”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD
Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.
Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.
Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.
Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.
Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.
Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.
Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?
Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.
Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.
Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.
Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.
Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25
PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.
söndag, januari 25
söndag, januari 18
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID (från Radio Tuff 2004-01-18)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
BALKAN OCH BEHOVET AV REVISIONISM
I min krönika här i Radio Tuff för fem veckor sen lät det så här:
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)