Ordervägrande militärer räddade världen?
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
söndag, juli 18
söndag, juli 11
Krig förråar – även de bästa
Krig förråar – även de bästa
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
söndag, juli 4
"Projekten för de fattiga är mina tempel"
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)