Radio Tuff nr 1459

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1459:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 4 februari första gången kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till söndagen den 18 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin 

Programmet i korthet: Som vanligt delar Radio Tuff ut ”rosor” till välförtjänta, den här gången, bland annat till finska och tyska politiker och till skribenter, som skrivit något läsvärt. Lena Sandin har sedan barndomen varit Tuff-aktivist och nu berättar hon om en resa nyligen till Peru med dess många sevärdheter.

ROSOR från RADIO TUFF nr 1459 den 4/2 till ….

….till   SvT:s mellanösternjournalist STEFAN ÅSBERG som nu tillsammans med fotografen Niclas Berglund får Nils Horner-priset. I motiveringen sägs att de får priset ”för att de med inlevelse och medkänsla låter oss se de konsekvenser krig och konflikter får för civilbefolkningen.”. Priset är uppkallat efter Sveriges Radios utrikesjournalist Nils Horner som under en reportageresa sköts till döds i Afghanistan. Utnämningen meddelades samtidigt som Åsberg befann sig i Jemen, varifrån han på TV rapporterade om den värsta humanitära katastrofen i världen just nu: Av de 30 miljoner invånarna där behöver över hälften nödhjälp på grund av svält och sjukdomar efter att Saudiarabiens treåriga bombardemang av civila, skolor och sjukhus dödat 10 000-tals och skadat ännu flera. Dessutom har ca en miljon barn drabbats av kolera. Detta har Åsberg skildrat i flera inslag på SvT och därmed kastat ljus över den medieskugga som rått kring eländet i Jemen. Saudiarabien är till tänderna militärt rustat. Trots sin ringa folkmängd (30 miljoner invånare) är deras årliga militärutgifter ca 700 miljarder kr, vilket gör att deras rustningar enligt SIPRI ligger på tredje plats bland alla världens länder.

….till   CARL SCHIØTZ WIBYE, tidigare norsk ambassadör i Saudiarabien, som nu skrivit boken ”Terrorns rike”. Där skildrar han, hur Saudiarabien är världens största exportör inte bara av olja, utan också av wahhabism, den sekteristiska gren av islam som är landets statsreligion, och till vars utlöpare räknas våldsinriktade jihadistiska rörelser som talibanerna, Islamiska staten och al-Qaida. Från 1970-talet och framåt har Saudiarabien satsat enorma summor på att sprida sin religiösa tro. En insats som har haft stor framgång även i västliga, icke-muslimska länder. Bara i OECD-länderna beräknas landet ha finansierat mer än 1500 moskéer och 2000 religiösa skolor. Wibye kallar detta för "DEN STÖRSTA PROPAGANDAKAMPANJEN I MÄNSKLIGHETENS HISTORIA”

….till   Finlands utrikesminister TIMO SOINI, som på DN-Debatt (27/1) skriver under rubriken ”Sveriges sak är vår”. Det är en travesti på ”Finlands sak är vår”, den svenska parollen under andra världskriget. Då tog svenska familjer bland annat hand om många tusen finska barn, som slapp växa upp under de oroliga förhållanden som rådde i det av krig drabbade Finland. I min norrländska barndom fanns i nästan varannan familj ett finskt barn. Själv hade jag några år en finsk ”lillebror” från Kemi. På min bokhylla står ännu ett askfat av trä med en snidad björn och med texten ”Syväri 1943”. Syväri är finska för floden Svir mellan sjöarna Onega och Ladoga, där fronten länge låg stilla och där soldaterna hade tid att syssla med träsnideri och gjorde saker, som sedan blev ett tack till svenska familjer.

,,,,till    SAULI NIINISTÖ, som blev överlägset återvald som finländsk president. Vid sin högtidliga återinvigning sade han bland annat att i tider när spänningen stiger är det viktigt att det förs fredliga dialoger mellan de ledande i väst och i öst. Härom året bjöd han in Putin, presidenten i Finlands stora grannland, och det blev ett gemytligt möte.

,,,,till    FIRANDET AV FINLANDS SJÄLVSTÄNDIGHET i 100 år.  Då 1918 utkämpades också det blodiga inbördeskriget mellan ”röda” och ”vita”. 1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget länge efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Ylikangas påstår att samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp, medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel". Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner Ylikangas, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda. 

….till   historikern STURE  LINDHOLM, som nu skrivit boken Fånglägerhelvetet Dragsvik. I det lägret i närheten av Ekenäs i sydvästra Finland dog under sommaren 1918 mer än 3000 fångar, uppger han och han beskriver Dragsvik som ett helvete: Med svältkost och grasserande sjukdomar dog där omkring 30 människor om dagen från den förlorande ”röda” sidan. 

….till   den tyske utrikesministern SIGMAR GABRIEL, som på tal om Natolandet Turkiets anfall inne i Syrien på den kurdiska milisen, som var USA:s allierade i den framgångsrika kampen mot IS, vill att Tyskland skall stoppa sina vapenleveranser till Turkiet

….till    ANNA SUNDSTRÖM, generalsekreterare för Olof Palmes internationella center, som säger: ”Turkiet måste omedelbart upphöra med sina flygattacker mot kurdiska mål i norra Syrien …. Det är högst beklagligt att FN:s säkerhetsråd inte lyckades ena sig om att fördöma den turkiska aggressionen”.

