Morgonen den 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt flygplan en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Uppåt 100 000 barn, kvinnor och män brändes omedelbart ihjäl. Många andra dog åren efteråt av den cancer som den radioaktiva strålningen hade förorsakat. Tre dagar senare fälldes en atombomb också över staden Nagasaki med ungefär samma förödande verkan som i Hiroshima.
Det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de allra flesta civila. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfartat meddelande till medierna påstod presidenten att bomben fälldes över ”armébasen Hiroshima”. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum är att Hiroshima bland annat valdes för att staden var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta andra japanska städer av den storleken redan helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda flygraid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades uppåt 100 000 människor, av vilka de flesta omkom i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militärindustriellt perspektiv-- så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Efteråt förgyllde segerrusiga medier piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Amerikanerna lade locket på och hindrade journalister att besöka de atombombade städerna. Det tog ett år, innan John Hershey lyckades smyga in i ruinstaden Hiroshima. Han beskrev sedan i tidskriften New Yorker, vad de beundrade bomberna hade ställt till med, att de hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Av överlevande fick han reda på en del av vad som hade hänt den 6 augusti året innan:
Ett av dessa vittnen berättade så här:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
John Hershey skriver också:
”Somliga hade fått ögonbrynen avsvedda, och huden hängde i slamsor från ansikten och händer. Andra höll på grund av smärtan armarna sträckta rakt upp, som om de bar någonting i båda händerna … Många var nakna eller hade bara några trasor på kroppen. På somliga nakna kroppar hade hettan bränt figurer, av axelband på underklänningar och dylikt, och eftersom vitt återkastar hettan och svart absorberar den och för den vidare mot huden, var somliga kvinnokroppar mönstrade med samma blommor som hade funnits på deras kimonor.”
Med västliga mediers hjälp prånglades då flera trosartiklar ut, som många än idag tyvärr tror på. Den första, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.
Den populäraste myten, att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Och så här skrev i sina memoarer Dwight D Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Många historiker menar, att USA till varje pris med atombomberna ville demonstrera sin väldiga militärmakt för att sätta sin vapenbroder, Stalin, på plats.
I dag är vår värld nedlusad av tiotusentals kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens. Vi människor borde samfällt vråla till över detta människoföraktande vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödliga uttryck?"
Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Vietnamkriget, var i farten redan 1945, då som ung akademiker vid det prestigetyngda Harvarduniversitetet. Där utvecklade han matematiska modeller för bombningar av japanska städer med fosforbomber som gick ut på att öka verkningskraften men hålla kvar kostnaderna på samma nivå. På gamla dar säger han i dokumentärfilmen ”The Fog of War”:
”Hade vi förlorat kriget skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
Västliga och israeliska krigsförbrytare åtalas aldrig utan de hyllas av medierna och några av dem står rentav statyer. Det är deras besegrade motståndare som demoniseras, fängslas och avrättas.
------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1243) 2009-08-02
söndag, juli 26
onsdag, juli 22
”PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR”
Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade stort om de sovjetiska ubåtar som sades vimla i svenska vatten. Många gånger framförde jag mitt tvivel i artiklar och radioprogram. Redan under Radio Tuffs första månader 1985 intervjuades Ingemar Myhrberg, som 1985 kom ut med boken ”Ubåtsvalsen”. Han skrev bland annat:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:
”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”
Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff
Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:
”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”
Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:
”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”
Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:
Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?
Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.
Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:
”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”
Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.
Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.
Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.
Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.
Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:
”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”
Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.
Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”
”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:
”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”
Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff
Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:
”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”
Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:
”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”
Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:
Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?
Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.
Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:
”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”
Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.
Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.
Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.
Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.
Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:
”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”
Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.
Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”
”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se
måndag, juli 20
Då var det 1919
(Nu 2009 är det 300 år sedan den svenska stormakten vid Poltava led sitt avgörande nederlag. Det är 200 år sedan Finland skildes från Sverige och blev ett tsarryskt storfurstendöme och "Märkesåret" har jag skildrat utförligt på Tyresöradion. Men det som hände för 90 år sedan blev delvis ödesdigert för 1900-talets historia.)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.
I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.
Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.
Och slutstrofen:
Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten
Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.
Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.
Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.
Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.
I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.
Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.
Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.
Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.
Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.
Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.
Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:
"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"
Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.
Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.
Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.
I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.
I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.
Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.
Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.
Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.
Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.
Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.
President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.
Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.
Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.
I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.
Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.
Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!
ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.
I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.
Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.
Och slutstrofen:
Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten
Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.
Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.
Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.
Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.
I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.
Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.
Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.
Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.
Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.
Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.
Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:
"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"
Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.
Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.
Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.
I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.
I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.
Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.
Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.
Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.
Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.
Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.
President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.
Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.
Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.
I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.
Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.
Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!
ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)
lördag, juli 18
VARFÖR JAG BYTTE NAMN
(I många år har ett av de mest traditionella inslagen på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) varit historier och limerickar. I augusti kommer bland annat följande):
Det är inte nog att jag på radion släppt fram en massa från vårt kära broderfolk i öster. Nu har jag också blivit till hälften fennoman.
Det var så här att jag träffade en ung vacker kvinna och då kunde jag förstås inte hålla käften utan frågade:
-- Vad jobbar du med?
-- Jag är sexolog.
-- Oj, vad spännande, är det sant att italienarna är de bästa älskarna?
-- Inte alls, det är araberna.
-- Menar du det? Jag trodde att turkarna var bäst utrustade där under naveln.
-- Där har du fel igen. Det är faktiskt finländarna.
Innan jag hann uttrycka min förvåning sa hon:
-- Nu är det min tur att fråga. Vad heter du egentligen?
Just när jag tänkte uppge mitt gamla vanliga namn fick jag en snilleblixt och svarade på sjungande finlandssvenska:
-- Jag heter Pekka Mohammed al-Qaida Pitkäänen.
Ni förstår, vi stackars gubbar måste använda alla trix för att försöka imponera på unga kvinnor. Den sexiga sexologen tittatde faktiskt på mig med nyvaket intresse.
Er tillgivne
Pekka Mohammed, tel 08-712 4463 (tidigare Åke Sandin)
Det är inte nog att jag på radion släppt fram en massa från vårt kära broderfolk i öster. Nu har jag också blivit till hälften fennoman.
Det var så här att jag träffade en ung vacker kvinna och då kunde jag förstås inte hålla käften utan frågade:
-- Vad jobbar du med?
-- Jag är sexolog.
-- Oj, vad spännande, är det sant att italienarna är de bästa älskarna?
-- Inte alls, det är araberna.
-- Menar du det? Jag trodde att turkarna var bäst utrustade där under naveln.
-- Där har du fel igen. Det är faktiskt finländarna.
Innan jag hann uttrycka min förvåning sa hon:
-- Nu är det min tur att fråga. Vad heter du egentligen?
Just när jag tänkte uppge mitt gamla vanliga namn fick jag en snilleblixt och svarade på sjungande finlandssvenska:
-- Jag heter Pekka Mohammed al-Qaida Pitkäänen.
Ni förstår, vi stackars gubbar måste använda alla trix för att försöka imponera på unga kvinnor. Den sexiga sexologen tittatde faktiskt på mig med nyvaket intresse.
Er tillgivne
Pekka Mohammed, tel 08-712 4463 (tidigare Åke Sandin)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)