det denna brist på insikt som gör att jag har så förtvivlat svårt att förstå att man i religioners namn kan begå massmord på oskyldiga människor. Visst skildrar både Bibeln och Koranen också krigiska massmord som ibland något gudi behagligt och rättfärdigt, men grunden i båda skrifterna är väl ändå att man ska vara rädd om –inte rädd för—sina medmänniskor.
Tillbaka till frågan om varför religiösa ledare inte kan ena sig i starka fördömanden av våldet bland sina anhängare. Kanske sker det, men syns inte i våra medier, som älskar att skildra häftigare företeelser. Eliasson har säkert rätt i att religionernas roll i världspolitiken är undervärderad. Därför gäller det för präster, biskopar, kardinaler, ayatollor, imamer och rabbiner att försöka höras genom larmet och bli försonande röster.
Men försoning och dialog är inte alltid så möjliga. Det löjliga pratet om goda och onda är ett av hindren. Världens mäktigaste president, huvudansvarig för fyra års elände i Irak, är ju ”pånyttfödd kristen” och har talat om ”ondskans axelmakter” och slagit fast: ”Den som inte är med oss är emot oss”.
Med sådana paroller blir det svårt för tvehågsna och för modererande krafter. En som erfarit det är Göran Rosenberg. Det skriver han med en viss ironi om i Dagens Nyheter (26/1):
”Chefredaktören för Judisk Krönika har i två nummer i rad påstått att jag ’innerst inne’ vill ’Israels utplånande’, respektive drömmer om ’ett Mellanöstern utan en judisk stat’. Att anklaga någon för att ’innerst inne’ vilja något annat än vad vederbörande utåt säger och gör, är en fin gammal metod med anor från inkvisitionen. Den användes med framgång av chefredaktörens forna hemland Polen, när den dåvarande kommunistregimen påstod att landets kvarvarande judar innerst inne ville något annat än vad de utåt sade och gjorde”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1117. 2007-0128
lördag, januari 27
HAMPUS: Förbud mot flaggförbudsförbud, kackerlackor.
Hej alla lyssnare,
Här i Australien har man nyss firat Australia-Dagen, eller Invasionsdagen som den kallas av aboriginerna. Den har fått australiensarna att försöka tävla med amerikanerna i frenetiskt flaggviftande. Man bär på flaggor, klär sig i flaggor och tatuerar in flaggor. Det senaste är en trend som tagit kraftig fart i Sydney i samband med förra årets upplopp, i Sydney-förorten Cronulla, mellan australiensare med vit respektive libanesisk bakgrund. Sedan dess har många vita börjat muttra om att libaneserna minsann inte hör hemma i Australien vilket fick en imam att cyniskt säga att "vi har i alla fall betalat vår resa för pengar vi själva tjänat ihop, i stället för att forslas hit som straffångar", ett uttalande som knappast gjutit olja på vågorna i det numera så rasmedvetna Australien.
Den nya flaggtrenden har gjort att arrangörerna av Sydneys årliga festival "The Big Day Out" nyligen varslade om ett flaggförbud, eftersom de menade att flaggorna nu snarast användes som gängfärger. Andra politiker har upprörts över detta förbud och krävt ett flaggförbudsförbud. Detta fick en av de gröna politikerna att hoppa in i budgivningen genom att förbjuda ett förbud mot flaggförbudsförbud. Summan av kardemumman blev att inget av förbuden genomfördes, australiensarna tog med sina flaggor och sen låg de i solen och hade det bra. Några som brände flaggor i protest mot Irak-kriget sågs inte till, antagligen beroende på de kraftiga böterna vid vanhelgande av flaggan. Annars visar nya undersökningar att en majoritet av australiensarna är missnöjda med regeringens Irak-politik.
I Brisbane har man valt att inte bara tävla i flaggviftning utan anordnar sen 26 år tillbaka, nationaldagen till ära, det stora kackerlacksracet. Det som började med en vadslagning mellan två bargäster om vem som hade den fetaste kackerlackan har nu växt till en tävling där 100-tals kackerlackor, med fantasifulla namn som Sir Roach-a-lot, Cocky Balboa och Lord of the Drains, tävlar om att snabbast möjligast fly ut från en plastmatta och ta skydd bland de 100-tals personerna i publiken. Extra roligt blir det när de försöker fly in under kjolarna på skrikande kvinnor eller innanför skjortan på domarna. Kaoset förstärks när domarna i entusiasm kastar ut de infångade kackerlackorna bland publiken till åskådarnas förtjusning och de drabbades förskräckelse. Alla inkomsterna går till det lokala barnsjukhuset som dock helst slipper se de tävlande i mer vardaglig tappning.
Även om de flesta i Brisbane trivs med att fira nationaldagen, så är alla inte lika lyckliga. På morgonen gick ett demonstrationståg till en av stadens parker där man protesterade mot hur en oskyldig aborigin misshandlats till döds av en polisman. Liknande demonstrationer pågår överallt i landet, vanligtvis med grupperingar från de gröna och bokstavsvänstern. Majoriteten av australiensarna tycks dock inte bry sig om detta. De vandrar i stället runt på gatorna insvepta i flaggor, skrikandes det oundvikliga " Oz Oz Oz! Oi Oi Oi!"
.----------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 07-01-28
Här i Australien har man nyss firat Australia-Dagen, eller Invasionsdagen som den kallas av aboriginerna. Den har fått australiensarna att försöka tävla med amerikanerna i frenetiskt flaggviftande. Man bär på flaggor, klär sig i flaggor och tatuerar in flaggor. Det senaste är en trend som tagit kraftig fart i Sydney i samband med förra årets upplopp, i Sydney-förorten Cronulla, mellan australiensare med vit respektive libanesisk bakgrund. Sedan dess har många vita börjat muttra om att libaneserna minsann inte hör hemma i Australien vilket fick en imam att cyniskt säga att "vi har i alla fall betalat vår resa för pengar vi själva tjänat ihop, i stället för att forslas hit som straffångar", ett uttalande som knappast gjutit olja på vågorna i det numera så rasmedvetna Australien.
Den nya flaggtrenden har gjort att arrangörerna av Sydneys årliga festival "The Big Day Out" nyligen varslade om ett flaggförbud, eftersom de menade att flaggorna nu snarast användes som gängfärger. Andra politiker har upprörts över detta förbud och krävt ett flaggförbudsförbud. Detta fick en av de gröna politikerna att hoppa in i budgivningen genom att förbjuda ett förbud mot flaggförbudsförbud. Summan av kardemumman blev att inget av förbuden genomfördes, australiensarna tog med sina flaggor och sen låg de i solen och hade det bra. Några som brände flaggor i protest mot Irak-kriget sågs inte till, antagligen beroende på de kraftiga böterna vid vanhelgande av flaggan. Annars visar nya undersökningar att en majoritet av australiensarna är missnöjda med regeringens Irak-politik.
I Brisbane har man valt att inte bara tävla i flaggviftning utan anordnar sen 26 år tillbaka, nationaldagen till ära, det stora kackerlacksracet. Det som började med en vadslagning mellan två bargäster om vem som hade den fetaste kackerlackan har nu växt till en tävling där 100-tals kackerlackor, med fantasifulla namn som Sir Roach-a-lot, Cocky Balboa och Lord of the Drains, tävlar om att snabbast möjligast fly ut från en plastmatta och ta skydd bland de 100-tals personerna i publiken. Extra roligt blir det när de försöker fly in under kjolarna på skrikande kvinnor eller innanför skjortan på domarna. Kaoset förstärks när domarna i entusiasm kastar ut de infångade kackerlackorna bland publiken till åskådarnas förtjusning och de drabbades förskräckelse. Alla inkomsterna går till det lokala barnsjukhuset som dock helst slipper se de tävlande i mer vardaglig tappning.
Även om de flesta i Brisbane trivs med att fira nationaldagen, så är alla inte lika lyckliga. På morgonen gick ett demonstrationståg till en av stadens parker där man protesterade mot hur en oskyldig aborigin misshandlats till döds av en polisman. Liknande demonstrationer pågår överallt i landet, vanligtvis med grupperingar från de gröna och bokstavsvänstern. Majoriteten av australiensarna tycks dock inte bry sig om detta. De vandrar i stället runt på gatorna insvepta i flaggor, skrikandes det oundvikliga " Oz Oz Oz! Oi Oi Oi!"
.----------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 07-01-28
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1117) 07-01-28 till....
....till den begåvade skådespelaren Per Oscarsson, som i dag (28/1) fyller 80. För fyrtio år sedan var han en av de tio i Tuffs interimstyrelse och huvudperson vid det möte den 13 februari 1967 i ett knökfullt Bollmora bibliotek, där Tuff bildades. Tuff fyller alltså 40 i februari.
....till dem som ännu hyllar Gandhi. På tisdag är det 59 år sedan han gick ur tiden. Den 30 januari 1948 mördades han av en hindunationalist, som inte tålde att Gandhi manade till icke-våld i den blodiga uppgörelsen mellan hinduer och muslimer. Stora manifestationer väntas i Indien på tisdag
....till Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, som i måndags (22/1) föreföll att vara i världspolitikens centrum. Mellan telefonsamtalen till FN:s nye generalsekreterare Ban Ki-Moon kåserade Jan Eliasson kunnigt och roligt om svensk utrikespolitik -- från samarbetet med Palme om kriget Irak-Iran på 1980-talet till dagens problem i Mellanöstern och i det våldsdrabbade Darfur där han nu är FN:s representant. Som tidigare ordförande för FN:s generalförsamling betonade han också vikten av att reformera världsorganisationen. Tio minuter av hans anförande hörs i dagens Radio Tuff och en halvtimme med Eliasson kommer på Succékanalen 91,4 från den 4 februari
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (23/1) på tal om tragedierna i Darfur bland annat skriver: ”Medan massdöden härjar i flyktinglägren och folk drivs mot grannländer strömmar oljemiljarder till Sudans regering. Deras mäktiga klienter, från profitsugna privatbolag till oljeslukande Kina, föredrar pålitliga oljeproducenter framför elementär människorätt. Eliasson säger att han är optimist. Om han dessutom är realist borde han i FN:s namn hota med ingrepp mot oljeindustrin– krigens finansiär.”
....till de många tiotusentals amerikanska antimilitarister som i går (27/1) i Washington demonstrerade mot Irakkriget
....till Svenska Freds’ politiske sekreterare Rolf Lindahl, som i SvT:s Aktuellt (25/1) klokt kommenterade riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons utspel mot svensk vapenexport till Förenade Arabemiraten. Rolf påpekade att Sverige trots sin relativa litenhet ligger på åttonde plats bland världens vapenexporterande länder. Han menade också att det är helt oacceptabelt att sälja vapen till länder, vilkas befolkning inte i demokratisk ordning kan påverka besluten och rentav arresteras om de kritiserar vapenimporten
....till den svenske generalkonsuln i Istanbul Ingemar Karlsson som i SvT:s Aktuellt (23/1) kommenterade det upprörande mordet på journalisten Hrant Dink, som tidigare hade dömts enligt den märkliga paragraf 301, som kriminaliserar kritik av ”turkiskheten”. Men Karlsson påpekade också att turkiska nationalister får vatten på sin kvarn av sådant de betraktar som västligt hyckleri. Dit hör Frankrikes nya lagar om att det är brottsligt att ”förneka” folkmord, till exempel turkarnas grymma behandling av armenierna under första världskriget. Han nämnde att i EU:s centrum Bryssel står fortfarande statyer av kung Leopold, som Karlsson betecknade som en av historiens värsta folkmördare. (Samma ämnen togs upp i Radio Tuff den 15/10 2006 i en krönika med rubriken ”Åsiktsförföljelse och hyckleri också i väst” Se www.tuffsandin.blogspot.com )
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (26/!) uppmärksammar World Social Forum i Nairobi, som nu inte längre domineras av krigsmotstånd och antiimperialism: ”I Nairobi har detta ersatts av frågor om vattentillgång, aids, ökenutbredning och utbildning. Rörelsen är tillbaka i det långsiktiga, oglamorösa arbetet mot den globala fattigdomen.” Han påpekar, att vänstern är dåligt företrädd, medan kyrkornas representanter är desto flera: ”Om socialisterna sviker lämnar man också fältet fritt för kyrkorna. De kan vara nog så progressiva i socioekonomiska frågor, men är nästan undantagslöst djupt moralkonservativa. I Kenya betyder det bland annat motstånd mot kondomer, vilket i aidsepidemins tid är en humanitär katastrof.”
....till Dagens Nyheter, som (23/1) hade två helsidor om chefstjänstemännens löner, som klart överträffar ledande politikers, vilket många i politikerföraktets tider inte har klart för sig. Hur många tiotusen kr mer i månaden hade Anitra Steen än sin make Göran Persson? Möjligen anses det viktigare att sköta alkoholförsäljningen än Sveriges affärer. Nu väntar vi nyfiket –men kanske förgäves?-- på reportage om lönerna för ledande män och kvinnor inom våra stora medier.
....till 20-åringarna Linda Nordenberger, Albert Olin, Sofia Penttilä och Malin Castenfors, som i höstas besökte de många Tuff-projekten i Indien och från och med i dag (28/1) under tre veckor på Succékanalen 91,4 entusiastiskt berättar om projekten och Tuffs indiska partners.
....till de glädjande många aktivister från olika föreningar, som i onsdags (24/1) deltog i närradioföreningens informationsträff i Kulturcaféet. Nu återstår att se om några av dem eller kommunens, kyrkans och skolornas personal också kommer att göra radio i det av medieskugga svårt drabbade Tyresö
....till Svenska Freds som i sina lokaler på Svartensgatan 6 (Söder) tisd. 30 januari kl 18.30 visar filmen ”Shadow Company”, som handlar om de tusentals privata soldater som medverkar i Irakkriget och många fler i andra delar av världen.
