torsdag, november 2

Drevet som pågår och jag själv

”Ta avstånd från det drev som pågår!”

Så lyder rubriken i senaste numret (nr 44) av Kyrkans TIDNINGs debattsida. Det är en kvinnlig präst och en prästkandidat som skriver en artikel, vars början här återges:

Svenska kyrkans biskopar: säg ifrån när #me too blivit ”vi mot dom”. Gör inte skillnad på människor! Så lyder kyrkan rösts i alla möjliga sammanhang, så ska evangeliet ständigt försvara den individ som blir orättvist behandlad. Kyrkan har gång på gång visat, att alla är lika mycket värda, med grund i skapelseteologin och inkarnationen.

#Me too har startat ett drev där oskyldiga hängs ut och skuldbeläggs. Nu finns en grupp i samhället som det är tillåtet att kasta alla möjliga anklagelser på. Och kyrkan är med och taggar #me too. Säkert sker det med syftet att lyfta de stora mörkertalen kring sexuella trakasserier, ett angeläget ämne. 

Men #me too har blivit något annat. Män som grupp pekas ut och samtalet förs nu i högt tonläge på ledarsidor och i sociala medier:
”män borde skämmas, alla män har del i skulden, män borde alltid ställa sig upp på bussen för en kvinna, mansnormerna är farliga, män måste be om ursäkt, att oskyldiga män offras och hängs ut må vara hänt – syftet är ju gott.”

Ingen biologisk eller etnisk grupp får beläggas med kollektiv skuld --individer får inte offras. Ja, säger många, men det får ta det. De får ta att samhället nu hänger ut alla, från kändisar till klasskamrater på högstadiet. Allt som sagts och gjorts i form av trakasserier ska tydligen fram, sant som osant, grova våldsbrott blandas med plumpa kommentarer. Den som försöker sig på att säga ”inte alla män” tystas snart.        (Från Kyrkans tidning)

Men me-too och jag själv då?
Uppmärksamheten kring gamla påstådda oförrätter har fått mig att minnas en episod i mitt eget liv. Det hände för all del för många år sedan.

Jag var på utlandsresa med ett svenskt sällskap. En deltagare var en ganska söt blondin. Hon stötte faktiskt på mig en kväll. När jag vägrade ligga med henne blev hon sur och gav mig en rejäl örfil.

I dag skulle det väl betraktas som ett sexuellt trakasseri. Men det upplevde jag det inte som. Snarare var jag lite smickrad. Att jag nobbade berodde mest på att jag inte ville bedra min fru. Och örfilar var jag van vid efter min skoltid redan på 1940-talet.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar