Se upp för självutnämnda ”antifascister”!

I senaste opinionsundersökningen ligger fyra svenska partier under den magiska spärren på fyra procent och riskerar, om trenden håller i sig, att åka ur riksdagen. Minns på 80-talet, när Folkpartiet låg risigt till något år, att min humoristiske gamle vän Peter Götell (fp) undertecknade sina brev med ”Svenska kommittén för fyra-procentspärrens avskaffande”.

Skulle det vara val i dag är Vänsterpartiet ett av de fyra partierna som skulle drabbas. Det tycker jag skulle vara synd, även om jag aldrig varit kommunist. Även Sverigedemokraterna skulle få lämna riksdagen. Det sörjer jag inte, men de kan nu få väljarsympatier bland schyssta demokratiska Svenssons tack vare sina mest korkade motståndare. Gång på gång har folkvalda Sverigedemokrater blivit trakasserade, misshandlade och mordhotade, kvinnliga SD-politiker har blivit kallade ”nassehoror”, hakkors har målats på deras hus, brinnande föremål har dumpats i deras brevinkast etc.

Sverigedemokraternas möten har ofta störts och ibland fått inställas, bland annat genom våldsamheter från AFA, Antifascistisk aktion. Trots att de alltså kallar sig antifascister har de inget till övers för den demokratiska mötesfriheten, använder odemokratiska metoder och ibland till och med våld, precis som fascisterna är ökända för. Ibland är de till och med maskerade. Det påminner om alla de anonyma fegisar, som härjar vilt omkring på så kallade sociala medier, som tyvärr alltför ofta är alltför asociala

Under 26 år har jag för Radio Tuff och Tyresöradion ( www.tyresoradion.se ) på frivilligbasis intervjuat många tusen personer. De flesta har varit så kallade vanliga människor, helt unika när man får sitta och prata med dem en halvtimme. Andra har varit kändisar, såsom politiker, idrottsstjärnor, musiker och författare.

En gång i början av 90-talet tog jag mig in till riksdagen för att intervjua Håkan Holmberg, inte bara riksdagsman utan också bland annat ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism. Intervjun gick i början bra, och Holmberg gav ett sympatiskt intryck. Men så frågade jag, varför vi inte kunde informera om att tyskarna faktiskt inte hade gjort tvål av sina mördade offer. Denna ständigt upprepade propagandalögn hade jag liksom andra historielärare i god och okritisk tro lärt ut till många årgångar tonåringar för att inte tala om hur ofta medierna hade vältrat sig i denna smaskiga historia. Då hände något exceptionellt. Holmberg slog plötsligt av min bandspelare och talade sedan upprört om att det fanns vissa bevis för denna skröna. Det verkade som det här var en historieförfalskning, som var så bra för hans syften att han ville slå vakt om den.

Det trefaldigt ironiska med denna händelse är att Holmberg var riksdagsman (fp), ordförande för en antifascistisk förening och som liberal journalist väl mån om yttrandefriheten. Att någon självsvåldigt stängt min bandspelare har aldrig tidigare eller senare hänt, trots att jag intervjuat många politiskt aktiva från yttersta vänstern till moderaterna. Ultrahögern har jag försummat, kanske för att jag inte känner några av den sorten. Den självutnämnde antifascisten Holmbergs tilltag förefaller mig fascistliknande. Men alla kan ibland göra bort sig och kanske var han bara på dåligt humör efter att morgonen innan ha blivit utskälld av sin fru eller klöst av sin katt?

Svenska Kommittén mot Antisemitism citeras ofta av våra medier. När Breiviks otäcka massmord skett i Norge lät Sveriges Radios utmärkta program Studio Ett också intervjua Hedi Fried och Jonathan Leman. Fried är överlevande från Auschwitz och därför ofta uppmärksammad i medierna. Leman är aktiv i Svenska Kommittén mot Antisemitism och medarbetare i tidningen Expo. Även Studio Etts programledare är förstås indoktrinerade med det ofta upprepade påståendet, att rasism framför allt är antisemitism och valde här slentrianmässigt dem de intervjuade . Breivik mördade ju en massa unga socialdemokrater, ”kulturmarxister” som han kallade dem. Dessutom tror han sig vara någon slags korsriddare mot muslimsk invandring i Europa. Däremot är han ingalunda antijudisk. Tvärtom, enligt Israel National News är han ”en stark anhängare av Israel”. Breivik har i sitt manifest skrivit: “Låt oss slåss tillsammans med våra sionistiska bröder mot alla anti-sionister”. Denna hans hängivenhet för Israel och sionismen har har Studio Ett och andra svenska medier undvikit att kommentera eller ens nämna.

Nu har jag väl igen förtörnat våra mediestarka trendjesusar, censurayatollor och medierabbiner. Redan som 27-åring satt jag i svenskt fängelse av fredspolitiska skäl. Tröstar mig med att jag ändå har tur. Hade jag varit granne med dagens trendnissar i Stalins Sovjetunionen, Hitlers Tyskland eller Mc Carthys USA hade jag legat riktigt risigt till, eftersom jag fruktar att dagens opportunister hade varit lika trendriktiga i sina miljöer då som nu.

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1297

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1297) 4/9 till....

….till Tyresöfestivalen den 3 september med massor av underhållning och många föreningar representerade, bland andra Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) och Tyresö Närradio.

….till de många aktivister, som bidrog till att Tuffs loppis den 27 augusti blev en sådan succé. Resultatet blev ett nytt rekord: 5 733 kr. Visserligen finns ingen avlönad i Tuff eller Radio Tuff men kostnader finns, inte minst för hyran av Tuff-lokalen, Myggdalsväen 80.

….till Sveriges Radios program Obs (22/8), där Indienkännaren Per J Andersson berättade om den norske massmördaren Breiviks förtjusning över hindunationalisterna, som är lika hatiskt inställda till muslimer som han. Det var till exempel en hindunationalist, Sathuram Godse, som den 30 januari 1948 mördade den indiska frigörelsens icke-våldskämpe Mahatma Gandhi. Mördaren var upprörd över att hindun Gandhi också tänkte på de många indiska muslimernas bästa.

….till den amerikanske kongressmannen Dennis Kucinich, som (i Information Clearing House 25/8) inte skräder orden om USA:s väldiga satsningar på krig. Han skriver bland annat: ”Medan administrationen inlåter sig i krig i Libyen, Irak och Afghanistan—satsar hundratals miljarder dollar på militära äventyrligheter-- så har USA massiva ekonomiska problem hemma. Resurser, som borde ha använts för att bygga broar i Amerika, fortsätter att användas för att bomba broar utomlands. Miljoner amerikaner tigger om att få chansen att förtjäna sitt dagliga bröd medan regeringen satsar sina pengar på dagliga bombningar. Medan regeringen ännu har att fixa fungerande jobb för att få miljoner arbetslösa tillbaka i arbete, är slöseriet av resurser på krig garanterat att fortsätta. Irak- och Afghanistankrigen är inte föremål för några budgetminskningar. Amerikanska folket matas med myter, retorik och arbetslöshet, medan krigsprofitörerna matas med guld. Vad kommer Libyens folk att få?” Det säger alltså den demokratiske ledamoten av den amerikanska kongressens representanthus.

….till den brittiske veteranjournalisten Robert Fisk, en ovanligt erfaren kännare av Mellanöstern, som i tidningen The Independent (25/8) skriver under rubriken ”Historien upprepar sig”. Det handlar om händelserna i Libyen. Han ironiserar över hyckleriet att britter och fransmän i Libyen bara sägs vara rådgivare och inte deltagare. Och han drar jämförelser med vad som hände i Irak efter den angloamerikanska invasionen där 2003. Han skriver bland annat: ”Förutbestämda att utkämpa det sista kriget upprepar vi åter vår gamla synd i Libyen. Muammar Gaddafi försvinner efter att ha lovat att kämpa in i döden. Är det inte just vad Saddam Hussein gjorde?”