…till    professor PÄR SALANDER som i Västerbottens-Kuriren skriver under rubriken ”Ryska hotet förblir ett påhitt” bland annat”:                ”Det är graverande när försvarsministern och Alliansen återkommer till ”rysk upprustning”. Det är bara inte sant. Det har tidigare mer handlat om att återställa till dugligt skick än om upprustning, och nu minskar återigen anslagen, under 2017 med 28 procent. Rysslands årliga militärbudget är mindre än det tilläggsanslag som kongressen i USA beviljade för innevarande år. Den selektiva rapporteringen förmedlar också det aggressiva i att Ryssland har förlagt två korvetter och installerat Iskanderrobotar i Kaliningrad. Samtidigt stationeras amerikanska marinkårssoldater i Norge, mobila förband i Baltikum och en pansarbrigad på 4000 man med stridsvagnar förflyttas till Polen och dessutom bygger USA missilförsvarssystem i Polen. Att det också skulle bidra till ”det förändrade militärpolitiska läget” tycks inte finnas på kartan”              Och vidare i Salanders artikel:                                            ”Det är hög tid för Hultkvist och Alliansen att konkret och trovärdigt beskriva vad Ryssland, till skillnad från Sverige-USA-Nato, ägnar sig åt som legitimerar anklagelsen om ”ökad rysk aggressivitet i närområdet”. Lyckas man inte visa det så återstår bara misstanken att retoriken är till för att kamouflera att Sverige genom att bjuda in USA-Nato med militärpolitiska avtal och övningar av aldrig tidigare skådad omfattning, själv är en central kreatör av ”det förändrade militärpolitiska läget i närområdet”. Och då är medborgarna i Sverige ”desinformerade”, inte av Ryssland, men av sin egen politiska ledning. Det finns inget skäl att idealisera den auktoritära regimen i Ryssland. Men det kan inte vara i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att sprida ”fake news” om grannen i öst.”

,,,,till    Lars-Gunnar Lijestrand som skriver i  ”Bevara alliansfriheten” bland annat:                                        ”Natos intervention i Libyen 2011 bröt redan under krigets första dygn mot det FN-mandat som Säkerhetsrådet gett. Bombningarna sattes in för att störta landets president, vilket stred mot resolutionen. Intressena hos USA, Frankrike och Storbritannien att få till stånd regimskifte i Libyen blev bestämmande. Allierade och militära partners som Sverige blev medansvariga för aggressionshandlingarna. De svenska JAS-planen användes för spaningsuppdrag i 40 procent av bombattackerna.,,,,, Idag deltar Sverige med militär i den USA-ledda koalitionen mot Isil i Irak. Därmed riskerar vi att dras med i ett större regionalt krig, då USA utvidgat insatserna för koalitionen också till Syrien i strid med folkrätten, eftersom det varken finns FN-mandat eller inbjudan från den syriska regeringen. USA har tydligt klargjort att man intervenerat i norra Syrien inte bara för att bekämpa Isil utan främst för att hålla tillbaka Iran och för att störta den syriska regeringen. Svenska regeringar har undvikit att informera allmänheten om att det alltid är stormakters nationella intressen som styr och att vi som liten nation måste underordna oss dessa intressen om vi går med som militär partner. Genom att vi deltar i krigen gör vi oss skyldiga till folkrättsbrott, aggressionshandlingar och underminerar trovärdigheten i den svenska alliansfriheten.”

….till   BERNT JONSSON, som i Uppsala Nya Tidning skriver under rubriken ”Gör förbudet mot kärnvapen till lag! Han påminner om den konvention som en majoritet av 122 stater i generalförsamlingen beslöt om. Men långt färre tvekar att ratificera den, däribland Sverige. Jonsson skriver:    ”Utifrån Sveriges mångåriga kamp mot kärnvapen kunde man ha förväntat sig, att Sverige stod i första ledet som pådrivare för resolutionens tillkomst och som ratificerare av konventionen. Så har inte varit fallet. I stället tycks påtryckningar från USA ha fått regeringen att blinka och skjuta på en eventuell ratificering till efter valet. Förevändningen är en utredning om konsekvenserna av en ratificering. En sådan utredning före beslut blir meningsfull först när en icke-ratificering är ett möjligt alternativ. Det skulle i praktiken innebära, att Sverige visserligen röstade för förbudet men inte nödvändigtvis anser skälen tillräckligt starka för att förbudet ska göras till gällande internationell lag. Mycket förvånande. Tvärtom måste det vara helt uteslutet, att Sverige avstår från att ratificera konventionen. Den – liksom de tidigare ovannämnda förbuden mot vissa vapen – har en tydlig normerande effekt,.Konventionen om totalt förbud mot kärnvapen blir internationell lag, när 50 länder ratificerat den. Möjligheten för Sverige att påverka andra länders vägval bör inte underskattas.” 

,,,,till    BIRGER SCHLAUG, som i  tidningen ETC ryter till på följande sätt: ”Just nu är vi inne i en period av vanvett. Krigsretoriken flödar, få journalister vågar ställa sig utanför flocken och betrakta vad som sker, tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet formligen sprutar ut krigshets. Som levde de i en bubbla befriad från varje uns av eftertänksamhet. Politiker som levt i skuggan i så många år – försvarspolitiker har haft samma låga status som kulturpolitiker – hamnar i centrum och över detta tycks de vara euforiska. Det hela är burleskt. Kriget väntar bakom hörnet. Om man får tro de rubriksättningar som alltmer florerar i medierna. Ryssland hotar oss. Ingen jävel kan riktigt förklara varför. Det bara är så.”