....till Tuff, som på lördag har bokbord i Tyresö Centrum kl 10.30—14.00, och som onsdag den 7 februari kl 19 har ett möte i Föreningsgården med dramapedagogen Agneta Josephson. Hon visar film (34 min) och berättar om hur forumteater används av den indiska gruppen Jana Sanskriti för utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter i Västbengalen och andra delstater i Indien. Forumteater ingår i Theatre of the Opressed (Teater av de förtryckta)
....till dem som ännu hyllar Gandhi. På tisdag är det 59 år sedan han gick ur tiden. Den 30 januari 1948 mördades han av en hindunationalist, som inte tålde att Gandhi manade till icke-våld i den blodiga uppgörelsen mellan hinduer och muslimer. Stora manifestationer väntas i Indien på tisdag
....till Bollmora föreningsgårds Kulturcafé, som i måndags (22/1) föreföll att vara i världspolitikens centrum. Mellan telefonsamtalen till FN:s nye generalsekreterare Ban Ki-Moon kåserade Jan Eliasson kunnigt och roligt om svensk utrikespolitik -- från samarbetet med Palme om kriget Irak-Iran på 1980-talet till dagens problem i Mellanöstern och i det våldsdrabbade Darfur där han nu är FN:s representant. Som tidigare ordförande för FN:s generalförsamling betonade han också vikten av att reformera världsorganisationen. Tio minuter av hans anförande hörs i dagens Radio Tuff och en halvtimme med Eliasson kommer på Succékanalen 91,4 från den 4 februari
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (23/1) på tal om tragedierna i Darfur bland annat skriver: ”Medan massdöden härjar i flyktinglägren och folk drivs mot grannländer strömmar oljemiljarder till Sudans regering. Deras mäktiga klienter, från profitsugna privatbolag till oljeslukande Kina, föredrar pålitliga oljeproducenter framför elementär människorätt. Eliasson säger att han är optimist. Om han dessutom är realist borde han i FN:s namn hota med ingrepp mot oljeindustrin– krigens finansiär.”
....till de många tiotusentals amerikanska antimilitarister som i går (27/1) i Washington demonstrerade mot Irakkriget
....till Svenska Freds’ politiske sekreterare Rolf Lindahl, som i SvT:s Aktuellt (25/1) klokt kommenterade riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons utspel mot svensk vapenexport till Förenade Arabemiraten. Rolf påpekade att Sverige trots sin relativa litenhet ligger på åttonde plats bland världens vapenexporterande länder. Han menade också att det är helt oacceptabelt att sälja vapen till länder, vilkas befolkning inte i demokratisk ordning kan påverka besluten och rentav arresteras om de kritiserar vapenimporten
....till den svenske generalkonsuln i Istanbul Ingemar Karlsson som i SvT:s Aktuellt (23/1) kommenterade det upprörande mordet på journalisten Hrant Dink, som tidigare hade dömts enligt den märkliga paragraf 301, som kriminaliserar kritik av ”turkiskheten”. Men Karlsson påpekade också att turkiska nationalister får vatten på sin kvarn av sådant de betraktar som västligt hyckleri. Dit hör Frankrikes nya lagar om att det är brottsligt att ”förneka” folkmord, till exempel turkarnas grymma behandling av armenierna under första världskriget. Han nämnde att i EU:s centrum Bryssel står fortfarande statyer av kung Leopold, som Karlsson betecknade som en av historiens värsta folkmördare. (Samma ämnen togs upp i Radio Tuff den 15/10 2006 i en krönika med rubriken ”Åsiktsförföljelse och hyckleri också i väst” Se www.tuffsandin.blogspot.com )
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (26/!) uppmärksammar World Social Forum i Nairobi, som nu inte längre domineras av krigsmotstånd och antiimperialism: ”I Nairobi har detta ersatts av frågor om vattentillgång, aids, ökenutbredning och utbildning. Rörelsen är tillbaka i det långsiktiga, oglamorösa arbetet mot den globala fattigdomen.” Han påpekar, att vänstern är dåligt företrädd, medan kyrkornas representanter är desto flera: ”Om socialisterna sviker lämnar man också fältet fritt för kyrkorna. De kan vara nog så progressiva i socioekonomiska frågor, men är nästan undantagslöst djupt moralkonservativa. I Kenya betyder det bland annat motstånd mot kondomer, vilket i aidsepidemins tid är en humanitär katastrof.”
....till Dagens Nyheter, som (23/1) hade två helsidor om chefstjänstemännens löner, som klart överträffar ledande politikers, vilket många i politikerföraktets tider inte har klart för sig. Hur många tiotusen kr mer i månaden hade Anitra Steen än sin make Göran Persson? Möjligen anses det viktigare att sköta alkoholförsäljningen än Sveriges affärer. Nu väntar vi nyfiket –men kanske förgäves?-- på reportage om lönerna för ledande män och kvinnor inom våra stora medier.
....till 20-åringarna Linda Nordenberger, Albert Olin, Sofia Penttilä och Malin Castenfors, som i höstas besökte de många Tuff-projekten i Indien och från och med i dag (28/1) under tre veckor på Succékanalen 91,4 entusiastiskt berättar om projekten och Tuffs indiska partners.
....till de glädjande många aktivister från olika föreningar, som i onsdags (24/1) deltog i närradioföreningens informationsträff i Kulturcaféet. Nu återstår att se om några av dem eller kommunens, kyrkans och skolornas personal också kommer att göra radio i det av medieskugga svårt drabbade Tyresö
....till Svenska Freds som i sina lokaler på Svartensgatan 6 (Söder) tisd. 30 januari kl 18.30 visar filmen ”Shadow Company”, som handlar om de tusentals privata soldater som medverkar i Irakkriget och många fler i andra delar av världen.
....till Tuff, som på lördag har bokbord i Tyresö Centrum kl 10.30—14.00, och som onsdag den 7 februari kl 19 har ett möte i Föreningsgården med dramapedagogen Agneta Josephson. Hon visar film (34 min) och berättar om hur forumteater används av den indiska gruppen Jana Sanskriti för utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter i Västbengalen och andra delstater i Indien. Forumteater ingår i Theatre of the Opressed (Teater av de förtryckta)
söndag, januari 21
RADIO TUFF
Det allra mesta av texterna på denna blogg är från Radio Tuff.
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin,
tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
RADIO TUFF är Tyresö Ulands-och FredsFörenings sändningar. De hörs på 91,4 MHz i Stockholmsområdet och överallt på www.tyresoradion.se söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.
Radio Tuff har sannolikt rekordet för frivillig radio, eftersom sändningen hörts varenda eviga vecka sedan 1985, alltså över 1100 gånger i oavbruten följd. Programledare har alltsedan dess varit Åke Sandin,
tel 08-712 4463, e-post ake.sandin@tyresoradion.se Om Radio Tuff och Tuff finns också den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
ÄR KRIGETS VÅLDTÄKTER EN MYT?
En gång i världen tillhörde jag eliten, åtminstone på Kungliga Västernorrlands Infanteriregemente. Gjorde lumpen på Livkompaniet, där vi alla så småningom blev befäl. På luckan drömde vi om kvinnor, för vi var 20 år. Liksom andra pojkar i olika åldrar skröt vi om våra erotiska bedrifter –också dem vi aldrig utfört.
Eftersom vi varje dag lärde oss alltmer om att mörda utländska medmänniskor – den lede fi-- snackade vi ibland också om hur vi skulle kunna uppföra oss om det verkligen blev krig. Då ställdes frågan: Hur skulle vi behandla ”fiendens” flickor i en erövrad stad, efter det att vi under lång tid dödat ”fiendens” soldater och sett våra kamrater dödas av denne ”fiende”?
Trots vår ungdom och ringa erfarenhet kom vi fram till att vi nog inte skulle vara särskilt ridderliga utan förblindade av hat och kättja ta för oss och strunta i att respektera den kvinnofrid som var självklar för oss under fredstid.
Att ifrågasätta den öronbedövande glorifieringen av andra världskrigets segrare, särskilt av de västliga, aktar sig alla trendlisor för. Men redan i september 1945 skrev den stora amerikanska tidningen Time Magazine om att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”.
Den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade 2001 ett bokmanus klart för utgivning. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade fransmännen över att de amerikanska befriarna rentav kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.
För flera år sen berättade här i Radio Tuff Sven Öste, grand old man bland svenska utrikeskorrespondenter, om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam, alltså om dem som hade våldtagit vietnamesiskor och sedan dödat dem. Jag uttryckte mitt tvivel, men Öste hade varit på plats och övertygade mig med stor intensitet.
I Stuttgart påstods 6000 tyskor vid andra världskrigets slut ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.
Britterna tycks inte ha våldtagit lika många som amerikaner, fransmän och ryssar. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tyskarna själva, som snabbt förvandlade sig från nationalsocialister till ”nationalmasochister”, tassar försiktigt kring förbrytelserna mot sina egna. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.
En eller två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor lär ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i boken ”En kvinna i Berlin”. Och 1984 utkom på tyska åtta band med ett tusental ögonvittnesskildringar av den etniska rensningen kring krigsslutet 1945 av 14 miljoner tyskar -- drygt två miljoner av dem dog eller dödades. Om ens hälften av dessa ögonvittnen talar sanning var ryssarnas våldtäkter legio. Stanfordprofessorn Norman Naimark beskrev i sin bok ”The Russians in Germany” (1995), hur kommunistiska kvinnogrupper i den sovjetiska ockupationszonen protesterade hos ryssarna mot att deras medlemmar inte vågade gå till partimöten efter mörkrets inbrott på grund av risken att bli våldtagna av vodkaberusade sovjetiska soldater.
Men nu läser jag i den ”oberoende socialistiska” Flamman och i den annars så sakliga Ryska Posten att det är fråga om en ”våldtäktsmyt”, som det står i rubrikerna. Den 1945 21-årige ukrainske löjtnanten Vladimir Gelfands ”Tysk dagbok 1945-46” har kommit ut på svenska och han har minsann varken deltagit i eller bevittnat våldtäkter. Tvärtom, han finner tyska kvinnor vulgära och lättillgängliga.
Bland de flera tusen radiointervjuer jag gjort med människor i trakten av Tyresö finns också flera hundra med utomlandsfödda svenskar, därav några tyskfödda. Min granne Eva berättade gråtande, vilka otäcka övergrepp hon som 15-åring i sovjetockuperade Hinterpommern hade utsatts för under ett års helvete. Både hon och hennes mamma hade flera gånger blivit våldtagna. Erika hade som tioåring i Sassnitz besökt en jämnårig lekkamrat, då tre ryska soldater tog sig in och inför barnens ögon våldtog mamman, som sedan blev psykiskt sjuk. Edeltraut hade upplevt våldtäkter också på småflickor i Ostpreussen. Marianne berättade om den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith v Dobbeler i byn Linstow som utsattes för en gruppvåldtäkt i kyrkan inför sina tre små barn. Hon dränkte sig och barnen efteråt. (Jag ville inte tro på historien men när jag besökte Linstow bekräftades den av byborna och på gravstenen står det att mamman och de tre små sönerna dog den 3 maj 1945). Sunhild, landstingsledamot för Miljöpartiet i Trollbäcken, berättade om våldtäkter på sin mamma och hur familjen starkt hade funderat på självmord innan de lyckades fly över till den amerikanska ockupationszonen. Men Sunhild tillade: ”De kvinnor som ’välkomnades’ av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dagar”
I recensionen av Vladimir Gelfands bok sägs att den sovjetiske underrättelseofficeren och författaren Lev Kopelev uppger, att den sovjetiske översten Smirnov egenhändigt sköt en löjtnant som i Ostpreussen medverkat i en gruppvåldtäkt. Det påminner om vad Alexandra berättade på Tyresöradion. Hennes polska mamma var gravid och överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek så häftigt att en rysk officer ingrep och sköt gärningsmännen. Mamman fick dock missfall. Annars skildrar just Lev Kopelev så otroligt grymma skändningar av tyska kvinnor i Ostpreussen, att man innerligt hoppas att han överdriver.
Eva, Erika, Sunhild, Marianne, Edeltraut, Alexandra och andra vittnen är inte mytiska. Men det är säkert sant att löjtnanten Gelfand inte deltog i skändligheterna.
--------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1116) 2007-01-21
Eftersom vi varje dag lärde oss alltmer om att mörda utländska medmänniskor – den lede fi-- snackade vi ibland också om hur vi skulle kunna uppföra oss om det verkligen blev krig. Då ställdes frågan: Hur skulle vi behandla ”fiendens” flickor i en erövrad stad, efter det att vi under lång tid dödat ”fiendens” soldater och sett våra kamrater dödas av denne ”fiende”?
Trots vår ungdom och ringa erfarenhet kom vi fram till att vi nog inte skulle vara särskilt ridderliga utan förblindade av hat och kättja ta för oss och strunta i att respektera den kvinnofrid som var självklar för oss under fredstid.
Att ifrågasätta den öronbedövande glorifieringen av andra världskrigets segrare, särskilt av de västliga, aktar sig alla trendlisor för. Men redan i september 1945 skrev den stora amerikanska tidningen Time Magazine om att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”.
Den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade 2001 ett bokmanus klart för utgivning. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade fransmännen över att de amerikanska befriarna rentav kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.
För flera år sen berättade här i Radio Tuff Sven Öste, grand old man bland svenska utrikeskorrespondenter, om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam, alltså om dem som hade våldtagit vietnamesiskor och sedan dödat dem. Jag uttryckte mitt tvivel, men Öste hade varit på plats och övertygade mig med stor intensitet.
