Michael Moores senaste bok har titeln ”Brev från en krigszon” (Ordfront 2005). Det är egentligen överraskande att denna vassa och roliga kritiker av Bush och Irakkriget har så många meningsfränder bland amerikanska krigare och som dessutom gillade filmen Fahrenheit 9/11. Han framstår nu nästan som en biktfader för amerikanska soldater, som är besvikna, förbannade och som anser att de lurats iväg till ett otäckt krig, som de misstror motiven för.
Boken består av brev från amerikanska soldater och i några fall från deras anhöriga. Bara i förordet kommer Moore själv till tals. Där medger han att han inte var säker på att han hade rätt när han under Irakkrigets första vecka kritiserade Bush och hans krig. (Själv var jag säker på att om det nu inte fanns några massförstörelsevapen i Irak skulle man säkert ”hitta” några ändå. Där hade jag fel)
Moore berättar att en sjöofficer, som tjänstgjort i Irak, kommer fram till honom på gatan och ber om ursäkt för att han buade, när Moore höll sitt berömda Bush-kritiska tal vid Oscarsgalan. Svaret är typiskt för Michael Moore:
”Nej, du ska inte be mig om ursäkt. Det är jag som bör be dig om ursäkt. Och det amerikanska folket är skyldigt dig och alla andra som tjänstgör där borta en ENORM ursäkt för att vi utsatt er för fara, fast det inte bara var onödigt utan gjordes för att fylla en handfull girigbukars fickor. Jag beklagar, att vi satt ditt liv på spel för den sakens skull och miljoner amerikaner beklagar det. Snälla, förlåt oss!”
När officeren invänder att det ju inte var Moore som skickade iväg honom och de andra till Irak, får han svaret:
”Men jag hittade inte de rätta orden och kunde inte övertyga tillräckligt många. Jag har min del av skulden. Och jag har hjälpt till att betala kalaset. Jag betalar skatt och det betyder att jag fortfarande hjälper till att betala notan. Jag är skyldig”
Ja, vi är många som är medskyldiga kanske -- för att vi inte hittat de rätta orden.
För länge sen läste jag ”De sista breven från Stalingrad”. De var från utmattade, frysande tyska soldater i det belägrade Stalingrad under andra världskriget. En soldat skrev till sina anhöriga, att de kunde glömma att han hade varit en lovande pianist, för han hade förfrusit flera av sina fingrar. En annan skrev till pappa kyrkoherden och bekände sin förlorade tro: ”Gud finns i alla fall inte här i Stalingrad”.
Det gick inte bra för dessa tyska soldater. Av dem som inte dödades hamnade drygt hundra tusen i sovjetisk fångenskap, som bara fem procent av dem överlevde. De allra flesta kom alltså aldrig hem. Det gjorde inte heller breven från Stalingrad. De beslagtogs av den tyska säkerhetstjänsten, eftersom de inte alls var bra för hemmafrontens kampmoral. Breven kom i bokform först efter kriget.
Kanske är det ett framsteg trots allt att krigströtta och desillusionerade soldater får sina synpunkter publicerade redan under sin livstid.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1017) 2005-02-27
fredag, februari 25
söndag, februari 20
VADÅ? SWINEMÜNDE OCH PFORZHEIM?
För en vecka sen var det 60-årsdagen av Dresdens förintelse. Det uppmärksammades av våra medier. På flera håll jämfördes Dresdens öde med Coventrys, som i november 1940 bombades av Luftwaffe. Den jämförelsen haltar litegrann. Coventry var en vapensmedja och vid bombningen slogs ett dussintal fabriker ut. Det tyska flyget siktade på dessa fabriker. Dresden var en kulturstad, i februari 1945 full av hundratusentals flyktingar från öster. Vid bombningen av Dresden och andra tyska städer var siktet inställt på stadskärnorna, de mest tätbefolkade delarna av städerna.
I Coventry omkom 380 människor, illa nog. För Dresden finns inga exakta uppgifter på grund av de många flyktingarna. Minst 35 000 döda säger en historiker, 60 000 till 100 000 gissar en annan. Vid 50-årsminnet 1995 sade den specielle radiohistorikern Hans Villius: ”Det var en ren terrorbombning". När reportern uttryckte förvåning över att man inte fick reda på sådant i böcker, filmer och andra medier, svarade Villius: "Nej, det får man inte. Och det beror ju på att det är segrarna som skriver historia, och segrarna undanhåller också det som talar emot dom själva".
