Lena Sandin var redan 1982 som 21-åring etablerad som tennisspelare.
Hon hade denna sommar vunnit bland annat damsingeln i Båstads Grand Prix efter
att tre år tidigare ha vunnit juniortiteln i Franska Öppna. I DN den 17/10 1982
skrev hon följande:
:
Då skämdes jag som idrottsutövare
Det är inte ofta jag behövt skämmas för att vara
idrottsmänniska. Snacket om att vi idrottsutövare är mera blåsta och mindre
samhällstillvända än andra har jag alltid uppfattat som snorkigt och okunnigt,
Men förra veckan skämdes ja desto mer. Det var när jag såg
massor av affischer om den viktiga matchen Djurgården – AIK i fotboll. Liksom
hos många här söder om Söder är Hammarby närmast hjärtat. Men jag tycker att
AIK och Djurgården är två fina lag., många av mina bästa vänner och
idrottskamrater är djurgårdare eller AIK-are. Matchen i söndags lär har varit
spännande och jag unnar arrangörerna alla möjlig publik.
Det var alltså inte affischerna i sig som fick mig att känna
skam och ilska, Tvärtom!
Det var i stället det sätt, som många av dem hade satts upp
på. Några överambitiösa eller korkade affischuppsättare hade tejpat över
affischerna om demonstrationen nedrustningssöndagen den 24 oktober. Den
demonstrationen går i två riktningar, dela till den amerikanska ambassaden,
dels till den sovjetiska
Den finurliga tanken är, att deltagarna allteftersom skall
stanna och ta varann i hand, så att en milslång kedja av människohänder förenar
den amerikanska ambassaden med den sovjetiska.
”Bygga en bro för fred” kallar Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen manifestationen för. Den kommer att TV-sändas ut till
Europa.
Jag råkar veta, vilket mödosamt jobb fredsaktivisterna har
haft att på lediga stunder sätta upp masonitskivor att klistra sina affischer
på. Tillsammans med andra ungdomar i
Svenska Freds var jag med en söndag att sätta upp en del av dem. Desto
tristare var det alltså att några dar senare se våra affischer översatta med den reklam för den verksamhet,
idrott, som jag också känner varmt för. Av folk som inte behövde bekväma sig
att fixa masonitskivor eller tråckla fast dem vid staket och lyktstolpar.
Så tarvligt och osportsligt kan alltså några – säkert bara
enstaka-- inom idrottsrörelsen behandla
en annan folkrörelse. Jämfört med fredsrörelsen är idrottsrörelsen nerlusad med
pengar. Det är de militära stödorganisationerna som politikerna brukar bevilja
miljonerna till, tusenfalt mer än till fredsrörelsen. Det är också osportsligt
men på ett annat plan.
Det särklass mest osportsliga är ända de ständigt växande
vapenarsenalerna, som hotar att utplåna oss alla. Jag är övertygad om att de
allra flesta idrottsvänner också inser det och den ställer upp den 24 oktober
kl 11 på Norra Bantorget.
Med det bästa iudrotts- och fredshälsningar
Lena Sandin