I Stuttgart påstods 6000 tyskor vid andra världskrigets slut ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.
Britterna tycks inte ha våldtagit lika många som amerikaner, fransmän och ryssar. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tyskarna själva, som snabbt förvandlade sig från nationalsocialister till ”nationalmasochister”, tassar försiktigt kring förbrytelserna mot sina egna. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.
En eller två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor lär ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i boken ”En kvinna i Berlin”. Och 1984 utkom på tyska åtta band med ett tusental ögonvittnesskildringar av den etniska rensningen kring krigsslutet 1945 av 14 miljoner tyskar -- drygt två miljoner av dem dog eller dödades. Om ens hälften av dessa ögonvittnen talar sanning var ryssarnas våldtäkter legio. Stanfordprofessorn Norman Naimark beskrev i sin bok ”The Russians in Germany” (1995), hur kommunistiska kvinnogrupper i den sovjetiska ockupationszonen protesterade hos ryssarna mot att deras medlemmar inte vågade gå till partimöten efter mörkrets inbrott på grund av risken att bli våldtagna av vodkaberusade sovjetiska soldater.
Men nu läser jag i den ”oberoende socialistiska” Flamman och i den annars så sakliga Ryska Posten att det är fråga om en ”våldtäktsmyt”, som det står i rubrikerna. Den 1945 21-årige ukrainske löjtnanten Vladimir Gelfands ”Tysk dagbok 1945-46” har kommit ut på svenska och han har minsann varken deltagit i eller bevittnat våldtäkter. Tvärtom, han finner tyska kvinnor vulgära och lättillgängliga.
Bland de flera tusen radiointervjuer jag gjort med människor i trakten av Tyresö finns också flera hundra med utomlandsfödda svenskar, därav några tyskfödda. Min granne Eva berättade gråtande, vilka otäcka övergrepp hon som 15-åring i sovjetockuperade Hinterpommern hade utsatts för under ett års helvete. Både hon och hennes mamma hade flera gånger blivit våldtagna. Erika hade som tioåring i Sassnitz besökt en jämnårig lekkamrat, då tre ryska soldater tog sig in och inför barnens ögon våldtog mamman, som sedan blev psykiskt sjuk. Edeltraut hade upplevt våldtäkter också på småflickor i Ostpreussen. Marianne berättade om den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith v Dobbeler i byn Linstow som utsattes för en gruppvåldtäkt i kyrkan inför sina tre små barn. Hon dränkte sig och barnen efteråt. (Jag ville inte tro på historien men när jag besökte Linstow bekräftades den av byborna och på gravstenen står det att mamman och de tre små sönerna dog den 3 maj 1945). Sunhild, landstingsledamot för Miljöpartiet i Trollbäcken, berättade om våldtäkter på sin mamma och hur familjen starkt hade funderat på självmord innan de lyckades fly över till den amerikanska ockupationszonen. Men Sunhild tillade: ”De kvinnor som ’välkomnades’ av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dagar”
I recensionen av Vladimir Gelfands bok sägs att den sovjetiske underrättelseofficeren och författaren Lev Kopelev uppger, att den sovjetiske översten Smirnov egenhändigt sköt en löjtnant som i Ostpreussen medverkat i en gruppvåldtäkt. Det påminner om vad Alexandra berättade på Tyresöradion. Hennes polska mamma var gravid och överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek så häftigt att en rysk officer ingrep och sköt gärningsmännen. Mamman fick dock missfall. Annars skildrar just Lev Kopelev så otroligt grymma skändningar av tyska kvinnor i Ostpreussen, att man innerligt hoppas att han överdriver.
Eva, Erika, Sunhild, Marianne, Edeltraut, Alexandra och andra vittnen är inte mytiska. Men det är säkert sant att löjtnanten Gelfand inte deltog i skändligheterna.
--------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1116) 2007-01-21
HAMPUS I AUSTRALIEN: KRIGSPROPAGANDA, RASISM
Hej alla lyssnare,
Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.
Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.
Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.
Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.
Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.
En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.
Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".
Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.
De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff
Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.
Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.
Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.
Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.
Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.
En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.
Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".
Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.
De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1116) 07-01-21 till....
....till minnet av Martin Luther King, vars födelsedag var i måndags den 15 januari. Han sa bland annat: ”Varför skall det finnas hunger och brist i något enda land, i någon enda stad, vid något enda bord, när människan äger resurserna och kunskaperna för att fylla hela den mänskliga tillvarons grundläggande behov?”
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika, som i måndags (15/1) hade en livlig diskussion i ämnet ”Varför utrotar människor sig själva?” Fyra av deltagarna hörs i dagens Radio Tuff om en stund. Nästa Filosofika äger rum måndag den 26 februari. Ämne: ”En gång var Gud kvinna”
....till Tyresös oppositionsråd Anders Bergérus, som i sin blogg skriver positivt om krönikan i förra Radio Tuff. Den hade rubriken ”Folkrörelserna är döda? Leve vad då?”
....till Maj Wechselmann, som (AB 16/1) påminner om amerikanska och brittiska försäkringar, upprepade av svenska tidningar, om att invasionen av Irak inte gällde landets stora oljetillgångar. Men hon hävdar, att Irak rånas på sina tillgångar: ”Sedan ockupationen har det irakiska oljedepartementet varit under konstant tryck från stora amerikanska oljebolag, vars konsulter har suttit på departementet ett halvår i taget och avlöst varandra. Det är konsultföretaget Bearing Point (en av Bushs största valfinansiärer) som nu har skrivit klart lagförslaget på 40 sidor.” Och hon tillägger: ”I framtiden kommer, enligt det irakiska oljedepartementets byråkrater, fyra utländska oljebolag att kamma hem tre fjärdedelar av vinsterna från oljeproduktionen: de två amerikanska bolagen Exxon-Mobile och Chevron och brittiska BP-Amoco och Royal Dutch Shell.
....till Erik Wijk och Åsa Linderborg som försvarar sig mot fräna angrepp från Expressens PM Nilsson. De avslutar sin långa artikel med: ”Var tid måste vara på vakt mot stormaktskryperiet – vare sig stormakten betecknas nazistisk, kommunistisk eller demokratisk. Varje liberal tvingas fråga sig: Ställer jag upp på detta?”
....till den brittiska biståndsorganisationen Oxfam, som rapporterar att minst 70 nomader i Somalia dödades när amerikanerna bombade i misslyckade försök att döda tre Al-Quaida ledare. Oxfams regionale chef Paul Smith-Lomas kommenterar: ”Enligt internationell lag är det en plikt att skilja på militära och civila mål. Vi är djupt oroade över att denna princip inte följs och att oskyldiga människor drabbas”(Källa: The Independent 13/1)
.... till afrikareportern Martin Fletcher, som i brittiska The Times (8/1) uttrycker liknande åsikter om Somalia som Radio Tuffs Hampus Eckerman gjorde förra veckan. Fletcher påminner om att de senaste femton årens inbördeskrig har krävt uppåt en miljon människoliv och skriver: ”Jag är inte ute för att urskulda de islamistiska domstolarna. Deras ledarskap inkluderade extremister med farliga avsikter och förbindelser, men under sex månader lyckades de med den nästan omöjliga bedriften att återställa ordning i ett land som föreföll oregerligt. Detta åstadkoms inte genom att med drakoniska bestraffningar förtrycka det som återstod av personliga friheter –såvida man inte menar att förbjuda användandet av vapen och narkotikapreparatet gat, vilket gjorde hälften av de somaliska männen smått tokiga. Domstolarna var mindre förtryckande än våra vänner i Saudi-Arabien” Och Fletcher uppmanar oss att fråga vilken irakier som helst om vad de tycker.
....till förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman, som i Svenska Dagbladet (13/1) undrar, varför svensk militär är i Afghanistan och enligt planerna kommer att placeras också i andra områden: Han skriver: ”På vilka sätt förbättras vår säkerhet när vi deltar som stridande part i något som närmast liknar gammaldags kolonialkrig? Dagens upprustning är i hög grad ett arv från det kalla krigets dagar. USA har utvecklat en gigantisk krigsmakt och svarar ensamt för hälften av världens militärutgifter. Förstörelsekapaciteten är enorm, men det politiska resultatet är magert. Trots en gigantisk militär överlägsenhet förlorade man mot en barfotaarmé i Vietnam, man misslyckades i Iran, Libanon och Somalia, och krigen i Afghanistan och Irak har inte gått som planerat. Militärer har i alla tider rustat för "förra kriget". Man tränar och övar på det som man tror man kan och industrin utvecklar ständigt nya vapen som kan vinna de krig som redan har varit. Men fienden gör sällan som planerat. Krig är oförutsebart; så har det alltid varit. Vad händer när den tänkta fienden inte tillhandahåller de mål som skulle bekämpas? Vad gör man om fienden utnyttjar helt andra metoder, kapade civila flygplan i stället för vanliga bombplan?”
....till Tuff-styrelsen, som i går (lördag 20/1) ägnade fem timmar åt att planera kommande verksamhet. Både styrelsemötet och planeringsmötet leddes på ett utomordentligt sätt av Sylvia Ljungdahl. Trots att medelåldern på deltagarna inte var extremt låg (veckans understatement) var det en uppsluppen och konstruktiv stämning bland det dussintal deltagarna.
....till Tyresö Närradioförening som inbjuder alla föreningar till en informationsträff i Föreningsgårdens Kulturcafé onsdag den 24 januari kl 19. Tilltugg och rentav juice, öl eller vin bjuds det på.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika, som i måndags (15/1) hade en livlig diskussion i ämnet ”Varför utrotar människor sig själva?” Fyra av deltagarna hörs i dagens Radio Tuff om en stund. Nästa Filosofika äger rum måndag den 26 februari. Ämne: ”En gång var Gud kvinna”
....till Tyresös oppositionsråd Anders Bergérus, som i sin blogg skriver positivt om krönikan i förra Radio Tuff. Den hade rubriken ”Folkrörelserna är döda? Leve vad då?”
....till Maj Wechselmann, som (AB 16/1) påminner om amerikanska och brittiska försäkringar, upprepade av svenska tidningar, om att invasionen av Irak inte gällde landets stora oljetillgångar. Men hon hävdar, att Irak rånas på sina tillgångar: ”Sedan ockupationen har det irakiska oljedepartementet varit under konstant tryck från stora amerikanska oljebolag, vars konsulter har suttit på departementet ett halvår i taget och avlöst varandra. Det är konsultföretaget Bearing Point (en av Bushs största valfinansiärer) som nu har skrivit klart lagförslaget på 40 sidor.” Och hon tillägger: ”I framtiden kommer, enligt det irakiska oljedepartementets byråkrater, fyra utländska oljebolag att kamma hem tre fjärdedelar av vinsterna från oljeproduktionen: de två amerikanska bolagen Exxon-Mobile och Chevron och brittiska BP-Amoco och Royal Dutch Shell.
....till Erik Wijk och Åsa Linderborg som försvarar sig mot fräna angrepp från Expressens PM Nilsson. De avslutar sin långa artikel med: ”Var tid måste vara på vakt mot stormaktskryperiet – vare sig stormakten betecknas nazistisk, kommunistisk eller demokratisk. Varje liberal tvingas fråga sig: Ställer jag upp på detta?”
....till den brittiska biståndsorganisationen Oxfam, som rapporterar att minst 70 nomader i Somalia dödades när amerikanerna bombade i misslyckade försök att döda tre Al-Quaida ledare. Oxfams regionale chef Paul Smith-Lomas kommenterar: ”Enligt internationell lag är det en plikt att skilja på militära och civila mål. Vi är djupt oroade över att denna princip inte följs och att oskyldiga människor drabbas”(Källa: The Independent 13/1)
.... till afrikareportern Martin Fletcher, som i brittiska The Times (8/1) uttrycker liknande åsikter om Somalia som Radio Tuffs Hampus Eckerman gjorde förra veckan. Fletcher påminner om att de senaste femton årens inbördeskrig har krävt uppåt en miljon människoliv och skriver: ”Jag är inte ute för att urskulda de islamistiska domstolarna. Deras ledarskap inkluderade extremister med farliga avsikter och förbindelser, men under sex månader lyckades de med den nästan omöjliga bedriften att återställa ordning i ett land som föreföll oregerligt. Detta åstadkoms inte genom att med drakoniska bestraffningar förtrycka det som återstod av personliga friheter –såvida man inte menar att förbjuda användandet av vapen och narkotikapreparatet gat, vilket gjorde hälften av de somaliska männen smått tokiga. Domstolarna var mindre förtryckande än våra vänner i Saudi-Arabien” Och Fletcher uppmanar oss att fråga vilken irakier som helst om vad de tycker.
....till förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman, som i Svenska Dagbladet (13/1) undrar, varför svensk militär är i Afghanistan och enligt planerna kommer att placeras också i andra områden: Han skriver: ”På vilka sätt förbättras vår säkerhet när vi deltar som stridande part i något som närmast liknar gammaldags kolonialkrig? Dagens upprustning är i hög grad ett arv från det kalla krigets dagar. USA har utvecklat en gigantisk krigsmakt och svarar ensamt för hälften av världens militärutgifter. Förstörelsekapaciteten är enorm, men det politiska resultatet är magert. Trots en gigantisk militär överlägsenhet förlorade man mot en barfotaarmé i Vietnam, man misslyckades i Iran, Libanon och Somalia, och krigen i Afghanistan och Irak har inte gått som planerat. Militärer har i alla tider rustat för "förra kriget". Man tränar och övar på det som man tror man kan och industrin utvecklar ständigt nya vapen som kan vinna de krig som redan har varit. Men fienden gör sällan som planerat. Krig är oförutsebart; så har det alltid varit. Vad händer när den tänkta fienden inte tillhandahåller de mål som skulle bekämpas? Vad gör man om fienden utnyttjar helt andra metoder, kapade civila flygplan i stället för vanliga bombplan?”