Vem känner i dag till Usedom, en nordtysk ö som en gång tillhörde Sverige. Det var där Gustav II Adolfs armé landsteg 1630 för att sedan i arton år förhärja Tyskland och Tjeckien På östra Usedom låg staden Swinemünde, Nu är staden polsk och heter Swinoujscie.
1998 besökte jag ön Usedom och hittade också kullen Golm. Där finns en massgrav, som är nästan totalt okänd. Den innehåller de omkring 20 000 offren för ett bombangrepp på Swinemünde den 12 mars 1945, alltså en månad efter Dresden. Det var 650 allierade plan som vräkte bomber över staden. Det blev en massaker på civila bland annat därför att liksom i Dresden fanns också här många flyktingar. Just den dagen hade 5000-tonnaren Andros angjort Swinemündes hamn. Den hade 2000 flyktingar från Ostpreussen ombord. Just när de skulle gå iland kom angreppet. 570 av passagerarna dödades.
En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts.
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna bränna ihjäl var fjärde Pforzheimbo, omkring 17 000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Hade världsopinionen känt till den här bombterrorn för 60 år sen hade kanske många människor i Korea, Vietnam, Kambodja, Panama, Jugoslavien och Irak sluppit samma öde.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-02-20
I Coventry omkom 380 människor, illa nog. För Dresden finns inga exakta uppgifter på grund av de många flyktingarna. Minst 35 000 döda säger en historiker, 60 000 till 100 000 gissar en annan. Vid 50-årsminnet 1995 sade den specielle radiohistorikern Hans Villius: ”Det var en ren terrorbombning". När reportern uttryckte förvåning över att man inte fick reda på sådant i böcker, filmer och andra medier, svarade Villius: "Nej, det får man inte. Och det beror ju på att det är segrarna som skriver historia, och segrarna undanhåller också det som talar emot dom själva".
Vem känner i dag till Usedom, en nordtysk ö som en gång tillhörde Sverige. Det var där Gustav II Adolfs armé landsteg 1630 för att sedan i arton år förhärja Tyskland och Tjeckien På östra Usedom låg staden Swinemünde, Nu är staden polsk och heter Swinoujscie.
1998 besökte jag ön Usedom och hittade också kullen Golm. Där finns en massgrav, som är nästan totalt okänd. Den innehåller de omkring 20 000 offren för ett bombangrepp på Swinemünde den 12 mars 1945, alltså en månad efter Dresden. Det var 650 allierade plan som vräkte bomber över staden. Det blev en massaker på civila bland annat därför att liksom i Dresden fanns också här många flyktingar. Just den dagen hade 5000-tonnaren Andros angjort Swinemündes hamn. Den hade 2000 flyktingar från Ostpreussen ombord. Just när de skulle gå iland kom angreppet. 570 av passagerarna dödades.
En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts.
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna bränna ihjäl var fjärde Pforzheimbo, omkring 17 000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Hade världsopinionen känt till den här bombterrorn för 60 år sen hade kanske många människor i Korea, Vietnam, Kambodja, Panama, Jugoslavien och Irak sluppit samma öde.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-02-20
söndag, februari 13
DRESDEN 13 FEB 1945, EN MASSAKER PÅ CIVILA
I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna med vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten.
Med på vagnen var hans fru Gertrud och deras tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Nu vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt igenom molnen denna kulna vinterdag, och de såg hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta, att hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
x x x
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolorna och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria ut ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, halv-två på natten, kom nästa angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
x x x
I sin dödsångest hörde Franz’ familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde höras mellan explosionerna.
Utan att Franz hann hindra det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg, hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gator, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig genom det som återstod av staden.
x x x
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar” ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
x x x
Flera bedömare anser att Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 döda är en vanlig siffra. De försiktiga uppger minst 40 000.
Liksom Hiroshima var Dresden av ringa militär betydelse. Men de enorma bombningarna av Tyskland drabbade mestadels civila, medan till exempel transportsystemet till koncentrationslägren ansågs militärt alltför oviktigt för att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av Churchill, som var utsprunget till massakern. I samband med toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden.
Militärt sett fullgjorde flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att framkalla eldstormar hade de utprovat över Hamburg. Först sprängbomber, sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000-- sen sprängbomber igen för att få riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in.
Dessa källare kallas ”likgruvor” av Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i röjningsarbetet..
