Radio TUFF nr 1458

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1458:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 21 januari första gången kl 17 och sedan 2 ggr per dygn till söndagen den 4 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin

Programmet i korthet:

Som vanligt delas många ”rosor” ut till personer som skrivit något bra och till ett hörvärt TV-program. Tyresöbon Bror Perjus intervjuas om  rubriken ”Krigshets eller valpanik i Sälen” i sin blogg. Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, har skrivit en lång text om sitt besök i Australien och på Fijiöarna, varifrån han ger också historiska hänvisningar.

ROSOR från RADIO TUFF nr 1458 den 21/1 till….

….till   SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, som kollar olika länders militära rustningar. De mest rustade ländernas kostnader per år för sin militär är:

USA                596 miljarder dollar (Ungefär 5 000 miljarder kr)

Kina                215        ”          ”

Saudiarabien    87        ”          ”

Ryssland          66        ”          ”

Storbritannien  56        ”          ”

Indien               51        ”          ”

Frankrike          51        ”          ”

Japan               41        ”          ”

Tyskland           39        ”          ”

Sydkorea          36        ”          ”

Som synes är USA det land som satsar klart mest på rustningar, som är uppåt tio gångar större än Rysslands och ungefär lika stora som de sju näst mest rustade ländernas tillsammans. Anmärkningsvärt är att Saudiarabien med sin lilla folkmängd på ca 30 miljoner invånare men med miljarder i oljepengar är på tredje plats. Stödda av USA och Storbritannien för de sedan 3 år ett förödande bombkrig mot sitt fattiga grannland Jemen, där civila dödas och där en miljon människor drabbats av kolera.

….till   Isabella Lövin , språkrör för Miljöpartiet och vice statsminister, som på DN-Debatt (13/1) skriver under rubriken ”Sverige bör skriva under FN:s kärnvapenkonvention” bland annat: ”Sverige tog ett mycket viktigt steg när vi i juli 2017 röstade ja till FN:s kärnvapenkonvention. För Miljöpartiet är nedrustning en hörnsten i vår vision för en fredligare och mer solidarisk värld. Vi menar att Sverige efter den genomlysning som nu sker bör underteckna och ratificera konventionen”. Denna konvention antogs i FN:s generalförsamling av en överväldigande majoritet, hela 122 stater, men konventionen har genom USA:s påtryckningar förhindrat  många länder att underteckna den för ratificering

….till   den amerikanska psykiatern  Bandy Lee, som är världsledande expert på våld och verksam vid det prestigefyllda Yale-universitetet. I sin forskning har hon träffat ett tusental våldsbenägna patienter. Hon påstår att Trumps uppträdande är mer eller mindre en exakt kopia av hennes patienter. På tal om Trumps skryt över att han blott behöver trycka på en knapp för att avfyra kärnvapen säger hon:  

    ”Om presidentens tillstånd fortsätter att förvärras är det inte alls otroligt att han på grund av stress eller raseri trycker på knappen och utlöser kärnvapenkrig”

….till   Mathias Mossberg, ambassadör, huvudsekreterare i den svenska ubåtsutredningen och författare av boken ”I mörka vatten: Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Nu skriver han kritiskt om tidningarnas hotbild mot Sverige bland annat:    ”SvD och DN driver frågan om ett svenskt Nato-medlemskap. Det är deras fulla rätt. Men de gör det inte alltid med blanka vapen. De söker båda på olika sätt att föra svenska folket bakom ljuset, på samma sätt som skedde med ubåtsfrågan under det kalla kriget. Till frågan om vad det betyder för det svenska offentliga samtalet att våra båda ledande morgontidningar så oblygt förvränger fakta och vilseleder med urval och förvanskade citat i ämnen som rör en för landet så avgörande fråga som en anslutning till försvarsalliansen.”

