Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
söndag, december 28
söndag, december 21
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
söndag, december 14
VE VÅRA DISSIDENTER! (1): DN och ORDFRONT
I november brännmärktes Ordfront Magasin av Maciej Zaremba på DN:s kultursida, rikslikaren för det sanna, rätta och politiskt korrekta. Expressens Per Svensson med flera hakade på. Det var väntat, för Ordfront har länge syndat på den rättrogna nåden. Att ge stort utrymme år Noam Chomsky kanske går an. Men att tidningens krönikör Katarina Mazetti morskt vägrade att göra avbön efter häftiga anklagelser om antisemitism fyllde på måttat. Att intervjua Norman Finkelstein, son till judiska överlevande från världskriget, och dessutom ge ut hans bok The Holocaust Industry fyllde det till brädden. Det rågades av intervjun med Diana Johnstone, författare av boken ”Fools’ Crusade”.
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
söndag, november 16
INDIGNATIONEN ÄR SELEKTIV
VÅLDTÄKTER I FREDSTID
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
söndag, oktober 19
ASIATISKA SANNINGSSÄGARE: TARIQ ALI och ARUNDHATI ROY
MASSAKRERNA I INDONESIEN
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
söndag, oktober 12
"MÅNGA SMÅ MÄNNISKOR…"
Du lyssnar på Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Jag heter Åke Sandin och har i över 18 år hållit på med Radio Tuff. I dag är det sändning nr 945. Sedan 8½ år gör jag också Succékanalen 91,4, den som består av 200 halvtimmar per år och som hörs dygnet runt, när inga andra föreningar sänder.
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)