söndag, december 19
”SVENSKAR I KRIG 1914-1945”
När jag ser kritiska skildringar av dagens barnsoldater tänker jag på min egen norrländska barndom. Med en viss överdrift har det sagts att vi där uppe föddes med skidor på fötterna och gevär på axeln. I varje fall var vi småkillar i slutet av andra världskriget landstormspojkar: trettonåringar i flera nummer för stora ”grötrockar”, vi sköt med karbin modell 1884 och krälade omkring i snön och låg i militärtält. Vi tyckte det var spännande och kul att leka krig.
Vi såg också de många vita lastbilarna som passerade förbi på väg till Finland, som ju drabbades av kriget, Lokala idoler för oss blev de som anmälde sig för frivillig krigstjänst på finsk sida. ”Finlands sak är vår”, hette det på de många affischerna. Man måste erinra sig stämningsläget på den tiden för att inte bli alltför historielös.
Nu har det kommit en bok med titeln ”Svenskar i krig 1914-1945” (Historiska media). Författare är Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg. De skildrar många krigsskådeplatser där svenskar varit i farten, inte bara i första och andra världskrigen utan också i Etiopien, Iran och Spanien.
Några förefaller ha varit praktiskt taget legosoldater genom att förekomma i olika krig. Harald Hjalmarsson, far till förre högerledaren Jarl Hjalmarsson, var först med om att organisera det persiska gendarmeriet för att bekämpa banditer. Sedan deltog han som överste på den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Han begick självmord något år senare. Kanske sköt han sig med samma pistol som han använde när han dödade fyra tillfångatagna rödgardister. Här och var skymtar det fram att även de ”goda” på olika håll begick förbrytelsen att avrätta krigsfångar.
Boken låter så många svenska frivilliga passera revy i så många krig och på olika sidor, att den blir lite rapsodisk. Men författarna har utfört grundliga källforskningar, bland annat med intervjuer av de överlevande, och presenterar en omfattande notapparat. Dessutom finns kartor och massor av intressanta foton. På ett av dessa ser man den märklige Anton Nilsson under början av 1920-talet stolt posera i Röda arméns flygaruniform. Han hade 1908 varit med om attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea och faktiskt dömts till döden, men han benådades och blev 101 år gammal. Efter nio år på Långholmen lärde han sig att flyga på Ljungbyhed för att sedan följa sin politiska tro genom att ställa upp för Röda armén under de turbulenta åren efter ryska revolutionen. På 1930-talet blev han antistalinist och anslöt sig till det socialistiska partiet under en annan märklig man, Nils Flyg. Under många år hade Anton Nilsson en stuga här i Tyresö. Bland andra Anna Höglin kände honom och har berättat om honom på Tyresöradion. Per Anders Fogelström tog honom och Amaltheasabotaget som utgångspunkt för sin läsvärda bok ”Café Utposten”.
Den illustration jag sett allra oftast är bokens foto på Gilbert Hamilton. Han fanns på de tobakspaket jag sålde som ungt affärsbiträde en gång i världen och det tobaksmärket lär vara det mest sålda fortfarande, ”Greve Gilbert Hamiltons blandning”. Nu får jag i Gyllenhaals och Westbergs bok lära mig ursprunget till denna blandning: Hamilton kämpade på tysk sida under första världskriget och blev sen av Hitler utnämnd till tysk generalmajor i reserven. Han fick under första världskriget paket med olika tobakssorter hemifrån Sverige och gjorde en blandning av dem, som sedan blev Tobaksmonopolets försäljningssuccé.
Ett intressant avsnitt i ”Svenskar i krig” handlar om inbördeskriget i Spanien 1936-39, där ungefär 500 svenskar deltog på regeringssidan, men faktiskt några också på Francosidan. Ett annat kapitel av stort intresse skildrar de svenskar som var frivilliga i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Med tanke på vilken uppmärksamhet dessa SS-frivilliga fått i svenska medier blir man överraskad av att de bara var cirka 180 stycken och de sattes in på östfronten, där krigsförbrytelser var legio från båda sidor. Hela 9000 svenskar däremot slogs mot Hitler, låt vara att över 10 000 svenskar var Finlandsfrivilliga. I tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental: 6 000 norrmän och lika många danskar, 25 000 holländare, 24 000 fransmän och många tusen från andra länder. Waffen-SS verkar ha varit en multikulturell främlingslegion.
Här och var i boken skymtar krigets fasor fram. Flera svenskar deserterar, desillusionerade av krigets verklighet. Under första världskriget skrev en svensk frivillig på den fransk-brittiska sidan på västfronten med anledning av svenska tidningars glorifierande krigsreportage:
”Äro människorna alldeles galna? Ja de veta ju ej vad kriget är, det moderna kriget, ty om det de visste, skulle de, naturligtvis under förutsättning att de ha sunt förnuft, be till Gud att bli förskonade från detta elände.”
Och brevet fortsätter med hans misstro mot att kriget förädlar. Visst finns det handlingar i det som är osjälviska och heroiska, medger han, men
”det drunknar alldeles, försvinner i, översköljes av all den bottenlösa bestialiska råhet som kriget sådant jag sett det framkallar”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1007) 2004-12-19
PS: Den ene av bokens författare, Lennart Westberg, har flera gånger intervjuats på Tyresöradion
söndag, december 12
FORNA JUGOSLAVIEN:JOHN PILGER OCH DIANA JOHNSTONE
Det är faktiskt snart sex år sedan Nato anföll Jugoslavien och utsatte Kosovo och Serbien för 78 dygns intensiva flygbombningar. I New Statesman i onsdags (2004-12-08) påminns man om denna ”humanitära intervention” av John Pilger, ständig blåslampa i de bredaste av självgoda häckar:
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
söndag, december 5
KRIGETS ELÄNDE OCH PACIFISTEN ANDERS KEMPE
Några gånger har jag föreslagit att varje land skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt de egna krigsförbrytelserna som de förmenta hjältedåden. Tanken är att detta skulle göra länder mindre benägna att gå ut i krig.
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)