....till Tuff-styrelsen, som i går (lördag 20/1) ägnade fem timmar åt att planera kommande verksamhet. Både styrelsemötet och planeringsmötet leddes på ett utomordentligt sätt av Sylvia Ljungdahl. Trots att medelåldern på deltagarna inte var extremt låg (veckans understatement) var det en uppsluppen och konstruktiv stämning bland det dussintal deltagarna.
....till Tyresö Närradioförening som inbjuder alla föreningar till en informationsträff i Föreningsgårdens Kulturcafé onsdag den 24 januari kl 19. Tilltugg och rentav juice, öl eller vin bjuds det på.
söndag, januari 14
HAMPUS ECKERMAN: Pingviner, Ringen, Somalia, Lennon.
Hej alla lyssnare,
Nu borde jag egentligen befunnit mig i Australien, men en plötslig dimma har gjort att alla flygplan på Wellingtons flygplats har fått ställas in, vilket gör att jag är fast i Nya Zeeland i ytterligare två dagar. Nu hade det egentligen inte gjort något, om det inte varit så att dimman inte behagat stanna på flygplatsen utan dessutom beslutat sig för att invadera staden som nu bokstavligen mest liknar ärtsoppa. Själv är jag mest bekymrad för pingvinerna, de små söta varelserna, ca. 3 - 4 decimeter höga, som gömmer sig i buskarna på vägen mot Wellingtons flygplats. Vanligen vågar de blyga kreaturen sig bara ut på nätterna då de smyger över vägen. Eftersom de syns så dåligt har särskilda skyltar om "pingvinövergångar" satts upp. Nu hoppas jag att de inte ska försöka ta sig över vägen i dimman då dagtrafiken är långt värre än den nattliga.
För den som inte visste det så är Nya Zeeland platsen där Sagan om Ringen-filmerna spelades in, trilogin som till slut lyckades peta bort Stjärnornas Krig från topplistan. Som stor entusiast av böckerna har jag under den senaste veckan tillbringat tid i hobbitarnas fylke, orchernas Mordor, alvernas Vattnadal och människornas Gondor. Jag har vilat mig i samma träd som Frodo gjorde innan han mötte de första alverna, trampat samma stig där Gandalf rådgjorde med Saruman och stått vid roten av domedagsberget där ringen till slut förstördes. Peter Jackson, som filmatiserade trilogin, är en stor hjälte i Wellington. Filmerna har markant ökat antalet turister till Nya Zeeland och han har också investerat stort i den lokala filmindustrin som fått det typiska namnet Welliwood. Trots att han filmar för amerikanska filmbolag så görs allt arbete på Nya Zeeland vilket skapat en stor mängd nya jobb.
Som vanligt fortsätter Nya Zeeländarna med sina äventyrssporter. I Wellingtons centrum finns en s.k reverse-bungy, en mackapär där man sätter sig i en kapsel i mitten av en jättelik slunga för att sedan kastas upp i luften i en hastighet av över 160 km/h. Slungan står uppställd vid ett kontorshus mitt i centrala Wellington. Innan den sattes upp fick alla hyresgästerna uttala sig om den, ifall de skulle bli störda. En av dem protesterade kraftigt. Det visade sig att hon var en psykiatriker och var mycket orolig för vad hennes patienter skulle tycka när skrikande människor med jämna mellanrum skulle fara förbi hennes fönster. Vad som hände med psykiatrikern förtäljer inte historien, men slungan står i alla fall på plats.
De Nya Zeeländska tidningarna är annars nästan värre än de amerikanska i sina vinklingar. Utrikesnyheterna läses som direkta pentagonreleaser. Vid uppgifterna om att USA nu bombat i Somalia för att hjälpa Etiopien i deras anfall mot Somalia gjordes mycket väsen om den s.k "Black Hawk Down" incidenten 1993 då 18 amerikaner dog efter strider vid Mogadishus gator. Inget i artiklarna stod dock om de över 1000 somalier som slaktades av de amerikanska soldaterna, eller att anfallet mot USA-trupperna gjordes som en hämnd för att USA bombat de fredsförhandlingar som pågick och dödat uppåt 200 personer inkluderande barn, kvinnor, klanledare och militära ledare (som i de nya zeeländska tidningarna kallas för krigsherrar, till skillnad från deras amerikanska motsvarigheter). Ej heller omnämns att Somalia just fått en period av lugn efter att den islamistiska regimen lyckats stoppa de pirater som härjat vid kusten (ledda av USA-styrda miliser) och slutligen drivit ut de dussintals konkurrerande militära grupperingarna. Nu kommer det dessvärre att dröja länge innan Somalia kan få fred igen. Med otur är det ett nytt Irak vi får se.
Läser i tidningen om hur det amerikanska FBI spionerade på John Lennon. Uppenbarligen var man rädd för det inflytande han hade över amerikansk ungdom, då han arbetade direkt mot Richard Nixons valkampanj, och gjorde allt man kunde för att få honom utvisad. Man spionerade på honom, la fällor, infiltrerade hans vänkretsar. När inget annat hjälpte gick man till direkta hot mot honom och sa att han skulle utvisas om han genomförde sin turné mot Nixon innan det amerikanska presidentvalet. Lennon beslöt sig för att ligga lågt och Nixon vann senare valet. Uppgifterna har varit hemliga tills nyligen med motiveringen att de kunnat skada amerikansk politik och leda till direkta ingrepp, kanske t.o.m anfall från ett främmande land. Det verkar dock lite långsökt att Storbritannien skulle anfalla USA därför att de nu plötsligt, till sin överraskning, fått reda på att Richard Nixon skulle använda sig av smutsiga metoder vid sina valkampanjer. Det verkar mindre troligt att de aldrig skulle ha hört talas om Watergate-skandalen.
----------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 07-01-14
Nu borde jag egentligen befunnit mig i Australien, men en plötslig dimma har gjort att alla flygplan på Wellingtons flygplats har fått ställas in, vilket gör att jag är fast i Nya Zeeland i ytterligare två dagar. Nu hade det egentligen inte gjort något, om det inte varit så att dimman inte behagat stanna på flygplatsen utan dessutom beslutat sig för att invadera staden som nu bokstavligen mest liknar ärtsoppa. Själv är jag mest bekymrad för pingvinerna, de små söta varelserna, ca. 3 - 4 decimeter höga, som gömmer sig i buskarna på vägen mot Wellingtons flygplats. Vanligen vågar de blyga kreaturen sig bara ut på nätterna då de smyger över vägen. Eftersom de syns så dåligt har särskilda skyltar om "pingvinövergångar" satts upp. Nu hoppas jag att de inte ska försöka ta sig över vägen i dimman då dagtrafiken är långt värre än den nattliga.
För den som inte visste det så är Nya Zeeland platsen där Sagan om Ringen-filmerna spelades in, trilogin som till slut lyckades peta bort Stjärnornas Krig från topplistan. Som stor entusiast av böckerna har jag under den senaste veckan tillbringat tid i hobbitarnas fylke, orchernas Mordor, alvernas Vattnadal och människornas Gondor. Jag har vilat mig i samma träd som Frodo gjorde innan han mötte de första alverna, trampat samma stig där Gandalf rådgjorde med Saruman och stått vid roten av domedagsberget där ringen till slut förstördes. Peter Jackson, som filmatiserade trilogin, är en stor hjälte i Wellington. Filmerna har markant ökat antalet turister till Nya Zeeland och han har också investerat stort i den lokala filmindustrin som fått det typiska namnet Welliwood. Trots att han filmar för amerikanska filmbolag så görs allt arbete på Nya Zeeland vilket skapat en stor mängd nya jobb.
Som vanligt fortsätter Nya Zeeländarna med sina äventyrssporter. I Wellingtons centrum finns en s.k reverse-bungy, en mackapär där man sätter sig i en kapsel i mitten av en jättelik slunga för att sedan kastas upp i luften i en hastighet av över 160 km/h. Slungan står uppställd vid ett kontorshus mitt i centrala Wellington. Innan den sattes upp fick alla hyresgästerna uttala sig om den, ifall de skulle bli störda. En av dem protesterade kraftigt. Det visade sig att hon var en psykiatriker och var mycket orolig för vad hennes patienter skulle tycka när skrikande människor med jämna mellanrum skulle fara förbi hennes fönster. Vad som hände med psykiatrikern förtäljer inte historien, men slungan står i alla fall på plats.
De Nya Zeeländska tidningarna är annars nästan värre än de amerikanska i sina vinklingar. Utrikesnyheterna läses som direkta pentagonreleaser. Vid uppgifterna om att USA nu bombat i Somalia för att hjälpa Etiopien i deras anfall mot Somalia gjordes mycket väsen om den s.k "Black Hawk Down" incidenten 1993 då 18 amerikaner dog efter strider vid Mogadishus gator. Inget i artiklarna stod dock om de över 1000 somalier som slaktades av de amerikanska soldaterna, eller att anfallet mot USA-trupperna gjordes som en hämnd för att USA bombat de fredsförhandlingar som pågick och dödat uppåt 200 personer inkluderande barn, kvinnor, klanledare och militära ledare (som i de nya zeeländska tidningarna kallas för krigsherrar, till skillnad från deras amerikanska motsvarigheter). Ej heller omnämns att Somalia just fått en period av lugn efter att den islamistiska regimen lyckats stoppa de pirater som härjat vid kusten (ledda av USA-styrda miliser) och slutligen drivit ut de dussintals konkurrerande militära grupperingarna. Nu kommer det dessvärre att dröja länge innan Somalia kan få fred igen. Med otur är det ett nytt Irak vi får se.
Läser i tidningen om hur det amerikanska FBI spionerade på John Lennon. Uppenbarligen var man rädd för det inflytande han hade över amerikansk ungdom, då han arbetade direkt mot Richard Nixons valkampanj, och gjorde allt man kunde för att få honom utvisad. Man spionerade på honom, la fällor, infiltrerade hans vänkretsar. När inget annat hjälpte gick man till direkta hot mot honom och sa att han skulle utvisas om han genomförde sin turné mot Nixon innan det amerikanska presidentvalet. Lennon beslöt sig för att ligga lågt och Nixon vann senare valet. Uppgifterna har varit hemliga tills nyligen med motiveringen att de kunnat skada amerikansk politik och leda till direkta ingrepp, kanske t.o.m anfall från ett främmande land. Det verkar dock lite långsökt att Storbritannien skulle anfalla USA därför att de nu plötsligt, till sin överraskning, fått reda på att Richard Nixon skulle använda sig av smutsiga metoder vid sina valkampanjer. Det verkar mindre troligt att de aldrig skulle ha hört talas om Watergate-skandalen.
----------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 07-01-14
FOLKRÖRELSERNA ÄR DÖDA? LEVE -- VAD DÅ?
(Lägg märke till de två frågetecknen i rubriken!)
Det här hörs i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1115. Det programmet har sänts varje vecka på 91,4 MHz sedan 1985, helt på frivilligbasis. Oavlönat har de senaste tolv åren också Succékanalen 91,4 gjorts med 200 program per år. Den består av tolv halvtimmesintervjuer som sänds dygnet runt med avbrott för andra föreningssändningar. Tyvärr är avbrotten numera alltför få. Förutom Radio Tuff söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19 är det bara latinamerikanska Radio Pablo Neruda som hörs söndagar kl 11-14 med Brenda Ortiz som programledare. Alla dessa program hörs också på webben: www.tyresoradion.se .
Varför är det inte flera av våra många föreningar som utnyttjar radion för att föra ut sina budskap och för att väcka intresse för sin verksamhet? Numera kommer så många reklamblad neddrällande i brevinkasten varje dag, så föreningarnas flygblad försvinner i mängden. På 80-talet kallades den frivilliga radion för stencileringsapparaten i etern.
Kan det vara så att radion blivit alltför gammaldags? Dagens informationssamhälle vimlar av TV-kanaler -- för att inte tala om alla hemsidor och bloggar på nätet. Men mycket av det är skräp och det förfärliga i fördumningens segertåg är att det mest vulgära TV-utbudet har så många tittare. De föreningar av olika slag som för en tapper kamp mot dessa larvigheter har oftast mycket seriösa budskap, men varför inte sprida dem genom radion?
Radio har fördelar. Man kan lyssna överallt: i fritidsbåten, i bilen, i sovrummet, ja rentav på muggen, platser där TV och dator inte brukar finnas. Och har man som jag Sveriges Radios P 1 på i bakgrunden när man jobbar behöver man knappt läsa tidningar, för man blir ständigt uppdaterad och folkbildad.
Här i Tyresö befinner vi oss i djup medieskugga på grund av vår närhet till Stockholm, som jag lokalpatriotiskt brukar kalla vår stora förort. För tre år sen gjorde jag en fyra dagars reportageresa till Åland. Så avundsjuk jag blev! Åland har fantastiskt nog två dagliga tidningar och dessutom Ålands radio med dussintals anställda. Ändå har de finlandssvenska öarna 15 000 färre invånare än Tyresö, som har en tidning i veckan, tyvärr dominerad av annonser, och en radio som sköts frivilligt -- till minst 90 procent av mig.
Det finns också två andra tidningar i Tyresö, men de utkommer sporadiskt, sammanlagt bara ett dussintal gånger per år. Det är Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m). Jag är dubbelagent, för jag förser båda med foton och texter om Tyresöradion, åt vilken de ger berömvärt stort utrymme.