….till   Birger Schlaug, som skriver under rubriken ”Krigsretorik utan alls sans”:                                                 ” Russofobi är inget påhitt från trollen, den sprids från ledarredaktioner och nyhetsredaktioner. Skämmes ta mig fan! Det enda som är värre än under kalla kriget är att Sverige numera har ett värdlandsavtal med Nato - Nato är till och med inskrivet i svensk lagstiftning - som innebär att en minoritetsregering kan besluta att låta Nato få tillgång till svenska flygplatser, hamnar, vägar för både försvar och anfall - utan rätt att ens stoppa placering av kärnvapen på svensk mark.”

….till   svenska folket vars motstånd mot svenskt Nato-medlemskap nu växer. enligt en ny mätning från Ipsos. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, en ökning  med 4 %, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent, en minskning med fyra procent.  

….till   Sven Hirdman, mångsidig ambassadör och tidigare borgerlig statssekreterare, som i VLT skriver bland annat:

”Ett krig i Europa med Ryssland som en av deltagarna skulle bli helt förödande, inte minst för Ryssland. För en utomstående betraktare ter sig krigshysterin hos ledande svenska medier och opinionsbildare som obegriplig, Det ständiga svenska talet om hotet från Ryssland blir som att måla fan på väggen. Det förändrar den traditionellt fredliga ryska synen på Sverige, som har ett stort säkerhetspolitiskt värde för oss, och riskerar i ofärdstider dra oss i fördärv. Krigsfaran för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt angrepp på Sverige utan fastmer i att den spända säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa mellan öst och väst urartar med katastrofala följder för oss och alla andra. Alltså bör vi på alla tänkbara sätt verka för att minska dessa stormaktsspänningar och inte bidra till att öka dem genom att gå i USA:s ledband."

….till   Göran Greider, som skriver: ”Jag saknar den en gång starka antimilitaristiska traditionen som fanns i svensk socialdemokrati, sida vid sida med de försvarsvänliga krafterna. Idag är den traditionen i stort sett borta. Bara vagt anas den ibland i Margot Wallströms irriterade ansiktsuttryck när hon får frågor om hon är osams med försvarsminister Peter Hultqvist. Jag tror att vi om tio år kommer att se tillbaka på de här åren som att de var en smula förryckta. Och kanske har det redan börjat kännas i luften: Den försvarspolitiska alarmismen har blivit svårare att hålla vid liv.”

….till   Pierre Schori, som skriver i AB-debatt under rubriken ”Prata med Putin – för vår säkerhets skull”. Han förefaller inte vara någon beundrare av president Trump. Han skriver att dennes America First-slogan inrymmer ”en giftbägare av inskränkt nationalism, självgodhet och intolerant världsbild, parad med en militariserad utrikespolitik och förakt för diplomati och multilateralism”. Schori skriver vidare:      ”Varför har vi inte en fortlöpande seriös säkerhetspolitisk dialog med Ryssland, när vi hade en sådan under det kalla kriget, då Sovjetunionen ockuperade halva Europa?” Nyligen inledde Schori ett möte i en knökfull sal här i Tyresö.

-->

….till   Kunskapskanalen på Sveriges Television som sänder den amerikanska dokumentärserien ”The Vietnam War” på tio avsnitt varje lördagkväll. Programmet har underrubriken ”Helvetet på jorden” och Vietnamkriget gör skäl för det namnet: I kriget dödades 58 000 amerikanska soldater, ca 250 000 sydvietnamesiska soldater, ca en miljon nordvietnamesiska stridande plus ca 2 miljoner civila.

Bengt Svensson om besök i Australien och på Fiji

Vi gör en tur längs Australiens sydkust, ja bara några tiotal mil längs en kuststräcka på flera hundra.

