Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
söndag, december 28
söndag, december 21
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
söndag, december 14
VE VÅRA DISSIDENTER! (1): DN och ORDFRONT
I november brännmärktes Ordfront Magasin av Maciej Zaremba på DN:s kultursida, rikslikaren för det sanna, rätta och politiskt korrekta. Expressens Per Svensson med flera hakade på. Det var väntat, för Ordfront har länge syndat på den rättrogna nåden. Att ge stort utrymme år Noam Chomsky kanske går an. Men att tidningens krönikör Katarina Mazetti morskt vägrade att göra avbön efter häftiga anklagelser om antisemitism fyllde på måttat. Att intervjua Norman Finkelstein, son till judiska överlevande från världskriget, och dessutom ge ut hans bok The Holocaust Industry fyllde det till brädden. Det rågades av intervjun med Diana Johnstone, författare av boken ”Fools’ Crusade”.
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)