Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag tillbringat i det natursköna Nya Zeeland. Förutom fantastiska vandringsturer, skogspromenader och bergsbestigningar finns också sagolika sandstränder, en makalös övärld och möjlighet att se både valar, delfiner, späckhuggare och stingrockor. Detta verkar dock inte imponera på Nya Zeeländarna som istället vill verkar satsa på äventyrsupplevelser, helst såna som lämnar en grön och illamående efteråt. Skytower i Auckland, ett över 200 meter högt torn skulle i resten av världen nöja sig med att vara en fantastisk utsiktsplats. I Nya Zeeland kan man istället kasta sig från tornet för att falla fritt med endast en stålvajer som hindrar från ett alltför hastigt möte med marken. Auckland Harbour Bridge, en vacker bro stoltserar med både bungy-Jump och möjlighet att klättra upp i brospannet, närmare 70 meter över vattnet. Överallt på ön finns aktiviteter som fallskärmshoppning, bungy-jump, omvänt bungy-jump där man slungas upp i luften och zorgning. Den senare är en märklig aktivitet där man likt en hamster kryper in i en stor boll som sedan sätts i rullning. Hamster-liknelsen slutar dock när man fastspänd i bollen, i en hiskelig fart rullas ned för en backe och ingen hamster med respekt för sitt liv skulle acceptera att bollen fylldes med vatten och att alla fastspänningsanordningar togs bort.
Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.
Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,
Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.
Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig
.----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2007-01-07
PS: CARDIGAN, BOMARSUND, NIGHTINGALE, TENNYSON
Lätta brigadens vansinniga anfall skedde den 25 oktober 1854 vid Balaklava på Krim. Brigaden anfördes av lord Cardigan, som överlevde dödsritten. Liksom sin överbefälhavare lord Raglan har han givit namn åt klädesplagg, för i den tidens krigspropaganda betraktades de som hjältar. Krimkriget varade mellan 1854-56. Den tidens supermakt Storbritannien var rädd för att ryssarna skulle kunna kontrollera sunden mellan Svarta havet och Medelhavet och hjälpte därför Turkiet mot Ryssland.
Även Östersjön blev krigsskådeplats. Sommaren 1854 angreps den ryska fästningen Bomarsund på Åland av en brittisk-fransk styrka. Bomarsund intogs och sprängdes. Vid freden i Paris 1856 fick ryssarna lova att inte på nytt befästa Åland. Sedan dess har Åland faktiskt varit demilitariserat.
Det var under Krimkriget Florence Nightingale blev en berömdhet. Förhållandena för sjuka eller sårade soldater var förfärliga och de dog som flugor. Nightingale organiserade en sjukvård som räddade många soldaters liv.
En som däremot inte tycks ha vetat mycket om krigets elände var lord Tennyson, vars dikt ”Nyårsklockor” är obligatorisk i radio och TV på nyårsnatten. Han skrev också ett heroiskt poem om det blodiga fiaskot vid Balaklava. Det hette The charge of the Light Brigade (Lätta brigadens anfall):
'Forward, the Light brigade!'
Was there a man dismay'd?
Not tho' the soldier knew
Some one had blunder'd:
not to make reply,
Theirs not to reson why,
Theirs but to do and die:
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
Eller på svenska:
Framåt, lätta brigad!
Bleknade en - eller vad?
Nej - fast orden med fog
soldaten förundrade.
Spörja är ej hans sak,
blott att i stridens brak
kämpa och falla rak.
In i Dödens dal
red de sexhundrade.
Här är det inte tal om ett vansinnigt och dödligt misstag av högättade men odugliga befälhavare utan blott om ära
When can their glory fade?
O the wild charge they made!
All the world wonder'd.
Honour the charge they made!
Honour the Light Brigade,
Noble six hundred!
Eller på svenska:
Deras ära lever ändock.
Å - deras rasande chock!
En värld sig förundrade.
Hell deras hjältebravad!
Hell, lätta brigad,
tappra sexhundrade
( PS av Åke Sandin)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar