Våra medier skapar russofobi

Med anledning av Mattias Göranssons nyutkomna bok ”Björnen kommer” och dess avslöjanden hur vi svenskar blivit indoktrinerade av falska medieuppgifter om ryssarnas ”aggressivitet” återges här en krönika från Radio Tuff 2015:  

Ubåtarna i ”lögnens sekel”

”MILITÄREN VILSELEDDE REGERINGEN”

Olof Lagercrantz var Dagens Nyheters chefredaktör 1960-1975. Har här hemma en bok med många av hans artiklar. Den är på hela 600 sidor och med titeln ”VÅRT SEKEL ÄR RESERVERAT ÅT LÖGNEN”

1979-1994 var Svante Nycander DN:s chefredaktör. På DN debatt skrev han 2009 en artikel under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar”. Den handlar bland annat om hans journalistkollegors många misstag på 80-talet, då de på somrarna gång på gång larmade om ryska ubåtar i svenska vatten. Då trivdes okritiska medier alltför ofta i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ”ubåtar”.

Efter ett par decennier tycks några av dem ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena var alltså skriven av just Svante Nycander. Och han framhöll bland annat:

”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”

Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.

Dagen efter Nycanders artikel skrev en annan framstående publicist, Sune Olofsson, i Dagens Nyheter. Han hade varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skrev han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri” följande:

”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”

EN TRENDIG JOURNALIST GÖR ETT SCOOP?

I dag är det inte precis det kritiska uppdraget som kännetecknar Dagens Nyheter och dess nuvarande chefredaktör. Det är desto mera den trendiga ensidigheten och rättning västerut som präglar tidningen.

Under två dagar i januari i år (12 och 13 jan 2015) var den stora inrikesnyheten i Dagens Nyheter, att det varit ett hittills för allmänheten okänt ubåtsintrång nära Stockholm. Det var Mikael Holmström som ena dagen med anonyma källor berättar denna skakande historia. Han har tidigare skrivit för Svenska Dagbladet, men är nu på DN – kanske i hopp att vinna större lagrar hos de ”oberoende liberala” eller ”bombliberalerna” som elaka vänstermänniskor kallar dem.

Det handlade om att den 31 oktober i fjol hade en främmande ubåt, vilken alltid antyds vara rysk, varit inne vid inloppet till Stockholm, ja ”endast några kilometer utanför huvudstaden”, som Holmström alarmistiskt uttryckte det. Trots att det lär ha hänt bara en vecka efter att den senaste ubåtsjakten i oktober med buller och bång men utan konkreta bevis avslutades, hade detta hittills varit okänt.

I en två sidor stor artikel den andra dagen intervjuade Holmström den som påstod sig ha sett ”ubåten”, vilken minsann sades ha fräckheten att gå i övervattensläge i minst fem minuter nära Stockholm.

”SCOOPET” AVSLÖJAS SOM BLUFF.

Pinsamt för Dagens Nyheter och Holmström, som mörkade vad försvarsmakten ansåg, fick konteramiral Anders Grenstad ordet i ofta hörvärda Studio Ett i Sveriges Radio. Han påpekade bland annat:

”Våra människor som jobbar med bildanalys kan inte slå fast att det här är en ubåt, även om uppgiftslämnaren är helt övertygad. Sedan så är det, och det kan man se på bilden också, rör det sig om flera fartyg i området. Dom har inte rapporterat någonting. Det är människor som rör sig vid strandområdena. Det är fortfarande ljust men ingen har rapporterat nånting. Samtidigt är det som så att om den holländska  ubåten som gick ut från Stockholm den 13 oktober, så har vi fått en väldig massa rapporter och bilder just på den ubåten, så vi är lite förvånade över att det är ingen annan som har rapporterat  det här som vi har klassificerat som möjlig ubåt.”

Först nu i mitten av april kunde Svenska Dagbladet avslöja att försvarsmakten definitivt sågat Dagens Nyheters stort uppslagna larmartiklar. Det var inte ens ”möjlig ubåt” utan en svensk arbetsbåt som ”kränkte” vårt vatten i närheten av Stockholm den 31 oktober. 

VAR UBÅTEN U 137 AVSIKTLIGT I GÅSEFJÄRDEN?
Det märkliga var att under den senaste tidens ubåtslarmande har medierna ofta hänvisat till 80-talets många ubåtsjakter, som om de var högst befogade.

Trumfkortet i denna berättelse är den sovjetiska ubåten U 137, som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav! Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:

Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.

Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”

ALLT MÖJLIGT TOLKADES SOM ”UBÅTAR”.

Under 80-talet matades vi ständigt med kränkande ubåtar i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar-

 I efterhand visade det sig att ”ubåtarna” hade varit läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.

HÅRSFJÄRDEN 1982– OCH MIN FAVORIT GAMLA AMALIA
Året efter U 137:s grundstötning kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.

Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.

Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag sommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång.

Ända till 2008 hade denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

”FÖRSTAPRISET I IDIOTI”

Också höga militärer tillhörde de ubåtstvivlande dissidenterna’, bl a den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch och den tidigare svenska arméchefen Nils Sköld. Spydigast mot sina svenska kollegor var den norske amiralen Ola Thomesen, som menade att den svenska militären hade hjärntvättat sig själv och återfallit i vidskepelse, typ tomtar och troll.

Fränast var den tyske generalen Franz Uhle-Wettler, som tillhörde Natohögkvarterets inre krets, när jag intervjuade honom för många år sedan:

"Jag har ALDRIG trott på de sovjetiska ubåtarna i svenska vatten….. En rysk amiral, som dussintals gånger hade skickat ubåtar till Sverige, skulle ha förtjänat guldmedaljen och förstapriset i idioti."

VEM GAGNAS AV UBÅTSNOJAN?

Därmed uppstår frågan, som medier och skattebetalare borde ställa: Vem har nytta av de fantasifulla ubåtslarmen? Svaret har vi nyligen fått. Nu ska Sverige under en 5-årsperiod öka militäranslaget på 225 miljarder kronor med 10,2 miljarder.

En av anledningarna till det är att vi sägs behöva bättre ubåtsbekämpning.

Kan vi då skylla på den där Putin, som ständigt klandras? Hade han skickat in sina ubåtar på svenskt vatten vore han så helkorkad att han nästan blir ofarlig. Då skulle han ju bara hjälpa svenska militarister att få mera pengar och hjälpa till att driva oss in i Nato. Och då vore han kvalificerad för Natogeneralen Uhle-Wettlers guldmedalj i idioti

Olof Lagercranz tyckte alltså att 1900-talet var reserverat åt lögnen. Om det nya seklet kan vi tyvärr använda samma omdöme.

- - - - - - -- - - - - - - -- - - - - - - - -  - -- - - -- -- - -

Åke Sandin i Radio Tuff nr 1386 (april 2015)