Vonnegut skildrar hur han försöker diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chigago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och om hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet av döda judar, och så vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet, jag vet”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1015) 2005-02-13
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor till krönikan har främst varit:
Günter Böddeker: Die Flüchtlinge. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 (Norstedts 1970)
Texten skrevs ursprungligen som en Pax-krönika redan 1985 och kom sedan med i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”. Slutcitatet från Vonnegut togs med eftersom jag då trodde på att tyskarna gjorde tvål på sina dödade offer. Sedan dess har det visat sig att det var en av krigspropagandans många lögner. Liksom tusentals andra historielärare hade jag i berömvärt antinazistiskt nit (källkritiken var inte lika berömvärd) lärt ut denna historieförfalskning till många årskullar tonåringar
Att det är nödvändigt att påminna om Dresden beror främst på att denna form av hänsynslös krigföring mot civila sedan dess tillämpats lite varstans i världen, mestadels av västmakterna. Därför är den inte heller pestflaggad eller förklarad som krigsförbrytelse och många även i Sverige kan ha svårt att tillgodogöra sig min kritik. Men förutom tyskar och japaner kan koreaner, vietnameser, kambodjaner, panamabor, serber, irakier och många andra det. ÅS
Med på vagnen var hans fru Gertrud och deras tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Nu vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt igenom molnen denna kulna vinterdag, och de såg hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta, att hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
x x x
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolorna och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria ut ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, halv-två på natten, kom nästa angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
x x x
I sin dödsångest hörde Franz’ familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde höras mellan explosionerna.
Utan att Franz hann hindra det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg, hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gator, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig genom det som återstod av staden.
x x x
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar” ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
x x x
Flera bedömare anser att Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 döda är en vanlig siffra. De försiktiga uppger minst 40 000.
Liksom Hiroshima var Dresden av ringa militär betydelse. Men de enorma bombningarna av Tyskland drabbade mestadels civila, medan till exempel transportsystemet till koncentrationslägren ansågs militärt alltför oviktigt för att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av Churchill, som var utsprunget till massakern. I samband med toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden.
Militärt sett fullgjorde flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att framkalla eldstormar hade de utprovat över Hamburg. Först sprängbomber, sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000-- sen sprängbomber igen för att få riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in.
Dessa källare kallas ”likgruvor” av Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i röjningsarbetet..
Vonnegut skildrar hur han försöker diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chigago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och om hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet av döda judar, och så vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet, jag vet”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1015) 2005-02-13
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor till krönikan har främst varit:
Günter Böddeker: Die Flüchtlinge. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 (Norstedts 1970)
Texten skrevs ursprungligen som en Pax-krönika redan 1985 och kom sedan med i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”. Slutcitatet från Vonnegut togs med eftersom jag då trodde på att tyskarna gjorde tvål på sina dödade offer. Sedan dess har det visat sig att det var en av krigspropagandans många lögner. Liksom tusentals andra historielärare hade jag i berömvärt antinazistiskt nit (källkritiken var inte lika berömvärd) lärt ut denna historieförfalskning till många årskullar tonåringar
Att det är nödvändigt att påminna om Dresden beror främst på att denna form av hänsynslös krigföring mot civila sedan dess tillämpats lite varstans i världen, mestadels av västmakterna. Därför är den inte heller pestflaggad eller förklarad som krigsförbrytelse och många även i Sverige kan ha svårt att tillgodogöra sig min kritik. Men förutom tyskar och japaner kan koreaner, vietnameser, kambodjaner, panamabor, serber, irakier och många andra det. ÅS
söndag, februari 6
MILITARISM, RASISM och FOLKE BERNADOTTE
En gång i världen fick jag av svenska staten gedigen utbildning i rasism. Den varade i hela femton månader. Den följdes upp med att jag förde befäl över ett 40-tal man i samma disciplin. Den slutade dock i vanära med en månads fängelse, när jag vägrade att fortsätta i branschen.
Militär utbildning går ut på att man på effektivaste sätt skall lära sig döda folk från ett annat land. Mina anhöriga var stolta över mig, för jag var sedan barnsben riktigt duktig i att hantera gevär och andra vapen. Krig innebär massmördande av ett annat lands människor. Så vad är militarism och krig annat än den extremaste rasism. Redan under andra världskriget var hälften av de ungefär 50 miljonerna dödade civila, det vill säga barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen sedan dess har andelen civila offer ökat.
De länder som tillsammans förfogar över 30 000 kärnvapen vill jag inte nämna vid namn. De fem första av dem är ju beundrade segrare i andra världskriget och flera av dem är ju så ”goda” och demokratiska och fördömer så vackert folkmord. Fast vad är kärnvapen, om inte förberedelse till folkmord, ja i värsta fall till utplånande av allt mänskligt liv. Snacka om förintelse och rasism!