….till SVT2 som (28/8) sände en dokumentär med titeln ”Staden som offrades. Den okända historien om massakern i Srebrenica”. Den är sevärd och annorlunda för den sätter in Srebrenica i sammanhang med det otäcka inbördeskriget i forna Jugoslavien. Den väcker harm hos dem, som indelar krigförande i onda och goda. Se http://svtplay.se/v/2508609/dokument_utifran/staden_som_offrades

….till ryska UD:s Ilja Rogatjov, som inte är imponerad av Natos insatser i Libyen utan talar om det ”kaos” man ställt till med. Han varnar för att bärbara missilsystem kan ha kommit i terroristernas händer, ja han undrar om nedskjutningen av en amerikansk helikopter den 5-6 augusti i Afghanistan med 32 dödade soldater möjligen hade ”libyska rötter”. Han uppger också att rebellernas militärguvernör i Tripoli är en Al-Quaida-funktionär. (Källa: Ryska Posten)

….till den tyske utrikesministern Guido Westerwelle (FDP), som blivit mobbad för att Tyskland inte ställde upp på flera andra länders intervention i Libyen. Men han menar, att bomber inte är någon bra metod för att införa demokrati. 

….till Sveriges Radios program Obs, som (31/8) lät Dan Jönsson berätta om boken The Guantanamo Lawyers, skriven av ett antal advokater, som försökt hjälpa de hundratals fångarna på Guantanamo, av vilka många i åratal varit inspärrade under svåra förhållanden utan rättegång. Majoriteten av dem verkar vara oskyldiga och har på lösa boliner hamnat i detta amerikanska koncentrationsläger.

….till det radioprogram som på frivilligbasis nu görs första gången på det 27:e året efter att ha hörts varenda vecka sedan augusti 1985. Det är förstås Radio Tuff, som vi fortsätter att sända i hopp om att allt flera vill stödja Tyresö Ulands- och FredsFörening, till exempel genom att bli medlemmar genom att sätta in 200 kr och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Vi är nästan 400 medlemmar nu och det är vår förhoppning att uppnå detta medlemsantal i år. Se www.tuff.fred.se där det finns massor av information om Tuff.

Apropå Kamprad och ”stora män”

Han har framröstats som den störste i Europa under 1900-talet. Men få känner till hans åsikter och uttalanden i yngre dagar. Han föraktade färgade folk, skröt med att själv ha dödat ”vildar” i Sudan, och han svamlade om ”det minimum av lidande” som brittiska koncentrationsläger orsakade civila boer kring sekelskiftet 1900, av vilka 28 000 dog, de flesta barn. Han tyckte det var okej att 115 000 afrikaner sattes i koncentrationsläger, där 14 000 av dem dog och han var irriterad över att ”kaffrer tilläts skjuta på vita män”. Ja, han uttryckte sin övertygelse om att ”det ariska släktet var utsett att triumfera”.

I dag blir också seriösa Israelkritiker stämplade som otäcka antisemiter i våra följsamma medier. Men vad tycker de då om honom som 1920 varnade för judar som Karl Marx, Trotsky, Bela Kun, Rosa Luxemburg och Emma Goldman och talade om judarnas ”världsvida konspiration att ta över civilisationen” eller att de hade varit ”drivkraften i varje underjordisk rörelse under 1800-talet”?

På 1920-talet sade han: ”Jag är en stark anhängare av att använda giftgas mot ociviliserade stammar”. Senare betecknade han Mahatma Gandhi som en ”halvnaken apa”.

 När Gandhi startade sin icke-våldsliga kampanj för ett fritt Indien gick han i taket och sa: ”Gandhi borde bli bunden till händer och fötter och lagd på Delhis gator och sedan trampad på av en enorm elefant med den nye brittiske vicekungen på dess rygg!” Och när motståndet i Indien ökade, sa han: ”Jag hatar indier. De är ett avskyvärt folk med en djurisk religion.” Undra på att han numera får en stor del av skulden för att tre miljoner bengaler bara under 1943 dog av svält i Brittiska Indien. Men han tyckte det var indiernas eget fel, ty ”de fortplantade sig som kaniner”

I en bok av den indiske toppfysikern Madhusree Mukerjee får han skulden för den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att han vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.