Jag har som min ångermanländske landsman Lubbe Nordström uttryckte det ”varit ung, ja yngre än de flesta”. Men det är jag inte längre och märkligt nog har jag inte blivit yngre under det senaste året heller. Så allt oftare undrar jag vad jag i min radioensamhet håller på med och vad jag hellre skulle vilja göra under min korta återstående tid här på jorden. Kanske ge ut en bok till, för det finns många hundra krönikor från Radio Tuff i min dator, flera dock så motvinds att inte många förlag skulle vilja publicera dem.
Från och med i dag och tre veckor framåt hörs på Tyresöradion bland elva andra program Birgit Peters berätta om Per Anders Fogelström. Han var 1963-1977 Svenska Freds’ ordförande och gjorde en fantastisk frivillig arbetsinsats, trots att han samtidigt var mycket produktiv som författare. Svenska Freds’ kansli bestod då oftast av en enda man, Lennart Ivarsson, en beundransvärd folkrörelsekämpe, som ibland inte ens fick sin lön i tid.
Själv efterträdde jag Fogelström som Svenska Freds’ ordförande och var det i två år. Jag jobbade heltid som lärare, var mycket aktiv i Tuff och åkte in till Svenska Freds på kvällarna och drog stenciler och gjorde utskick till lokalföreningarna. I dag undrar jag hur jag orkade men då var det bara roligt. Lönen var noll och inte ens bensinpengar betalades ut. Det var på den tiden helt okej, åtminstone inom den fattiga fredsrörelsen.
Det som sedan följde kan kallas amatörernas uttåg. Dagens Svenska Freds har flera anställda, mestadels relativt unga människor. De är duktiga, ja proffsiga, och föreningen syns nu i medierna mycket mer än på 1970-talet. Att också ordföranden i Svenska Freds är avlönad är inte konstigt – för vilka ordförande för riksorganisationer är inte det numera?
Svenska Freds har i dag en mycket mer etablerad profil än för 30 år sen. Det är ju bra, men kanske finns också nackdelar. Beroendet av statliga anslag –hur nödvändiga de än må vara-- kan verka hämmande för fredspolitiken. Det görs utmärkta utspel om svensk vapenexport men sägs inte mycket om Irakkriget eller palestiniernas situation.
Ibland instämmer jag i gubbgnället om att dagens frivilligt arbetande ju mestadels är pangschisar. Folk i sin bästa ålder tycks vara så stressade att de inte tar på sig oavlönade uppgifter och bedrövligt många av dem sägs ”gå in i väggen”. Ändå gör Tyresö Närradioförening nu ett försök att få flera att göra barfotaradio. Alla aktivister från olika föreningar inbjuds den 24 januari till Föreningsgårdens mysiga Kulturcafé för information om Tyresöradions möjligheter. Ja, där vankas till och med gratis juice, öl eller vin.
Om nu 50- till 70-talister tycks vara en förlorad generation för att föra den stolta folkrörelsetraditionen vidare så kanske vi bör satsa på ännu yngre, de som möjligen inte har blivit så hjärntvättade av parollen ”Förverkliga dig själv, skit i alla andra!” I går kände jag mig många år yngre. Då intervjuade jag 20-åringarna Sofia, Malin, Linda och Albert. De besökte i höstas Tuff-projekten i Indien och var nu ivriga att göra insatser för fortsatt stöd till dessa ”de fattigaste av de fattiga”
Förr i världen ropade progressiva människor: ”Kungen är död, leve republiken!”. Rubriken hade två frågor:”Folkrörelserna är döda? – Leve vad då?”. Realistiskt svar på den senare vore ”Leve girigheten och marknadsekonomin”. Men jag föredrar att hoppas på: ”Leve det ungdomliga engagemanget!”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1115) 07-01-14
Det här hörs i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1115. Det programmet har sänts varje vecka på 91,4 MHz sedan 1985, helt på frivilligbasis. Oavlönat har de senaste tolv åren också Succékanalen 91,4 gjorts med 200 program per år. Den består av tolv halvtimmesintervjuer som sänds dygnet runt med avbrott för andra föreningssändningar. Tyvärr är avbrotten numera alltför få. Förutom Radio Tuff söndagar kl 17-18 med repris tisdagar kl 18-19 är det bara latinamerikanska Radio Pablo Neruda som hörs söndagar kl 11-14 med Brenda Ortiz som programledare. Alla dessa program hörs också på webben: www.tyresoradion.se .
Varför är det inte flera av våra många föreningar som utnyttjar radion för att föra ut sina budskap och för att väcka intresse för sin verksamhet? Numera kommer så många reklamblad neddrällande i brevinkasten varje dag, så föreningarnas flygblad försvinner i mängden. På 80-talet kallades den frivilliga radion för stencileringsapparaten i etern.
Kan det vara så att radion blivit alltför gammaldags? Dagens informationssamhälle vimlar av TV-kanaler -- för att inte tala om alla hemsidor och bloggar på nätet. Men mycket av det är skräp och det förfärliga i fördumningens segertåg är att det mest vulgära TV-utbudet har så många tittare. De föreningar av olika slag som för en tapper kamp mot dessa larvigheter har oftast mycket seriösa budskap, men varför inte sprida dem genom radion?
Radio har fördelar. Man kan lyssna överallt: i fritidsbåten, i bilen, i sovrummet, ja rentav på muggen, platser där TV och dator inte brukar finnas. Och har man som jag Sveriges Radios P 1 på i bakgrunden när man jobbar behöver man knappt läsa tidningar, för man blir ständigt uppdaterad och folkbildad.
Här i Tyresö befinner vi oss i djup medieskugga på grund av vår närhet till Stockholm, som jag lokalpatriotiskt brukar kalla vår stora förort. För tre år sen gjorde jag en fyra dagars reportageresa till Åland. Så avundsjuk jag blev! Åland har fantastiskt nog två dagliga tidningar och dessutom Ålands radio med dussintals anställda. Ändå har de finlandssvenska öarna 15 000 färre invånare än Tyresö, som har en tidning i veckan, tyvärr dominerad av annonser, och en radio som sköts frivilligt -- till minst 90 procent av mig.
Det finns också två andra tidningar i Tyresö, men de utkommer sporadiskt, sammanlagt bara ett dussintal gånger per år. Det är Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m). Jag är dubbelagent, för jag förser båda med foton och texter om Tyresöradion, åt vilken de ger berömvärt stort utrymme.
Jag har som min ångermanländske landsman Lubbe Nordström uttryckte det ”varit ung, ja yngre än de flesta”. Men det är jag inte längre och märkligt nog har jag inte blivit yngre under det senaste året heller. Så allt oftare undrar jag vad jag i min radioensamhet håller på med och vad jag hellre skulle vilja göra under min korta återstående tid här på jorden. Kanske ge ut en bok till, för det finns många hundra krönikor från Radio Tuff i min dator, flera dock så motvinds att inte många förlag skulle vilja publicera dem.
Från och med i dag och tre veckor framåt hörs på Tyresöradion bland elva andra program Birgit Peters berätta om Per Anders Fogelström. Han var 1963-1977 Svenska Freds’ ordförande och gjorde en fantastisk frivillig arbetsinsats, trots att han samtidigt var mycket produktiv som författare. Svenska Freds’ kansli bestod då oftast av en enda man, Lennart Ivarsson, en beundransvärd folkrörelsekämpe, som ibland inte ens fick sin lön i tid.
Själv efterträdde jag Fogelström som Svenska Freds’ ordförande och var det i två år. Jag jobbade heltid som lärare, var mycket aktiv i Tuff och åkte in till Svenska Freds på kvällarna och drog stenciler och gjorde utskick till lokalföreningarna. I dag undrar jag hur jag orkade men då var det bara roligt. Lönen var noll och inte ens bensinpengar betalades ut. Det var på den tiden helt okej, åtminstone inom den fattiga fredsrörelsen.
Det som sedan följde kan kallas amatörernas uttåg. Dagens Svenska Freds har flera anställda, mestadels relativt unga människor. De är duktiga, ja proffsiga, och föreningen syns nu i medierna mycket mer än på 1970-talet. Att också ordföranden i Svenska Freds är avlönad är inte konstigt – för vilka ordförande för riksorganisationer är inte det numera?
Svenska Freds har i dag en mycket mer etablerad profil än för 30 år sen. Det är ju bra, men kanske finns också nackdelar. Beroendet av statliga anslag –hur nödvändiga de än må vara-- kan verka hämmande för fredspolitiken. Det görs utmärkta utspel om svensk vapenexport men sägs inte mycket om Irakkriget eller palestiniernas situation.
Ibland instämmer jag i gubbgnället om att dagens frivilligt arbetande ju mestadels är pangschisar. Folk i sin bästa ålder tycks vara så stressade att de inte tar på sig oavlönade uppgifter och bedrövligt många av dem sägs ”gå in i väggen”. Ändå gör Tyresö Närradioförening nu ett försök att få flera att göra barfotaradio. Alla aktivister från olika föreningar inbjuds den 24 januari till Föreningsgårdens mysiga Kulturcafé för information om Tyresöradions möjligheter. Ja, där vankas till och med gratis juice, öl eller vin.
Om nu 50- till 70-talister tycks vara en förlorad generation för att föra den stolta folkrörelsetraditionen vidare så kanske vi bör satsa på ännu yngre, de som möjligen inte har blivit så hjärntvättade av parollen ”Förverkliga dig själv, skit i alla andra!” I går kände jag mig många år yngre. Då intervjuade jag 20-åringarna Sofia, Malin, Linda och Albert. De besökte i höstas Tuff-projekten i Indien och var nu ivriga att göra insatser för fortsatt stöd till dessa ”de fattigaste av de fattiga”
Förr i världen ropade progressiva människor: ”Kungen är död, leve republiken!”. Rubriken hade två frågor:”Folkrörelserna är döda? – Leve vad då?”. Realistiskt svar på den senare vore ”Leve girigheten och marknadsekonomin”. Men jag föredrar att hoppas på: ”Leve det ungdomliga engagemanget!”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1115) 07-01-14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1115) 07-01-14 till....
....till gandhianen Jan Viklund som påminner oss om följande ord av Gandhi: "Ett gram praktik väger tyngre än tonvis med teorier". I viss mån har Tuff under mer än 35 år sysslat med praktiken, inte minst genom att finansiera utmärkta projekt i Indien, Latinamerika och några ställen i Afrika.
....till en gandhian, som intensivt ägnar sig åt praktiken, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. På tal om små och stora projekt citerar han E.F. Schumachers boktitel: Small Is Beautiful: Economics As If People Mattered. I ett brev berättar Bhikhu om att projekten i det tidigare så gudsförgätna Dharampur nu omfattar 100 byar uppe i bergen och sammanlagt 80 000 fattiga människor från stambefolkningen (tribals). Han redogör för de sex ”Tuff-skolorna”, som han kallar ”språngbrädor” för en positiv utveckling på olika områden
....till tre lärare från Bergtorpsskolan i Täby som nu under några dagar finns bland projekten i Indien. Skolan har sedan 1988 tillhört de skolor som gjort berömvärda dagsverken till förmån för Tuff-projekten i Indien. Senast förra året jobbade elever och personal vid Bergtorp in 60 225 kr. I dagens Radio Tuff finns en telefonintervju med svenskarna bland tuff-projekten i Indien.
....till det ökande intresset för Indien i våra medier, till exempel inslagen om daliternas (de kastlösas) ännu svåra situation. I onsdags (10/1) recenserade Dan Jönsson på DN-Kultur två böcker på svenska om och av daliter. Han slutar sin recension: ”På femtio år har mycket hänt i Indien. Och ändå för miljoner daliter är fattigdomen och förtrycket detsamma. I dagens förföriska bilder av det indiska IT-undret är det som vanligt alltför lätt att de försvinner”
....till Maj Wechselmann, som gjort flera sevärda filmer bland Tuff-projekten i Indien. I onsdags (DN 10/1) påpekade hon, att ”Irak har kastats femtio år tillbaka i tiden”. Hon skriver: ”De förhållanden som skördar flest liv är brist på el och rent vatten. Vidriga sanitära förhållanden ger Irak en hälsostatistik som är en av de sämsta i världen i dag. Landet tycks ha rört sig bakåt till ett tillstånd som under den gamla kolonialismen”. Hon nämner bland annat att barnadödligheten är förfärande hög: 13 procent.
....till Anders Hasselbohm, som i Göteborgs-Posten (10/1) skriver under rubriken ”Saddams död döljer USA:s obekväma sanningar”. Artikeln är illustrerad med ett foto från en internationell industrimässa i Bagdad 1985. Där ser man i den amerikanska avdelningen foton av en leende Saddam Hussein och den lika fryntligt leende presidenten Ronald Reagan. Hasselbohm påpekar att denna irakisk-amerikanska hjärtlighet förekommer tre år efter Saddams dödande av 148 människor i byn Dujail, ett dåd han dömdes till döden för och hängdes. Hasselbohm: ”Dödsdom. Avrättning. Punkt. Allt i det uppenbara syftet att begrava obekväma sanningar om det senare mycket omfattande amerikanska och västliga stödet till och samarbetet med Saddam Hussein.” Hasselbohm skriver också: ”Värst är att detta krig som säkert mest handlar om herraväldet över oljetillgångarna har lett till att över en halv miljon civila irakier har dödats, 1,5 miljoner irakier har flytt sitt land” I Tuff minns vi Anders Hasselbohm från 1980-talet då han skrev en bok om alla påstådda ryska ubåtar i våra vatten. Han var skeptisk och boken hette ”Ubåtshotet, en kritisk granskning....”