På gamla dar har jag faktiskt återfallit i rasism. De senaste åren har jag på Succékanalen 91,4 släppt fram hundratals historier som beskriver människor med en viss hårfärg som ovanligt töntiga och korkade. Det började för nio år sen när en systerson kom hem från det sydfranska universitetet i Montpellier. Och sen har det fortsatt i en aldrig sinande ström av rasistiska skämt.
Jag talar om blondinhistorier. Visst har jag fått kritik från feministiskt håll ibland. Men den är lätt att bemöta med att vi på Tyresöradion också berättar massor av historier om superkorkade killar och gubbar. Att det konsekvent varit blonda människor vi förnedrat har ingen klagat på. Häxpressen –eller vad våra dagars Der Stürmer nu heter?-- borde egentligen ta oss i örat, men den etablerade antirasismen är selektiv.
De senaste dagarna har det i Dagens Nyheter och i Sveriges Radios ”Studio Ett” varit en debatt om bland annat rasism. Det handlar om Sverige för 60 år sen. En historiker med känsla för det medialt gångbara har berättat om en bok hon snart är klar med. Hon heter Ingrid Lomfors och skriver kritiskt om Folke Bernadottes vita bussar i slutet av andra världskriget.
Bernadottes expedition räddade bevisligen 17 000 människor från nazistiska koncentrationsläger under 45 dagar i slutet av andra världskriget. De flesta var skandinaviska medborgare, både judar och icke-judar. Den största gruppen verkar dock ha varit polska kvinnor, de flesta av dem judinnor.
Men under två dagar skall bussarna och lastbilarna också ha använts till att evakuera fångar från det ena lägret till det andra och det är Lomfors’ moraliskt upprörd över. Hon menar att svenskarna gjorde skillnad på människor och ömkar dem som inte de vita bussarna hade kapacitet att rädda. Javisst, det var synd att Röda korset inte kunde rädda dem alla. Av dem som inte räddades dog många i det kaotiska slutskedet av kriget.
Lomfors nämner i diskussionen dock inte de 7000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades i Neustadtbukten ombord på båtarna Cap Arcona och Thielbeck den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död. Inte heller nämner hon de kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades i de vita Röda korsfordonen ett par veckor tidigare. Det är inte särskilt tacksamt för trendkänsliga att påminna om dessa och många andra offer för det bragdomsusade brittiska flygets onödiga terroranfall.
Ingrid Lomfors skriver om fransmän, som sörjer sina anhöriga, vilka inte blev räddade av svenskarna utan dog i slutet av kriget. Känner hon till den franska familjen Sérot? Den 17 september 1948 satt överste André Sérot i en bil i Jerusalem tillsammans med Folke Bernadotte. Båda var där på FN:s uppdrag. Överste Sérot hade satt sig i baksätet bredvid Bernadotte för att tacka denne för att de vita bussarna hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Israeliska nationalister dödade den dagen Bernadotte med sex skott. Sérot träffades av arton kulor, blev nästan skjuten i bitar.
Hur många svenskar känner i dag till mordet på Bernadotte, då FN:s chefsmedlare? Knappast någon vet att det utfördes av en liga under ledning av Yitsak Shamir, som sedan blev Israels ledande politiker på 1980-talet. Och får man tro Kati Martons bok ”Döden i Jerusalem” hade samma gäng under andra världskriget kontaktat nazisterna för att erbjuda hjälp mot den gemensamma fienden England, som då ockuperade Palestina.
Bernadotte och Sérot hade oturen att mördas av folk, som vi inte bör skuldbelägga. Det är alltså inte konstigt att Bernadottes eftermäle gång på gång har innehållit grova lögner. Lomfors hänvisar rentav till den brittiska historikern Hugh Trevor Roper. Denne godtog till och med det brev som Himmlers välgörare Felix Kersten förfalskade för att brännmärka Bernadotte som nazist och antisemit.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1014) 2005-02-06
(”Folke Bernadottes död och eftermäle” var titeln på ett halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4, som sändes december 1998. Intresserade kan få det via e-post eller vanlig post)
Militär utbildning går ut på att man på effektivaste sätt skall lära sig döda folk från ett annat land. Mina anhöriga var stolta över mig, för jag var sedan barnsben riktigt duktig i att hantera gevär och andra vapen. Krig innebär massmördande av ett annat lands människor. Så vad är militarism och krig annat än den extremaste rasism. Redan under andra världskriget var hälften av de ungefär 50 miljonerna dödade civila, det vill säga barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen sedan dess har andelen civila offer ökat.