Han var en stark motståndare till folkblandning och multikulturalism, varför han förordade etnisk rensning, i dag ett brott enligt den internationella domstolen i Haag. 1944 uttalade han följande: ”Fördrivning är metoden, som såvitt jag kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning, som kan orsaka ändlösa svårigheter. (....) En total rensning kommer att göras. Det gällde 14 miljoner tyskar, av vilka ca två miljoner dog/dödades på kuppen.

Som många historiekunniga redan förstått är det fråga om Winston S Churchill. Men självklart bör också han bedömas som ett barn av sin tid och dess gängse fördomar, född 1874 (död 1965) som han var. Det är lätt för oss sentida att anakronistiskt och därmed kanske orättvist tycka att han var insnöad. Å andra sidan skulle svenskar eller andra som förr i världen uttryckte sig lika rasistiskt och krigiskt för alltid ha blivit fastnaglade vid skampålar av våra lika trendiga som historielösa medier.

Tänkte på Churchill, när Ingvar Kamprad på nytt råkade illa ut. Enligt nya ”avslöjanden” var han med i Svensk Socialistisk Samling 1941-42. Men då var Kamprad 15-16 år gammal, så det påminner om Dagens Nyheters ”avslöjanden” 2001 om att den kände socialdemokraten Ragnar Edenman, minister, landshövding m m, i slutet av 1920-talet hade varit med i en nationalistisk rörelse. Men då var Edenman bara 15 år. Ett decennium senare tillhörde han faktiskt den minoritet av Uppsalaakademiker, som röstade för att judiska akademiker skulle välkomnas till Sverige. Men det undvek förstås DN att berätta om.

Kamprad har tidigare gjort avbön för sina ungdomssynder, men nu påstås att han bara för något år sedan ha betecknat nationalisten och högermannen Per Engdahl som en ”stor man”. Det är ett lösryckt citat utan sammanhang. Om det var av politiska skäl han ännu menar att Engdahl var stor framkommer alltså inte. Men alla vi som tycker att det är halal och koscher att kalla Churchill en stor man bör nog inte kasta första stenen.

(Om Kamprad 1994) DET VÅRAS FÖR McCARTHY!

(Nu är Ingvar Kamprad i blåsväder igen. Hans sympatier med högerextrema sägs ha ”avslöjats”. Men det är ju bara en upprepning av gammal skåpmat, låt vara att man nu påstår att han 1941-42 var aktiv i Svensk Socialistisk Samling. Då var han bara 15-16 år gammal. Redan 1996 var han ifrågasatt och då skrev jag följande krönika:)
-----------------------------

(En krönika från 1994)

Andra världskriget är alltid aktuellt för våra medier. Nästan varje dag kan vi läsa. Lyssna eller på TV se segrarnas hjältedåd och förlorarnas illgärningar och i efterklok tjusighet känna beundran respektive avsmak.

Samtidigt hamnar IKEAs skapare Ingvar Kamprad i rejält blåsväder. Några har grävt fram och funnit det angeläget att publicera att Kamprads gröna ungdom skiftade i brunt. I varje fall beundrade han nysvenske Per Engdahl.

Kretsar i vårt stora mönsterland USA hotar därför med bojkott av Ikeas varuhus. Det var i USA som senator Joseph McCarthy skoningslöst förföljde alla som på minsta sätt kunde kopplas ihop med kommunism eller socialism. Det skedde ungefär samtidigt som Kamprad lär har brutit med sina komprometterande bekanta.

Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-institutet i Los Angeles är enligt svenska medier nu djupt upprörd. Han avfärdar Kamprads ånger och ursäkter med:

• Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer.

Visst vore det bra, om vi blev lite mera påminda om alla de folk som led ohyggligt under andra världskriget. För en bråkdel av dem har det länge funnits fonder, minnesmärken och en ständig ström av medkännande skildringar i olika medier. Men merparten av offren är så bortglömda, att vi närmast tycks betrakta dem som mindervärdiga. Ett av många exempel är att inte ens i Indien uppmärksammas nämnvärt de miljoner bengaler som grymt dog av svält till följd av sina brittiska herrars krig.

