Förra veckan hade jag en kommentar här i Radio Tuff under rubriken ”I Kosovo brinner kyrkorna!” Jag påpekade mediernas vinklade rapportering. Den verkar vara en följd av att den kompakta antiserbiska propagandan under Nato-anfallet 1999 ännu präglar våra journalister. Det tycks vara viktigt för dem att upprätthålla den enfaldiga uppdelningen i onda (serber) och goda (albaner). Men verkligheten är lite mer komplicerad än Hollywoodfilmerna.
I söndags uppgav jag att sjutton serb-ortodoxa kyrkor hade förstörts. Ända tills i fredag var det tyst om denna vandalisering. Då uppgavs i ”Vetandets värld” i Sveriges Radios P 1, att det i själva verket var tjugotvå kyrkor och kloster som raserades för en dryg vecka sen. Några av dem var byggda redan på 1300-talet. Det var typiskt nog i ett program om vikten att slå vakt om europeiska kulturskatter. Inget sades om att tidigare hade hundratals serbiska helgedomar i Kosovo vandaliserats efter 1999.
EN SÖNDERBOMBAD ”SKURKSTAT”
En gång för ca 35 år sen var Tuff snälla medlöpare till ”skurkstaten” Nordkorea. En minister från Pyongyang hade kommit på besök mitt i sommaren. Lars Werner, Wide Svensson och andra värdar visste inte riktigt vad de skulle göra med den prominenta gästen. De bönade om att Tuff skulle fixa ett möte på Bollmora bibliotek. Det gjorde vi, och som tack fick vi sedan under några år böcker från Nordkorea. De var helt förfärliga i sin personkult. Handlade de inte om ”Our Beloved and Respected Leader, Comrade Prime Minister Kim il Sung”, så handlade de om hans mor eller någon annan släkting. Undra på att hans son numera styr landet.
På OBS-Kulturkvarten (SR 2004-03-24) i onsdags uppges att Nordkorea har åttaårig värnplikt för både kvinnor och män. Björn Kumm påminner om att Nordkorea fortfarande befinner sig i krig. Efter det förödande kriget 1950-53 har inget fredsavtal undertecknats. Kumm, som hänvisar till Koreaexperten Bruce Cummings’ bok ”North Korea, Another Country”, menar,
”att om folkrätten inte satt i nävs ände, så borde Nordkorea ha rätt att inkassera krigsskadestånd i miljard-dollarklassen efter den totala förödelse och de krigsförbrytelser som drabbade landet när det angreps av USA i oktober 1950”
Kumm syftar på de massiva terrorbombningar som USA utsatte Nordkorea för och som vi här i Radio Tuff skildrade i januari 2002 i krönikan ”Massmord på koreaner och japaner” [1]. Han säger bland annat:
”Efter två års krig hade 1952 i stort sett hela Nordkorea jämnats med marken. Överlevande befolkning levde i grottor och tunnlar....och i juni 1953 bombade amerikanskt flyg sönder stora bevattningsdammar i Nordkorea och tusentals nordkoreanska bönder sköljdes bort”
I Korea utprovade USA napalmbomber och efter kriget stationerades taktiska kärnvapen i Sydkorea.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 969) 2004-03-28
söndag, mars 28
söndag, mars 21
UBÅTSHYSTERIN OCH DISSIDENTERNA
En måndagmorgon för femton år sen, när jag kom till jobbet i min skola fick jag höra av lärda kollegor:
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
söndag, mars 14
DESERTÖRER OCH "BRUNVÄNSTER" NU OCH DÅ
Häromveckan rapporterade Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, om menige Hinzman, som med sin familj stuckit till Kanada och begärt flyktingstatus. Han hade varit amerikansk soldat i Afghanistan men ville inte vara med i anfallskriget mot Irak. Han hoppade av och blev AWOL (Absent WithOut Leave), frånvarande utan lov.
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
söndag, mars 7
”JÄVLA MELLANTING AV JEHOVAS VITTNE OCH FAN VET VAD”
För många år sen satt jag i fängelse. Faktum var att jag var någon slags politisk fånge i det annars så demokratiska Sverige. Jag hade som värnpliktig sergeant vägrat min andra repmånad.
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)