Vi stannar till i staden Colac en bit in i landet för att tanka på väg tillbaks till Melbourne.  I stadens mitt en rektangulär park och i parkens mitt ett väldigt monument över unga män från trakten, som stupat i diverse krig och fältslag, "campaigns": Malaya 1948 - 1960, Borneo 1962 - 1966, Malay Peninsula 1964 - 1965, Vietnam 1962 - 1972. Under "1914" finner vi "Egypt, Gallipoli, Palestine, Flanders, Pozieres" och under "1945" "Poltcom  Wood, Bullecourt, Mont St Quinton" mm. "Mängder av namn finns inristade i sandstensblocken. Man kan gå uppför en trappa för att studera dem. Det hela ger ett sorgset och övergivet intryck. Kanske var det 50 år sedan Colac såg sina bästa dagar. En järnväg och några tvåfiliga landsvägar leder därifrån. Från monumentet är det 1690 mil till London och  1640 mil till Washington, i vars krig dessa pojkar och män stupade. Det känns rätt overkligt, men monumentet kunde väl stått i Borlänge, om Sverige allierat sig med rätt stormakt.

In på 1800-talet dominerades området av egentliga australier, som kom att etiketteras "aboriginer". Deras skog höggs ner, deras möjligheter till överlevnad minskade radikalt. Den kaliforniska guldruschen följdes av en australisk. De utrotades och några  namn eller monument syns inte till. Dock har staden getts namn efter Kolakngat- folket som levde på några tusen kvadratkilometer runtomkring.

På väg från San Francisco till Melbourne mellanlandade vi på Fijiöarna på den internationella flygplatsen utanför staden Nadi på huvudöns västkust. Vi hade dagen på oss, gick ut i morgonmörkret och hoppade (efter en del förvirring. De har vänstertrafik...) på en buss in till staden, ca en mil. Eftersom även dessa söderhavsöar kring 18 graders sydlig bredd drabbats av den genialiska uppfinningen "sommartid" eller "daylight saving time" som det så vackert heter i USA, ljusnar inte den tropiska sommaren förrän framåt åtta. Vi möter två pojkar i gryningsljuset, 12 och 14, barfota och klädda i mörkbrun omlottkjol och vit skjorta, tydligen nationaldräkt. Vi ställer den lite korkade frågan om de är på väg till skolan denna lördagsmorgon 171230, men de är på väg till en begravning. De är vänliga och artiga och blyga. Sörjer de någon så visar de det inte.

På 1870-talet blev Fiji en brittisk kronkoloni. De fraktade dit 60000 indier för att arbeta på bomulls- och sockerplantagerna de anlagt där. Bomullspriset hade rakat i höjden under amerikanska inbördeskriget. Men 1875 - 76 dog 40000 fijianer i mässling, en fjärdedel av ursprungsbefolkningen.  1940 upptäckte man att det fanns fler indier än melanesier på Fiji. 1970 blev Fiji (ett hundratal bebodda och många fler obebodda öar) en självständig medlem av brittiska samväldet. Deras mynt (dollar och cent) pryds av drottningens bild. 1987 gjorde den melanesiska militären militärkupp, och 10000-tals fijianer av indiskt ursprung jagades på flykten. Vart flydde de? En ny grundlag skrevs, där 37 av de 70 parlamentsplatserna reserverades åt de melanesiska urinvånarna, som bott där i 3500 år. Den "indiska"  minoriteten garanterades 25 platser. Blandäktenskap är mycket ovanliga, står det i Brittannican, men de båda grupperna verkade leva i sämja sida vid sida. Kvinnor med kastmärke i pannan trängs med medsystrar med burrigt hår på marknaden. På stora plakat lite varstans stod det "Love all Fijians!", alltså även de vars förfäder fraktats dit som "indentured labour" under mångåriga tvångskontrakt av sitt imperium.

I Tanzania där jag arbetade några år på 70-talet fanns kanske 50000 "indier" vars förfäder rekryterats av den brittiska kolonialmkten. Några av mina kolleger var "indier" och tanzaniska medborgare och patrioter. (Två andra var som jag biståndsarbetare, en kemilärare från Kerala och en engelsklärare från Madras). När jag gjorde mitt första återbesök för några år sedan, såg jag få indier eller asiater och inga europeiska hjälpare. Inga indiska pojkar och flickor som flanerade längs stranden i skymningen med övervakande föräldrar på lite avstånd.