De länder som tillsammans förfogar över 30 000 kärnvapen vill jag inte nämna vid namn. De fem första av dem är ju beundrade segrare i andra världskriget och flera av dem är ju så ”goda” och demokratiska och fördömer så vackert folkmord. Fast vad är kärnvapen, om inte förberedelse till folkmord, ja i värsta fall till utplånande av allt mänskligt liv. Snacka om förintelse och rasism!
På gamla dar har jag faktiskt återfallit i rasism. De senaste åren har jag på Succékanalen 91,4 släppt fram hundratals historier som beskriver människor med en viss hårfärg som ovanligt töntiga och korkade. Det började för nio år sen när en systerson kom hem från det sydfranska universitetet i Montpellier. Och sen har det fortsatt i en aldrig sinande ström av rasistiska skämt.
Jag talar om blondinhistorier. Visst har jag fått kritik från feministiskt håll ibland. Men den är lätt att bemöta med att vi på Tyresöradion också berättar massor av historier om superkorkade killar och gubbar. Att det konsekvent varit blonda människor vi förnedrat har ingen klagat på. Häxpressen –eller vad våra dagars Der Stürmer nu heter?-- borde egentligen ta oss i örat, men den etablerade antirasismen är selektiv.
De senaste dagarna har det i Dagens Nyheter och i Sveriges Radios ”Studio Ett” varit en debatt om bland annat rasism. Det handlar om Sverige för 60 år sen. En historiker med känsla för det medialt gångbara har berättat om en bok hon snart är klar med. Hon heter Ingrid Lomfors och skriver kritiskt om Folke Bernadottes vita bussar i slutet av andra världskriget.
Bernadottes expedition räddade bevisligen 17 000 människor från nazistiska koncentrationsläger under 45 dagar i slutet av andra världskriget. De flesta var skandinaviska medborgare, både judar och icke-judar. Den största gruppen verkar dock ha varit polska kvinnor, de flesta av dem judinnor.
Men under två dagar skall bussarna och lastbilarna också ha använts till att evakuera fångar från det ena lägret till det andra och det är Lomfors’ moraliskt upprörd över. Hon menar att svenskarna gjorde skillnad på människor och ömkar dem som inte de vita bussarna hade kapacitet att rädda. Javisst, det var synd att Röda korset inte kunde rädda dem alla. Av dem som inte räddades dog många i det kaotiska slutskedet av kriget.
Lomfors nämner i diskussionen dock inte de 7000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades i Neustadtbukten ombord på båtarna Cap Arcona och Thielbeck den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död. Inte heller nämner hon de kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades i de vita Röda korsfordonen ett par veckor tidigare. Det är inte särskilt tacksamt för trendkänsliga att påminna om dessa och många andra offer för det bragdomsusade brittiska flygets onödiga terroranfall.
Ingrid Lomfors skriver om fransmän, som sörjer sina anhöriga, vilka inte blev räddade av svenskarna utan dog i slutet av kriget. Känner hon till den franska familjen Sérot? Den 17 september 1948 satt överste André Sérot i en bil i Jerusalem tillsammans med Folke Bernadotte. Båda var där på FN:s uppdrag. Överste Sérot hade satt sig i baksätet bredvid Bernadotte för att tacka denne för att de vita bussarna hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Israeliska nationalister dödade den dagen Bernadotte med sex skott. Sérot träffades av arton kulor, blev nästan skjuten i bitar.
Hur många svenskar känner i dag till mordet på Bernadotte, då FN:s chefsmedlare? Knappast någon vet att det utfördes av en liga under ledning av Yitsak Shamir, som sedan blev Israels ledande politiker på 1980-talet. Och får man tro Kati Martons bok ”Döden i Jerusalem” hade samma gäng under andra världskriget kontaktat nazisterna för att erbjuda hjälp mot den gemensamma fienden England, som då ockuperade Palestina.
Bernadotte och Sérot hade oturen att mördas av folk, som vi inte bör skuldbelägga. Det är alltså inte konstigt att Bernadottes eftermäle gång på gång har innehållit grova lögner. Lomfors hänvisar rentav till den brittiska historikern Hugh Trevor Roper. Denne godtog till och med det brev som Himmlers välgörare Felix Kersten förfalskade för att brännmärka Bernadotte som nazist och antisemit.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1014) 2005-02-06
(”Folke Bernadottes död och eftermäle” var titeln på ett halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4, som sändes december 1998. Intresserade kan få det via e-post eller vanlig post)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)