INDIGNATIONEN ÄR SELEKTIV

VÅLDTÄKTER I FREDSTID
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.

Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.

Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.

Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.

VÅLDTÄKTER I KRIG

Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.

För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.

Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.

VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG

Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.

Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening

ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16

Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:

Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone