”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD

”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD

Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.

Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.

Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.

Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.

Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.

Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.

Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?

Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.

Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.

Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.

Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.

Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25

PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.