Några gånger under åren i Tanga körde jag motorcykel norrut längs kusten över gränsen till Kenya och vidare till Mombasa. Lite varstans i Mombasa fanns stora, dock informella verkade det, skyltar med pilar som det stod Diego Garcia på. Lite konstigt där på Afrikas swahilikust, så jag letade på kartan och fann en liten ö 300 mil ut i Indiska Oceanen mitt emellan Sri Lanka och Reunion. 1970 behövde USA en militärbas just där. Engelsmännen deporterade öns hela befolkning, de skulle få återvända efter ett antal år, lovades det. Många amerikanska bombräder utgick från Diego Garcia under första och andra Irak-krigen och Afghanistankriget efter 2001. Efter snart ett halvsekel är de flesta deportanterna döda, och deras efterlevande har aldrig satt sin fot i hemlandet. Och de där skyltarna? (Lite som att sätta upp skyltar lite varstans i Stockholm med "Kanarieöarna" på). De var väl till för att de amerikanska soldaterna på rekreation i Mombasa skulle hitta tillbaks till sitt fartyg i hamnen efter kvällens förlustelser.

Tillbaks i Melbourne står jag och pratar med min svåger utanför hans "block" i stadens utkant. Området delades upp i industritomter för länge sedan. Hans är smått bohemisk med skjul av korrugerad plåt, solpaneler, vattentank, diverse växter och avlagda tekniska prylar. Hos den närmaste grannen, däremot, är allt snyggt och prydligt, blomrabatter mot gatan, ett nybyggt, diskret hus och parkering därbak. Två hundar börjar skälla och en medelålders dam kommer ut och säger åt oss att att flytta längre bort från hennes infart. På hennes stora skylt står det: "Young's Cherry Tree Garden. The Classic Bordello". Bilden föreställer en ung asiatisk kvinna i övernaturlig storlek och med lagom europeiska drag. Jag drabbas av en viss multikulturell skepsis. 

Fram till 1970-talet var Australien "vitt". "Färgade" släpptes inte in. Ursprungsbefolkningen, "the blacks", aboriginerna, ansågs irrelevant, på utdöende. I verkligheten var det tvärtom. 

Men nu är det asiatiska inslaget i gatubilden i Melbourne och Sidney, tror jag, större än i någon europeisk stad. Både turister och invandrare. Även en och annan afrikan möter jag. 

Aboriginerna har fått en viss upprättelse. Det ansågs att de kom hit för ca 50000 år sedan under en nedisningsperiod, då världshavets nivå var lägre. Nu har man funnit lämningar som tyder på att Australien kan ha varit kontinuerligt bebott i 120000 år!

Under några dagar skriver tidningen "The Australian" om "African gang rampage" (bärsäkagång). Gäng av afrikanska ungdomar har ägnat sig åt misshandel, husinvasioner, kidnappning och utpressning. De kommer från världens största flyktingläger i norra Kenya. Man kan anta att en del av dem föddes där. Deras föräldrar flydde från Sydsudan, det där nya landet, som avspjälkades från Sudan för 20(?) år sedan. Många i väst, inte minst amerikanska celebriteter, talade sig varma för sydsudanesernas rätt till en egen stat. Nu är det kaos och massvält i Sydsudan. Krigsherrar slåss om oljetillgångarna. Västs humanitärer och mänskligarättighetsproffs har dragit vidare. Australiska politiker kräver hårdare tag mot busarna från Afrika.

Och resten av den stora, underbara, dysfunktionella mänskliga familjen snubblar vidare. 

Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco

Radio TUFF nr 1457

 Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1457:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 7 januari första gången kl 17 och sedan 2 ggr per dygn till söndagen den 21 januari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin

Programmet i korthet:

”Rosor” delas ut frikostigt –under mottot ”hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret”- till dem som sagt eller gjort något bra. Sedan en intervju med Pierre Schori som kommer till ett möte den 16 januari i Tyresö och pratar om dagens kamp mot krig och terrorism. Han utfrågas bl a om Trump, sitt motstånd mot kärnvapen och medlemskap i Nato och mot svenska militärinsatser i Afghanistan.