Det kan bli svårt med en fond för alla dessa bortglömda, så svindlande otrendiga är de. Och våra mediemänniskor jobbar i flock genom att skriva av varandra eller om varandra.

Annorlunda kanske det dock är med kommunismens alla offer. Här finns redan från McCarthy och framåt ett även för journalister välbekant område. Ibland kan man läsa på våra mest aktade kultursidor, att Stalin var skyldig till över 100 miljoner människors död. Det är självfallet en grov överdrift, vilket man vågar säga, så länge det ännu är tillåtet att yppa revisionistiska forskningsresultat om kommunismens illgärningar. Vår historiker på modet, Peter Englund, har lärt oss att det ingalunda var 10-15 miljoner som strök med under Stalins utrensningar 1937-38 utan cirka 2,3 miljoner, därav bara en knapp tredjedel genom direkta avrättningar.

Sammanlagt genom åren var det ändå åtskilliga miljoner som blev kommunismens offer. Här skulle kanske behövas en fond. Och så mycket pengar det skulle bli bara i Sverige, om det krävdes syndabot för alla som varit med i kommunistiska organisationer eller samarbetat med kommunister. Vi behöver inte som i fallet Kamprad gå 50 år tillbaka i tiden. Det räcker med 20-25 år för att skapa en jättefond för dessa offer, av vilka ju många finns bara på andra sidan Östersjön.

Att fastställa beloppen blir inte lätt. Minst femsiffriga ersättningar från ledande kommunister kanske vore rimligt – så där en 200 000 kr från Hermansson, 100 000 från Werner och 50 000 från Schyman? Ännu mera borde egentligen de betala som i sin ungdom fann det inne att tillhöra olika vänsterrörelser men som numera lika trendriktigt sitter på sina breda arschel och kammar hem topplöner både från Timbro, Expressen och reklam-TV. Opportunism bör beskattas.

Svårast att bestämma blir fondbidragen från alla oss, som bara i mindre utsträckning kan förknippas med kommunismen. Skräckslaget och självupptaget funderar jag på storleken på mina egna böter till denna fond. En tusenlapp för att jag ofta samarbetat med kommunister? En tusenlapp till för att jag -gud hjälpe!- beundrar flera av dem? Ytterligare en för att jag i min oskuld trott att de ville människorna väl och fortfarande är övertygad att de aldrig skulle vilja massmörda eller sätta folk i läger – utom i krig förstås men då gör ju även de mest liberala och humanistiska sig skyldiga till detta. Ja, och så är jag sedan decennier en slags demokratisk socialist, och enligt vissa borgerliga agitatorer är detta liktydigt med kommunism, så det blir väl en tusenlapp till att punga ut med.

Okej, det blir sammanlagt 4000 kr, och jag är för den mycket goda sakens skull villig att betala detta. Men bara på ett villkor: De som har agiterat för kärnvapen, vilka i jämförelse kan göra andra världskrigets förintelser till rena tebjudningar, får i så fall liksom vapendirektörer och andra krigsprofitörer betala ordentligt till en fond för krigens alla offer. Också i våra största medier finns ju många gamla kärnvapenanhängare och militaristiska McCarthys, lika högljudda som självgoda.

Åke Sandin i Pax 1994

SREBRENICA: ”VÄRDIGA” OCH ”OVÄRDIGA” OFFER

I går kväll (28/8 2011) visade svt2 en dokumentär med titeln "Staden som offrades. Den okända historien om massakern i Srebrenica". För en gångs skull sattes den blodiga händelsen in i sitt sammanhang med det otäcka inbördeskriget i forna Jugoslavien. Repris sänds den 31/8 och 2/9. Här nedan en text från Radio Tuff för sex år sedan
------------------------------
(Radio Tuff 2005): 

I måndags (11/7) var medierna fulla av rapporter om vad som hände under kriget i den bosniska staden Srebrenica för tio år sen. Skakande bilder av gråtande kvinnor och sorgsna barn fyllde oss med medlidande.

I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.

Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.

Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.

En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.

Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.

Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.

Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.

Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?

Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:

”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”

-----------------------------------------------------------------------------------------

Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17