....till de 35-55 personer per dag som besöker bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com . Där finns många texter från Radio Tuff, av vilka många också finns på Tuffs hemsida som varje vecka uppdateras av Bengt Citron med adressen www.tuff.fred.se Bengt sköter också Tyresöradions hemsida. Den har adressen www.abcitron.net/slingan/
....till Göran Rosenberg, som i DN (9/1) skriver under rubriken ”Den korta siktens tyranni”. Han tar upp marknadens resp. politikens roller i klimatfrågan och menar att marknadens drivkrafter inte fungerar för att göra något åt detta problem. (Rosen har taggar, för är det inte snarare så att marknaden har den klart största skulden till klimatförsämringen?) Rosenberg sammanfattar: ”Klimatförändringen är inte i första hand ett marknadsmisslyckande utan ett politiskt fiasko. Den är följden av att marknaden fått ersätta politiken i sammanhang där marknaden inte fungerar. För att bryta den korta siktens tyranni är det kort sagt hög tid för mindre marknad och mera politik”
....till Paul Sheehan, som i Sydney Herald (6/1) skriver om den beundransvärda pakistanskan Mukhtar Mai. Hon är lågkastig och 2002 blev hon av männen från en annan by, som ansåg sig stå högre, utsatt för en gruppvåldtäkt. De gjorde det som hämnd för att Mukhtars tolvårige (!) bror hade pratat med en tjugoårig kvinna från deras by. Det normala i sådana fall är att den skändade kvinnan blir utstött och oftast begår självmord. Men Mukhtar hade kämpaglöd och polisanmälde gärningsmännen. I första vändan dömdes sex av dem till döden, men efter våldsam opposition ändrades domen, eftersom de traditionella muslimska lagarna kräver intyganden från fyra vittnen som observerat våldtäkten. Men Mukhtar fick skadestånd och för pengarna har hon grundat en skola för flickor. Nu har hon, som tidigare var analfabet, skrivit en bok med titeln ”In the Name of Honour” (I hederns namn)
....till Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama, den senare son till en muslimsk imam, som i Svenska Dagbladet (8/1) kräver att imamer i Sverige i sin undervisning skall följa svenska lagar om äktenskap och kvinnors likaberättigande. De menar att många sekulära krafter inom islam tystas ned i debatten. Och de skriver:
”Vi tror på principen om ickevåld. I fredagsbönen är det viktigt att imamer inte uppmuntrar muslimer att ta till våld med hjälp av Koranens texter om våld. Moskéerna ska vara en religiös samlingsplats för bön, om man är troende, likväl som andra religiösa rum, och ska inte vara en plats för uppmuntran till terrorism eller hets mot folkgrupp. Det är oerhört viktigt att varje imam framhåller att Sverige är ett sekulärt land. Här får man ha vilken religiös tro man vill, men religionen är individens ensak. Våld i religionens namn kan aldrig accepteras. Våld strider mot mänsklighetens fortlevnad.”
....till Sveriges Television, som i torsdags (11/1) visade Caroline Campbells Tjetjenienfilm "När den ryska björnen äter sina barn". Svenska Freds har bidragit till finansieringen av filmen. (Monica Schelin kortrecenserar)
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som från och med i dag (07-01-14) har två halvtimmar av stort intresse för de samhällsengagerade. TV-reportern Lars Borgnäs intervjuas om Palmemordet, de påstådda ryska ubåtarna i svenska vatten, Estonias vapenfrakt och Gaza. Birgit Peters i sällskapet ”Per Anders Fogelströms vänner” intervjuas om författaren och fredskämpen Fogelström. Båda programmen hörs tillsammans med tio andra fram till den 4 februari.
....till två Tuff-arrangemang i veckan:
Diskussionscaféet Filosofika med ämnet ”Varför utrotar människorna sig själva” har nästa träff redan måndag den 15 januari kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Och på lördag den 20 januari har Tuff en planeringsträff på Alby friluftsgård.
....till Svenska Freds, vars vapenexportgrupp har kick-off för vårens aktiviteter onsdag den 17 januari kl 18 på Svenska Freds, Svartensgatan 6 på Söder. Gamla och nya medlemmar är välkomna.
....till en gandhian, som intensivt ägnar sig åt praktiken, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. På tal om små och stora projekt citerar han E.F. Schumachers boktitel: Small Is Beautiful: Economics As If People Mattered. I ett brev berättar Bhikhu om att projekten i det tidigare så gudsförgätna Dharampur nu omfattar 100 byar uppe i bergen och sammanlagt 80 000 fattiga människor från stambefolkningen (tribals). Han redogör för de sex ”Tuff-skolorna”, som han kallar ”språngbrädor” för en positiv utveckling på olika områden
....till tre lärare från Bergtorpsskolan i Täby som nu under några dagar finns bland projekten i Indien. Skolan har sedan 1988 tillhört de skolor som gjort berömvärda dagsverken till förmån för Tuff-projekten i Indien. Senast förra året jobbade elever och personal vid Bergtorp in 60 225 kr. I dagens Radio Tuff finns en telefonintervju med svenskarna bland tuff-projekten i Indien.
....till det ökande intresset för Indien i våra medier, till exempel inslagen om daliternas (de kastlösas) ännu svåra situation. I onsdags (10/1) recenserade Dan Jönsson på DN-Kultur två böcker på svenska om och av daliter. Han slutar sin recension: ”På femtio år har mycket hänt i Indien. Och ändå för miljoner daliter är fattigdomen och förtrycket detsamma. I dagens förföriska bilder av det indiska IT-undret är det som vanligt alltför lätt att de försvinner”
....till Maj Wechselmann, som gjort flera sevärda filmer bland Tuff-projekten i Indien. I onsdags (DN 10/1) påpekade hon, att ”Irak har kastats femtio år tillbaka i tiden”. Hon skriver: ”De förhållanden som skördar flest liv är brist på el och rent vatten. Vidriga sanitära förhållanden ger Irak en hälsostatistik som är en av de sämsta i världen i dag. Landet tycks ha rört sig bakåt till ett tillstånd som under den gamla kolonialismen”. Hon nämner bland annat att barnadödligheten är förfärande hög: 13 procent.
....till Anders Hasselbohm, som i Göteborgs-Posten (10/1) skriver under rubriken ”Saddams död döljer USA:s obekväma sanningar”. Artikeln är illustrerad med ett foto från en internationell industrimässa i Bagdad 1985. Där ser man i den amerikanska avdelningen foton av en leende Saddam Hussein och den lika fryntligt leende presidenten Ronald Reagan. Hasselbohm påpekar att denna irakisk-amerikanska hjärtlighet förekommer tre år efter Saddams dödande av 148 människor i byn Dujail, ett dåd han dömdes till döden för och hängdes. Hasselbohm: ”Dödsdom. Avrättning. Punkt. Allt i det uppenbara syftet att begrava obekväma sanningar om det senare mycket omfattande amerikanska och västliga stödet till och samarbetet med Saddam Hussein.” Hasselbohm skriver också: ”Värst är att detta krig som säkert mest handlar om herraväldet över oljetillgångarna har lett till att över en halv miljon civila irakier har dödats, 1,5 miljoner irakier har flytt sitt land” I Tuff minns vi Anders Hasselbohm från 1980-talet då han skrev en bok om alla påstådda ryska ubåtar i våra vatten. Han var skeptisk och boken hette ”Ubåtshotet, en kritisk granskning....”
....till de 35-55 personer per dag som besöker bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com . Där finns många texter från Radio Tuff, av vilka många också finns på Tuffs hemsida som varje vecka uppdateras av Bengt Citron med adressen www.tuff.fred.se Bengt sköter också Tyresöradions hemsida. Den har adressen www.abcitron.net/slingan/
....till Göran Rosenberg, som i DN (9/1) skriver under rubriken ”Den korta siktens tyranni”. Han tar upp marknadens resp. politikens roller i klimatfrågan och menar att marknadens drivkrafter inte fungerar för att göra något åt detta problem. (Rosen har taggar, för är det inte snarare så att marknaden har den klart största skulden till klimatförsämringen?) Rosenberg sammanfattar: ”Klimatförändringen är inte i första hand ett marknadsmisslyckande utan ett politiskt fiasko. Den är följden av att marknaden fått ersätta politiken i sammanhang där marknaden inte fungerar. För att bryta den korta siktens tyranni är det kort sagt hög tid för mindre marknad och mera politik”
....till Paul Sheehan, som i Sydney Herald (6/1) skriver om den beundransvärda pakistanskan Mukhtar Mai. Hon är lågkastig och 2002 blev hon av männen från en annan by, som ansåg sig stå högre, utsatt för en gruppvåldtäkt. De gjorde det som hämnd för att Mukhtars tolvårige (!) bror hade pratat med en tjugoårig kvinna från deras by. Det normala i sådana fall är att den skändade kvinnan blir utstött och oftast begår självmord. Men Mukhtar hade kämpaglöd och polisanmälde gärningsmännen. I första vändan dömdes sex av dem till döden, men efter våldsam opposition ändrades domen, eftersom de traditionella muslimska lagarna kräver intyganden från fyra vittnen som observerat våldtäkten. Men Mukhtar fick skadestånd och för pengarna har hon grundat en skola för flickor. Nu har hon, som tidigare var analfabet, skrivit en bok med titeln ”In the Name of Honour” (I hederns namn)
....till Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama, den senare son till en muslimsk imam, som i Svenska Dagbladet (8/1) kräver att imamer i Sverige i sin undervisning skall följa svenska lagar om äktenskap och kvinnors likaberättigande. De menar att många sekulära krafter inom islam tystas ned i debatten. Och de skriver:
”Vi tror på principen om ickevåld. I fredagsbönen är det viktigt att imamer inte uppmuntrar muslimer att ta till våld med hjälp av Koranens texter om våld. Moskéerna ska vara en religiös samlingsplats för bön, om man är troende, likväl som andra religiösa rum, och ska inte vara en plats för uppmuntran till terrorism eller hets mot folkgrupp. Det är oerhört viktigt att varje imam framhåller att Sverige är ett sekulärt land. Här får man ha vilken religiös tro man vill, men religionen är individens ensak. Våld i religionens namn kan aldrig accepteras. Våld strider mot mänsklighetens fortlevnad.”
....till Sveriges Television, som i torsdags (11/1) visade Caroline Campbells Tjetjenienfilm "När den ryska björnen äter sina barn". Svenska Freds har bidragit till finansieringen av filmen. (Monica Schelin kortrecenserar)
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som från och med i dag (07-01-14) har två halvtimmar av stort intresse för de samhällsengagerade. TV-reportern Lars Borgnäs intervjuas om Palmemordet, de påstådda ryska ubåtarna i svenska vatten, Estonias vapenfrakt och Gaza. Birgit Peters i sällskapet ”Per Anders Fogelströms vänner” intervjuas om författaren och fredskämpen Fogelström. Båda programmen hörs tillsammans med tio andra fram till den 4 februari.
....till två Tuff-arrangemang i veckan:
Diskussionscaféet Filosofika med ämnet ”Varför utrotar människorna sig själva” har nästa träff redan måndag den 15 januari kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Och på lördag den 20 januari har Tuff en planeringsträff på Alby friluftsgård.
....till Svenska Freds, vars vapenexportgrupp har kick-off för vårens aktiviteter onsdag den 17 januari kl 18 på Svenska Freds, Svartensgatan 6 på Söder. Gamla och nya medlemmar är välkomna.
lördag, januari 6
JAG HAR NOG BLIVIT LITE KULTURKONSERVATIV
azvvsJulhandeln slog som vanligt nya rekord. Om vi också vräkte i oss rekordmycket mat, vet jag inte. Svenska folket lär enligt tidningsuppgifter i alla fall ha ökat i vikt under julen med 4 280 000 kilo. Det låter mycket och motsvarar visserligen vikten av 2 800 flodhästar, men det är faktiskt inte ens ett halvt kilo per svensk skalle –förlåt mage.
Hur som helst, konsumismen konkurrerar med opportunismen om att vara vår ledande ideologi. De klassiska ideologierna som konservatism, liberalism och socialism verkar nu lite överkörda. Fast kanske är konsumismen en utlöpare av den liberalism som brukar kallas nyliberal.
I den stora liberala tidningen, den som Guillou brukar kalla Sveriges malligaste morgontidning, skriver (2/1) Åsa Beckman om klassbegreppet. Hon menar att underklassen inte längre känns igen på en blåblus och en unikabox utan att dagens ”maktlösa” är de som är ”utanför konsumtionssamhällets varma ljus”. Hon skriver:
”I ett samhälle som är uppbyggt runt att man ska konsumera handlar det om vem som har möjlighet att göra det och inte, vem som kan köpa de nya kök, resor, bilar och kläder som hela samhället och kulturen menar är tecken på ett lyckat liv”
Är det verkligen så illa, att också ”kulturen”, detta för all del numera så mångtydiga begrepp, rekommenderar grunkfrälsthet och prylmani för att nå lyckan, ja då börjar jag förstå att jag nog är kulturkonservativ. Ett annat tecken på det är att jag trots min religiösa obegåvning tycker att det är vulgärt att i köpcentras högtalare höra ”Stilla natt”, medan vi i julrushen springer som förgiftade råttor mellan affärerna. Under mellandagsreorna hördes i dessa Mammontempel den i andra sammanhang så vackra ”Gläns över sjö och strand”.
Det vore intressant att få veta hur många miljoner (eller miljarder?) kr svenskarna spenderade på fyrverkerier kring nyår. Oj, vad det smällde, sprakade och blixtrade på nyårsafton! Jag försökte återse en av mina favoritfilmer, Stanley Kubricks Dr Strangelove på SvT men till och med en av de mest krigiska och ironiska scenerna överröstades av oväsendet utomhus. Det är när den paranoide amerikanske generalen Rippers flygbas angrips av amerikanska armén och man mitt i kulregnet ser det strategiska flygvapnets slogan på en stor skylt: Peace is Our Profession. Den sekvensen är avslöjande genial.
