I en mellanstadieklass här i Tyresö ställde jag frågan vilka det var som dödade uppåt 100000 civila japaner i Hiroshima. Två elever viftade ivrigt med händerna. Den ene svarade:
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.
En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.
För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.
Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.
Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?
Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.
Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.
Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31
söndag, oktober 31
söndag, oktober 17
SJÄLVGODA ERKÄNNER INTE SINA BROTT
En av de fånigaste frågor jag vet är: "Kan du förlåta mig?" Det är en kvasireligiös begäran. Skall jag som en annan Gud Fader –om han eller hon nu finns ?— utfärda någon slags absolution? Det vore bättre om vederbörande i stället sa, att ett misstag eller fel hade begåtts och att det ångrades. Själv försöker jag följa denna princip och vid min ålder kan jag tyvärr se tillbaka på ganska många handlingar och uttalanden, som jag måste erkänna var fel.
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
söndag, oktober 10
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
söndag, oktober 3
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)