Lika illa var det när jag försökte lyssna på radion vid tolvslaget. Det var knappt jag kunde höra Heidenstams ”Sverige” sjungas eller klockorna från alla Sveriges domkyrkor. Javisst, att klaga över det är verkligen kulturkonservativt. Men att lyssna på det där är en tradition från barndomen, som tyvärr inträffade för alltför många år sen. När jag hör klockorna ”från Härnösands vita domkyrka vid Bottenviken” blir jag lite rörd, för jag minns med tacksamhet mina många bortgångna äldre släktingar.
Tennysons ”Ring, klocka ring” kan jag dock undvara. Jan Malmsjö läser den alltför teatraliskt. Han är bättre i andra sammanhang, till exempel när han tolkar Lars Forssell. Fast visst finns det tänkvärda rader i den ganska fria svenska översättningen av Tennysons dikt, till exempel:
”Ring lögnens makt från världens gränser ut,och ring in sanningens till oss som famla.”
eller”.... ring försoning in till jordens släkten.”
Annars tänker jag ofta vid nyår på gamle Esaias Tegnér. Frågar man gymnasister vem han är undrar en del i vilket ishockeylag han spelar eller när han var med i Big Brother. Tegnérs dikt ”Nyåret 1816”, alltså året efter de mångåriga Napoleonskrigens slut, är bitter:
Försvunna år var det du? –Farväl!
För en stund sen var du vår kung;
nu är det förbi; på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung
Och om det nya året blir Tegnér ännu grymmare:
Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn och dumhet och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hade Esaias Tegnér levt i kärnvapenåldern och kanske sett Dr Strangelove på nyårsafton skulle han nog inte uttryckt sig fullt så cyniskt.
Ja, de som har många år kvar på den jord som är så nedlusad av kärnvapen, är ju barnen. Dagens barnkammare ser ut som veritabla leksaksaffärer, en illustration av den förhärjande konsumismen. När min lille klipske dotterson Jacke kommer på besök vill han alltid låna datorn, för han tillhör den generation som handskas med datorer, playstations och liknande innan de kan läsa. (Henrik Tikkanen ironiserade en gång över de barn som lärde sig hantera maskingevär innan de lärde sig läsa). Eftersom fia med knuff var min barndoms häftiga spel ska jag inte racka ned för mycket på dagens tekniska underverk. Men på datorn tar Jacke in dataspel och då blir det lika mycket pang-pang som på nyårsafton, dessutom blir bildskärmen röd av allt blod som skvätter omkring där.
För att stimulera Jackes läsintresse har jag gjort försök som inte varit helt misslyckade. Julen 2004, när han gick i första klass gav jag honom boken ”Nya Bellmanshistorier”. Vid skolavslutningen i Fårdala skola vårterminen 2005 var samlingssalen full av förväntansfulla släktingar. Barnen visade sig på styva linan med musik, sång och liknande. Plötsligt knallade med Jacke i täten sju småkillar in på scenen. En av dem påannonserade lite stapplande, att de skulle berätta roliga historier. Var och en av dem började sitt framträdande med: ”Det var en tysk, en rysk och en Bellman....”. Det är inte säkert att jag därmed hade gjort en insats för kulturen men i varje fall för berättandet, en värdefull folklig tradition.
Ja, nästa julafton gav jag honom en bok med Norgehistorier. Jag älskar norrmän och blondiner, för de är ju numera de enda man får skämta om utan att bli brännmärkt som rasist eller mansgris av trendnissarna. Och i julas fick han ”Stora Skrattboken”, som innehåller 3000 historier.
Snart får jag väl börja förse lille Jacke med Kurt Vonnegut, Georges Simenon, Hjalmar Söderberg, Gustaf Fröding, Bertolt Brecht och andra av mina litterära husgudar –för att inte tala om alla historiska texter. Då får vi se om en kulturkonservativ morfar förmår att påverka en kille född på dagen exakt 80 år efter ryska revolutionens utbrott.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1114) 2007-01-07
Hur som helst, konsumismen konkurrerar med opportunismen om att vara vår ledande ideologi. De klassiska ideologierna som konservatism, liberalism och socialism verkar nu lite överkörda. Fast kanske är konsumismen en utlöpare av den liberalism som brukar kallas nyliberal.
I den stora liberala tidningen, den som Guillou brukar kalla Sveriges malligaste morgontidning, skriver (2/1) Åsa Beckman om klassbegreppet. Hon menar att underklassen inte längre känns igen på en blåblus och en unikabox utan att dagens ”maktlösa” är de som är ”utanför konsumtionssamhällets varma ljus”. Hon skriver:
”I ett samhälle som är uppbyggt runt att man ska konsumera handlar det om vem som har möjlighet att göra det och inte, vem som kan köpa de nya kök, resor, bilar och kläder som hela samhället och kulturen menar är tecken på ett lyckat liv”
Är det verkligen så illa, att också ”kulturen”, detta för all del numera så mångtydiga begrepp, rekommenderar grunkfrälsthet och prylmani för att nå lyckan, ja då börjar jag förstå att jag nog är kulturkonservativ. Ett annat tecken på det är att jag trots min religiösa obegåvning tycker att det är vulgärt att i köpcentras högtalare höra ”Stilla natt”, medan vi i julrushen springer som förgiftade råttor mellan affärerna. Under mellandagsreorna hördes i dessa Mammontempel den i andra sammanhang så vackra ”Gläns över sjö och strand”.
Det vore intressant att få veta hur många miljoner (eller miljarder?) kr svenskarna spenderade på fyrverkerier kring nyår. Oj, vad det smällde, sprakade och blixtrade på nyårsafton! Jag försökte återse en av mina favoritfilmer, Stanley Kubricks Dr Strangelove på SvT men till och med en av de mest krigiska och ironiska scenerna överröstades av oväsendet utomhus. Det är när den paranoide amerikanske generalen Rippers flygbas angrips av amerikanska armén och man mitt i kulregnet ser det strategiska flygvapnets slogan på en stor skylt: Peace is Our Profession. Den sekvensen är avslöjande genial.
Lika illa var det när jag försökte lyssna på radion vid tolvslaget. Det var knappt jag kunde höra Heidenstams ”Sverige” sjungas eller klockorna från alla Sveriges domkyrkor. Javisst, att klaga över det är verkligen kulturkonservativt. Men att lyssna på det där är en tradition från barndomen, som tyvärr inträffade för alltför många år sen. När jag hör klockorna ”från Härnösands vita domkyrka vid Bottenviken” blir jag lite rörd, för jag minns med tacksamhet mina många bortgångna äldre släktingar.
Tennysons ”Ring, klocka ring” kan jag dock undvara. Jan Malmsjö läser den alltför teatraliskt. Han är bättre i andra sammanhang, till exempel när han tolkar Lars Forssell. Fast visst finns det tänkvärda rader i den ganska fria svenska översättningen av Tennysons dikt, till exempel:
”Ring lögnens makt från världens gränser ut,och ring in sanningens till oss som famla.”
eller”.... ring försoning in till jordens släkten.”
Annars tänker jag ofta vid nyår på gamle Esaias Tegnér. Frågar man gymnasister vem han är undrar en del i vilket ishockeylag han spelar eller när han var med i Big Brother. Tegnérs dikt ”Nyåret 1816”, alltså året efter de mångåriga Napoleonskrigens slut, är bitter:
Försvunna år var det du? –Farväl!
För en stund sen var du vår kung;
nu är det förbi; på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung
Och om det nya året blir Tegnér ännu grymmare:
Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn och dumhet och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hade Esaias Tegnér levt i kärnvapenåldern och kanske sett Dr Strangelove på nyårsafton skulle han nog inte uttryckt sig fullt så cyniskt.
Ja, de som har många år kvar på den jord som är så nedlusad av kärnvapen, är ju barnen. Dagens barnkammare ser ut som veritabla leksaksaffärer, en illustration av den förhärjande konsumismen. När min lille klipske dotterson Jacke kommer på besök vill han alltid låna datorn, för han tillhör den generation som handskas med datorer, playstations och liknande innan de kan läsa. (Henrik Tikkanen ironiserade en gång över de barn som lärde sig hantera maskingevär innan de lärde sig läsa). Eftersom fia med knuff var min barndoms häftiga spel ska jag inte racka ned för mycket på dagens tekniska underverk. Men på datorn tar Jacke in dataspel och då blir det lika mycket pang-pang som på nyårsafton, dessutom blir bildskärmen röd av allt blod som skvätter omkring där.
För att stimulera Jackes läsintresse har jag gjort försök som inte varit helt misslyckade. Julen 2004, när han gick i första klass gav jag honom boken ”Nya Bellmanshistorier”. Vid skolavslutningen i Fårdala skola vårterminen 2005 var samlingssalen full av förväntansfulla släktingar. Barnen visade sig på styva linan med musik, sång och liknande. Plötsligt knallade med Jacke i täten sju småkillar in på scenen. En av dem påannonserade lite stapplande, att de skulle berätta roliga historier. Var och en av dem började sitt framträdande med: ”Det var en tysk, en rysk och en Bellman....”. Det är inte säkert att jag därmed hade gjort en insats för kulturen men i varje fall för berättandet, en värdefull folklig tradition.
Ja, nästa julafton gav jag honom en bok med Norgehistorier. Jag älskar norrmän och blondiner, för de är ju numera de enda man får skämta om utan att bli brännmärkt som rasist eller mansgris av trendnissarna. Och i julas fick han ”Stora Skrattboken”, som innehåller 3000 historier.
Snart får jag väl börja förse lille Jacke med Kurt Vonnegut, Georges Simenon, Hjalmar Söderberg, Gustaf Fröding, Bertolt Brecht och andra av mina litterära husgudar –för att inte tala om alla historiska texter. Då får vi se om en kulturkonservativ morfar förmår att påverka en kille född på dagen exakt 80 år efter ryska revolutionens utbrott.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1114) 2007-01-07
HAMPUS ECKERMAN: Nya Zeeland, äventyrssporter, Lätta brigaden
Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag tillbringat i det natursköna Nya Zeeland. Förutom fantastiska vandringsturer, skogspromenader och bergsbestigningar finns också sagolika sandstränder, en makalös övärld och möjlighet att se både valar, delfiner, späckhuggare och stingrockor. Detta verkar dock inte imponera på Nya Zeeländarna som istället vill verkar satsa på äventyrsupplevelser, helst såna som lämnar en grön och illamående efteråt. Skytower i Auckland, ett över 200 meter högt torn skulle i resten av världen nöja sig med att vara en fantastisk utsiktsplats. I Nya Zeeland kan man istället kasta sig från tornet för att falla fritt med endast en stålvajer som hindrar från ett alltför hastigt möte med marken. Auckland Harbour Bridge, en vacker bro stoltserar med både bungy-Jump och möjlighet att klättra upp i brospannet, närmare 70 meter över vattnet. Överallt på ön finns aktiviteter som fallskärmshoppning, bungy-jump, omvänt bungy-jump där man slungas upp i luften och zorgning. Den senare är en märklig aktivitet där man likt en hamster kryper in i en stor boll som sedan sätts i rullning. Hamster-liknelsen slutar dock när man fastspänd i bollen, i en hiskelig fart rullas ned för en backe och ingen hamster med respekt för sitt liv skulle acceptera att bollen fylldes med vatten och att alla fastspänningsanordningar togs bort.
Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.
Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,
Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.
Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig
.----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-01-07
PS: CARDIGAN, BOMARSUND, NIGHTINGALE, TENNYSON
Lätta brigadens vansinniga anfall skedde den 25 oktober 1854 vid Balaklava på Krim. Brigaden anfördes av lord Cardigan, som överlevde dödsritten. Liksom sin överbefälhavare lord Raglan har han givit namn åt klädesplagg, för i den tidens krigspropaganda betraktades de som hjältar. Krimkriget varade mellan 1854-56. Den tidens supermakt Storbritannien var rädd för att ryssarna skulle kunna kontrollera sunden mellan Svarta havet och Medelhavet och hjälpte därför Turkiet mot Ryssland.
Även Östersjön blev krigsskådeplats. Sommaren 1854 angreps den ryska fästningen Bomarsund på Åland av en brittisk-fransk styrka. Bomarsund intogs och sprängdes. Vid freden i Paris 1856 fick ryssarna lova att inte på nytt befästa Åland. Sedan dess har Åland faktiskt varit demilitariserat.
Det var under Krimkriget Florence Nightingale blev en berömdhet. Förhållandena för sjuka eller sårade soldater var förfärliga och de dog som flugor. Nightingale organiserade en sjukvård som räddade många soldaters liv.
En som däremot inte tycks ha vetat mycket om krigets elände var lord Tennyson, vars dikt ”Nyårsklockor” är obligatorisk i radio och TV på nyårsnatten. Han skrev också ett heroiskt poem om det blodiga fiaskot vid Balaklava. Det hette The charge of the Light Brigade (Lätta brigadens anfall):
'Forward, the Light brigade!'
Was there a man dismay'd?
Not tho' the soldier knew
Some one had blunder'd:
not to make reply,
Theirs not to reson why,
Theirs but to do and die:
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
Eller på svenska:
Framåt, lätta brigad!
Bleknade en - eller vad?
Nej - fast orden med fog
soldaten förundrade.
Spörja är ej hans sak,
blott att i stridens brak
kämpa och falla rak.
In i Dödens dal
red de sexhundrade.
Här är det inte tal om ett vansinnigt och dödligt misstag av högättade men odugliga befälhavare utan blott om ära
When can their glory fade?
O the wild charge they made!
All the world wonder'd.
Honour the charge they made!
Honour the Light Brigade,
Noble six hundred!
Eller på svenska:
Deras ära lever ändock.
Å - deras rasande chock!
En värld sig förundrade.
Hell deras hjältebravad!
Hell, lätta brigad,
tappra sexhundrade
( PS av Åke Sandin)
Den senaste veckan har jag tillbringat i det natursköna Nya Zeeland. Förutom fantastiska vandringsturer, skogspromenader och bergsbestigningar finns också sagolika sandstränder, en makalös övärld och möjlighet att se både valar, delfiner, späckhuggare och stingrockor. Detta verkar dock inte imponera på Nya Zeeländarna som istället vill verkar satsa på äventyrsupplevelser, helst såna som lämnar en grön och illamående efteråt. Skytower i Auckland, ett över 200 meter högt torn skulle i resten av världen nöja sig med att vara en fantastisk utsiktsplats. I Nya Zeeland kan man istället kasta sig från tornet för att falla fritt med endast en stålvajer som hindrar från ett alltför hastigt möte med marken. Auckland Harbour Bridge, en vacker bro stoltserar med både bungy-Jump och möjlighet att klättra upp i brospannet, närmare 70 meter över vattnet. Överallt på ön finns aktiviteter som fallskärmshoppning, bungy-jump, omvänt bungy-jump där man slungas upp i luften och zorgning. Den senare är en märklig aktivitet där man likt en hamster kryper in i en stor boll som sedan sätts i rullning. Hamster-liknelsen slutar dock när man fastspänd i bollen, i en hiskelig fart rullas ned för en backe och ingen hamster med respekt för sitt liv skulle acceptera att bollen fylldes med vatten och att alla fastspänningsanordningar togs bort.
Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.
Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,
Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.
Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig
.----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-01-07
PS: CARDIGAN, BOMARSUND, NIGHTINGALE, TENNYSON
Lätta brigadens vansinniga anfall skedde den 25 oktober 1854 vid Balaklava på Krim. Brigaden anfördes av lord Cardigan, som överlevde dödsritten. Liksom sin överbefälhavare lord Raglan har han givit namn åt klädesplagg, för i den tidens krigspropaganda betraktades de som hjältar. Krimkriget varade mellan 1854-56. Den tidens supermakt Storbritannien var rädd för att ryssarna skulle kunna kontrollera sunden mellan Svarta havet och Medelhavet och hjälpte därför Turkiet mot Ryssland.
Även Östersjön blev krigsskådeplats. Sommaren 1854 angreps den ryska fästningen Bomarsund på Åland av en brittisk-fransk styrka. Bomarsund intogs och sprängdes. Vid freden i Paris 1856 fick ryssarna lova att inte på nytt befästa Åland. Sedan dess har Åland faktiskt varit demilitariserat.
Det var under Krimkriget Florence Nightingale blev en berömdhet. Förhållandena för sjuka eller sårade soldater var förfärliga och de dog som flugor. Nightingale organiserade en sjukvård som räddade många soldaters liv.
En som däremot inte tycks ha vetat mycket om krigets elände var lord Tennyson, vars dikt ”Nyårsklockor” är obligatorisk i radio och TV på nyårsnatten. Han skrev också ett heroiskt poem om det blodiga fiaskot vid Balaklava. Det hette The charge of the Light Brigade (Lätta brigadens anfall):
'Forward, the Light brigade!'
Was there a man dismay'd?
Not tho' the soldier knew
Some one had blunder'd:
not to make reply,
Theirs not to reson why,
Theirs but to do and die:
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
Eller på svenska:
Framåt, lätta brigad!
Bleknade en - eller vad?
Nej - fast orden med fog
soldaten förundrade.
Spörja är ej hans sak,
blott att i stridens brak
kämpa och falla rak.
In i Dödens dal
red de sexhundrade.
Här är det inte tal om ett vansinnigt och dödligt misstag av högättade men odugliga befälhavare utan blott om ära
When can their glory fade?
O the wild charge they made!
All the world wonder'd.
Honour the charge they made!
Honour the Light Brigade,
Noble six hundred!
Eller på svenska:
Deras ära lever ändock.
Å - deras rasande chock!
En värld sig förundrade.
Hell deras hjältebravad!
Hell, lätta brigad,
tappra sexhundrade
( PS av Åke Sandin)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1114) 07-01-07 till....
....till Nässjö Freds- och Skiljedomsförenings Thomas Erixzon, som tycks följa Martin Luther Kings råd att hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. Han konstaterar: ”Det som får stora rubriker i media brukar vara katastrofer, krig och diktatorer. Jag tänkte istället berätta om en del positiva händelser och personer, om människor som för utvecklingen framåt.”
Vid ett nyårstal i Norra Sandsjö kyrka på Nyårsdagen berättade Thomas i stället om de fyra som 2006 mottog The Right Livelihood Award, även kallat det Alternativa Nobelpriset. Det var indiskan Ruth Manorama, som är aktiv i de dalitiska (kastlösa) kvinnornas kamp mot fördomar, diskriminering och förtryck. En annan var Fernando Rendón, som tog initiativet till de årligen återkommande poesifestivalerna i den tidigare så våldsdrabbade colombianska staden Medellin och vars motto är: ”En fred är mer aktiv än alla krig!”. Den tredje är amerikanen Daniel Ellsberg, som på 1970-talet väckte stor uppmärksamhet genom att läcka den så kallade Pentagonrapporten. Nu arbetar han intensivt mot kärnvapenhotet. Den fjärde pristagaren var brasilianaren Chicho Whitaker, som kämpar mot korruption och för demokrati och är en av nyckelpersonerna bakom World Social Forum.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika, som redan måndag den 15 januari har sin första träff. Samtalsledare: Göran Flodman. Inledare: Björn Stenström. Ämne: ”Varför utrotar människorna sig själva?” Frågan innehåller ett påstående, som säkert också kommer att diskuteras. Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 Tid: Måndag den 15 jan. kl 19. Alla välkomna!
....till Tuffs planeringsmöte, som äger rum i Alby friluftsgård lördag den 20 januari
....till Finlands Erkki Tuomioja, utrikesminister i EU:s ordförandeland 2006, som fördömde avrättningen av Saddam Hussein genom att påpeka att EU är konsekvent emot dödsstraff.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som (2/1) skriver: ”Hur begripligt människors hämndbegär än är i situationer då de blivit utsatta för något fruktansvärt så är hämnden ändå en förödande och farlig kraft som inte åstadkommer något gott hos människor och inte heller hos mänskligheten. Vedergällningen i form av ”öga för öga” innebär i själva verket att vi lägger ved på brutalitetens och omänsklighetens brasa. Så var också fallet när Saddam Hussein hängdes nästan i direktsändning.”
....till den slovenske filosofen Slavoj Zizek som i Aftonbladet (4/1) bland annat skriver: ”Minns den gamla historien om en arbetare som misstänktes för stölder: varje kväll när han lämnade fabriken inspekterade man noggrant den skottkärra han körde framför sig, men vakterna kunde inte hitta någonting, den var alltid tom – tills de slutligen förstod: det som arbetaren stal var själva skottkärrorna. Detta är det trick som de som i dag påstår att ’Världen är trots allt bättre utan Saddam!’ försöker lura oss med: de glömmer att ta med i redovisningen effekterna av själva den militära interventionen mot Saddam. Ja, världen är bättre utan Saddam – men är den bättre om vi i den sammantagna bilden inkluderar de ideologiska och politiska effekterna av just denna ockupation?”
....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som under rubriken ”Den enda historiens väg” på tal om ”Forum för levande historia” påpekar att den nya regeringen fortsätter ” på den linje som den socialdemokratiska regeringen slog in på att i statlig regi hamra in den enda rätta tolkningen av historien i landets elever och studenter.”
....till den finländske professorn Olli Rehn, som på ett möte i EU nyligen skarpt kritiserade de franska historielagar som förbjuder debatt om förintelsen under andra världskriget, om det turkiska folkmordet på armenierna samt om kolonialismens positiva sidor.
....till den finländska litteraturprofessorn Merete Mazzarella som i Svenska Dagbladet (30/12) recenserar Harvardprofessorn Daniel Gilberts bok Stumbling on Happiness. Gilbert påpekar hur bundna vi är av vår egen tids värderingar och trender, ett problem för historieskrivningen. Han skriver: "Att förebrå Thomas Jefferson för att han var slavägare eller Freud för att han förhöll sig nedlåtande till kvinnor är ungefär som att arrestera någon som 1923 körde utan bilbälte".
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit rapporter till oss om den senaste utvecklingen av Tuff-projekten i Dharampurs små fattiga byar. Han tackar för de 235 000 kr som Tuff nyligen skickade. Han berömmer också unge Albert Olin i Saltsjöbaden, som i höstas besökte projekten. På hans initiativ samlades 4000 kr in till projekten. Bhikhu förser sin rapport med följande visdomsord:
Livet upphör när man slutar att drömma
Hoppet upphör när man slutar att visa tillit
Kärlek upphör när man slutar att bry sig
Vänskap upphör när man slutar att dela med sig
....till alla dem som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Tack vare mangogrammen har många tusen mangoträd blivit planterade i indiska Dharampur
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som under sin resa jorden runt varje vecka skickar rapporter till radion. I dag kommer hans tolfte krönika –från Nya Zeeland, just på andra sidan jordklotet.
Vid ett nyårstal i Norra Sandsjö kyrka på Nyårsdagen berättade Thomas i stället om de fyra som 2006 mottog The Right Livelihood Award, även kallat det Alternativa Nobelpriset. Det var indiskan Ruth Manorama, som är aktiv i de dalitiska (kastlösa) kvinnornas kamp mot fördomar, diskriminering och förtryck. En annan var Fernando Rendón, som tog initiativet till de årligen återkommande poesifestivalerna i den tidigare så våldsdrabbade colombianska staden Medellin och vars motto är: ”En fred är mer aktiv än alla krig!”. Den tredje är amerikanen Daniel Ellsberg, som på 1970-talet väckte stor uppmärksamhet genom att läcka den så kallade Pentagonrapporten. Nu arbetar han intensivt mot kärnvapenhotet. Den fjärde pristagaren var brasilianaren Chicho Whitaker, som kämpar mot korruption och för demokrati och är en av nyckelpersonerna bakom World Social Forum.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika, som redan måndag den 15 januari har sin första träff. Samtalsledare: Göran Flodman. Inledare: Björn Stenström. Ämne: ”Varför utrotar människorna sig själva?” Frågan innehåller ett påstående, som säkert också kommer att diskuteras. Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 Tid: Måndag den 15 jan. kl 19. Alla välkomna!
....till Tuffs planeringsmöte, som äger rum i Alby friluftsgård lördag den 20 januari
....till Finlands Erkki Tuomioja, utrikesminister i EU:s ordförandeland 2006, som fördömde avrättningen av Saddam Hussein genom att påpeka att EU är konsekvent emot dödsstraff.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som (2/1) skriver: ”Hur begripligt människors hämndbegär än är i situationer då de blivit utsatta för något fruktansvärt så är hämnden ändå en förödande och farlig kraft som inte åstadkommer något gott hos människor och inte heller hos mänskligheten. Vedergällningen i form av ”öga för öga” innebär i själva verket att vi lägger ved på brutalitetens och omänsklighetens brasa. Så var också fallet när Saddam Hussein hängdes nästan i direktsändning.”
....till den slovenske filosofen Slavoj Zizek som i Aftonbladet (4/1) bland annat skriver: ”Minns den gamla historien om en arbetare som misstänktes för stölder: varje kväll när han lämnade fabriken inspekterade man noggrant den skottkärra han körde framför sig, men vakterna kunde inte hitta någonting, den var alltid tom – tills de slutligen förstod: det som arbetaren stal var själva skottkärrorna. Detta är det trick som de som i dag påstår att ’Världen är trots allt bättre utan Saddam!’ försöker lura oss med: de glömmer att ta med i redovisningen effekterna av själva den militära interventionen mot Saddam. Ja, världen är bättre utan Saddam – men är den bättre om vi i den sammantagna bilden inkluderar de ideologiska och politiska effekterna av just denna ockupation?”
....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som under rubriken ”Den enda historiens väg” på tal om ”Forum för levande historia” påpekar att den nya regeringen fortsätter ” på den linje som den socialdemokratiska regeringen slog in på att i statlig regi hamra in den enda rätta tolkningen av historien i landets elever och studenter.”
....till den finländske professorn Olli Rehn, som på ett möte i EU nyligen skarpt kritiserade de franska historielagar som förbjuder debatt om förintelsen under andra världskriget, om det turkiska folkmordet på armenierna samt om kolonialismens positiva sidor.
....till den finländska litteraturprofessorn Merete Mazzarella som i Svenska Dagbladet (30/12) recenserar Harvardprofessorn Daniel Gilberts bok Stumbling on Happiness. Gilbert påpekar hur bundna vi är av vår egen tids värderingar och trender, ett problem för historieskrivningen. Han skriver: "Att förebrå Thomas Jefferson för att han var slavägare eller Freud för att han förhöll sig nedlåtande till kvinnor är ungefär som att arrestera någon som 1923 körde utan bilbälte".
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit rapporter till oss om den senaste utvecklingen av Tuff-projekten i Dharampurs små fattiga byar. Han tackar för de 235 000 kr som Tuff nyligen skickade. Han berömmer också unge Albert Olin i Saltsjöbaden, som i höstas besökte projekten. På hans initiativ samlades 4000 kr in till projekten. Bhikhu förser sin rapport med följande visdomsord:
Livet upphör när man slutar att drömma
Hoppet upphör när man slutar att visa tillit
Kärlek upphör när man slutar att bry sig
Vänskap upphör när man slutar att dela med sig
....till alla dem som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Tack vare mangogrammen har många tusen mangoträd blivit planterade i indiska Dharampur
....till Radio Tuffs Hampus Eckerman, som under sin resa jorden runt varje vecka skickar rapporter till radion. I dag kommer hans tolfte krönika –från Nya Zeeland, just på andra sidan jordklotet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)